Skymmningen hade sakta men säkert börjat dra sig in över Byoomi. Fågelkvitter blandat med porlande vatten fyllde omgivningen, skapade en lugn stämmning. Inte särskilt lång ifrån själva vattenfallet så låg den grå honan bredvid en sten som skänkte både skugga och lä. Det hade inte funnits tid till att få ihop några lyor ännu då flocken väldigt nyligen anlänt till skogen och hon själv var verkligen inte i stånd till att hjälpa till med sådant. Hon hade inte ens kunnat ta sig till flockmötet hur mycket hon än hade velat, faktum var att kroppen fortfarande var svag och skadad sedan elchocken nästan bragt henne om livet. Om än de livshotande skadorna hade läkt tack vare flockens diverse helare så fanns det fortfarande spår kvar, skador som inte gick att läka. Det ringde fortfarande i örat titt som tätt efter att trumhinnan spruckit, och alla ljud tycktes väldigt annorlunda, men det verkade bli bättre för var dag som gick vilket hon var tacksam över. Den rödgula blicken vändes ner mot framtassarna, studerade de nu nästan osynliga brännmärkena som återstod. Om än det vore så enkelt som att det bara varit ytligt. En bekant doft fick henne att dra sig ur sina tankar och vända upp blicken igen, kunde mycket snart skymta Achilles gestalt mellan trädstammarna, och ett vagt leende drog sig på läpparna.

Achilles var helt slut efter mötet. Det kändes som att han inte hade vilat på flera dagar sen de hade slagits mot alla zombies. Han hade knappt hunnit prata något med Filia heller, men nu tänkte han ta sig tid för det. En del av honom tyckte det var skönt att hon inte hade varit med på mötet alls heller. "Hey" Sa han trött, men med ett leende när han närmade sig henne. Han buffade henne kärleksfullt på huvudet, och var glad över att se att hon var vaken. "Du ser ut att må bättre?"
Han sjönk ihop bredvid henne nästan med en duns.

Hon besvarade hans hälsning med en vag nickning och följde honom med blicken då han kom fram och lade sig ner bredvid henne. Leendet bleknade från hennes läppar då hon hörde hans fråga och suckade lågt. ''Ja, till viss del, men...''. Hon hade inte velat säga någonting om det tidigare då hon hade hoppats på att det skulle försvinna eller i alla fall bli märkvärt bättre, och hade samtidigt inte velat oroa honom än mer än vad hon säkerligen redan gjort. Hon hade dock insett nu att hon behövde dela med sig av det. ''...men jag tror att elen gjorde större skada än vad som kan läkas''. Blicken vändes ner till marken, fästes vid framtassarna. ''Ända sedan jag vaknade upp så har jag inte kunnat känna mina framtassar, inte som vanligt. Jag har inte sagt någonting om det för att jag hoppades på att det skulle bli bättre, men det verkar inte som det''. Hon skakade vagt på huvudet innan blicken sökte upp Achilles. ''Du vet känslan man kan få när man råkat ligga på en tass för länge? Den där domnande men samtidigt stickande känslan? Så känns det, hela tiden. Och ärligt talat så skrämmer det mig lite''. Det var en väldigt obehaglig känsla, och tanken på att hon kanske skulle behöva dras med det på obestämd tid var skrämmande.

Achilles tittade oroligt på Filia. Han hade inte hört om något liknande tidigare och visste inte riktigt vad detta egentligen innebar. Men oavsett, så var det en skada hon hade fått. Och en skada innebar alltid risker. Alltid. Att mer eller mindre sakna känsel var direkt farligt. Han visste hur mycket Filia tyckte om att vara aktiv och göra saker. Achilles ville inte riktigt tänka på hur mycket det här kunde påverka henne i framtiden. Det gick inte dölja oron i blicken även om han försökte verka lugn och stoisk.

"Jag.." Han blev tyst en lugn stund och kunde knappt möta hennes blick. Plötsligt blev han oerhört tacksam över att Filia överlevde alls. Hon hade kunnat skada sig mycket värre, förlorat benen eller mer. Det hade kunnat vara värre, men hon hade fortfarande skadat sig. Allt blev plötsligt så verkligt för honom. 

"Mötet vi hade.. det hände saker." Han tittade försiktigt mot Filia nästan som att han skämdes. "Jag råkade... typ bli vald till ledare? Tillsammans med Zoid förstås. Det var väldigt märkligt, jag fattade knappt vad som hände. Allt gick så fort. Jag la mig i för mycket, talade stort och kaxigt, som jag gör, dum som jag är, säger saker utan att tänka så mycket och det kändes som att jag lurade dem till att tro att jag vore ett bra val.. men.. Exodus, och Malphas valde att lämna flocken. Bara så där. Och nu.. det här.." Achilles blick gick till Filias framben. "Att leda och ta beslut, det ger konsekvenser. Att ta beslut som kan leda till att.. Andra skadas. Eller dö. Jag vet inte om jag är rätt lämpad att göra det." Hans blick mötte Filias, det syndes att de var nära att brista. "Jag.. vet inte om jag skulle klara av det." 

Plötsligt tryckte han sin panna mot Filias, en nästan desperat rörelse. "Jag vet att jag inte skulle klara av att förlora dig." Achilles var så rädd, och han var så ovan vid känslan att han inte visste hur han skulle hantera den.

Hon kunde klart och tydligt se att orden hon sade reflekterade i oro hos honom. Att det säkerligen sårade honom. Tyvärr fanns det inga goda nyheter hon kunde dela med sig av som överslätade det, men hon kom på sig själv i tanken med att vilja släta över det, att trösta honom fastän det egentligen var hon som var skadad. Så märkligt. Eller det kanske det egentligen inte var? Känslan att vilja sätta hans välmående före sitt eget var inte ny i sig, det hade hon känt väldigt länge, men på något sätt så var det samtidigt annorlunda. Kärlek var märkligt ibland. Hon drogs ur sina tankar då han började tala, yttrade ett ensligt ord. Hon fäste en frågande blick vid hans och nickade uppmanande för honom att fortsätta. Det han faktiskt sade lämnade ett förvånat uttryck på hennes ansikte. ''Va? Ledare?''. Hon kunde inte låta bli att skjuta in kommentaren efter de orden, men lät honom sedan tala till punkt. Hon försökte hänga med i allt vad han sade, men det mesta blev grumligt då han lutade sin panna mot hennes och hon hörde hans sista ord. En nästan krampaktig känsla grep tag om hennes inre. Så mycket känslor, så stor betydelse. Ett vagt leende smög sig fram på hennes läppar, fortfarande med huvudet lutat mot hans. ''Min kära Achilles...jag ska ingenstans, det är här jag hör hemma, hos dig, hos flocken. Jag tänker inte släppa taget om det i första taget, var så säker''. Stämman hon talade med var lugn och lågmäld, men fylld av diverse känslor. Hon flyttade bak sitt huvud, bara så pass långt att hon kunde möta hans blick. ''Och för vad det är värt så är du inte alls dum, jag tror att du kommer klara av din nya roll. Jag tror på dig älskling''. Hon strök nosen över hans kind och log vänligt. Ja, det trodde hon innerligt.

Han blev lugnad av hennes tröstande ord och han log nu varmt mot henne. Han blev fortfarande förvånad när hon bekräftade att hon faktiskt gillade honom på riktigt, även om det på många sätt under lång tid hade känts som det mest naturliga. Han skämdes dock nu över att det var han som hade behövt vara den som blev tröstad istället för tvärtom. Men det sa också mycket om honom själv, och framför allt sa det mycket om Filia.

"Det är nog tack vare dig jag kommer klara av det då. Och jag menar vad jag sa. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. Du är det bästa som hänt mig. Det bästa jag har. Allt jag har." Han tryckte sin panna mot hennes och tog ett djupt andetag. Han ville dela allt med henne, nu och för alltid. Det var nog det enda han egentligen var riktigt säker på nu mera, och han tänkte skydda henne till varje pris för att det skulle bli så.
"Jag älskar dig."

Trots hennes lugnande närvaro så knöt det sig i Achilles igen. Paniken började trycka på, men han ville inte visa sig svag för Filia. "Jag måste gå och prata med.. Yargol. Vi har mycket att bestämma och planera nu efter mötet. Men jag vill att du vilar nu, och tar det lugnt, så ses vi vid elden senare." Han puffade hennes nos, och fick stålsätta sig när han mötte hennes blick en sista gång innan han vek undan för att snabbt leta upp Yargol.

[Avslutat]