[Pax till Timo!]

Ljud färdades helt annorlunda genom väldiga gångar klädda av sten. En helt annan resonans; kalla ekon av samma frekvens följande efter varandra på långa pärlband. Vilt skilt från öppna fält, karga landskap och lummiga skogar. Bara ytterligare en ny sak som Erakan skulle behöva vänja sig vid. Utöver ett nytt hem. Utöver en ny familj. 
Erakan slog sig ner utanför portarna till den väldiga byggnaden. Han behövde en stunds tystnad. En paus från festligheterna liv och tumult. Det var en munter skara, hade han märkt, inte helt olika hans zombiejägarförband från Snöstrand. 
Vid Gudarna, han skulle sakna dem. Han hoppades de hade det bra. Att de sjöng sina harmonier, att de fann sina stigar. Att de skulle höra överfallen även utan Erakans hörsel. 
Han såg upp mot den mörka, stjärnlösa natten och undrade om han gjort rätt val. 
Fast det hade aldrig varit ett val. Inte för honom. Inte så länge Elphabas valpar behövde honom. I bönen om vägledning hade Gudarna skänkt honom en stig; han kunde inte annat än välja att följa den.

Han hörde steg bakom sig, men kunde inte placera vem de tillhörde. Han undrade hur lång tid det skulle ta innan han kunde para ihop rätt hjärtrytm, sätt att andas och fallet av deras steg med rätt namn. 
Det hade tagit år för Draugais puls att etsa sig fast i hans minne. En bitter röst i bakhuvudet undrade om han skulle ha år på sig att lära sig denna flock också, eller om det inte var lönt mödan. Gudarna hade givit honom en stig och manat honom vandra dess väg, men en liten del av honom var rädd för att se vart den skulle ta honom.

Han vände sig mot portarna när de mjukt öppnades. Han kände igen ansikteten kunde inte komma ihåg namnet.
"Letar ni också efter lite lugn?" Frågade han med ett snett leende.

I vanlig ordning så var det full fart i den unga hanen. Kvällens festligheter hade egentligen varit nog för att få upp honom i varv, men syskonen hade bestämt sig för att leka kull, och det var ett säkert recept för hyperaktiva ninjor. 
Lurlei var den som fått tag på honom senast och Timo hade satt av i full fart efter henne för att försöka ge igen, men någonstans i vimlet av vargsamlingen hade han tappat bort henne. Istället hade han fått syn på brodern som sprang förbi utanför salen på väg mot portarna.
Han ändrade fokus och trängde sig fram mellan flockmedlemmarna för att ta sig ut. Då han väl kom ut i korridoren, smått irriterad över att de andra inte såg allvaret med att han behövde ta sig fram nu, så fanns det såklart inget spår kvar efter Hassel. Han suckade och saktade av för att kunna hämta andan lite. Det var just typiskt. Vart hade han tagit vägen? Hade han gått ut kanske? Porten stod lite på glänt faktiskt.
Han bestämde sig för att kolla upp det och sköt upp porten, för att mötas av synen av en brun varg, fel brun varg, men en brun varg likaså. En av de nya medlemmarna som han inte hade bytt många ord med.
''Jag? Lugn?''. Smått andfådd så skrattade han kort till hanens fråga. ''Med mina syskon så är det sällan en stilla stund. Vilket påminner mig, har du sett en mörkbrun varg med vita tecken springa förbi?'' fortsatte han samtidigt som han såg sig omkring.

Erakan gav ifrån ett milt skratt när hanen talade. Ja, Erakan hade märkt att bland skaran av dessa nya asnikten tenderade det att finnas en viss mängd.. energi. Var de inte i rörelse konstant tenderade istället deras munnar ersätta tomrummet. Fulla av liv.
"Jag är den enda här." svarade han. Trots deras tysta steg så skulle han ha hört om någon försökt ta sig förbi. Hur tyst man en var gick det inte att dölja sina hjärtslag. "Och jag har inte hört någon försökta ta sig förbi heller, är jag rädd." 

Den bruna vargen med vita fläckar. Beskrivningen lät helt klart bekant. "Är det ert syskon ni söker?" frågade han. Cirkeln var en enda familj, hade de sagt. Vidden av ordens innebörd hade inte fallit på plats förrens han hade träffat alla på samma plats. Det var knappt han kunde hålla isär vilka som var syskon, kusiner eller bara uppväxta tillsammans. Erakan såg fram emot att lära sig alla namn och relationer, och lära sig att koppla dem till ansikten och hjärtslag.

Den enda här, sade han. Typiskt, då hade Hassel tagit en annan väg. Fast å andra sidan så kunde detta vara ett bra tillfälle att byta några ord med en av de nya medlemmarna. Hanen hade haft två valpar med sig när han anlänt till flocken, och för en stund funderade han över om det var hans valpar eller inte, de såg inte ut som honom. Fast å andra sidan, Timo var inte särskilt lik sin mor heller så det sade väl egentligen inte så mycket.
''Attans, då överlistade han mig'' muttrade han med en mestadels spelad irritation.
Trots det så såg han sig om, bara för att vara lite extra säker på att ingen av dem missat någonting som sen skulle resultera att Timo blev påhoppad bakifrån. Det skulle vara skämmigt.
''Ja, Hassel är min bror. Vi har även två systrar som heter Lurlei och Poppel'' svarade han med en ton som vittnade om hur mycket han höll av dem. Han älskade verkligen sina syskon, hela flocken såklart, men speciellt syskonen. De hade ett så bra band till varandra, och han visste inte vad han skulle göra utan någon av dem.
''Du hette, vad var det, Erekan eller något sånt?'' frågade han smått osäkert. Han visste att det nog var fel uttal, men kunde inte alls komma ihåg vad som var rätt i stunden.

Erakan kunde inte annat än låta ett varmt, mullrande skratt undfly honom som reaktion på den yngre hanens ord. Det påminde honom för ett ögonblick så starkt om hans egna syskon. Även om det funnits mycket avundsjuka och dolda frustrationer, så hade de ändå färgats av den djupa gemenskap som bara kunde finnas i en tät, nomadisk flock. Individer som vuxit upp jaga renar och älgar och harar, sida vid sida, och delat bäddar intill eldhärdar. 
Det var samma värme han kunde höra likt glöd i kamratens röst. Kanske skulle det komma en tid när Fay och Gary pratade om Cirkelns medlemmar på samma sätt. Han kunde inte be om en större lycka.
"Inga hjärtslag här ute. Vartän din broder tagit vägen så är han inte här ute." sade han, ett försök till försäkrande. En del av honom lyssnad alltid efter hjärtslag, särskillt i samband med rörelse. När pulslösa lik anföll i tystnad var det inte svårt att utveckla vanan. 

Hanen uttalade hans namn inte helt fel. "Erakan. Ni var väldigt nära," sade han uppmuntrande. "Och jag måste be om ursäkt, jag kan inte minnas ert namn." Han skrattade lite förläget. Kamraten hade i alla fall lyckats pricka in någolunda rätt ljud, men Erakan hade inget. Det var så många namn, så många ansikten. Så många hjärtslag. Allt skulle säkert landa, till slut, men tills dess kunde han inte annat än känna sig som en fumlig, oartig främling.

Kommentaren som kom från den äldre hanen lämnade ett något förvånat uttryck i hans ansikte. Inte delen om att brodern inte var där, men den om hjärtslagen.
''Vänta, du kan höra hjärtslag?'' inflikade han med en uppenbart förbluffad stämma. Det var första gången han hade stött på någon med sådana krafter, vad han visste om. Vad coolt, och behändigt, det var. Tänk att kunna höra så bra, då skulle ingen kunna hoppa på en obemärkt, eller kunna gömma sig. Det hade han behövt just nu faktiskt. Det enda han kunde var att hela, och knappt det. Om han faktiskt fick tillfälle att använda kraften och träna så skulle den kanske vara användbar, men han kunde inte direkt göra som alla andra och träna när han ville. Han var fortfarande smått bitter över det, om än han accepterade det mer och mer med tiden.
''Erakan'' ekade han som svar för att lägga det på minnet, smakade lite på namnet. Erakan. Det kunde han komma ihåg. ''Mitt namn är Timoteij men du kan kalla mig Timo, det gör typ alla''. Han hade inget emot att kallas vid något av namnen, båda kändes naturliga för honom. Timo gick snabbare och enklare att säga, vilket nog var varför det blivit så vanligt. Det var nog nästan bara hans mor och vissa andra vuxna som använde hans fulla namn när han tänkte efter. Så Timo var kanske egentligen mer hans namn än det riktiga vid det här laget.