Hassel och brodern Timo hade smitit ut från fortet för att gå på upptäcktsfärd bland Nordspirets brutna klippor. Hassel tycker Nordspiret är en förunderlig plats och dimman hjälper till att skapa en mystisk atmosfär. Han har alltid velat upptäcka mer av platsen de kallar hem. Innanför fortets murar har de redan i stort sätt upptäckt allt som går att upptäcka. Men utan för. Bland Nordspirets klippor finns det fortfarande så mycket att upptäcka.  Perfekt för två unga ninjor att träna på sina färdigheter. Men de har inte haft tillåtelse att gå särskilt långt. Men ibland är det spännande att bryta mot reglerna och smita iväg på egen tass. Ju mer de växer desto mer spring i benen tycker Hassel sig ha och upptäckarlusten växer med honom. Timo är det bästa sällskapet när det kommer till att gå på upptäcktsfärd. De äldre valparna i flocken är inte lika smidiga som ninjavalparna, och systrarna kan vara väldigt bestämmande när de är med och leker. Med Timo är saker och ting simplare. Ingen av dem dominerar och vill styra och ställa. De hittar på saker tillsammans och samarbetar för att ha roligt. De ville ge sig ut och hitta en hemlig plats. En egen plats där de kan träna tillsammans och bli starkare, hjälpa varandra att bli starkare. Det är ett uppdrag de har gett sig själva. Så att de kan visa för flocken att de är starka. Att de är värdiga medlemmar. Hassel klättrar upp på en lutande klippa, där uppe kan han få lite mer överblick över området. Han blickar sedan bakåt mot Timo. Brodern ser liten ut där nere och Hassel fnissar. Så glider han ner. "Det går att glida här!" Utbrister han när han inser vad han just upptäckt.

[PAX TILL TIMO OCH VASSYA]

Hela morgonen hade Timo bara längtat på att få ge sig ut från fästningen. Och framåt mitten på dagen så hade de båda bröderna sett sitt tillfälle att smita ut utan att deras mamma eller någon annan vuxen sett dem. De behövde inte höra ännu en uppmaning om att hålla sig inom synhåll från fästningen och att de skulle vara försiktiga. Det var bara tråkigt. De hade velat se mer av världen. De var dock inte alldeles dumdristiga, utan höll sig inom Norspirets gränser, än så länge i alla fall. Kanske skulle något intressant fånga de båda valparnas uppmärksamhet och dra iväg dem på vidare äventyr en dag. För tillfället var dock detta tillräckligt spännande. Timo kände sig nästan som lite utav en bov när de smet iväg sådär, och i hemlighet så gillade han det.
Solen stod högt upp på himlen vid den här timmen, men tjocka vita moln täckte det mesta av skenet från att nå ner till marken. Blandat med den lättare dimman gav det området fullt av sten en väldigt dyster känsla.
De hade roat sig med att hoppa mellan diverse stenar och träna på sina rörelser. För någon som inte visste om vilken ras de tillhörde så skulle deras rörelser nog se förvånansvärt koordinerade och lätta ut för valpar i deras ålder. Med det sagt så var de fortfarande valpar, med en viss tillhörande klumpighet som kom med den snabbt växande kroppen.
Då Hassel klättrade upp på ett stort klippblock så följde han honom intresserat med blicken. Skulle han klara av att hålla sig på tassarna när han gled ner från stenen? ''Det där klarar du lätt brorsan!'' ropade han samtidigt som han själv började ta sig upp för samma sten.

Glidningen ner för klippans sida var inte den mest graciösa. Men det lutade tillräckligt mycket för att det faktiskt skulle gå och glida. Hassel fick ändå koordinera kroppen så att han inte tappade balansen. Det var lättare att sitta på hasorna. Stolt grinar brett åt brorsan när han kommer ner, men Timo har redan följt i hans spår och är själv på väg upp för klippan. Hassel flyttar sig ur vägen och står där nere och viftat glatt på svansen. "Det där var lätt". Säger han med betoning på det sista ordet för att ge brorsan en liten självförtroende-boost. Sen att det inte var just så lätt som han uttrycker det är en annan sak. Men det gör det hela så mycket roligare. Det ska vara en utmaning. Annars är det inte kul. Hassel väntar något otåligt på sin tur och studsar på stället där han står medan den bärnstensfärgade blicken hålls fäst på brodern. Hassel gillar att blanda träning och roligheter. Träningen blir roligare om det är roligt. Och det som är roligt blir ofta träning, speciellt som han älskar att arbeta med kroppen. Så när han använder kroppen så tränar han. Visst blir det så!

Timo fnittrade lite över broderns framfart samtidigt som han själv klättrade upp för den lite mer ojämna sidan av klippan. Hassels åk hade väl kanske inte varit det vackraste, men han hade ju faktiskt hållit sig på tassarna. Han undrade om han själv skulle klara av det. Då han väl kom upp till toppen så fann han sig själv inse att det såg ut att vara mycket högre där han stod nu, och han svalde en klump som ville på att sätta sig i halsen. Han skulle klara det, han kunde inte vara feg och ge upp nu. Han skulle inte vara sämre än brodern. Hassel hade ju faktiskt sagt att det varit lätt, fast en del av honom tvivlade lite på det.
Så tog han några steg fram och släppte taget om det relativt plana underlaget han stått på för att ta sig nerför branten. Det gick bra mycket fortare än han hade förväntat sig, och det var mer än en gång som han var på väg att tappa balansen helt och istället rulla eller flyga ner för branten. Han hade nästan lyckats ta sig ner hela vägen innan en av hans framtassar slog i en mindre sten som fick honom att slå runt på sidan och glida de sista metrarna ner. Som tur var så var det inte så långt och pälsen skyddade mot de värsta skrapsåren.
Med något sårad stolthet så reste han sig upp efteråt och vände blicken till brodern för att harkla sig. ''Helt klart lätt...''. Sedan kunde han inte hjälpa sig från att brista ut i ett lite skamset skratt. Attans, han hade ju varit så nära att klara det!

Hassel håller andan när Timo glider ner för slänten, mindre graciöst än han själv. Men snart faller han in i Timos skratt. Märker inte av den skamsna tonen hos brodern. Hassel är själv alltid en liten solstråle. Även om han råkar vara klumpig så kan han skratta bort det. Den lättsamheten kan ibland vara lite negativt då han kan helt missa andra sorters känslor hos andra. Hassel skuttar till på stället och går sedan mot stället på klippan där det är lättare att klättra upp än där det är planare. Han kastar en blick bak på brorsan. "En gång till så klarar vi det!" Utropar han uppmuntrande och peppande. Än en gång tar han sig upp på klippan och blickar neråt. Försöker kalkylera nedresan så han inte råkar slå i den där stenen som Timo råkat träffa. Hassel har ingen tanke på att det kan vara riskabelt att kana ner för en klippa sådär. Han placerar tungan rätt i mun och sätter tassen på den gladare ytan. Han har fortfarande grepp på det lite säkrare underlaget. Rätt som det är så flyger en fågel upp från en gömma bland klipporna och flyger lite för nära Hassel. Valpen piper till och tappar fotfästet. Han faller ner för den skrovliga sidan av klippan där han klättrat upp. Kroppen skrapar i klippsidan men som tur är undviker han att slå i huvudet. Med en lätt duns slår snart i marken och för en stund blir han bara liggande. Sedan börjar han röra på sig. Kroppen ömmar. Han kvider och faller tillbaka mot marken när ena bakbenet inte vill bära honom. Längst höften och ner på låret har ett sår rispats upp och blodet klibbar i pälsen. Mer av chock än något annat rullar han över på sidan och blir liggande.

Det var med skräck i hjärtat som han såg brodern tappa fotfästet och falla, och för de evighetslånga sekunderna som det tog innan han slog i marken så kunde han inte röra sig. Han stod som fastfrusen. Han kunde inte se honom nu, flertalet stenar skymde hans vy, och paniken grep tag om honom med sin fulla makt och tillät till sist benen att kasta sig fram i snabb takt åt det hållet. ''HASSEL!'' skrek han. Inget svar. Mer panik. Tänk om han var jätteskadad? Tänk om han var för skadad? Vad skulle han då göra? Vad skulle han säga till mamma, och systrarna, och flocken? Miljoner tankar hann rusa igenom den lilles sinne innan han till sist fick syn på den mörka brodern liggandes på sidan på den kalla marken.
Han stannade upp precis bredvid honom och lät blicken dras över hans kropp tills den stannade upp vid bakbenet där ett ganska långt sår slitits upp, där vars blod blandade sig med den mörkbruna pälsen. 
''Hassel...'' nästan viskade han med gråten i halsen och buffade mjukt till hans framben med sin nos för att försöka få någon reaktion från brodern. ''Snälla Sell, säg något. Säg att du är okej''. Han fick inga ord till svar, men han kunde höra hur han gav vissa läten ifrån sig.
Tvärt vände han sig om och tog några steg bort. ''HJÄLP! NÅGON!'' skrek han så det ekade mellan stenarna. ''Hjälp oss...''. Rösten hade sänkts till en viskning samtidigt som några tårar föll nerför hans kinder och han gick tillbaka till brodern för att lägga sig ner bredvid honom. Med en tass över bakre delen av magen och huvudet lätt lutat mot hans mage så grät han in i broderns päls. Snälla var okej. Han ångrade att han hade dragit med honom hit, att de hade varit så dumma och oförsiktiga. Allt var Timos fel. Allt. Snälla bli bra. Varför kunde det inte vara han som blivit skadad istället för Hassel? Han var ju den som var dum, och Hassel var så snäll. Den bästa på att vara snäll i hela världen faktiskt. Hans allra bästa och enda broder. Snälla, snälla.
Han kände en underlig känsla krypa igenom kroppen, som om någonting drogs till den tass som rörde vid brodern. En lätt stickande känsla, lite likt den som man kunde känna om man legat på en tass för länge så den somnat. Snyftande lyfte han huvudet och lade efter några sekunder märke till att såret var som bortblåst! Blodet var fortfarande där, men inte såret. Han kunde inte förstå det, vad hade hänt?

Vasilisa hade rört sig i utkanterna av fästningen när ropet efter hjälp skurit genom de vassa klippblocken. Hjärtat började automatiskt att slå snabbare, men hon intalade sig själv att inte ta ut några förutfattade slutsatser innan hon fått en överblick av vad som pågick.
    Med bestämda och snabba kliv letade hon sig fram till rösten som kallade på någon, vem som helst. Det var Timoteijs röst. Men vad gjorde han utanför fästningens synhåll? Ayira hade varit klar och tydlig med att hålla dem nära med tanke på oroligheterna runtom.
    “Timoteij?” Hennes barska röst ekade mellan väggarna.
    Det dröjde endast ett par sekunder tills hon fann honom tillsammans med Hassel. Doften av blod gick att känna i luften.
    “Hassel, Timoteij.” Andades hon. Snabbt var tiken framme vid deras sida, och hennes blick växlade mellan de två valparna - sökte efter tecken på skada. Hassel låg orörlig, men bröstkorgen som rörde sig stadigt försäkrade om att han levde. Blodet längs hans ben gick inte att gå miste om, men Vasilisa skymtade inget sår bland den bruna fällen.
    “Vad har hänt?” Oron rullade ur henne, men där fanns en skarp ton i rösten. “Är ni skadade?" Vasilisa kunde inte klandra dem innerst inne. De var valparna, nyfikna att ta reda på vad som fanns framför deras tassar. Fler gånger än hon kunde minnas hade hon funnit sina egna valpar samt brorsbarnen på äventyr och utflykter längre än vad de tilläts. “Ni vet att ni inte får röra er i de här trakterna ensamma."

Broderns röst hade försvunnit i ett töcken, som om Hassel hade hört det från under vatten. Likt en dröm hade tid förslutit. Hur lång tid han legat där på det kalla underlaget vet han inte. Det hade gjort ont, väldigt ont. Smärtan hade slagit ut honom mer än fallet gjort. Smärta är han van vid under bryska lekar med syskonen, men det där var en helt annan sorts smärta. Valpen hade trott att smärtan aldrig skulle gå över och kroppen hade försökt skydda honom genom att låta hans medvetande sjunka ner i mörker. Smärtan hade så småningom ändrat karaktär, den hade sakta övergått till en pirrande känsla. Liksom blivit täckt av något annat. Smärtan fanns fortfarande där men det trycktes längre och längre ner och bort. Sen hade en annan röst letat sig fram, först otydligt som om något var i vägen, sedan allt mer tydlig. Vasilisa. Hennes skarpa brytning på vinterspråket gick inte att missta som någon annan. Sakta knuffas Hassel tillbaka till medvetande igen. Ögonlocken känns tunga men han lyckas tillslut glipa på dem. Timos och Ilisas skepnader är först otydliga, suddiga. Snart blir deras kanter mer tydliga. Hassel blinkar några gånger, mycket sakta. Blodlukten känns tjock. Blod? Vems blod? Han slår upp ögonen och fäster blicken på brodern. "Är du okej?" Frågar han. Då inser han att han ligger ner. Är det han själv som är skadad? Hassel drar in framtassarna under sig och försöker rulla över på mage. Ena bakbenet känns stelt och spår av smärtan har fortfarande grepp om honom. Ett halvkvävt gny undslipper valpen.

Han kunde inte förstå det, vart hade såret tagit vägen? Även om ögonen sade honom att det inte fanns något sår där nu så var brodern fortfarande avsvimmad, och han hade fortfarande fallit. Oron höll ett hårt tag om hans inre där han låg bredvid honom, hoppades och önskade att han skulle vakna, att han skulle vara okej.
Vasilisas välbekanta stämma gjorde sig efter en stund hörd bakom honom, och han kände en viss lättnad över att hon var där. Hon skulle säkert veta vad de skulle göra. Hon kunde säkert fixa Hassel, eller i alla fall ta med honom hem. Han struntade i om han blev straffad för detta, bara Hassel blev bra.
Han reste sig och vände sig om för att möta honan då hon närmade sig dem. Hennes något skarpa ton fick honom att krypa ihop och sänka huvudet något. Han visste att det var fel, men han hade gjort det ändå, för att längtan efter äventyr blivit för stark.
''Jag vet, förlåt, men...'' han svalde, ''...men vi tänkte bara leka lite, och träna, och vi hittade den här väldigt coola klippan som vi testade glida ner för och...och det gick bra först men sen gick det inte bra och Hassel föll''. Oron var fortfarande tydlig i hans röst och kropp, även om den nu kantades av en hel del skam också.
''Han hade ett sår, jag lovar! Han har blod överallt! Men nu är det borta, jag vet inte vart det tog vägen, jag bara låg där bredvid honom och när jag öppnade ögonen igen så var det borta!''. Det var nog det märkligaste han sett. Han kunde inte förklara eller förstå det.
Stunden senare så hörde han Hassels röst bakom sig och snodde runt så pass fort att han nästan tappade balansen. 
''Hassel!''. Han hade vaknat, var han okej nu?
Han kunde inte hindra sig från att rusa fram och begrava huvudet i pälsen på hans hals för några långa sekunder. ''Jag? Det var ju du som föll! Jag var så orolig, du hade ett sår och ville inte vakna och allt, men nu är det bara borta!''. Han var så lycklig över att han var vaken, så pass att han nästan glömde bort Vasilisas närvaro.

Vasilisa lyssnade varsamt på de två ynglingarna när de kramade om varandra. Doften av blod fanns i luften, men precis som Timoteij berättat fanns det inga spår av skador på någon av dem. Ett litet leende spred sig på hennes läppar när det gick upp för henne vad som hade inträffat. I hennes bärnstensfärgade blick fanns fortfarande en viss skärpa. De hade utsatt sig för onödig fara, och om en av valparna inte haft helning som en av sina krafter hade saker kunnat slutat illa.
    “Timoteij, Hassel.” Kallade hon. Blicken gled mellan dem båda. “Var försiktiga i fortsättningen, och tacka gudarna att Timoteij lyckades hela dig med sina nyfunna krafter.” Hon gav honom en uppmuntrande vink med ena ögat för att bekräfta hans förvåning och glädje. “Kom nu, så går vi hem. Och berättar de goda nyheterna för din mor och familj.”

[Avslutat]