Ayira gick försiktigt ner för dom steniga trapporna, i munnen höll hon en liten kanna med pip på. Ur pipen osade det upp hett vatten och spred en ljuvlig fräsch doft. Runt halsen bar hon sin större läderväska och den kopparfärgade tiaran satt på hennes silvriga nätta panna.
När hon kom fram till det mörka skynket stannade hon och satte ner kannan framför hennes ljusa tassar, svalde hårt och visste inte ifall hon skulle kliva in eller ej. Hon kunde se Vasilisa igenom golvet, se henne ligga tätt ihoprullad. "Vasilisa?" stämman var låg men hon kunde se att tiken i rummet hade hört henne. "Jag kommer in." ingen större rörelse kom ifrån Vassya men Ayira gick in ändå med kannan i munnen. 
Det hade gått några dagar sen den lilla hade gått bort och Ria hade inte riktigt vetat hur hon skulle hantera situationen eller hjälpa. Utan att riktigt säga nå tog hon upp en liten djupare skål från väskan och ställde bredvid sin vän för att sedan hälla upp det varma örttet. Den fräscha doften av ingefära och Passionsblomma, hon hade inte sett Vassya äta ordentligt eller känt hennes puls jämn sen händelsen. Sista Ayira ville var att ytterligare en ska sjukna in.
Hon sa inget utan satte sig bredvid sin syster och såg ner på golvet, hon skämdes så. Hade hon bara varit duktigare och kunnigare så hade Yelizaveta kanske än idag varit här.

Vasilisa hörde Ayrias steg långt innan hon talade, men gjorde ingen ansats till att svara. Hon var för utmattad.
    Ett par dagar hade gått sedan hennes dotters bortgång, men för Vasilisa kändes det som om det endast gått några minuter. Sorgen hon bar på var lika stor som innan, och hon undrade om den någonsin skulle minska.
    Vasilisa vände långsamt blicken mot flocksystern, fortfarande med huvudet vilande mot marken. Hennes trötta ögon var fortfarande fuktiga av tårar.
    “Jag uppskattar omtanken,” började hon lågmält. “men jag är inte törstig.”

Försiktigt la sig Ayira ner, tätt intill Vassya och vilade sitt huvud på hennes rygg. Svepte den långa silvriga svansen om dom. Det var så mycket hon ville göra men ej kunde och det tärde så inom henne. "Drick sen när du orkar syster, det är för att hålla dig stark." sa hon med en lugn och låg röst. 


AVSLUTAT