Ayira hade lämnat dom små med Vassya medans hon skulle springa iväg på ett viktigt bytesmöte och skulle inte kunna ta med valparna. Med stora ögon tittade Poppel efter sin mor med huvudet på sned när den silvriga kroppen försvann bland massorna. Med ett djupt andetag suckade hon tungt och såg upp emot den stora gråa honan. Det var inte fören nu som Poppel insåg hur mycket större Vasilisa var jämtemot hennes egen moder. "Kommer mamma komma tillbaka?" dom tvåfärgade ögonen tittade emot alla vargar som gick förbi. En del såg ut att ha bråttom, andra gick som att dom visste var dom var påväg medans en del såg mest bara vilsna ut. Trotts att hon inte kände någon starkare än hennes egna mamma så fanns oron där, tänk om hon försvann som han gjorde. Det var redan så många som hade försvunnit ur flocken, dom var små men letandet efter honom och dom andra fanns alltid där. Poppel var bara valpen men kunde känna och se sorgen hos dom, hos dom vuxna och unga. "Hon försvinner inte som dom andra va?"

Vasilisa höll de fyra valparna nära sig. Trots deras tappra personligheter var de inte annat än små och sköra individer bland det tjocka vimlet. En stor del av henne hade hellre velat lämna dem hemma i säkerhet vid Norspiret, men hon förstod också att Ayira inte ville skiljas från sina barn. 
    Hon mötte Poppels blick och nickade. Vasilisa förstod hennes fråga och oron valpen kände. Det var inte konstigt, med tanke på allt som hänt och alla som försvunnit den senaste tiden.
    “Nej,” försäkrade hon Poppel mjukt. “hon kommer inte att försvinna. Ingen mer ska försvinna.” Rösten övergick till mer bestämd än förut. Vasilisa skulle göra allt hon kunde för att hålla de som var kvar trygga. “Okej? Litar du på mig?”

Ingen mer skulle försvinna var orden som blev sagda, det kändes som att hon hade hört dom orden förr. Men hennes mamma var bäst på allt så Vassyas ord fick Poppel att känna sig lite tryggare och hon tryckte sig mot dom mörka starka frambenen, kände den mjuka pälsen mot sin mörka panna när hon tryckte huvudet lite lätt mot mostern. "Vi hade varit lyckligare och mindre trasiga om han inte hade försvunnit." stämman var låg, nästan lite mer som ett påstående än en fråga. "Var tror du han är?" vad skulle hända om dom hittade Maksim, skulle allt bli som förr. Innan dom föddes, lyckligt och liv. Ayira hade berättat mycket om försvinnandet och före den tiden, det lät så vackert. Han lät så fin, så ren. Poppel såg fram emot att träffa honom, träffa sin äldre broder och lära känna honom. Är han mer som Katya eller Aleks, kanske en mix av det båda.

Sorgen spred sig i bröstet på henne när Maksim kom på tal. Saknaden efter honom vart fortfarande lika stor som den varit när han försvunnit, om än hade de lärt sig att leva efter det. Vasilisa saknade hans skratt, hans osäkra men varma sätt att vara på och det blyga leendet på hans läppar varje dag. Hon drömde och hoppades på den dag han åter kunde vara vid deras sida, tillsammans med sina bröder och systrar.
    “Jag vet inte,” suckade hon lågt och ärligt. Det fanns mer än hundra platser Maksim kunde tänkas vara på, och det kändes som om dem letat överallt. Vasilisa visste inte ens om han var vid liv längre. Nej. Hon fick inte tänka så. “Men vi ska hitta honom. Förr eller senare.”
    Vasilisa log, men leendet nådde inte ända upp. Ett bekymrat uttryck spred sig över hennes ståtliga anlete när valpens ord sjönk in.
    “Känner du dig trasig, Poppel?”

Hon nickade tyst åt Vassyas svar och hoppades att hon hade rätt denna gång. När den stora mörka tiken frågade ifall Poppel kände sig trasig skakade hon på huvudet. "Nej, men jag tror alla andra förutom jag och mina syskon är det." Dom var van att växa upp i det som hade blivit och visste inget annat, men dom som kom före dom visste och hade sett mer. Känt mer. Med en tung suck satte sig Poppel nära sin mörka broder Hassel för att känna lite av hans ljus, känna värmen inom henne sprida sig och det lilla leendet kom tillbaka igen. "Kanske bli alla hel igen ifall han kommer tillbaka?"

Vasilisa ville försäkra valpen att ingen av dem var trasiga eller sorgsna, men det vore att ljuga. Det fanns inte en enda i Cirkeln som gått miste om sorgen vid Maksims försvinnande. Inte ens Ayiras valpar, som hade kommit till världen mitt i det ostadiga vimlet. De hade alla försökt att ge dem en så rättvis uppväxt som möjligt, men sökandes efter hennes brorson hade tagit upp mycket av deras tid.
    Hon nickade långsamt.
    “Kanske,” upprepade hon lågmält. Vasilisa visste inte om saker någonsin kunde gå tillbaka till hur det varit förut, men att få hem Maksim och Kolzak samt Sezja skulle göra det bättre. “vi får hoppas på det, Poppel.”

Hon sa inget uttan fortsatte att se framför sig, se ifall hon kunde se sin silvriga moder men hon hade försvunnit bland massorna för länge sedan. Med ett sammanbitet uttryck tryckte hon den lilla mörka pannan mot Vassyas framben och blundade hårt, tog ett djupt andetag för att samla sina tankar och känslor. Tryckte sig närmare den stora mörka honan och drog åt sig så mycket av hennes värme som möjligt. Hassel såg hur hans syster inte måde bra och kom och satte sig bredvid henne, la sitt mörka huvud över hennes nacke och en ljus varm känsla spred sig i den ljusa lilla kroppen. Dom spända musklerna slappnade av och hon såg på sin bror med ett tacksamt uttryck.


Avslutat