[Remi ska träffa Angelus, men andra Treonthare får gärna titta in också om ni känner för de så kanske vi kan hitta på lite random träning, latinsnack eller något ^^]

Chaos hade fortfarande inte lagt sig över Numoori. Det var tydligt att gudarna fortfarande kämpa sina duster där vädret växlade om vart annat på de mest märkliga sätt från åska och blixtar, våldsamma hagel eller regnstormar. Även vulkanutbrottet som utbröt långt bortanför Raukake hade börjat sätta sina spår med moln av svavel som hindrade solens värme att tränga igenom och hade skapat en liten istid nästan när man jämförde med de vanliga temperaturerna. Och idag var det kallt, kallare än de knappt någonsin varit i Itrozo. En stäppvargs tunna värmeanpassade päls hade inte mycket att stå emot när det kom plötslig, och i vanliga fall ovanlig, nattfrost. Den äldre vargen testades mer än vanligt vid förhållanden han inte var van vid. Just nu satt han vid ett av deras vattendrag och njöt av den tillfälliga uppehållet på morgonen med en svag sol som syntes genom den tjocka dimman av askmoln högt uppe i himmelen. Det syntes egentligen inte mer än att himmelen kändes något grumlig vid klart väder. Den kalla natten hade bidragit till att mark och växter var frostbitet, men de skulle snart smälta upp när temperaturen skulle stiga några grader till under den fortsatta morgonen.

Oroligheterna hade bekymrat honom mycket senaste tiden, och nu satt han vid vattendraget och bad högt för sig själv:

- *Da, quaesumus Dominus, ut in hora mortis nostrae Sacramentis refecti et culpis omnibus expiati, in sinum misericordiae tuae laeti suscipi mereamur. Da, Domine, propitius pacem in diebus nostis, ut, ope misericordiae tuae adiuti, et a peccato simus semper liberi et ab omni perturbatione securi. Per Christum Dominum nostrum. Amen.

Han öppnade ögonen och såg upp mot skyn och andades tungt så det immade omrking honom. Å denna vrede, hur skulle det sluta. Han ville hjälpa gudarna, bidra med sin styrka för att lyda och följa deras vilja. Han sökte efter tecken på vad han skulle kunna göra. Fanns det något eller någon han kunde offra, skulle han be ännu mera, skulle han försöka få andra vargar att leva i synd? Han ville veta vad som förargade gudarna mest och vad han skulle fokusera på, men skulle han få svar? Oavsett så skulle han troget fortsätta bedja och tacka för hans liv och när de fick mat för dagen. Han såg allt från gudarna som en gåva, även sitt namn, som en äkta Treontha gjorde. Han bad igen, nu en nyare bön på det nyare språket.


Han stängde ögonen igen och lyssnade till ljuden i luften. Han hörde sin egna kropp darra när den kämpade för att behålla värmen i kroppen. Han fick bita ihop för att stå ut, samla lugnande energi och kraft från sin böner. Han var övertygad om att detta var ett test för honom. Han skulle härda ut och visa att han var värdig gudarnas nåd och gåvor. Han hörde sina andetag, men annars var det tyst i hans meditation.

Hans öra ryckte till, var det en varg han hörde?



[*Grant, we beseech Thee, O Lord, that in the hour of our death we may be refreshed by Thy holy Sacraments and delivered from all guilt, and so deserve to be received with joy into the arms of Thy mercy. Graciously give peace, O Lord, in our days, that, being assisted by help of Thy mercy, we may ever be free from sin and safe from all disturbance. Through Christ our Lord. Amen.]

Frosten som täckte den annars så varma och livfulla skogen verkade på något sätt opassande, men ändå kunde man inte förneka skönheten som var nästan trollbindande. Det glittrade vackert omkring vrenen där han vandrade med spänstiga steg i det svaga solskenet som för stunden lyckades tränga igenom det dystra svavelmolnet som gjorde sitt bästa för att stänga ute livets ljus. Inte för att han direkt kunde klaga då solen var en av hans svagheter. Han fann sin styrka i mörkret och skuggorna, och även om solen inte var hans fiende försvagade den honom till en viss grad. Men visst insåg även han att den behövdes för livet, så han önskade inte att den skulle försvinna på något sätt. Han fann dock detta moln på himlen som lite av en frihet då hans skuggor inte längre kände sig illa till mods under dagen. 
Denna tidiga gryning styrde han stegen fram genom skogen utan någon direkt destination. Det fanns fortfarande mycket att se, även om han hade sett det så många gånger förut. Men detta var hans hem, denna skog, och hemmet kunde man aldrig tröttna på. Det var lika vackert och rogivande som alltid, han njöt där han gick. 
Tankarna nådde alla de reptiler som också hade sitt hem i Itrozo och han undrade hur de klarat den kalla natten. Som svar på han undran ringlade en orm fram ur en buske, endast en kort bit framför honom. Den verkade slö och långsam, men livsglimten fanns kvar i de kalla ögonen vilket övertalade honom om att den skulle klara sig. 
Det gav honom en viss ro, då reptilerna var en lika stor del av hans hem som rosenbuskarna.

En stillsam viskning från skuggorna som svepte runt de stora tassarna gjorde honom medveten om att någon fanns i hans närhet. Ljudet av en porlande bäck nådde de stora öronen och skuggorna ledde honom åt det hållet. Riktningen ändrades en aning då han med vana steg vandrade över den ojämna marken. Och mycket snart kunde han konstatera att det var en medlem i Treontha. 
Den blåa blicken lades på en gyllene hane som stillsamt satt vid bäcken och skapade bilden av en vacker idyll. Han kände genast igen denne. Remikauri. 
Vrenen hade aldrig talat med denne, aldrig ordentligt. Och han undrade kort varför det inte hade skett. De andra i flocken kände han väl, förutom Acier då men det var en komplicerad historia. 
Kanske det var dags att ta tillfället i akt?
- God morgon. 
Rösten var djup och stillsam, och det avlånga ansiktet hade samma neutrala uttrycket som alltid. Men i tystnad kände Angelus ett intresse för denne hane och han ansåg också att detta möte var viktigt. Det fanns en del han undrade över då det gällde Remi. 

[Sorry ifall det blev något stavfel eller så, men skriver på mobilen, igen xD]

Remi vände långsamt på huvudet och såg nu vrenen som var nära honom, vargen han hade hört komma. Vrenen var, inte helt oväntat markant högre än honom själv, men han kände sig inte hotad för de. Denna vren var en flockbroder att lita på även om de inte talats vid speciellt ofta. Det verkade dock som att Angelus var villig att tala nu. Inget Remi emot. Han avbröt sin meditation, reste sig för att vända sig om och möta Angelus och satte sig igen.

- "God morgon" Sa han med lugn samlad röst. Han tog ett djupt andetag för att andas in den friska rena luften, och när han andades ut bildades moln av den kyliga luften.

Han såg nästan på Angelus att även han verkade njuta av vädret även om det var kyligt.
- "Och det är en vacker morgon." Lade han till.

Remikauri hade alltid varit osäker på vad han egentligen tyckte om Angelus, och om han verkligen var värdig att kallas för flockens beta. För Remi själv så behövde han personligen inte vara beta för sin egen skull, nej han kände att han hade påverkan nog i form av rådgivare. Att kallas beta var mer en formalitet, vem som helst skulle kunna kallas beta egentligen. Men han hade sett Acier som ett bättre alternativ, antagligen för att han kände honom bättre, men han ville samtidigt inte vanära deras drottnings val och beslut, inte öppet för andra medlemmar speciellt. Det skulle även hota hans egen heder. Men nu hade han möjlighet att göra en riktig bedömning av vrenen. Varje ord som sades kunde bli betydelsefullt.

Han avvaktade på svar innan han sade mer, se om det var något speciell Angelus ville säga honom eller om han bara var där för att föra en konversation. Remikauri var av den åsikten att han inte gärna föredrog onödiga samtal som inte skulle ge något mer än att sno hans dyrbara tid som han hellre gav till gudarna. Men i detta fall kunde han göra ett undantag om det visade sig bli ett samtal av bara ord och utan mening för att få en uppfattning.

Remi behöll ett neutralt uttryck som inte avslöjade något av de han tänkte.

Med stillsamma rörelser skred vrenen närmare, stannade sedan upp endast en kort bit från stäppvargen och satte sig där ned med kroppen vänd emot den andre hanen. Den klart blåa blicken hölls fäst på denne och ett djupt andetag drog medan de stora öronen hölls spetsade då han lyssnade till den andres ord. Och en svagt nickande rörelse rörde hans huvud lätt upp och ner.
- Sannerligen.
Vacker, men underlig. Men det var sådant man var tvungen att acceptera i dessa märkliga tider. Någonting skedde på det högre planet, något som de inte kunde påverka. De fick maktlöst finna sig i världens underliga gång, uppleva allt som den kunde tänkas kasta emot dem. Men Angelus hade tilltro till att det inte skulle skada honom, att det inte var menat att vara något ont. Obalansen i världen hade slutligen tagit ut sin rätt och nu var de inne i det drastiska och våldsamma stadiet som krävdes för att återskapa den forna ordningen. Och med all rätt, nog kunde han utstå det. Han hade sin tro som han fann förstöstan i.
- Ursäkta ifall jag avbröt dig, men det finns vissa saker jag skulle önska tala om med dig, Remikauri.
Det kändes formellt. Och visst var det också lite så Angelus ville ha det. Visst kände de varandra ganska väl, men endast till en viss gräns. Det var inte direkt den skämtsamma tonen som två vänner kunde ha i sina röster. Inte heller kunde han behandla denne hane på samma sätt som han gjorde med Sleazoid eller Shikage. Detta var annorlunda.
Så han gick rakt på sak. I hopp om att det kanske kunde föra dem aningen närmare varandra, för det kunde verkligen behövas. Treontha stod inför en mycket krävande tid och en tätt sammanvävd flock skulle krävas för att de alla skulle klara sig.
Dessutom ville han personligen utreda en sak som rörde sig i hans huvud, en sak som han inte kunde låta bli att undra över. Därför var han tvungen att fråga, så var det i denna flock. Det var få saker som sades öppet och mycket som undanhölls många. Ville man veta något fanns det inget annat sätt att ta reda på det.

[... skumt xD]

Han såg något misstänksamt på Angelus, det var verkligen något han ville säga honom. Han uppskattade dock Angelus respekterande ställning. Om inte respekten fanns mellan två vargar skulle de aldrig kunna fungera i en flock. Bara det att hans ras höll samma heder och värdighet som han själv gjorde att han själv alltid hade lätt att finna respekt och tycke för de flesta vrener han mötte, inte minst för de i hans egen flock.

Han nickade för att visa att han inte tagit illa upp.
- "Tala då till mig broder, vad vill du ha sagt, Angelus."

Remi benämnde bara vargar som bröder och systrar om han ansåg dem värdiga nog. Det visade att han ansåg vargarna likstälda med honom själv, så vargar som känner Remi vet att det borde anses som en ära att bli kallad de. Medan vissa bara tyckte han var fånig, men det var aldrig någon våat säga det rakt till honom. Som flockmedlem kunde det få konsekvenser, så de flesta brukade välja att hålla tyst.

Remikauri var ju egentligen bara en högrankad medlem i form av rådgivare, men i form av Beta var Angelus högre än honom själv. Dock med Remikauris högställda natur så såg han sig fortfarande högre än de flesta i form av att ha varit bror till deras förre ledare och farbror till nuvarande, och många respekterad honom just därför. Beta hade de haft flera av under hans tid och han tog just inte den rankingen allt för seriöst därför. Han visste varför han själv inte var beta även om själv kunde anse sig som bästa alternativet. Men en beta skulle uppenbarligen vara den som ledaren litade mest på, och det fanns antagligen anledningar för Murderotic att inte lita på Remi med tanke på Remis tidigare sikte på ledarplatsen där inga betor skulle stoppat honom om något hade hänt murder.

Nu var han dock äldre, och han visste att han inte skulle bli yngre. Murderotic hade växt som ledare, och även om han aldrig skulle erkänna det så var han mer nöjd med hennes beslut senare tid. Dessutom var Angelus en mer värdig beta än på länge och han ville ärligt ge honom en chans när han sett vilken heder han hade inom flocken. Remi hade kunnat slappna av mer senare tid helt enkelt, han hade Nikita och var nöjd med att han kunde få mer tid till att be och hedra sina gudar istället. Han skulle inte heller erkänna det, men han hade funnit en sorts ro.

Ett djupt andetag drogs ned i lungorna och när luften återigen kom upp ur strupen så formade den ett moln framför hans mun i den kyliga luften. Vrenens blicken föll på det, så hur det svävade iväg åt skyn medan det löstes upp allt mer och på några sekunder var det borta. Det var verkligen kallt för denna tid på året, men såklart hade det ju att göra med obalansen i världen.
Blicken vändes åter mot Remi, den gamla stäppvargshanen som Angelus alltid hade haft en viss respekt för. Även om de inte kände varandra väl var det något med honom som vrenen inte kunde låta bli att känna respekt inför. Som om Remi utstrålade någon sorts energi som tydde på att han var en auktoritet. Och visst var han även det, i form av att vara farbror till Murder och också något av en rådgivare åt henne. Men det var mer än så. Acier var general, inte respekterade Angelus denne för det. Men Remi var verkligen en varelse som var respekringivande.
- Det finns väl ingen anledning att dra ut på det hela, lika bra är det att gå rakt på sak.
Sade han med den djupa stämman. Skuggorna virvlade till nere på marken, fortsatte sedan sin stillsamma dans runt hans tassar. Han kunde höra deras viskningar, hur de talade med honom. Och han var tacksam för att de fanns.
- Jag hoppas att du är tillfreds med hur flocken ser ut idag. Jag vet att vissa känner ett visst missnöje med just min position som beta, och till viss del kan jag förstå dem. Jag kan inte direkt räkna mig själv som en gammal medlem, inte heller tillhör jag stäppvargarna vilka är de urpsrungliga grundarna till denna flock. Jag kan inte låta bli att undra var du står i den frågan.
Han tystnade och det var med en undrande blick som han såg på stäppvargen. Frågade sig själv ifall detta verkligen var något som var bra att tala om. Men ja, det var det. Han kände att det inte fanns någon anledning att saker och ting skulle storas upp till ogillande och bråk ifall det kunde undvikas. Det var därför han talade med denne hane nu, för att se var han egentligen stod i frågan.
- Jag frågar för att jag senare inte vill behöva få reda på att det inte är så. Jag ser hellre att sanningen kommer fram direkt.
Frosten glimmade vackert runtomkring dem båda denna tidiga morgon, medan vrenen väntade på svaret från stäppvargen.

Remi blev minst sagt något paff över det svaret. Nog för att han bad om rak fråga, men så rak hade han inte väntat sig av honom. Allt för ofta tyckte han att man velade med de man skulle säga istället för att komma till saken och vara ärlig. Angelus ärlighet gjorde Remi nöjd. Inget av detta kunde förstås läsas av i hans ansikte som förblev stoneface.

- "Nå väl, då ska jag vara ärlig. Det är sant att jag inte var nöjd med din position först. Och jag föredrar stäppvargar, det kommer jag alltid göra. Men, jag måste säg att du har växt i mina ögon. Du har ännu inte gjort något som gör att jag kan se skulle vara direkt dåligt för flocken. En beta är ledarens uppgift att välja, och du har gjort det väl." Sa han med rak röst. "Ja än så länge." Lade han till med eftersmak, han ville ju inte överdriva berömmet. Det kunde verka underligt och svagt från honom som rådgivare. Underförstått var det nog så att så länge Angelus skötte sitt värdigt så skulle inte Remi lägga sig i. Så länge Angelus hedrade deras lagar, skulle Remi lämna honom i fred.

- "Se till att vara Custos morum*, och din väg du vandrar skall vara den rätta." Lade han till för att kortfattat sammanfatta vad som han ansåg var viktigast för honom idag hos deras beta.

- "Däremot så ser jag vrenerna som en hedersam ras. Jag beundrar er tro till renblodighet, och inte att ni beblandar er med var för smutsblod till gråvarg som helst. Det är något vi har gemensamt som jag uppskattar högt. Jag kan därför se vrener som värdiga medlemmar av vår flock som gudarna uppskattar lika högt." De vrener han hade lärt känna i flocken hade helt enkelt ändrat hans uppfattning om dem, och han såg hur mycket gemensamt de hade. Hans egen ras stäppvargar var mycket mer lössläppta, och det fanns många vargar som drog skam över hans ras som han gärna skulle avrättat snarast om de gick. Men han visste också att det var upp till gudarna att avgöra vilket blod som skulle spillas.

Han såg tillbaka till det frostiga vattendraget som porlade fram med hans iskallt blå blick. Man kunde se att hansåg längre bort mot sina tankar och funderingar.
- "Det finns de vargar i flocken som jag då har lägre tankar om vill jag lova." Sa han med mörkare röst.


[*sedernas väktare]

Utan att missa ett enda ord av det som stäppvargen sade honom satt Angelus stilla med ett nästan uttryckslöst ansikte. Han hade känt en svag spänning i luften just efter att han hade ställt sin fråga. Kanske han endast hade inbillat sig på grund av en svag nervositet, eller så hade den verkligen varit där. Oavsett vilket fallet hade varit så lättade den nu och försvann. Svaret som gavs hade inte kunnat vara mycket bättre och den gråvita vrenen kände sig tillfreds med situationen.
- Det glädjer mig att höra. Ifall någon känner tvivel över att jag fyller platsen som beta kommer jag att motbevisa dem. Min enda önskan är att följa Gudarna och därmed också hedra flockens regler och traditioner.
Men det var inte bara Remis ord om hur han skötte sig som beta som hade känts hedrande. Det var också de ord som sades om Angelus ras, hans blod. Vrener. En gång i tiden hade han själv sett ned på alla andra, inkluderat stäppvargar. Men den uppfattningen hade ändrats då de visat sig vara en väldigt vettigt och välstrukturerad ras som höll hårt på heder och traditioner. Något som uppskattades av vrenen då han själv var sådan och hade blivit lärd att hans egna ras borde bete sig på det viset. Visserligen hade han väl även mött de som kommit och gått ur flocken, även de stäppvargar. Men var man än vände sig skulle man alltid finna de som stack ut och inte följde de gamla lagarna. De fanns alltid de som vanhedrade och förnedrade andra, ett faktum som inte gick att undvika. Man fick helt enkelt hålla huvudet högt och välja att se mot de individer som var värda att lära känna och grunda sin bedömning i dem.
Men han valde att inget säga om denna sak, då det inte verkade särskilt relevant vid just detta tillfälle.
Däremot kände han ett större intresse i det som sades sist av allt. Och han kunde inte göra annat än att nicka instämmande, en gest som inte direkt var riktad åt Remi utan mest var för honom själv.
- Visst kommer det alltid finnas såna man tycker mindre om. Det är en prövning, speciellt om de står oss så pass nära som när de är en del av flocken.
Hans tankar nådde meningsskiljaktigheterna han hade haft med Acier enda sedan första gången de träffades. Och inte en enda gång sedan den dagen hade han funderat på att tala med denne och komma fram till en vettig lösning på ett sofistikerat sätt. Nej, så fungerade det inte i Angelus värld. När konflikten väl var skapad var det ingenting man kunde prata om. Därför talade han gärna om saker i förväg, precis som han nu hade gjort.

Remis mungipa drog något och det var till och med ett svagt leende och skrockade något. Det kunde vara svårt att tolka av vilken anledning han skrockade.
- Du kommer klara det här bra. Och om du behöver vägledning i din tro kan du alltid komma till mig med frågor.
Om det var någon man skulle fråga liknande frågor så var det Remi man skulle gå till. Uppväxt i flocken, och med en ålder högre än de lesta i deras flock så fanns det en anledning till att han va rådgivaren. Han visste betydelsen av att vara en vägledare för andra medlemmar yngre och mer oerfarna än honom, precis som han hade haft vise vargar att fråga när han var ung. Hellre att vagar frågade än att de i tystnad valde vägar som skulle leda dem fel i livet. Att handla fel är värre än att fråga om vägen.

Han såg upp mot himmelen. De skulle behöva börja vandra snart ifrån dessa marker som Murderotic hade önskat. Remi suckade något. Han trivdes här, och ville egentligen inte lämna denna plats, men han var tvungen att följa flocken. Angelus hade rätt. Det skulle bli en svår tid för flocken. Mycket ovänta kunde hända på deras vandring.

- Vi ska inte låta de andra vänta. Solen stiger, och det är dags att vandra. Ska vi bege oss till de andra? Eller var det något mer du ville tala om i avskildhet innan vi går?

Vrenen såg mot stäppvargen, och i den klart blåa ögonen kunde man ana en varm glimt. De två globerna som annars var som väggar, inte visade någonting av vad som rörde sig inom Angelus, släppte nu fram en svagt glimt av känslor. Och Angelus kände sig tillfreds med orden han hörde. På något sätt kändes det bra att bli accepterad av Remikauri, att veta att den andre hanen skulle finnas där ifall Angelus behövde vägledning och hade frågor han själv inte kunde finna svaren på.
Huvudet böjdes i en lätt nickning och det var med ännu en varm glimt i ögonen som han åter vände blicken mot stäppvargen.
- Det glädjer mig att höra det.
Detta möte hade gått precis som han hade planerat, eller rättare sagt som han hade hoppats på. Och han visste att han nu hade ännu en bundsförvant i flocken, ifall det skulle behövas. Men visst hoppades han på att en dag som den inte skulle komma. Han önskade inte att flocken skulle splittras på grund av meningskiljaktigheter eller liknande.

Huvudet vreds bort, såg på träden runt omkring dem. Morgonen började gå mot dag och kanske orden som kom från Remi var sanna. De kunde inte stå här i evighet, och de hade en vandring framför sig.
- Nej, det var inget mer jag hade att säga denna gång. Du har rätt, vi ska inte upphålla de andra. Det finns ingen tid att förlora.
Och med de orden reste han sig samtidigt som blicken gled tillbaka till stäppvargen. De långa smala benen bar stadigt upp den gråvita kroppen och de stora öronen var spetsade, riktade framåt. Svansen svepte lätt bakom honom och skuggorna svepte stillsamt runt hans tassar, precis som alltid.
- Vi har en lång vandring framför oss.

Remi nickade mot vrenen. Ja det var dags att gå.

Han vände sig en sista gång mot vattnet, och avslutade sina böner i sitt huvud, och vände sig tillbaka sidan.

"Låt oss gå då."

De gick sida vid sida för att möta resten av flocken för att påbörja vandringen som skulle förändra deras liv.

[Avslutar detta då :D]