Hon hade sagt adjö till den lilla valpen. Det var motvilligt men hon hade gjort det. Och det kändes ändå ganska bra, då Nike vandrade genom den skimrande skogen förstod hon varför månvargsvalpen ville hit. Och någonstans visste hon att honan skulle få det bra här. Ett leende hade letat sig fram på hennes mörka läppar. Hon tog sig fram genom skogen med sin sedvanliga underliga gångart där en fram-arm alltid var i marken för att balansera upp hennes framtyngd. Det stora brinnande ögat i hennes panna tog in allt framför henne, de breda trädstammarna som såg ut att växa in i varandra och alla de små ljusen uppe i trädkronorna. Då hon såg uppåt var det som att se hela universum, som en hel galax av stjärnor formades och rörde sig framför en. Det var en sannerligen vacker skog att besöka nattetid. Och den var säkert lika vacker på dagen tänkte hon och fortsatte framåt, det skulle hon få se fram mot morgonen. Hon gäspade stort och slöt de bakre ögonen, det var jobbigt för hjärnan att processa all info från båda hållen, och just nu ville hon spara på krafterna så hon hann hitta någon trevlig sovplats innan hon bara däckade ståendes. Nosen sökte genom marken och fann spåret av varg, hon log - sällskap var alltid välkommet. Men hon tänkte inte spåra upp någon mitt i natten bara för ett samtal. Det fick vänta till morgondagen het enkelt. Snart hittade hon en lagom skyddad dunge där träden växte tätt. En av de breda stötte-rötterna bildade som ett tak och där slog hon sig ner. Åter lämnade en stor gäspning hennes kropp. Hon satte sig att fippla med dreadsen. Lät fingrarna leka i dem och ta på de olika metallsmyckena. Svansen stoppade hon varsamt in under sig och hon passade på att smeka lite på de lena silversmyckena. Snart var det tid att sova, och drömma om allt det vackra hon hittills fått ta del av sedan hon lämnade sitt hem. Visst skulle hon nog alltid bittert sörja blodbergen, och ångra att hon inte kämpade för sitt hem mer, men hon var ändå glad åt den här resan. Och hon gillade verkligen inte att brusa upp sig, så kanske hade det bara varit rätt att gå. Be the better man. Så hörde hon ljudet av tassar mot det tunna frasiga snölagret. Genast ställde hon sig upp och höjde svansen så den låg o jämnhöjd med hennes rygg. Öronen var spetsade och svanstippen rörde sig försiktigt från sida till sida. Den ena fram-armen tog stöd mot marken och den andra pillade fortfarande med ett av hennes många smycken. Vem kunde denna främling vara?


[Gehenna]