Ajimi och Nyke hade i flera dagar förberett för att påbörja vandringen, Ajimi hade tagit kommandot för att ha något att göra. Detta hade tillåtit Nyke att sörja Tomoes bortgång men kan kunde inte sitta och tycka synd om sig själv särskilt länge utan behövde ha något att göra. Ajimi hade dock sagt till honom att hon klarar att fixa saker och ting själv och detta gjorde att Nyke kunde ta mer tid till att vara med valparna och finnas där för dem. Nyke är ensam förälder nu men han är oerhört tacksam att han inte är ensam. Att ha Ajimi där att hjälpa till är otroligt värdefullt.

Vandringen hade startat och det var mycket klagan på verkande tassar från valparna men samtidigt var det mycket nytt som pockade på deras uppmärksamhet när terrängen och växtligheten bytte skepnad allteftersom de vandrade. Nyke är inte hård mot dem utan tänker på att vila mycket och gå kortare sträckor i taget. Däremellan erbjuda valparna lek och även träning, både fysiskt och mentalt. Detta verkar vara en lyckad strategi då valparna verkar sova väldigt gott om nätterna. Nyke och Ajimi turas om i alla bestyr, så som nattvak och valparnas vakna tid. Det är viktigt att de två får mycket vila de också.

I södra delarna av Eldskogen bestämmer Nyke och Ajimi för att det är dags att vila tassarna. De slår läger i en klunka av grönskande pelare som erbjuder ett visst skydd. Det rinner en bäck i närheten och området är relativt plant. Det ger utrymme för valparna att få utforska närområdet så länge de håller sig inom syn och hörhåll. Nyke ligger i skuggan av en grönskande pelare och ser på valparna som sprider ut sig. Ajimi är iväg och jagar.

[Till Togo-kullen]

De hade till slut stannat till, och pappa och farmor hade låtit dem leka en stund. Det var med lite av ett vemod som den unga honan ställt sig och tittat åt det håll de precis kommit ifrån. Witeni förstod sig inte riktigt på vart de var på väg, eller varför. Skulle de inte vänta på att mamma kom tillbaka? Hon tyckte faktiskt inte det var så kul längre, allt eftersom de fortsatte att gå längre och längre bort. Mamma hade varit borta länge nu, vart var hon egentligen? Varför var hon inte där med dem? Skulle hon bli ledsen av att de inte väntade på henne? Witeni ville verkligen inte göra mamma ledsen, men hon ville inte heller göra pappa ledsen med att ifrågasätta vad de gjorde, så hon hade snällt följt med de andra, men med något tveksamma steg till en början. Om än osäkerheten lättat något vid det här laget så låg den ändå kvar som en tyngd och värk i hennes bröstkorg. Tänk om mamma var där borta alldeles ensam nu?
Hennes tankegång avbröts tvärt när en av syskonen kastade sig över henne, vilket fick henne att tappa balansen och ramla ihop med den andre över sig. Helt oförberedd av anfallet så slog hon i hakan i marken och gav ifrån sig ett missnöjt gnyende.
''Sluuutaaa'' gnällde hon smått irriterat och försökte ta sig ut från under den andres grepp. Efter flertalet misslyckade försök så började hennes irritation övergå till en stressad desperation allt eftersom hon hörde klingande skratt runt om sig och hennes sprattlande inte lyckades få henne att komma loss.
''Det är inte roooligt''. Med gråten i halsen och stämman nu tydligt höjd så lyckades hon äntligen ta sig loss från syskonets grepp, men förblev liggandes intill de andra. Hon knep ihop ögonen hårt där hon fortfarande låg kvar på marken i ett försök att hindra gråten från att bryta ut och vände bort huvudet.
Kunde mamma komma och hjälpa henne nu, snälla?