[Privat till Zaria  ]

Nena kände skrattet svälla i bröstet, pirret när kontrollen i en rörelse var precis bortom räckhåll. Att sväva, nej, flyga, snarare än falla. 
Fritid var överskattat många gånger. Dötid, kallade hon det hellre, perioder karaktäriserade av oproduktivt handlande. Att gräva ner sig i Lokes päls var produktivt, retas med Valkyrian eller Gharrow var produktivt, lägga tid på att göra vackra smycken var till och med produktivt. 
Spendera tid med flockens yngre medlemmar, det var också produktivt. 
"Fånga mig!" ropade hon till Zaria, fortfarande precis utom räckhåll. 
De hade lekt en stund. Enkel jaga-fånga. Varje gång Zaria kom nära sköt Nena iväg sig själv med en snidad stenpelare, eller kastade upp stenstoft runt omkring sig för att dölja sin direkta gestalt. 
Alltjämt skrattade hon varmt. 
Livet var en lek, och Nena älskade det.

Zaria uppskattade att spendera tid med Nena. Samtidigt som det hela var en lek, gav det även erfarenheter och träning.
    “Fånga dig?” Ropade hon högt med en viss förvåning. Den äldre var både större och tyngre än hon själv, hur skulle hon fånga henne? Zaria hann inte fundera särskilt länge innan Nena närmade sig med rasande fart, och högt upp. Med ett koncentrerat ansiktsuttryck lät Zaria en stark vind mjuka fallet när den andra landade. Hon hade blivit allt duktigare på att kontrollera sina krafter, och vinden låg henne kärt om hjärtat trots att hon inte hade några vingar likt hennes syskon.
    “Tänk om jag inte”, Zaria närmade sig Nena. “tänk om jag inte hunnit?"

Vinden var mjuk mot pälsen. Stadig, tryckande, men mjuk. I ett intensivt ögonblick fann Nena sig nästan suktande efter vingar själv, att alltid kunna återgå till limbot mellan att flyga och falla. Ögonblicket passerade samtidigt som tassarna tog mark, återförenade med sten och jord och sand som låg där inom räckhåll bara hon sträckte sig.
"tänk om jag inte hade hunnit?"
Ett varmt mullrande växte på nytt i Nenas bröstkorg, och när Zaria var nära nog gjorde Nena en ansatts att pressa huvudet mot Zarias panna. En försäkran, förtröstan och uppmuntran summerat i en enda rörelse. 
"Men det gjorde du." sade hon. "Inga tänk-oms." 
Nena backade, sände medvetandet djupt ner i jorden efter sten att dra i, att forma. "Vi kan inte leva våra liv funderandes över vad som kunnat hända." 
Det har vi inte råd med. Det var många tillfällen. För många. Tänk om hon inte hade reagerat tillräckligt snabbt senaste gången? Tänk om hennes sten inte hade lyssnat, envist vägrat order hon behövde den som mest? Hade Arno, Adzell och Valkyrian och de andra fortfarande funnits vid hennes sida? 
Tänk om det hade varit hennes fel?
Det spratt till i henne, hela kroppen i ett ögonblicks skifte från seriös och mjuk till spänd och lekfull; marken under hennes tassar var redo.
Hon log brett.

Zaria nickade mot den äldre. Hon visste inte riktigt om hon höll med i det tankesättet, men valde att låta bli att kommentera det. Istället mötte hon Nenas blick som hade skiftat till mer lekfull, och svansen viftade vagt bakom henne.
    “Du har väl träffat på vampyrer, Nena?” frågade hon plötsligt. Zaria hade tänkt be om kritik, men det hade inte förvånat henne ifall Nena sagt att det inte fanns något.

Det lekfulla drog sig tillbaka och Nena satte sig stelt. Det fanns inte i henne att leka när ämnet vampyrer drogs upp. 
"Njää, inte riktigt." Svarade hon långsamt, och minen konfunderad. Det gick inte att räkna vampyren som tog hennes mor ifrån henne, och än så länge hade alla Nenas patrulleringar varit förskonade. 
Bara i drömmarna, där syskon ett efter ett föll samtidigt som hon svaldes av glupska stenar.
Hon svalde och sköt undan tanken. 
Varför undrade Zaria? Oro kanske? Skulle Nena försöka lugna, eller skulle hon ingjuta just hur farligt en vampyr kunde vara?
Eller.. grubblade hon just då och läste in mer än vad som faktiskt fanns att tolka?
Nena tvingade kroppen att slappna av och lade sig bekvämt på sidan med huvudet upp, tyngden vilande på frambenen. Hon försökte le.
"Är det något speciellt du undrar?" För Nena skulle svara, om hon kunde.

Zaria var osäker på varför hon själv undrade. Kanske var det en underliggande oro om hotet som ständigt vandrade omkring dem. Eller så var det bara nyfikenhet, en längtan efter att få veta mer och bredda ut sin kunskap. Nena var inte den första hon frågade, och skulle med all säkerhet inte vara den sista. Trots att ämnet kunde vara tungt för vissa ville Zaria veta.
    “Nej,” svarade hon och skakade lättsamt på huvudet. Det drog svagt i hennes mungipor, något som inte riktigt passade in i det unga men alltid allvarliga anletet. “jag bara undrade.”
    Zaria ruskade på sig och vände bort blicken från den äldre mot horisonten. Solen hade börjat skymma bakom bergen, vilket innebär att det snart var dags att försöka ta sig tillbaka till sovplatserna och få ett par timmars sömn. Loke väntade med all säkerhet redan på henne, redo att vara den skyddande och värmande famnen hon behövde under de kyliga nätterna.
    “Det kanske är dags för oss att gå hem.” Långsamt såg hon mot Nena igen, som nickade instämmande. Säkerheten var trots allt hos resten av flocken.

[Avslutat!]