På en liten kulle låg Blair och dåsade i några solstrålar som osannolikt lyckats ta sig igenom lövverket. Det var behagligt varmt, och han var så trött. Sömnen var inte långt borta. Lÿs pladdrade avlägset i bakgrunden, och han behövde bara humma då och då för att hålla uppe sin del av konversationen. Kanske skulle han kunna sova lite? Hon krävde inte mycket uppmärksamhet, och allt var så stillsamt. Det vill säga, tills dess att Lÿs markant höjde rösten. Blair ryckte till, och öppnade ett trött öga.
     "Vad sa du?"

Lÿs skuttade fram och tillbaka med huvudet högt och med valpiga steg. Hon hade alltid haft svårt att sitta still längre tider, och nu var inget undantag. Medans hennes farbror låg och avnjöt solens varma solstrålar befann hon sig i skuggan. Lÿs föredrog den kallare luften än den numer varma, nästan kvava vårluften.  
   "Vad sa du?"
   Hennes blick vändes mot Blair och motvilligt tog hon sig fram mot honom. Hon såg misstroget på honom. Om det var något hon inte tyckte om så var det att behöva upprepa sig, det innebar att ingen lyssnade på henne.
   "Men Blair", suckade hon och skakade på huvudet. Omedvetet hade en kuslig dimma börjat att spridas runt omkring dem, trots den gassande solen. Den var tjock, svävande precis som den hennes mor och syskon skapade. "jag sa kolla på dimman!"

Dimman, ja. Blair betraktade den slött, hur den böljade fram mot honom. Lÿs verkade vara utgångspunkten, men det var inte förvånande. Med Nomë i blodet var dimman svår att undvika.
     "Jättefint", gäspade han. När han suckade lätt följde vinden med, och en frisk bris blåste genom gläntan och svepte bort dimman. "Ojdå." Blair flinade lite, men slöt snart ögonen. Hon skulle säkert kalla på hans uppmärksamhet så fort hon projicerat fram lite mer dimma.

Lÿs hade hoppats att han skulle visat lite mer entusiasm, det här var trots allt hennes första gång som hon själv lyckats framkalla dimman. Hon mindes första gången Mörkö hade gjort det, hur alla hade blivit så förtjusta och imponerade, och nu när hon gjorde det? Endast en trött gäspning från Blairs håll.
    Småtjurigt vände hon bort blicken för att beskåda sin skapelse, men såg istället förskräckt hur den försvunnit.
    “Ojdå.”
    Lÿs snodde runt och ville spänna blicken i Blair, men hans ögon var slutna. Istället tog hon de sista kliven fram till honom och buffade hårt till honom i ansiktet för att få hans uppmärksamhet.
    “Det var min första gång!” Hon försökte att låta arg, men besvikelsen och sorgen lös tydligt igenom och syntes i hela hennes ansikte.

"Va?" Blair ryckte till, både av den plötsliga knuffen och hennes ord. Han slog upp ögonen och fann sig möta en uppröd Lÿs. Det var tydligt att hans beteende sårat henne. Starka skuldkänslor blommade fram, och han skyndade sig att sätta sig upp.
     "Åh, Lÿs, förlåt", Blairs röst och kroppsspråk var genuint ångerfullt. Han sänkte nosen till hennes ansikte. "Snälla, kan du försöka igen? Jag visste inte att det var din första gång. Det såg för bra ut, så jag trodde du redan kunde..."

När Lÿs väl fångat Blairs uppmärksamhet vände hon sig genast om och blickade bort där dimman nyligen svävat.
    Bestämt skakade hon på huvudet åt hans ursäkt och fråga. För en kort sekund tänkte hon ge med sig vid hans påpekande om hur bra det såg ut. Lÿs kunde inte låta bli att känna ett uns av stolthet. Men Blair hade sårat henne, och det tänkte hon allt lära honom.
   “Nej, det tänker jag inte göra.” Huvudet var högt och hon slöt envist ögonen för att inte se honom.

Lÿs hade tydligt bestämt sig, och Blair misstänkte att hon inte skulle ge med sig så lätt. Nåja. Även om hon blundade kunde hon inte stänga ute honom helt.
      "Snääääälla, Lÿs", bönade och bad han. "Snäälla, jag är jätte, jätte, jätteledsen." Blair sträckte ut en tass och drog henne försiktigt till sig. "Okej, säg vad jag ska göra." Bambra hade alltid tvingat honom att göra dumma grejer när han bett henne om förlåtelse.

Lÿs kisade så diskret som möjligt med sitt högra öga föatt se hans reaktion. Det såg faktiskt ut som om han hade skuldkänslor. Men hon tänkte låta honom känna så en stund till, bara för att lära honom.
    "Okej jag förlåter dig", svarade hon samtidigt som hon vände sig om. "om", hon pausade och ett litet flin spred sig på läpparna. Nu skulle han allt få. "du bär mig hela vägen hem och doppar dig i vattnet."
    För henne lät det som en stor och rolig idé, men kanske var det inte så märkvärdigt.

Blair höjde på ögonbrynet, och hindrade nätt och jämnt ett leende. 
     "Hela vägen!" Han stönade mjukt. "OCH doppa mig?" Med ännu en liten suck skakade han på huvudet, och gav sedan med sig. Smidigt sjönk han ner liggande så hon skulle kunna klättra upp på hans rygg. Normalt brukade han tvinga henne att flyga upp för att hon skulle öva på det, men nu fjäskade han för henne.
     "Kan jag inte bara bära-"
     "Nej."
     "Okej."

[Avslutat]