Det var en fin dag; lite kylig, men ingenting som inte kunde klaras av. Hon hade rört sig längs revirets gränser men efter ett tag lämnat dem och istället planlöst vandrat iväg. Inte långt — hon var fortfarande ganska nära reviret och hon skulle aldrig drömma om att lämna flocken, men hon ville utforska sina omgivningar. Trots att hon bott här ett tag hade hon aldrig gått särskilt långt åt det här hållet. 
    Tirana hummade på en melodi för sig själv och tassarna strövade liksom av sig själva, utan mycket eftertanke bakom. Hon stannade vid en liten bäck som ringlade förbi, sänkte huvudet och smakade försiktigt på vattnet. Det var isande kallt men väldigt uppfriskande. Sådana saker — även om det var småsaker — gjorde henne glad över att vara vid liv. 
    Ett plötsligt ljud fick ena örat, det trasiga, att klippa till och den unga tiken vände uppmärksamt huvudet mot ljudkällan. Lukten var obekant, ingen ur flocken och ingen hon träffat dessförinnan heller, men Tirana var inte den som misstrodde folk. Det ryckte osäkert i mungiporna; hon ville le, men samtidigt visste hon att flera flockmedlemmar haft otur när det gällde främlingar. 
    "Hallå? Vem där?"

Adena rörde sig med självsäkra kliv trots att hon var medveten om att hon närmade sig ett större revir. Det vore inte första gången hon satte tassarna på fel ställe. En kvinnlig röst avbröt hennes tänkande, och hon vände blicken åt vänster och fick syn på en främmande individ. Hon var mindre än inferotiken själv och ljus lik snön.
    “Dina värsta mardrömmar”, svarade hon med lågmäld röst, knappt hörbar för den andre att höra. Adena knyckte på nacken samtidigt som hon klev fram bland de stora trädstammarna. Hon var inte på humör, utan minsta lilla felsteg skulle få henne att explodera.
    För några sekunder övervägde Adena hur hon skulle möta den andre. Det fanns flera alternativ som var lockande, men det enda hon ville var att få ur sig ilskan och irritationen så snabbt som möjligt. Att skapa illusioner hade varit lockande, att leka med den andre innan hon släckte dennes liv men… att göra det på det gamla hederliga sättet var mer lockande.
    “Säg mig, du vackra, vad är ditt namn?”, frågade hon och lät ett litet leende sprida sig på hennes läppar. Det var ett mjuk leende till skillnad från var som brukade klä hennes läppar. Hon behövde bara komma tillräckligt nära för att kunna slå till, snabbt.

Tiken som uppenbarade sig framför henne var bra mycket större än hon, men hon log mjukt, så Tirana stod kvar och slappnade av så pass att hon kunde återgälda leendet och tacka för komplimangen. 
    "Jag är Tirana", berättade hon. "Vem är du själv? Jag måste få säga, din päls är väldigt vacker." Främlingen hade kallat henne vacker, men om man ställt dem båda sida vid sida hade Tiranas helvita päls sett ytterst alldaglig ut bredvid tikens levande färger. De påminde litegrann om eldsflammor, och när tiken rörde sig såg det nästan ut som om de dansade.
    Tirana tog ett par steg närmare henne för att jämna ut avståndet lite — hon tyckte inte om att stå alltför långt ifrån sin samtalspartner, och även om hon inte var blind för möjligheten att den andre ville henne ont tänkte hon inte döma henne innan hon faktiskt gjort något som förtjänade att dömas. Nej, hon hade definitivt inte kommit så här långt om hon hade misstrott alla hon mötte. Den vänliga frågan "vart är du på väg?" låg färdig på tungan, och Tirana öppnade munnen för att uttala den.

Leendet på hennes läppar spred sig lite större och hon skakade charmigt på huvudet åt den ljusa tikens komplimang. Visst var hennes päls vacker, brinnande i eldens alla färger. Adena ville bryta fasaden och visa sina sanna intentioner när det ovetande offret förflyttade sig närmare henne. Samtidigt rörde sig Adena framåt, tills det endast skiljde någon meter mellan dem.
    Adena höll ögonkontakten med Tirana, släppte inte hennes blå blick för en sekund. Hon tog spjärn med baktassarna i den jordiga marken och med ett snabb rörelse hade hon gjort ett utfall mot den vita. I luften öppnades hennes käft och blottade de vassa tänderna som dräpt alla typer av vargar.
    När hennes tänder fick grepp om tikens hals, strömmade hettan runtomkring och genom henne och vidare ut genom den andre. Hennes attack var dödlig, och Adena själv skulle klassa den som barmhärtig - för det hela skulle gå snabbt, men allt var relativt.
    Tirana brann, och i ren smärta sökte hon sig till marken för att försöka släcka elden. Adena släppte taget om henne och såg ned på det brinnande offret som kvidande vred och vände på sig. 
    “Du var en för lätt match, Tirana”, Adenas röst var låg och road. Hon började sakta att ta några kliv runt sitt offer, samtidigt som hon skakade på huvudet. Det var ironiskt vilken typ av match det här hade varit. Tirana låg nu framför hennes tassar, brinnande av eldens hetta. I vanliga fall tyckte Adena om att se andra lida, men just nu ville hon bara få det överstökat vilket gjorde inflytande i hennes nästa attack. Det var ett slutgiltigt hugg. Ljudet som lämnat den andra tiken tystnade plötsligt och Adena kunde känna hur kroppen blev tyngre i hennes grepp. I ett belåtet knyck släppte hon taget, lät liket falla till marken med en hård duns
    “Sov gott.”


[Tillåten PP.]

Hon hann inte reagera. Ena sekunden stod främlingen leende framför henne, i nästa flög hon genom luften med käftarna särade. Tiranas tassar gled över marken när hon försökte dra sig bakåt, men det fanns inte tid. Främlingens tänder tuggade sig in i halsen, men det var inte nog där — en outhärdlig värme omgärdade henne. Var det … eld? Paniken snörde ihop strupen och hon kämpade för att komma loss, men till ingen nytta. Den andre var för stark. 
    Smärtan var obeskrivlig. Tirana slängde sig ner på marken för att komma undan den, och hon tjöt. Hon försökte skrika på hjälp, men orden kom bara ut som kvävda, oartikulerade kvidanden. Det kändes som om hon kokades från insidan. Paniken pulserade i varenda millimeter av hennes kropp, men hettan och smärtan från elden började redan bedöva henne. Ögonen rann, tårar framkallade av rädsla och smärta och av elden som fanns överallt. Tungan hade vuxit till en värdelös klump i munnen; hon kunde inte uttala orden, men inombords vrålade hon. Hjälp mig. Vem som helst, hjälp mig! Ansikten flimrade förbi — Cry, Ronia, hennes kära Isil Anar — och Tirana sträckte sig efter dem, men de gled undan ett efter ett och vägrade lyssna. 
    Som genom en tjock bubbla hörde hon en röst som talade. Hon uppfattade inte orden. Hon öppnade munnen men glömde nästan omedelbart varför. Så sköt en skarp stöt av smärta genom kroppen, och alla tankar försvann.

[Avslutat]