Bael hade aldrig sett något liknande. Han hade hört flera tala om stjärnan som slagit ner i öknen, om kratern i sanden, om den explosiva skepnaden i glas, men det han faktiskt såg framför sig var något han aldrig kunnat föreställa sig i sina vildaste drömmar. 
     Glaset spretade mot det stjärnklädda, mörka himlavalvet, och även om det var mitt i natten kunde Bael tydligt se de vackra färgskiftningarna i materialet. Bael flög högt upp i luften, tyckte han, men ändå spretade glasformerna ännu högre än han befann sig. Att färdas till Öknen hade varit mödan värt, för det här var något Bael aldrig sett. 
     Han cirkulerade strukturen, tog lite extra höjd. Ökennatten var kall, men Bael föredrog kylan över den gassande hettan dagtid. Stjärnorna över honom bidrog till en närmast drömaktig scen. Han fattade knappt att detta existerade på riktigt.
Efter att ha sett nog ovanifrån beslöt sig Bael för att sänka sig i höjd. Han sjönk, tog mark och kände den svala sanden mot sina tassar. Han stod säkert en eller två kilometer ifrån den väldiga strukturen, ändå såg han den så tydligt. Han ville gärna se glaset på nära håll.
     "Hur kom du hit...?" frågade han stjärnan och blickade uppåt. En fallen stjärna, och han hade glädjen att se den på nära håll. Hur många drömde inte om att flyga upp dit och plocka ner en åt sig själv?

Trots att luften var bitande kall så svettades Adena men än vanligt där hon med flåsande steg rörde sig framåt. Då och då svor hon högt för sig själv, förbannade gudarna och allt mellan himmel och jord för situationen hon hade satts i. Dessutom hade hon inte varit medveten om hatet hon hyste gentemot sand förrän hon känt den under sina tassar.
    Adena kunde känna dem, liven som växte inom henne. Till en början hade hon blint förnekat det, ignorerat signalerna hennes kropp gett henne. Men när magen börjat växa sig allt större och gjort det svårare för henne att röra sig, hade hon varit tvungen att inse det. Att hon var gravid. Av alla i landet, så var hon tvungen att straffas med något så fruktansvärt.
   Ett dovt läte rullade ur hennes bröstkorg och hon vände irriterat blicken mot den stjärnklara himlen. Hon hade varit för upptagen av sina tankar att hon missat det enorma som uppenbarade sig framför henne, och individen som stod ett par meter framför henne.
    “Hur kom du dit?”
    Adena fnös åt kommentaren. I mörkret tycktes hon urskilja en kraftig en, med ett par ståtliga vingar och ögon klara likt stjärnorna själva. Han var ensam.
    Ljudlöst närmade hon sig, utan rädsla eller eftertanke.
    “Den föll”, konstaterade hon. “likt allt gör förr eller senare.” Adena förvånades av sitt egna lugn och knyckte irriterat med nacken.
    "Eller så brinner det."

Den föll.
Bael sköt upp ögonbrynen och snodde runt för att se en flammande röd dam närma sig. Hon hade eld i ögonen, men inte ens det kunde distrahera Bael från hennes runda mage. Ett leende sprang kvickt över hans mörka läppar.
     "En entusiastisk analys," nickade han.
Han skrattade gott och blickade mot stjärnan. "Vad säger du, ska vi gå närmare? Du verkar vara gott sällskap."
     Bael såg fram emot fler rappa kommentarer, och lät bli att nämna något om havandeskapet för studen. Sådant kunde vara känsligt. "Jag heter Bael."
     Med ett knyck på nacken tog han några steg i riktning mot Stjärnan, fäste blicken målmedvetet vid den.

“Gott sällskap? Skenet kan bedra”, Adena mötte hans leende med ett flin. Hon var nog annat än gott sällskap, snarare hett och bitskt. Men det faktum att han inte kommenterat hennes… skamfulla straff, fick henne att tacka ja till hans inbjudan.
    “Bael”, upprepade hon och nickade. Snabbt hade hon kommit upp jämsides med honom. ”Adena.”
    Den brinnande blicken var fäst framför henne.
    “Har du sett något så spektakulärt?”, frågade hon lågmält. Det var inte stjärnan hon syftade på.

"Adena," upprepade han med ett leende. Ett grannt namn. Har du sett något så spektakulärt?
Bael fäste blicken vid glasstrukturen medan de gick mot mot den, och antog att det var den hon syftade på. Dagtid kunde han bara ana hur varmt det var, men såhär sent nattetid skulle värmeböljan inte bli ett problem. Bael fick bara se till att ge sig av innan solstrålarna började hetta upp Öknen för mycket.
      "Hmm," funderade han, och sneglade åt Adenas håll. Han fick något lurigt i blicken. "Kanske, men det här är svårslaget."
Han flinade tandigt. "Vet du vad det är för något? De kallar det Stjärnan, men jag har svårt att tro att en riktig stjärna ser ut sådär."
Han funderade. "Tror du man kan gå in?"

Adena skakade på huvudet. Nu när det stod framför henne insåg hon att det var oklart vad det egentligen var. Under sin vandring hit hade hon från främlingar hört rykten om den majestätiska Stjärnan i öknen.
     “Gå in?”, upprepade hon. Adena förstod inte vitsen med varför Bael skulle vela gå in i stjärnan, men fick erkänna att det inte var en dum idé. Dessutom skulle det få henne på andra tankar än liven som växte inom henne. Ett lågt skratt lämnade henne. “Om inte kan vi försöka.”
    Tillsammans stannade de mitt framför den enorma skapelsen. Vad Adena kunde se fanns där ingen ingång, och hon antog att Bael hade scannat området från ovan.
    “Verkar som om vi får ta tag i det själva." Ett flin spred sig på hennes läppar. Adena koncentrerade sig på en punkt på glaset. En varm glöd utsändes, lika varm och het som elden själv.

"Nej. Nej! Nej, du- Nej du kan-" Taklamakan suckade ljudligt och frustrerat. Han himlade i det närmaste demonstrativt med ögonen, en rörelse som innefattade hela huvudet. Han och Karakum hade pratat över varandra en stund nu, sedan Takla upptäckt Ramil-slyngeln spejande runt stjärnan och kommit för att konfrontera honom. Självklart hade det varit Karakum. När var det inte Karakum? Den andra sandvargen pladdrade något om en på-ett-eller-annat-vis-avlägsen-släkting som han minsann sade sig ha rätt att hämta. Bah! Som att Takla skulle falla för det! De där rävarna från Ramil ville bara åt stjärnan för sig själva.
     "Om din fasters systers svågers kusin i tredjehand eller vemdetvar var här, och nu är där i, spelar ingen roll." Han tog ett steg framåt när Karakum var på väg att svara, och avbröt den andres försök till vad än han kunde tänkas få för sig att säga. "A-ah! Nej. Var hon på Sahras mark så var hon det medvetet, och är hon där nu så är hon en del av det och inget mer med det. Det ger inte dig nån rätt att komma hit och, och, och komma hit! Vår mark, vårt glas. Punkt slut. End. Finit. Inget mer."
     De två sandvargarna pratade i mun på varandra, överlappande och avbrytande, medan de långsamt rörde sig längs med botten av stjärnans ena gren i någon form av argumenterande dans. Deras röster var, trots argumentet, relativt låga, till stor del för att Karakum höll en lägre ton. Kanske för att inte påkalla uppmärksamhet från någon annan ur Sahra än Taklamakan. Det var inget Takla reflekterade över, när han fortsatte att försöka ut-prata Karakum och göra det tydligt nog för även en Ramil att förstå att han inte hade på Sahras mark att göra. Han var så inne i att prata över den andra sandvargen att Takla tog den andres plötsliga hyschande som ett försök att vinna argumentet. Så när Karakum satte en tass i Taklas bröst, för att sedan börja slinka bortåt med sänkt hållning och öronen spetsade, så insåg han inte att det var för att den andre hört något. Istället brusade han upp sig, med svansen stelt höjd och raggen på sned, och ropade efter honom.
     "Hall- Nä! Hallå! Karakum! Du kan inte bara-! Ahrg!" Han satte ljudligt av efter den andre med ett frustrerat morrande. Endast för att bromsa abrupt när han kom runt en kant på glasformationen och fick syn på två främmande vargar längre bort. Två större vargar, som bestämt inte var sandvargar. En ljus glöd tändes framför den ena, på stjärnans färgade glasyta. En bländande fläck av tydlig värme. Taklamakan glömde med ens att Karakum var närvarande, han kunde handskas med honom senare. Det här var mycket viktigare.
     "Ey, ey, ey, ey! Stopp-stopp-stopp-stopp!" Takla fick fart på benen, och sprätte iväg över den sandfläckade glasytan som utgjorde marken närmast stjärnan. Hans röst var gäll och barsk när han ropade ut till främlingarna. Hade inte raggen varit rest tidigare så var den definitivt det nu. "App-app-app-app-app! Hallå! Vad tror ni att ni håller på med?! Det här är Sahras mark! Ni kan inte bara komma här och- och-!" Meningen övergick i en klar morrning när han närmade sig i rask trav.

[Nä nu jädraranamma! Komma här och komma!
Snor med mig Karakum in hit. PPar vilt, du får hojta om jag ska ändra något Lin <3]

En barsk röst avbröt Adenas och Baels inspektion. Med en rynkad nos noterade Bael en sandvarg som kom springande mot dem. Bael grymtade missnöjt. Så mycket för att inspektera deras fynd.
     "Nåväl," suckade han och gav Adena ett flin. "Så mycket för en fridfull kväll av mysterier. Verkar som att vi blivit röjda." Bael slog ut vingarna med ett hånskratt och blinkade åt Adena.      "Bäst jag överlåter dig att förklara saker och ting. Som sagt, du verkar vara sådant gott sällskap. Vår herre här förstår säkert."
     Med det tog Bael några språng och vindslag, lät vinden bära honom och lämnade platsen med ett brett, tandigt flin.

[Bael får kalla fötter och drar baii, feel free att fortsätta om ni har lust!