Nattens färglöshet vilade fortfarande över dem. Det grådassiga ljuset från himlen hade ersatt mörkret. Sommaren var äntligen här. Fåglarnas nattmelodier steg upp mot dem där de vandrade upp längs bergssluttningen. Nordanvinden som drog sina mjuka händer över honom var frisk. Doften här uppe var inte samma söta, blomstrande doft som det var i dalen. Den var hårdare, skarpare och tydlig. Men ändå fyllde den honom med samma värme. Ett av hans tidigaste minnen var av Niyaha och Arno som ledde han och hans syskon upp hit.
     “De kommer inte ens märka att vi är borta,” sade han igen. En ytlig försäkran som han inte lade någon vikt vid egentligen. Men han visste att Zaria brydde sig, men ändå hade han lyckats avbryta deras träningspass och fått med henne upp för berget. Det var svårt att övertala den envisa och mycket hängivna vikaanen - ibland rent utav omöjligt - och speciellt när han velat hålla resmålet hemligt. Kanske hade han vid ett tillfälle fått böna och be som en valp, men hon hade sett honom agera barnsligare än så. Nu när de närmade sig toppen så ångrade han inte sitt skamliga agerande ett dugg.
     En annan stig sammanslöt sig med deras och Janos tog ett skutt upp för några stenar och följde den vidare uppåt.
     “Du är inte höjdrädd, va?” frågade han och sköt henne en blick över axeln. Det sedvanliga lilla, självbelåtna flinet drog i hans mungipor. Han svängde med svansen roat innan han återigen fick klättra upp för några steniga avsatser.
     “Var försiktig med vart du sätter tassarna,” sade han i samma sekund som han själv klev på en lös sten. Han halkade, men knappt så att han hann tappa balansen riktigt. Ändå fann han att hjärtat hoppat upp i halsen på honom. Ljudet av den lilla stenen som rullade ner för bergskanten ekade längre än hans ord. Ett avmattat skrockade lämna honom. “Gö inte som mig,” fyllde han i med en ton som försökte dölja ögonblicket av skam.
     När de väl var uppe öppnade sig en liten, snedskuren platå med torftigt gräs. På andra sidan dalen var bergsranden bara en mörk avteckning mot den ljusnande himlen. Ännu låg solen gömd bakom dess kantiga gräns. Janos pustade ut.
     “Vi hann.” Lättnaden var tydlig men kort. Han såg så att Zaria kom upp innan han placerade sig på plätten av gräs. Blicken sökte sig till horisonten.
     “Kom, sätt dig,” uppmanade han. “Snart stiger hon, när som helst.” Det fanns en nästan hemlighetsfull förväntan i rösten. Kroppen pirrade så som han mindes den gjorde varje högtid när han varit yngre. Spänningen. För honom var det här magiskt.

Till en början hade Zaria tvekat till att följa med Janos såpass sent. Det var snart dags att lägga sig, och dessutom visste man aldrig vad för bus han skulle dra med en på. Men hon var tvungen att erkänna att hon var lite nyfiken på vad det var han ville visa henne, och ibland hade han faktiskt ett par bra idéer. Så efter mycket bönfallande från den andres sida hade hon gett med sig, fastän hon i själva verket ville avsluta träningen och gå och lägga sig.
    Zaria skakade på huvudet åt hans fråga. Hon? Höjdrädd? Nej. Hon skulle precis poängtera att han av alla borde veta det, när en av stenarna under Janos tassar föll längst bergskanten för att sedan hårt slå mot stupet. Hennes hjärta tog ett litet skutt, men hon behöll det neutrala ansiktsuttrycket När hon fortsatte att följa efter mot toppen gick hon med mer varsamma kliv för att inte riskera att falla lika hårt till marken som stenen.
    Väl uppe drog hon efter andan och hennes ögon vidgades aningen. Det fanns inga ord för att beskriva platsen, så vackert det var, och än hade inte solen klättrat på den mörka himlen. För några sekunder kände hon ett sting av förlust över det faktum att han hittat den här platsen innan henne, men valde att inte påpeka det.
    “Jag är påväg”, svarade hon och tog de sista kliven fram till honom. “vilken vacker utsikt.” Varsamt slog hon sig ned bredvid, en bit ifrån men tillräcklig för att känna värmen som strålade från hans kropp. Zaria lät blicken vila på horisonten, där solen vilken minut som helst skulle stiga över bergen. Hon valde att förbli tyst, trots allt var hon en som föredrog tystnaden även fast hon umgick med folk. Med Janos var det svårt, med tanke på att han pratade nästan konstant.
     Zaria sneglade på honom i mörkret och det drog i hennes mungipa innan hon åter lade fokuset på spektaklet som snart skulle äga rum framför dem.

“Nämen, schysst, tackar,” flinade han självbelåtet som om hennes kommentar varit riktad åt honom. Den blå blicken lade sig vid världens kant igen. Väntandes. Tystnaden som lades om dem var mjuk och behaglig.
     “Mamma och pappa brukade dra med oss hit när vi var små,” började han lågmält, “jag brukade låtsas somna så pappa skulle bära mig.” Ett varmt, litet leende drog i hans mungipor. Någon slags inre glädje nuddade vid hans ögon.
     “Nu!” utbrast han med en valps iver. “Nu! Nu!” Det första av solen klättrade långsamt fram. Det var något magiskt med att se solen gry. De första solstrålarna kändes helande och tyngden av livet, av mörkret, kändes inte lika påträngande längre.
     “Jag hade glömt bort att den här stället ens fanns, tills nyligen.” Kanske plockade hon upp det han lämnade ute. Tills vampyren. Hon var alltid så bra på att läsa av honom, och ibland verkade hon förstå honom bättre än vad han själv gjorde. “Men den här platsen känns nog heligare än templet för mig.” Han sneglade på Zaria. Solen som nuddade hennes ansikte förgyllde det som om ljuset steg ur henne.
     “Längtar du tills du får dra?” frågade han plötsligt. “Lämna Sacrari menar jag.”

Ett svag sken började att sprida sig mer över det mörkblå himlavalvet. Stjärnorna tindrade fortfarande, men betydligt svagare än tidigare under natten.
   I bakgrunden hörde hon Janos prata, och hon nickade då och då för att visa att hon lyssnade. Zaria kunde inte låta bli att småle åt historien han berättade om, och ett sting av nostalgi träffade henne rakt i hjärtat. På senare tid hade hon blivit mer och mer osäker på allt. Vad hon höll på med, om hon någonsin skulle bli en Jägare, och om hon skulle bli en bra en. Det hade varit flera gånger som hon önskat sig tillbaka till då allt varit lättare, då hon inte behövt grubbla och ifrågasätta sig själv. Zaria saknade tiden då hon, precis som Janos, vilat i sin pappas famn och somnat lite för tidigt på andra platser.
   Vikaanen rycktes ur sina tankar av Janos ivriga röst och blinkade ett par gånger för att fästa blicken framför sig. Bakom de väldiga bergen hade solen tryckt sig upp mot himlen. Den spred ett behagligt sken över dem, trots att det bara var ett par solstrålar som lyckades tränga sig igenom än.
   Långsamt vände hon sitt nätta anlete gentemot honom. Hennes bleka blick tycktes ljusna än mer när solens strålar reflekterades i dem. För några sekunder såg hon djupt in i hans havsblå, innan hon såg bort mot solen. Hon drog ett djupt andetag samtidigt som hon funderade över hans fråga i en stund.
   "Jag längtar efter att kunna göra något", svarade hon lågmält. Hennes röst var seriös lik alltid, men det låg något djupare där. Kanske en sorg och besvikelse över att hon inte lyckats bli antagen tidigare.
   Det drog lite i hennes mungipor.
   "Och jag längtar tills jag får se mer. Missförstå mig inte", fortsatte hon. Ett litet vänligt skratt lämnade henne. "jag älskar Sacrari. Det här är mitt hem. Men jag vet att det finns något mer där ute, något som kallar på mig."
   Zaria tystnade när hon insåg hur mycket hon berättat. Visst var hon och Janos bästa vänner, men deras relation var mer att skämta med varandra, småbråka eller bara vara tysta till varandra. Inte ha djupa samtal.
  "Du har ju varit därute", hon gjorde en liten gest med sin högertass. "var det som du föreställde dig? Och nu när du sett så mycket mer än det här, längtar du inte efter att få se mer?"

Janos nickade försiktigt till hennes ord. En stilla bekräftelse att han lyssnade, och det gjorde han verkligen. Det sedvanliga, vänliga uttrycket kantades av beundran.
     “Jag fattar vad du menar. Om jag ska vara ärlig var det största anledningen till att jag ens kämpade.” Ett mjukt skratt mynnade ut ett flin. “Mamma har sagt att jag har samma spring i benen som min morfar.” Världen bortom Sacrari var så stor, och nu när han äntligen varit där ute förstod han vidden av den. Ändå hade han bara sett en bråkdel, och trots farorna som lurade där längtande han iväg igen. Han tänkte aldrig låta natten skrämma honom. Blicken sökte sig ut i gryningen igen.
     “Jo,” mumlade han tyst till svar.  Det fanns nästan något skamset i hans ton. Resan som kanske mest varit menad för att släcka hans ungdomliga upptäckarlust hade istället bara fått den att spira.
     “Jag vill se havet,” suckade han. Den blå blicken blev drömmande när han föreställde sig det oändliga blå. Det var konstigt att känna sådan längtan efter något han aldrig sett. “Ibland brukar jag drömma att jag är en fisk och-” han insåg vad han sagt och såg lite förskräckt på Zaria. Det var något han inte ens berättat för Ren.
     “Åh, Zazza, snälla, rara söta Zazza,” log han självömkande. “Vad som händer på berget stannar på berget, eller hur?” försökte han och såg på henne med stora, bedjande ögon. Han kunde redan höra henne kalla honom något akvatiskt smeknamn. Efter alla smeknamn han gett henne var det väl inte mer än rättvist, men det hoppades han att hon skulle förbise.

Långsamt vände hon sig mot honom när han började tala om havet. Med en liten nyfikenhet granskade hon hans ansikte medans han talade. Zaria hade hört berättelser och historier om havet, hur det kunde gå från vilande lugnt till dödligt vilt på bara några sekunder, och hur man inte kunde se vad som fanns bortom horisonten.
    “Ibland brukar jag drömma att jag är en fisk.”
     Zaria kunde inte låta bli att brista ut i ett litet skratt vid hans kommentar. Visst hade hon drömmar också, men att drömma att man var en fisk var väl lite väl mycket? Dock insåg hon kort därefter att hon själv haft drömmar om hur hon befunnit sig högt uppe i skyn, som en fågel och tystnade. Till skillnad från hennes syskon hade hon inte ärvt sin mors ståtliga vingar, utan istället fått sin fars benutväxter. När hon varit yngre var det något som hade stört henne då hon känt sig utanför och annorlunda, men med tiden hade det gått över och nu försökte hon istället finna fördelar med att vara bunden till marken.
    Zaria höjde på hakan och såg på honom med en spelad dömande blick när bad henne att inte nämna det här för någon. Det tänkte hon inte göra. För henne var lojalitet och saker som sades i förtroende, trots att det handlade om fiskdrömmar, något utav det viktigaste som fanns. Dock var det alltid kul att retas lite med honom.
    “Låt mig fundera på det, firren”, flinade hon och blinkade till med ena ögat och log snett. Det var ett smeknamn hon tänkte hålla fast vid, tillsammans med ett par andra fiskrelaterade. 
    Några minuter passerade under en behaglig tystnad. Zaria lät en svag vind leka med deras pälsar samtidigt som hon drog in ett djupt andetag av den friska morgonluften.
    “Varför undrar du förresten?”, frågade hon lättsamt. “längtar du tills du får bli av med mig?”

Janos putade demonstrativt med underläppen och lade huvudet på sned. Firren. Den förtjänade han, och även om han innerst inne fann det roande så lät han det inte visa. Istället suckade han uppgivet och såg ut över dalen igen. Solen klättrade långsamt upp över bergskammen. I tystnaden undrade Janos om den mjuka vinden som drog i hans päls var hennes.
     Ett lågt skrockande skratt lämnade honom åt hennes undran. Janos såg på henne med höjda ögonbryn och ett oförstående uttryck. Var hon seriös? Men han dolde det snabbt med ett knipslugt flin.
     ”Kanske.” Han ryckte på axlarnas i spelad nonchalans. Han vände huvudet framåt igen men höll henne i ögonvrån. Förstås var det inte sant, men det visste han att även Zaria förstod.
     “Jag var ba nyfiken,” erkände han tillslut. “När jag var i din ålder,” han såg på henne med ett retsamt flin - att han var äldre var något han gillade att poängtera - “så var det typ allt jag tänkte på alltså.” Han skrattade till när han kom på sig själv. “Äh, eller, det är fortfarande allt jag tänker på. Nästan.” Nu var det inte bara drivet efter att få komma ut i världen som gjorde att han gjorde en ansats att prestera bättre i sin träning. Nu kämpade även han helhjärtat för att bli en fullärd jägare.

Ett flin spred sig på hennes läppar åt hans svar, men det avtog snabbt när han fortsatte att prata. Det var inte första gången, och förmodligen inte sista heller, som han uppmärksammade deras åldersskillnad. När de umgicks var det knappt ens märkbart att det skiljde år mellan dem. Janos var barnsligare än hon någonsin hade varit, och hon själv var mer mogen och seriös än honom. Deras olikheter gjorde dem till ett bra team, trots skillnaderna.
    “Du kanske är född innan mig”, började hon och lät en busig men kraftfull vind rufsa om hans päls. “men i sinnet är jag äldre än dig”, förtydligade hon och nickade instämmande åt sin egna kommentar. “det vet du väl?”
    Ett lågt skratt lämnade henne och hon såg på honom med ett varmt leende. Hennes blick fastnade på ärret vid hans ena öga, och en liten klump växte i magen på henne. Deras skador hade läkt fint, men hon kunde fortfarande känna sig skyldig till att han nästan förlorat synen på grund av henne. Om hon bara hade ingripit lite tidigare... Zaria kunde plötsligt höra Nenas ord i bakhuvudet som uppmanade henne till att inte tänka på det som hade kunnat hänt, utan istället försöka fokusera på det som var här och nu.
    Hon blickade ut över horisonten igen och drog en lång, tacksam suck åt utsikten och det sällskap hon hade. Det var snart dags att ge sig tillbaka mot sovplatserna för att få några timmars vila, men hon ville dröja kvar en stund till.

“Det vet du väl?” härmade han med en överdriven röst och grimaserade. När han mötte Zarias  leende brast han ut i ett skratt. Hjärtligt och högt. Den varma inre glädjen ekade ut över bergstopparna. Men han gjorde ingen ansats att lägga band på sig själv. Det gjorde han aldrig. Det var viktigt att njuta av det goda fullt ut och ohämmat. Något han önskade att Zaria kunde göra oftare.
     Han visste att hon hade rätt. Men det gjorde honom inget. Att han var barnslig var snarare något han omfamnade än försökte dölja. Kanske var det barnet i honom som alltid gjorde att han fann glädje vart han än såg. Att livet var kort, det hade han lärt sig tidigt. Det var därför han alltid gjorde en poäng av att leva, mer än att bara överleva.
     Janos drog ett djupt andetag när skrattet landat igen. Han suckade, lättat och nöjt. Solen var ännu inte helt ovan kanten men himlen hade börjat öppna sin mörka famn för ljuset. Stjärnorna bleknade mot den ljusnande grunden. Färden ner och tillbaka till sovplatserna skulle ta en liten stund, men när Zaria inte gjorde någon ansats till att lämna så gjorde inte han heller det. Istället lät han morgonsolen värma hans ansikte.
     “Följer du med till havet någon gång, Lill-Gäddan?”

[Avslutat]