Den brinnande solen hade vandrat över himlen under dagen, och gjorde nu den sista slutspurten innan den helt skulle försvinna bakom horisonten. Höstluften var isande kall, men de sista solstrålarna spred en värme över Civitas. Maksim frös inte. Hans tjocka päls skyddade honom från den uppfriskande och bitande vinden.
    Maksim suckade lågt och vilade huvudet runt mot sina ljusa framtassar. Långsamt och snarare ointresserad följde han Flippa med blicken. Med studsiga och valpiga rörelser rörde hon sig fram och tillbaka över den torra gräsplanen. Han såg mycket av Aurora i henne. Den bleka blicken, den lockiga pälsen och de två små horn som börjat ta form längst hennes skallben.
    Vid valpens närvaro drogs hans tankar bort från hans egna mor och det faktum att han var olycklig och miserabel utan henne här. Maksim hade inte fått ett enda tecken, ingenting, på varför hon lämnat honom och varför - och framförallt om hon fortfarande var vid liv.
    “Flippa?” Hans dova röst kallade på henne. Mörkret föll snabbt, och dess faror med det.

Höstens tecken hade börjat komma fram överallt. Nätterna blev mörkare och svalare. Gräset blev torrare och insekterna och fåglarna sjöng andra sånger. Det var nu hon som fick säga godnatt till solen när den gick och lade sig. Det var det Flippa höll på att göra när hon dansade fram i en klumpiga rörelser fram och tillbaka över plätten av gräs. Hon sjöng med gälla, andfådda toner på verserna av en vaggvisa. Men det var tydligt att valpen var mer fokuserad på sina rörelser än sången när den till största del bara blev ett oklart mumlande.
     “Flippa?” Hans röst träffade henne som en blixt från klar himmel och hon kastade i princip upp huvudet för att se på honom. Frusen i sin rörelse mötte hon ivrigt Maksims blick.
     “Va?” Direkt bestämde hon sig för att i tultande språng skynda fram till honom. Utan någon eftertänksamhet sökte hon sig upp i hans famn. Hornen som växte hade börjat klia en aning så hon stångade honom mot halsen litegrann.
     “Maksi, berätta en historia igen,” sade hon med en tydlig bestämdhet. Fli var alltid väldigt kärleksfull och omtänksam, men var alltid väldigt säker på vad hon ville. Hon hade svårt att ta ett nej, och efter att mamma försvunnit var det knappt någon som nekat henne något. Även om Fli inte var gammal nog att förstå varför så var det något hon märkt. Det hade om något bara gjort henne ännu mer bestämd, och något bossig vid tillfällen. Men det var alltid i välmening.
     “Om mamma.” Hon snurrade runt i hans famn innan hon lutade sig tillbaka så att hon fick stöd av hans bog och framben.

Maksim var snabb med att höja på huvudet när hon bestämde steg närmade sig honom. Han andades tungt när hon hårdhänt dundrade rätt in i honom och tryckte sig tätt intill. Det ryckte automatiskt men kallt i hans läppar när han kände hennes horn mot hans päls. Han visste exakt hur irriterande det var.
    “Det går över,” viskade han uppmuntrande och gav henne en lurig blick. “snart har du lika fina horn som mig.” Maksim krökte på huvudet aningen för att visa henne sin krona under ett par korta sekunder innan han lade fokuset på henne. Flippa ville höra en historia, om Aurora, men Maksims tankar drogs automatiskt och motvilligt till Varya. Såren hon lämnat efter sig var djupare än tiden någonsin skulle läka. Men han var inte den enda som förlorat sin mamma.
    “En historia säger du?” Brummade han lågt och eftertänksamt. För ett par sekunder blickade han ut över landskapet innan han åter såg ned för att möta valpens bleka blick.
    “Det var en gång för många månvarv sedan en liten och ensam valp,” började han. Maksim mindes fortfarande dagen klart och tydligt. “Valpen var rädd och ledsen. Han hade blivit övergiven av de som stod honom närmast, och visste inte vart han skulle ta vägen. Men, mitt från ingenstans dök en vacker gestalt upp. Hennes päls var rosa likt rosorna själv, och lockarna flöt runt om henne där hon rörde sig fram.” Maksim tystnade för några sekunder. “Hon var lika vacker som dig, har jag hört.” Det ryckte i hans läppar och gav henne en menande blick. “Det, var din mamma. Aurora tog valpen under sina vingar och förde honom till den plats där han verkligen hörde hemma. Hon kände valpens mamma, och förde dem samman. Aurora räddade honom.” Mig.
    Något djupt och nostalgiskt blixtrade under en kort stund till i hans blick. Maksim skulle göra mer än allt för att få dem båda tillbaka.

Historian Maksim återberättade för henne var inte okänd. Flippa hade hört den ett flertal gånger i olika skildringar, men hon lyssnade lika spänt varje gång. Maksim kanske inte var den bästa berättaren i hela Civitas, men hon var lika nöjd ändå. Nog hade hon förstått att mamma var borta, och de skulle inte ses på ett väldigt, väldigt långt tag. Men varje gång hon fick lyssna på en berättelse om henne och Fli stängde ögonen var det som att hon kunde känna hennes närvaro. Det var svårt för valp att sätta ord på den där känslan som klamrade sig fast inuti bröstet men det var nog för det bästa. Samma saknad som fanns i henne verkade ha krossat alla i hennes familj. Det var en besynnerlig situation för någon så ung och oförstående. Ibland var sorgen i allas ansikten bara så förvirrande och till och med frustrerande. Men Fli hade ingen aning om det väldigt lyckligt lottade sätt hon var skonad på.
     “Mamma,” suckade hon nöjt när Maksim tystnat. Den mjölkvita, stora blicken såg upp på honom igen och hon log ett kärleksfullt leende. Men den varma glädjen i hennes uttryck byttes långsamt ut mot fundersamhet.
     “Vad hände med honom?” frågade hon försiktigt. Fli kunde aldrig minnas att sagan fortsatt mycket längre än så, och valpens identitet hade alltid hållits hemlig. Åtminstone tillräckligt för henne att inte kunna dra några tydliga slutsatser.

Det gick för Maksim inte att ta miste på glädjen som skiftade till fundersamhet i valpens nätta ansikte. Historien hade inte bara lämnat hans egna läppar tidigare, utan även Varyas och Flippas egna mors. Därför förvånade det honom inte att valpen börjat undra vem historien faktiskt handlade om. Det visade snarare på att hon lättare uppfattade detaljer och höll på att växa upp.
    “Kan du hålla en hemlighet?” Hans röst var lågmäld, endast ägnad hennes öron att höra. Ett litet, busigt leende växte sig automatiskt fram på hans läppar som när han var i närheten av henne. “Jag tror du känner honom. Ganska väl.” Maksim sträckte på sig och ruskade aningen på nacken. “Men mer tänker jag inte säga, resten får du använda din lilla hjärna åt att lista ut själv.” Det glimmade till i hans havsblå blick.

Flippas iver växte sig vildare liksom hennes svansföring när Maksim viskade åt henne. Hemligheter! Bara tanken fick hennes hjärta att slå lite extra fort. Men besvikelsen skrevs snabbt i hennes mjuka anlete igen.
     “Men åh Maksiiiii,” suckade hon och rullade med ögonen. Hela hennes kropp blev lite slapp när hon dramatiskt sjönk ihop. “Jag orkar inte tänka,” snyftade hon lite. Men när hon mötte hans glittrande, blåa blick fick hon ny energi. Genast piggnade hon till.
     “ÄR DET BONK?” utbrast hon lite för högt. “Jag har alltid sagt att han kom med storken! Han har ju bara två ben, precis som en stork! Han kanske ramlade ur boet och-och” Flippa avbröt sig själv och såg långsamt upp på Maksim igen. Förvåningen var tydlig i hennes ansikte. Hans lilla leende var tillräckligt med bekräftelse. Fli studsade nästan upp på alla fyra och kastade frambenen om hans hals så gott hon kunde. Ett bubblande skratt lämnade henne när hon tryckte sin panna mot hans nosrygg. De stora, mjölkvita ögonen låste sig med hans.
      “Jag vet! Jag kom på det!” förkunnade hon lyckligt. Nyckfullheten strålade ur henne när hon i näste andetag viskade: “Det var du.”

[Avslutat]