[Reserverad för Kithara och Vidar.]

Det hade inte varit lätt att hålla ihop sig själv samtidigt som han skulle ta hand om de två små valparna, men han hade lyckats. Otroligt nog så hade han lyckats. Och det var en fröjd att se dem växa. Även om de fortfarande var små, ömtåliga och sköra så kunde han se hur de blev starkare för varje dag. Och den bekymmerslösa glädjen som fanns i deras unga ögon skänkte honom en sådan tröst.
Så Kaiito höll ihop. Trots att de mörka tankarna hemsökte honom, trots att sorg och saknad slet sönder hans inre, trots att demonen viskade mer och mer lockande. Han höll ihop.
Han hade trots allt lovat henne, lovat de små, att han skulle vara stark. Så han var stark. Allt för deras skull.

Han hade hållit till i den södra kanten av Numoorislätten, alldeles vid bergskedjans fot. Han hade egentligen velat klättra uppåt, för av någon anledning kändes det som att han kunde finna tröst där. Men han hade insett att valparna var för små, de skulle aldrig klara sig, det var alldeles för farligt för dem. Och med tiden hade han vant sig vid att hålla sig vid bergens fot. Det var inte så dumt, och det var trots allt ett ganska behagligt klimat här. Det passade dem.
Dem. Hans familj. Tanken klistrade ett leende på hans läppar.
Det var underbart att se dem, hur de lekte och skrattade, utan några problem i världen. Och han tyngde dem inte med sina egna problem. De förtjänade bättre än så. De hade hela livet framför sig, varför skulle han på något vis vilja förstöra något för dem? Nej, han tänkte inte utsätta dem för något, aldrig. Han skulle vara stark, alltid vara stark.

Den bruna honan kom skuttandes över marken mot honom där han låg och såg på de två som lekte. Tätt efter hennes följde den svarta hanen med det ljusa huvudet. De var så olika, men ändå så lika. Och än en gång förundrades han över att han och Xhie hade kunnat skapa något så vackert.
"Pappa, pappa!" Kithara sken som en sol där hon sprang mot honom, innan hon med en lät duns träffade hans revben. Kaiito skrattade kort åt det barnsliga beteendet. Det var bara så underbart att se.
Med stora, blåa ögon såg hon på honom, samtidigt som ett brett leende klöv det unga ansiktet. 
"Kan du inte berätta om mamma åt oss?"
Förhoppningen om att få höra en historia sken i Kitharas ansikte och hela hennes kropp nästan vibrerade av iver. Hon älskade att höra sagorna om mor. De var alltid så vackra.

Vidar hoppar och morrar mot sin syster och försöker få henne till lek. Men när hon istället vänder sig till deras far så ändras valpens fokus. Det blir en kapplöpning fram till den bruna hanen men när systern stannar och försöker få deras fars uppmärksamhet så står Vidar istället på nosen. Smärtan ruskar han snabbt av sig och sjunker sedan ner till lekinvit. Svansen står rakt upp i vädret och valpen morrar busigt.
Men igen ändras valpens fokus när Kithara frågar om pappa kan berätta om mamma för dem. Trots energien som kliar i kroppen skuttar Vidar fram och sätter sig vid systerns sida. Men inte utan att dra henne lekfullt i örat. Den svarta lilla svansen viftar hela tiden ivrigt fram och tillbaka. Sopar marken bakom honom.
Hanvalpen fäster den violetta blicken på pappa och sitter där sedan tyst. Men inte så stilla. Pappas historier gillar Vidar att lyssna på. Speciellt om mor. Hon lämnade dem när valparna var så små så de enda minnen Vidar har av sin mamma är de han skapat sig själv genom pappas berättelser. Men den tik han kan fantisera ihop har aldrig något ansikte. För det är för svårt att tänka sig.
Vidar vet att mor är borta. Men han vet inte varför. Med iver i både tindrande ögon och i liten svart kropp.

Kithara svarade på Vidars naft i örat med att ge ifrån sig ett lekfullt morrande, och hon var på väg att kasta sig på honom och brotta ner honom, men Kaiitos röst avbröt hennes busande.
"Er mor var väldigt vacker. Vit som den första snön med ögon lika gröna som löven på skogens mest frodiga träd."
Kaiito hade tappat räkningen på hur många gånger han hade berätta denna historia för dem. Men de älskade att höra den. Och han älskade att berätta den. Smärtan och saknaden var enorm, han önskade inget annat än att hon skulle återvända till honom. Men det var omöjligt, och han kämpade varje dag för att acceptera det. Och han levde nu för valparna. Det var hans uppgift att göra dem glada.
"Hon var full av liv och glädje. Hon sken likt solen på himlen. Hon var underbar, en av de vänligaste vargarna på denna jord. Och jag vet att hon ångrar att hon inte hann lära känna er ordentligt." Det stack i hans hjärta när han sade orden, även om han behöll leendet på läpparna. "Men er mor var tvungen att gå vidare. Hennes glädje och vänlighet behövdes på en annan plats, där det fanns mycket mörker och smärta."
Hur vida det var sant eller inte hade Kaiito ingen aning om, men det var ungefär på det sättet han föreställde sig dödsriket. Som en mörk plats. Han hoppades innerligt att Xhie hade fått frid. Det förtjänade hon. Hon hade varit så godhjärtad och varm.
"Men ni ska veta att hon är med er, i era tankar och hjärtan, varje dag i resten av era liv. Hon kommer aldrig att lämna er."
Han svalde, tvingade sig själv att le mot de två valparna som satt som tända ljus. Det var svårt, allting var så svårt. Men Kaiito försökte, så gott han kunde. Varje liten kraftansamling han gjorde gick åt till att se efter valparna. Han gjorde det inte bara för sin egen skull, utan för Xhies. De var de vackraste han någonsin hade skådat. Han kunde inte låta något ont hända dem. Någonsin.

Med stora ögon sitter Vidar och lyssnar på pappas berättelse om mamma. Igen försöker hanvalpen att föreställa sig mor men hon är lika ansiktslösa som tidigare.
Vidar tippar huvudet på den och vill yttra en fråga. Han fuktar nosen med tungan innan han öppnar munnen för att tala. Men en fågel sveper över himlen långt ovanför dem och Vidar tappat helt bort vad han tänkt fråga. Han sitter och ser upp mot himlen sen drar pappas röst honom tillbaka till verkligheten och Vidar sänker blicken för att se på den äldre hanen igen.
Mor är alltid med dem. I deras tankar och i deras hjärtan. Hon kommer aldrig att lämna dem. Vidar tippar huvudet på sned för han förstår inte den biten. Mor är inte här men samtidigt kommer hon aldrig att lämna dem. Vidar skuttar till. Han nafsar till i Kitharas öra igen innan han skuttar fram till far och lägger sig ner jämte honon. Ett busigt morrande vibrerar i den lilla svarta kroppen. Vidar har svårt att koncentrera sig på samma sak under längre stunder. Hans fokus skiftar ofta och plötsligt.

Kithara lyssnade storögt på faderns ord, och en magisk bild av modern formades i hennes huvud. Likt en ängel, som alltid var med dem. Kithara gillade tanken på det. 
Men Vidars bett i hennes öra fick henne på andra tankar, och när brodern hade lagt sig vid fars sida så var hon inte sen att attackera honom med ett tjutande skratt. Efter att han bitit brodern busigt i svansen, sprang hon sedan iväg, med Vidar tätt efter sig. Tafatt leken var i full gång, och fortfarande hade hon alldeles för mycket energi för att lägga sig och sova.

Kaiito såg på de två som lekte för fullt. Det var helt otroligt att se dem, det värmde i hela hans kropp. Om det inte varit för de två valparna hade han inte haft något kvar. De var det enda han levde för.
Och när han låg där, såg på dem när de sprang omkring, försvann alla de mörka tankarna för några ögonblick. Och han var nöjd med livet, om än bara för stunden. Men det var en skön känsla, att vara nöjd, även om han visste att saknaden och minnen snart skulle återvända för att hemsöka honom. 

[Avslutat.]