Det låg en tystnad mellan dem, men den var till skillnad från förr behaglig och full av ro. Valoria sneglade på Volbara som flög bredvid henne. Hon hade fortfarande svårt att tro att han var hennes. Ibland verkade det för bra för att vara sant, men efter allt de varit med om hade de funnit varandra igen och hållit ihop. Volbara var en del utav henne nu, hennes andra hälft och själsfrände. De hade förlåtit varandras misstag och synder. Hon skulle göra allt för honom, på samma sätt som han skulle göra allt för henne.
    Solen sprack fram mellan molnen och värmde hennes päls. Den stod lågt nu, och inom kort skulle den ha försvunnit bakom horisonten. Himlen dansade i ett flertal färgen, och Valoria drog en djup lycklig suck. Hon hade aldrig varit så lycklig som nu, tillsammans med sin familj på en säker plats. Valoria hade inte längtat tillbaka till Numoori, utan platsen hade endast bringat henne ångest och skuldkänslor. Det hon gjort… Hon ville inte ens tänka på det. Och hon hade sett längtan i Volbaras ögon, och för honom var hon villig att korsa hav och land.
    “Jag älskar dig”, plötsligt bröt hon den behagliga tystnaden och vände blicken mot honom. “vi gjorde rätt val, att komma hit.”

Volbara mötte hennes blick. Valorias ögon, även om åren hade gjort sig påminda, var lika ungdomliga och sprakande av liv som alltid. Han log mot henne. Numoori. Han kunde knappt förstå att de äntligen var tillbaka. 
     "Jag älskar dig också. Men är du säker?" frågade han. Det hade inte varit en hemlighet, hennes samvetskval över att återvända. Han hade tvekat, också. Rädd om de hade fiender i landet. Rädd för barnens skull. Men Numoori var stort, här skulle de ha en chans till ett nytt liv. Deras barn skulle få en chans att utforska landet, bestämma själva vad de ville bli, vad de ville göra.
     "Det känns overkligt att vara här igen," mumlade han. Vinden som kammade genom hans man var svalkande. Nostalgisk. "Med dig."
Han blickade bakåt, som för att gestikulera åt det tillfälliga nästet. "Vad tror du de tycker?"

Valoria nickade till svars. För var dag som gick blev hon alltmer säker på att det här var rätt för henne och familjen. Barnen verkade trivas, och det var huvudsaken. Det var för dem som de valt att återvända, för att de skulle få upptäcka saker som de själva inte hunnit med.
    “Vem skulle du annars vara här med?”, skojade hon och snuddade lätt vid honom med sin vingspets. “Säg inte att du ville återvända för en gammal flamma du hade här?” Hade det varit i deras yngre år hade Valoria inte vågat skämta om något liknande. Förr hade hon varit för osäker och rädd för att bli lämnad, men nu litade hon till fullo att Volbara var ärlig mot henne.
    “Jag tror att de är nyfikna”, svarade hon ärligt på hans fråga. “men de vet nog inte vart de ska börja än”, hon pausade och såg ut över landskapet. “men jag är säker att det inte kommer dröja länge tills de är ute på sina egna äventyr. Precis som du och jag, minns du?”

Volbara frustade till. Valorias humor hade alltid varit sig lik. "Den enda som hade flammor här var väl du, hjärtat?" flinade han. Minnena var vaga men Valoria hade alltid haft en dragningskraft.
     "Klart att jag minns."
Flinet på hans läppar mjuknade. "Vi berättar vad vi vet, och låter dem själva välja. Vill de bo med oss ett tag till ser jag ingen anledning till att tvinga ut dem i världen, du vet..."
     Volbara suckade tungt och tog några vingslag. Det kramade åt hans hjärta att tänka att deras valpar blivit så stora nu. De skulle snart vilja ge sig iväg på egna äventyr. "Men om de är redo, så..."
Volbara fick något glasartat i blicken.

Valoria nickade instämmande. Helst av allt hade hon velat hålla sina barn nära sig resten av sitt liv, men hon visste att det var själviskt. De var vuxna nog att ge sig ut på sina egna äventyr, och det var både Valoria och Volbara tvugna att inse.
    Hon mötte sin partners röda blick. Det var tydligt hur han kände över att deras barn hade blivit så stora. Volbara stod dem alla nära, och hade varit där varenda sekund sedan dess. Det hade varit han som hade lärt dem att jaga fisk, något som hon själv fortfarande inte hade lärt sig, och han hade lärt dem att bli skickliga flygare. Volbara hade varit den bästa pappan och partner hon någonsin hade kunnat tänka sig.
    “Se så”, hennes röst var mjukare nu. “bara för att de ger sig av betyder det inte att vi aldrig mer kommer att få se dem.”
    Valoria började sakta och avsiktligt att sjunka nedåt. Där bland träden kunde hon höra sin barns röster, argumenterande om något i vanlig ordning.
    “Vi får njuta av den tid vi har tillsammans nu.”

Bara för att de ger sig av betyder det inte att vi aldrig mer kommer att få se dem.
"Det har du rätt i," log han, men kände ändå ett melankoliskt stygn i sitt bröst. Hans sorgmulna tankar knuffades snart åt sidan, för när de sjönk i höjd mot Acheratiskogen under dem hördes rösterna från deras barn - ja, som kanske inte kunde liknas vid barn längre. De hade byggt provisoriska nästen på en klippavsats, trygg nog bland den tätvuxna bambun. Volbara breddade vingarna och tog några vingtag för att sakta in innan han tog mark under tassarna. Det hade varit omöjligt att urskilja vad barnen hade argumenterat om tidigare, så Volbara spetsade nyfiket öronen och lät ett milt roat uttryck leka över hans ansikte. "Vad pratar ni om? Ni hörs tvärs över skogen, bara så ni vet."

Ramses suckade roat åt systrarnas hetsiga argumentation och himlade smått med ögonen. Cleopatra hade stött på en främling tidigare under dagen, och nu diskuterade de mötet. Trodde han åtminstone, helt ärligt så hade han lyssnat med halvt öra.
    Ljudet av vingslag från luften fick den ljusa blicken att vändas mot skyn. Trots att hans föräldrar bara var silhuetter i kontrast till den starka solnedgången så kunde han tydligt se att det var dem.
    Ett lågt skratt lämnade honom och hans blick gled mellan sina föräldrar. Deras ansikten hade åldrats, men deras kärlek för varandra brann fortfarande i deras blickar.
    “Fråga era döttrar”, log han busigt och blickade bakåt mot sina systrar.