[musik]

Nattens intrång låg över staden som alltid var vaken. Skenet från gatornas facklor spillde in i hennes bostad, men det var allt ljus hon tillät. I mörkret vankade hon fram och tillbaka. Hjärtat hade fastnat i halsgropen på henne. Aurora hade kommit till med nyheter, eller kanske en förvarning, om att livet som hon visste det skulle bli annorlunda. Varya hade knappt funnit sig i sin död. Omvärlden skrämde henne fortfarande till vettet och hennes sinnen plågade henne mer än något annat. Men just för stunden var det det sista som låg i hennes tankar. Istället var det hennes son, Maksim. Bara namnet fick något att snörpas inom henne. Hon var besinningslöst rädd.
     Men så hörde hon deras steg, hur Aurora uppmuntrade honom med att inte vara orolig, att han snart skulle träffa hans mamma. Ljudet av hans lilla, snyftande andetag fick henne nästan att brista. Känslorna som exploderade var så annorlunda något annat.
     “Se så,” hördes Auroras röst när hon svepte undan pläden för hennes ingång. Varya frös på sin plats och vågade knappt andas. Och så steg han in. Ljuset bakom honom gav honom glödande konturer och Varya kunde svära på att han var en ängel. Varya darrade när hon tog ett steg närmare, och så ett steg ytterligare. Han var så vacker att hon grät. Handlöst föll hon inför honom. Rädd att röra vid honom, rädd att allt bara var en dröm.
     “Maksim,” andades hon med tjock röst. “Åh, Maksim.” Dem blå ögonen stirrade tillbaka på hennes, som en spegelbild av hennes egna. “Du är här. Du lever.” Hennes blåa blick såg på honom med bedjan, med sorg och lycka. Ljudet av hans hjärta som slog hårt och fort fyllde hennes öron men känslorna som slog igenom henne likt en flodvåg var så mycket starkare än någon hunger. Hon ville sträcka sig efter honom, dra honom till sig, men vemodet höll henne tillbaka. Fängslad stirrade hon bara på honom medans tårarna rann.
     “Du hittade mig,” viskade hon, “åh, Maksim, jag har längtat så efter dig.”

Maksim var rädd, trött och nervös. Färden hade för honom varit den längsta någonsin och sorgen som funnits med honom från första minut fanns fortfarande där. Han hade försökt till att hitta möjliga flyktvägar under hela vandringen, men Aurora hade följt vartenda kliv han tagit, sett vartenda andetag. Det hade varit omöjligt.
    Det var med darrande steg han rörde sig genom byggnaden bredvid sin moster. Det kändes så stort och ihåligt, annorlunda från vad han var uppvuxen med. Det var som om platsen levde även fast dagen hade övergått till natt. Vid minsta lilla ljud ryckte han till och tryckte sig till marken. Trots Auroras uppmuntrande ord kunde han inte låta bli att gråta.
    När hans mor plötsligt uppenbarade sig framför honom, kunde han inte riktigt förstå att det inte var en dröm. Maksim mötte försiktigt hennes tårfyllda blick, vågade inte riktigt se på henne av rädsla att hon inte skulle vara kvar om han blinkade. Samtidigt som hon talade, såg han på henne. Stora ärr täckte hennes kropp, och Maksim drog darrande efter andan.
    “Har…-” Hans röst svek honom när han försökte tala. Maksim förstod inte att han skulle ha modet till att fråga henne rätt ut, men han behövde veta, nu. “Har pappa gjort det?”

“Har pappa gjort det där?”
     Varya drog efter andan i en ojämn stöt. I ett långt ögonblick vilade hon bara sin tunga blick på honom. Känslorna hon hyste hans fader var fortfarande starka men framför allt äkta, och det var därför det tog emot för henne att svara.
     “Maksim,” började hon lågmält, “din pappa är inte den han verkar vara.” Hon kunde se rädslan i hans blick och hon bemötte den med sin egen. “Jag vet att du älskar honom väldigt mycket, det gör jag också. Men,” tårar rullade ner för hennes kinder igen och hennes läpp darrade, “han gjort mig så illa, Maksim. Jag trodde du var död, och så blev jag lämnad ensam.” Rösten skälvde av gråten. “Snälla, Maksim, du måste vara modig och förstå, varför det blev såhär, varför jag behöver dig. Du är den enda jag har nu.”

Maksim slogs av en våg av yrsel och illamående. Din pappa är inte den han verkar vara. Okontrollerat började han att skaka på huvudet från sida till sida. Nej. Det kunde inte vara så, fick inte vara så. Om hela hans bild av sin far var förvrängd, hur var det då med resten av familjen? Vad fanns det mer för lögner begravda bland djupet?
    “Snälla, Maksim, du måste vara modig och förstå, varför det blev såhär, varför jag behöver dig. Du är den enda jag har nu.”
    Tårarna som för några sekunder lyckats upphöra, strömmade nu åter nerför hans kinder. Hans sorg övergick till skuld medan Varya fortsatte att tala. Skuld över att hon under all denna tid varit alldeles ensam, och han och hans syskon hade fostrats till att tro på något helt annat. Maksim tyckte så synd om henne, och försiktigt tog han ett kliv närmare innan han försiktigt lät sina stora blåa ögon möta hennes.
    Du måste vara modig. Orden ekade i huvudet på honom. Det var samma ord som hans far så många gånger yttrat till honom, som Lev uppmuntrande sagt till honom…
    Det kändes som om Maksims hjärta skulle slitas itu när det drogs åt två olika håll. Han ville inte tro på sin mor; och hur kunde han egentligen när han inte ens kände henne? Men skuldkänslorna hade tagit överhand och det lämnade en slags tomhet inom honom. Du är den enda jag har nu. 
    “Förlåt… förlåt…” Han snyftade högt och tryckte sig mot den kalla marken. Utmattningen från den långa resan blandat med alla nya intryck fick honom att se så ynklig och liten ut. Kanske var det exakt var han var; rena motsatsen till modig. “Mamma jag är så ledsen… Men, men… jag kan inte stanna här… Dem… dem behöver mig också…” 

Aurora hade överlämnat sin systerson till Varya, och deras röster var dämpade bakom skynket. Hon kunde känna känslorna svalla ut från rummet - det var omöjligt att missa. Tyst slank hon in när hon bedömde att de första, överväldigande ögonblicken var över. Hon höll sig på behörigt avstånd, såg bara med brustet hjärta på Varya. Det var bara en valp. Två hägrade fortfarande en bit bort, men hon skulle inte våga sig till Ötamon igen. Det var för stora risker, och de kunde riskera att mista hela stycket. De var tvungna att hålla kvar i Maksim, oavsett vad.
     "Maksim", sa Aurora med sin allra mjukaste röst. Hon var rädd för Varyas tårar och känslor, rädd för att dammen skulle brista och släppa fram för mycket, alltför snabbt. "De har varandra. Du behövs här. Med oss. Jag tror alla vet det." Hon la sig ner och såg på dem med ett ömkande ansiktsuttryck. "Annars skulle de kommit. Kolzak vet var vi är. Vi- Varya älskar dig väldigt, väldigt mycket. Snälla, ge oss en chans."

Varya kände hur hjärtat föll till hans ord. Jag kan inte stanna här. Något sprack i hennes bröst och hon började skälva när hon kände sig på bristningsgränsen. Hon kunde inte låta honom gå. Det fanns inte som alternativ. På ett eller annat sätt skulle han vara kvar med henne.
     Det kom inga ord ur munnen på henne när tårarna tilltog. Hon visste att hon behövde hålla tillbaka, men det var så svårt. När Aurora tog till orda sköt hon systern en blick av tacksamhet.
     “Snälla, snälla Maksim. Jag har saknat dig så mycket. Jag har levt i en mardröm varje dag utan dig. Att få dig tillbaka,” hon snyftade, “att få träffa dig och se dig, det är det bästa som hänt mig i hela mitt liv. Jag älskar ju dig. Snälla, lämna mig inte ensam. Lämna mig inte igen.” Varya drog ett djupt, skakigt andetag i ett försök att hålla sig samlad. Hon sträckte ut en tass närmare hans skälvande skepnad, en inbjudan för honom att komma närmare.
     “Snälla, kom till mig, stanna med mig,” viskade hon ynkligt.

Aurora anslöt sig till samtalet och med en tveksam rörelse såg Maksim mot henne. Visste pappa vart dem var? Då kanske han skulle komma efter honom, trots allt. Fast… ville han det? Efter allt han gjort, visste inte Maksim om han skulle kunna se på honom med samma ögon igen. Det hade kastats lögner i ansiktet på honom, redan från barnsben… hur kunde han veta att inte dem här två också ljög för honom? 
    “Snälla, kom till mig, stanna med mig.”
Han vände åter blicken mot sin mor, som nu vädjande såg på honom. Det träffade honom djupt, och han lät blicken osäkert flacka mellan hennes utsträckta tass och hennes ansikte. Hade han varit i skarpare skick hade han kanske funderat en extra gång kring hennes mående; för hennes beteende var ärligt talat skrämmande. Kanske var det också därför han nästan med paralyserade rörelser försiktigt närmade sig henne. För första gången lutade han sin ynkliga lilla kropp mot henne, tryckte sitt ansikte hårt mot hennes päls. Han andades in hennes doft. Var det känslan av äkta trygghet?

Varya drog på läpparna när han närmade sig henne. Hon öppnade sin famn ännu mer och när han lutade sig emot henne suckade hon djupt av lättnad. Värmen av hans ansikte i hennes päls fyllde henne en rusande känsla. Tårar strömmade fortfarande ner för hennes kinder men nu av glädje. Hon drog ett långt andetag, fyllde hennes lungor med hans lukt. Hon strök sin kind över hans huvud och hyschade mjukt.
     “Sov nu, min prins. Jag vet att du är trött. Du har varit så modig,” viskade hon ömt. Hon lät tystnaden falla över dem, innan hon lågmält började humma på en melodi som hon själv hade minnen av att somna till. Ett minne från flera livstider sedan.

[Melodin (börjar 2:25). Avslutat]