[Utspelar sig efter Cor meum [Länk] ]

Ljudet från arenan ovan blev avlägset när trappornas mörker djupnade. Här nere hördes inte Nilos röst, när hon återvände till solen för att fylla den roll Aurora lämnat. Här var publikens sorl och gladiatorernas kraftsmällar dämpade av jord och sten, ett mjukt bakgrundsljud. Försvinnande.
    När helarna återvänt för att ta över ansvaret för Kolzak igen så hade Even tagit med sig Tistel därifrån. Han hade lett henne förbi resten av vargarna som rörde sig i galleriet under arenan. Förbi främlingar som var upptagna med sitt eget, och förbi blickarna från de enstaka av Tenebris egna som inte var ovan jord eller upptagna med vad som hänt. Oroliga blickar riktade mot Tistel, som övergått i sympatisk förståelse när de mött Evens tunga lugn, varpå de lämnats i fred. Han hade lett henne ner till de djupare korridorerna dit allmämheten inte hade tillträde. Till det skyddande mörkret och stillheten. En plats för honom, och de i Tenebris som behövde.
    Korridorerna var enkla, upplysta endast sparsamt av små eldar i håligheter i de släta väggarna. Luften här nere var kylig och stilla, ljudet av deras steg tydligt, men utan eko. Rummet Even ledde dem till var dämpat med hudar, spridda över golvet och mot väggarna. Ett varmt men svagt ljus färgade det från knastrande facklor. En plats för vila, avskilt från resten av världen. Even såg på Tistels nedslagna anlete innan han tog sig vidare in i rummet. Hans röst bröt tystnaden, låg och förstående, medan han slog sig ner bland fällarna vid den bortre väggen.
    "Du får stanna så länge du behöver. Du behöver inte prata om du inte vill, men om du har frågor så är jag här." Han sjönk tungt ner på sidan, med bakhuvudet lutat mot väggen bakom sig. Hans blick följde sedan Tistel; röda ögon som var skarpa bakom delvis slutna ögonlock. Vaksamma, i ett annars lugnt uttryck.

[Skrivet på mobil medan jag åker tåg. Ursäktar om något blir lite lustigt haha. Justerar kanske senare i så fall om det behövs. Som alltid: Hojta om jag ska ändra nått <3]

Tistel ville gärna gå på egna steg, men till och från stapplade hon till, lutade sig mot Evens flank. Ovanför kunde sorlet från arenan höras, men det kunde lika gärna vara en publik som skrek rakt i Tistels öron. Hon hade öronen tätt vikta mot nacken i obehag, pannan rynkad för den molande huvudvärken som ilade genom hela hennes kranium. Det kändes som att hon skulle brista, och hennes enda livlina var Even.

Ju djupare i korridorerna de gick, desto tystare blev arenan. Dimmiga bilder från Tibasts död flimrade förbi och Tistel jämrade sig tyst, hennes darriga andetag väl hörbara i rummets tystnad. Tistel stod kvar, den långa luggen hängandes över hennes ögon när Even gick djupare in i rummet. 
     "J-jag..." andades hon efter en stunds tung tystnad. Hon skämdes, även fast hon visste hon inte behövde det. Hon hade ju sett vad han gjort mot Tibast. Hon hade gjort det här för Tenebris, och det kändes bra. Ändå var frågorna många. Var skulle hon börja?
     "Ehm." Tistel harklade sig, letade efter ord. Det kändes som att hon fortfarande kunde känna den tjocka, metalliska lukten av Kolzaks blod i nosen, trots att de kommit långt därifrån vid det här laget. "Jag såg dig... du..." En skräckblandad förtjusning fanns att finna i Tistels blick när hon såg upp mot Even. "Sagorna. Är de sanna...? Jag förstår inte."

Even låg tyst för ett ögonblick, medan Tistel samlade sina ord. Han hummade lågt till svar på hennes fråga, något tankfullt.
     "Det beror på vilka sagor du syftar på, är jag rädd. Där finns mycket fantasifullt påhitt där ute." Ett lätt roat leende ryckte i Evens läppar. Han kunde fortfarande känna blodsmaken på tungan. "Men det går såklart att hitta mycket sanning också i gamla berättelser." Han höll Tistels blick. Lyssnade till hennes närvaro. Han visste vad hon syftade på redan, det var inte svårt att anta, med tanke på kontexten. Men han kunde låta henne ta det i sin takt.

Facklornas eldar knastrade, ett tryggt och lugnande ljud som grundade Tistel där hon stod. Evens svar stillade inte hennes virvlande tankar. Blodsdoften som hängde kvar fick henne att tänka på Tibast. Så skört livet var. Plötsligt slets det bara bort. Någon som alltid funnits där, fanns plötsligt inte längre. Tanken var svindlande och Tistel kände sig plötsligt yr. Barndomens trygghet löstes upp i sömmarna. 

"Sanningen," ekade hon, ansträngde sig för att stadga sin röst. "Jag vill förstå vad jag såg. Dig. Nilo lovade att förklara.."
Even över broderns mördare med käkarna om hans hals. Hur han på ett ögonblick kastat sig bort, som om han blivit bränd. Förvirring. "Varför lät ni mig göra det där? Jag hjälpte Tenebris, men hur förstår jag inte riktigt. Snälla, jag vill bara förstå."
Tistel fick något bedjande i den rödsprängda blicken när hon långsamt tog ett par steg längre in i rummet. I surret av hennes tankar och allt som hänt hängde inget ihop, och det kändes i nuläget som att endast Even kunde erbjuda klarhet.

Tistel närmade sig osäkert medan hon talade, oro och bedjande tydligt i hela hennes varelse. När hon tystnade tog Even vid, hans röst mjuk och förstående.
     "Kom, lägg dig." Han klappade en tass mot fällen han låg på. Tistel var nära honom i storlek, bara lite högre, men när han lyfte sin tass i inbjudan och hon sjönk ihop i hans famn var hon inte mer än ett barn. Han kunde höra hennes hjärta slå, jäktat av virvlande känslor. En valp som precis förlorat sin bror, som gjort saker den inte förstod, och som behövde tröst.
     "Där är saker som resten av världen inte är redo att veta än. Sådant som är främmande, som skulle skrämma dem. En rädd varg är en farlig varg, så det är viktigt att de är redo innan de får veta, så att de – och vi – inte kommer till skada. Jag är en av dem: En saga som är sann. Ett främmande koncept många skulle rädas. Äldre än deras anfäder, med minnen och kunskap från en tid sedan länge förlorad. Men i deras rädsla skulle de bara se ett monster. Något föräldrar skrämmer sina valpar med, och som skrämmer de vuxna likaså." Han strök en tryggande tass över Tistels päls, men utan att hålla henne fast. Tålmodigt och tröstande, utan tvång. De hade inte råd att förlora henne över detta.
     "Vi kunde ha låtit Kolzak dö för vad han gjort. För vad hans familj gjort. Men genom att låta honom dö skulle vi vända fler ögon mot Tenebris. Ögon som inte är redo att se än, inte är redo att förstå, och som i sin rädsla skulle vända sig mot oss. Du är redo. Du såg mig, och istället för fruktan och avsky för det främmande så är du här och vill förstå. Det är därför vi – Tenebris – är här. För att visa att vi inte är monstret de behöver rädas. Vi visar nåd och ger alla en andra chans. Ibland kommer det kännas orättvist, men de som skadat oss kommer få sitt straff en dag, när världen är redo att förstå att det är rättvisa. Men till dess behöver vi hålla deras ögon borta från det som skrämmer dem, så att de inte tar vårt straff som ett hot och vänder sig mot oss. Vad du gjort är att hålla deras ögon borta. Räddat oss från deras rädsla och oförståelse en stund till."

Evens famn kändes trygg och bekant. Samtidigt bankade hennes hjärta hårt. Inte av rädsla, intalade hon sig själv. Hon visste att hon inte behövde vara rädd längre. Hon behövde inte vara rädd för Even. Minnena av Tibasts blodiga kropp på arenan i dammet virvlade för hennes inre, tillsammans med det hon gjorde mot hans mördare. Känslorna blev starkare. Argare. Han hade förtjänat det.
     Evens tass gav ett lätt tryck, och hon slöt ögonen, lät hans närvaro och hans ord lugna. Det han sa sjönk långsamt in. Hon låg tyst en stund, även efter Even talat till punkt. Försökte väga och välja sina ord noga.
     "Gjorde jag det?" hennes ord blott en viskning. "Har jag... räddat oss?"
Den insikten fick henne plötsligt att ändra inställning, och se sig själv i ett nytt ljus. Hon kunde vara till nytta, hon kunde hjälpa. Om hon bara gjorde det rätt. Och försiktigt.
     "Hur ska vi få dem att förstå?" frågade hon, rösten nu lite högre men med en bedrövelse i tonfallet. "Hur kan jag..." Hon svalde. Det kändes hopplöst, när vargar som Kolzak och hans anhängare fick leva. Det fanns fler som honom där ute. Som kunde vända sig mot dem. Skada fler. Döda fler. Tistel tänkte på sina föräldrar, sina syskon och greps av en rädsla för deras liv. Even hade rätt - det var orättvist. Tibast var död, och det borde Kolzak också vara. Men hon visste också att Even hade rätt i att det var farligt om ögon vändes mot dem. Så mycket som gått henne osett förbi, rakt framför henne och ändå bortom hennes blick.
"Hur kan jag fortsätta hjälpa oss? Hjälpa dig? Jag vill... jag vill gärna hjälpa. Kan inte gå tillbaka nu när jag vet."
Frågor virvlade fortfarande. Frågor som hon väntade på tillfälle att få yttra. Hur länge har du levt, hur har du kunnat dölja en sådan hemlighet? Vilka mer vet?