Luften var tung av blod och metall.  I mörkret uppfattade Kolzak röster, och han visste inte om det var dröm eller verklighet. Om vad han nyss varit med om var verklighet. Ögonlocken var ihopklibbade av torkat blod, och han förmådde inte öppna dem. Munnen kändes torr och metallisk av blodsmak, varenda muskel i hans kropp värkte. Smärtan var som värst i hans flank  - paralyserande. Hans andhämtning tung, och långsam.
"Hela... finns tid"
"... död..."
"... djupa sår... kommer ta tid."
Smärtan som ilade i hans flank lättade plötsligt, som om en öm tass befriat honom från den. Samma gällde de värsta såren över hans hals, hans bringa. Ljuden omkring honom kändes som ett brus, grötiga, oklara. Han försökte vinkla öronen runt, fånga in mer ljud.
     En ny röst bröt de andra, lågmälda, och de föll tyst. Ljudet av fotsteg som lämnade honom och försvann. Kolzak drog ett djupt andetag genom nosen, fick inte tag i någon doft. Minnesbilder från striden rann över honom och han insåg att han dödat igen - den här gången utan att mena det. Spjutet skulle ha gått i hans skuldra. Med tänder om sin strupe hade han inte haft något val, ändå vräkte skammen över honom som en storm. En ny ansats att öppna de hopklibbade ögonen gjordes, och hans isblå ögon mötte klart gula. Ett ansikte Kolzak inte hade större minne utav, ändå kändes det bekant. Någonstans hade han sett det förr.
     Kol drog ett rossligt andetag, utan möjlighet att lyfta sitt huvud för att få en ordentlig blick. Han blödde ännu från såren på halsen och nacken.
"Vad...?" andades han fram, blinkade några gånger. Det var som om de gula ögonen drog honom åt sig.

"Hur är han?"
     "Han överlever. Med en hårsmån." Helaren som varit på väg ut från rummet när Even mötte henne skakade på huvudet med en suck. Hennes röst var lågmäld, men bar en milt uppretad skärpa när hon tillade: "Han har tur att vi är här, vart illa däran, milt sagt."
     "Och just nu?"
     "Vi har tagit hand om de mest livshotande skadorna. Det kommer ta tid, men han ligger inte för döden längre om vi säger så. Nådde djupt in, den andres horn. Farligt sånt där. Men kan väl inte förvänta sig att de har hjärna nog att avbryta i tid när de fått allt där inne bankat ur sig."
     "Är han vaken?"
     "Jodå, jodå. Knappt, men reagerar på tilltal, så inte helt ute. Men kommer nog inte gå nånstans på ett tag."
     Even hummade bekräftande till svar. Han avfärdade Salena med en nickning, och den grånande helaren fortsatte vidare utan att ifrågasätta. Nästa strid hade redan börjat på arenan ovanför dem, och det skulle inte dröja länge förrän hon hade fler sårade att ta hand om.
     Doften av blod hade varit påtaglig redan utanför rummet, i hela arenan egentligen, men inne i det mindre utrymmet hängde den tung och skarp. Fyra helare rörde sig runt Kolzaks sargade skepnad. Almarin, ett av ansiktena Even kände igen, stod böjd över honom med ett tydligt koncentrerat uttryck, medan hennes yngre lärling Madrik hjälpte till med något Even inte kunde se från där han äntrade rummet. En helare som han inte kunde namnet på såg upp från arbetet, medan hanen vid hennes sida – Derek, ett slätpälsat gråblod Even haft nöjet att se arbeta förut – flinkt fäste det hon hållit pressat mot Kolzak med hjälp av sin kraft.
     "Ursäkta, vi är mitt uppe i…" Orden dog på den namnlösas läppar när hon mötte Evens blick. Hennes kollegor fortsatte sitt arbete, men Derek såg upp när hon inte svarade på en fråga han ställt. Hans blick föll på Even, och det alltid närvarande leendet sprack upp över hanens läppar.
     "Ah, Even, här för att se segraren?" Han vände sig till den namnlösa med tankfullt lägre röst, medan Even klev upp framför den höjda bänken Kolzak placerats på. "Det var segraren, eller hur? Tyckte det lät tvetydigt…" Medan Derek muttrade vidare så såg Almarin upp från andra sidan om bänken och hälsade Even med en nickning.
     Even studerade Kolzak medan helarna fortsatte sitt arbete. Den röda pälsen var tovig av blod och smuts, där den inte redan tvättats rent för att tillåta åtkomst till något av alla sår. Blodblandat vatten rann ner från bänken och bildade pölar på det hårt packade jordgolvet under deras tassar, när Madrik sköljde ett sår med sin kraft. Hårda förband var fästa runt flera av skadorna, men de såg snarare ut som något tillfälligt medan helarna fokuserade på de större såren än färdiga omläggningar. Trots det så var Kolzaks andning regelbunden och hjärtslagen starka. Helarna var långt ifrån klara, men han var stabil. Andetagens långsamma rytm var en koncentrerad sådan. Ett tydligt tecken på medvetande.
     "Lämna oss en stund." Där fanns inget rum för motargument i Evens röst när han tog till orda. Helarna kastade korta blickar sinsemellan, men nickade medgörligt innan de avslutade vad de just hållit på med. De slank ut ur rummet och lämnade Even ensam med Kolzak. Den följande tystnaden fick Kolzak att kisa fram bakom ovilliga ögonlock.
     "Ah, du är vaken." En lättsam ton infann sig i Evens röst, men den speglades inte i hans blick. Han sänkte huvudet för att möta Kolzaks ögon med en tankfull intensitet. "Jag antar att en gratulation till vinsten är i sin ordning. Om än jag inte är säker på om ditt tillstånd är något att gratulera."
     Kolzak försökte svara, men avbröts av en rosslande hostning. Even drog undan huvudet när han fick blod i ansiktet. Han pausade för ett ögonblick. Slöt ögonen och rätade på sig med ett djupt andetag. Fokuserade på nytt.
     "Överansträng dig inte. Helarna är inte färdiga än." Istället för att sänka sig tillbaks till Kolzaks höjd så valde Even att gå runt honom. Ta in hur han faktiskt såg ut. Sargad. Blödande. Oförmögen att helt följa honom med blicken, och inte längre nära nog för att kunna se förändringen i Evens ögon.
     "Dagen är ung, och det har redan hänt så mycket", fortsatte Even lugnt. "Mycket på grund av dig. Död och hjärtesorg. Inget oväntat i arenan. Men frågor, och bråk. Många som undrar. Varför är du här? Var har du varit?" Ett jubel ljöd från arenan ovanför dem. Ett avlägset ljud som bara gjorde tystnaden i rummet tydligare. Even väntade tills ljudet lagt sig innan han fortsatte.
     "Svek du dem medvetet när du valde att inte berätta?" Han kunde se Kolzak spänna sig vid hans ord. Hörde rytmen av hans hjärta ändras. Even hade fått höra om cestron bara kort efter att första striden börjat. Ännu en som skabbvargen i Civitas. "Trodde du att du skonade dem, genom att inte erkänna? Inte berätta vad du har gjort? Eller att du hade hittat Maksim? Var det bättre att låta dem komma hit och själva se att du svikit dem?"

Kolzak ville följa främligen med blicken, men var oförmögen att vrida på huvudet. Hans nackmuskler kändes stela och ömma, han kunde bara se rörelser i periferin. Nej, inga gratulationer. Han ville inte ha dem. Över dem dånade ljudet från arenan medan de talade, och Kolzak mindes tillbaka. En röst hade skurit genom de andra skriken tidigare. Lune? Hade de också sett?
     "Varför är du här? Var har du varit?"
Kolzak blev torr i munnen, om än mer än tidigare. Han försökte svälja, men halsen var som sandpapper med en äcklig metallsmak kvar i gommen. Han visste varför han var här, han mindes. Letat efter Maksim. Gick i fällan. Arenan - eller döden. Först då skulle han få träffa honom.
     Och det var Varya som tagit honom från första början. Hon var här, också.
     "Svek du dem medvetet när du valde att inte berätta?"
"Nej, jag..." Kolzak hostade igen och mer blod fläckade det jordpackade golvet. Han spände sig, som om han ville resa sig för att se främlingen i ögonen, men han kunde inte röra en muskel. Paralyserad låg han kvar, och allt han kunde göra var att lyssna med rossliga andetag. Det var när rösten yttrade Maksims namn som Kolzaks gjorde en kraftansträngning stark nog att vrida nacken. Bara den lilla, betydelselösa rörelsen sände ilningar av smärta genom hans ryggrad.
     "Vänta... vad pratar du om? Jag är ju här... här för att Maksim..." var allt han fick fram efter en stunds tystnad. Orden  stöttes ut nästan krampaktigt, och han förmådde inte avsluta meningen. Luften kändes tät. "Vem är du?"
     Kolzaks synfält blev suddigt och han försökte blinka bort det torkade blodet i ögonvrån. Det slutade med att ögonen slöt sig igen. Han upprepade orden igen, tydligare den här gången.
"Vem är du?"

Vem är du?
Even hummade kort, som om han övervägde svaret, men lät bli att dröja. Han hade inte hela dagen, trots allt. Inte den här gången.
     "Åh, inte någon viktig." Han hade kommit runt och stannade bakom Kolzaks nacke. Bakom toppen av hans huvud, där det ena hornet krökte sig ut över bänkens kant. Even lutade sig närmre för ett ögonblick. Ljudet av Kolzaks hjärta fyllde hans öron. Rytmiskt och eggande. Han drog ett nytt, djupt andetag och fortsatte i en lägre stämma.
    "Och fel svar. Du letade efter Maksim, men det är inte därför du är här, eller hur? Det är inte därför du inte har sagt något till de andra av dina." Han rätade på sig igen och fortsatte att långsamt cirkulera runt Kolzak. "Maksim är fri att välja själv om han vill träffa dig eller inte. Du är inte här för att förtjäna rätten att träffa någon som har ett fritt val. Nej, du är här för dina egna handlingar. Och du har valt att inte berätta för dina andra att du hittat honom. Var du är. Vad du gjort. Det finns många vargar här i Skuggfall som kunde hjälpt dig med ett meddelande. Nu står de istället utanför och undrar: Varför?"

Kolzak skärpte sina slöa sinnen så gott han kunde för att ta in varje ord som rösten sade. I hans öron dånade ljudet av hans egna hjärtslag, högre och högre. "Det är inte därför du inte har sagt något."
     Inte har sagt något. Kolzak skulle ha sagt något, om han kunnat. Om han haft minsta möjlighet för kontakt med Lune, eller Ezekiel, Vasilisa, vem som helst skulle han direkt ha berättat att-
Det finns många vargar här i Skuggfall som kunde hjälpt dig med ett meddelande.
Som om han skulle förlita sådan information på främlingar. Så vitt Kolzak visste så var hela arenan Tenebris lekplats. Hur visste han att de inte hade öron och ögon här inne överallt? Bevakade hans varje steg?
     "Jag litar inte på er," pressade Kolzak fram efter en stund. Det hade han inte gjort sen dagen Varya kommit till honom efter hans första strid på Skuggfall och berättat hur hon känt. Den dagen kändes som ett avlägset, suddigt minne nu, men Kolzak hade inte ändrat sin uppfattning. "hade jag verkligen kunnat kontakta dem säkert så hade jag gjort det... för länge sedan."
     Men där fanns också en sanning. Kolzak hade inte ens övervägt tanken på att skicka ett meddelande. Han hade utgått från att han inte kunde lita på någon här inne, och bara hoppats hans fränder skulle komma hit, eller att de skulle förstå... Förstå var han var, varför han var här. De kunde inte läsa tankar, ändå kunde han hoppas. Eller alternativet - att han skulle kämpa sig ut härifrån. I vilket fall kunde han inte riskera att skicka ett meddelande som kunde leda till att nån fick reda på vart de levde.
     "De kommer att förstå," mumlade han tillslut fram. Men skulle de verkligen det? Skulle de verkligen se honom på samma sätt? Kolzak hade gjort saker, hemska saker, saker de alla inte visste... 
     Rösten hade rört sig runt honom, och Kolzak kunde inte längre se honom. Han orkade inte försöka vrida huvudet igen. Orkade inte ens öppna ögonen. Han låg i ett kompakt mörker, och allt han kände var hans ekande hjärtslag i bröstkorgen och pulsen som ringde i öronen. Ångesten som rev i honom, formade en hårt klump i hans mage. Han trodde att han gjort allt det här för andra. För att rädda dem, men i själva verket hade verkligen svikit dem alla, visst hade han? Han hade svikit dem allihop... och han hade gjort det avsiktligt, visst hade han? M̴̩̫̣̿̈͑͑̎̎ị̷̓̂͆t̴̲̏͊̌̈͐̂̍͝͝t̶̰̻͚͔̫̺͚̾́̂̕̚͘̕͝͝͝ ̴̧̢̳̞͚̩͈̝̌̊̅͊̓̊̚ͅf̸̪̻̑e̴͚̥͆̀̇̓l̶̢̝͕͙̈́̋̈̈́̇̚͝.̵̲̫̔͜ͅ"De kommer att förlåta mig."
     Han drog ett rosslande andetag och hostade till ännu en gång. Han visste inte hur övertygad han lät. Även om han inte var övertygad av sina egna ord, så kunde han alltid hoppas på deras förlåtelse. För alternativet stod han inte ut med. Smärtan han orsakat Varya. Aleksandr och Katyas ansikten. Vad skulle de tro? Maksim skulle aldrig komma hem igen och det var hans fel.
Men... Vasilisa hade förlåtit honom Ilya. Ezekiel också. Han ville tro att kärleken han kände för Cirkeln var besvarad, oavsett vad han gjort. Redan nu var Kolzak rädd att även Maksim visste om allt. M̴̩̫̣̿̈͑͑̎̎ị̷̓̂͆t̴̲̏͊̌̈͐̂̍͝͝t̶̰̻͚͔̫̺͚̾́̂̕̚͘̕͝͝͝ ̴̧̢̳̞͚̩͈̝̌̊̅͊̓̊̚ͅf̸̪̻̑e̴͚̥͆̀̇̓l̶̢̝͕͙̈́̋̈̈́̇̚͝.̵̲̫̔͜ͅ "Var är de? Låt mig... låt mig träffa dem..." Kolzak näst intill kved fram orden där han låg.

De kommer att förstå.
Even kunde höra tvivlet i Kolzaks röst, lika tydligt som de kämpande andetagen. Lika tydligt som pulsen som slog i hans bröst. Lika tydligt som blodet i luften omkring dem.
De kommer förlåta mig.
Kolzak hostade igen, hårdare än innan. Hans röst var inte mycket mer än ett kvidande när han bad om att få träffa dem. Even slog sig ner på det fläckade golvet framför honom. Han strök nosen under Kolzaks haka för att vända huvudet uppåt igen så att han fick luft.
     "Såja", hyschade Even, nästan tröstande. "Såja. Andas, Kolzak. Bara andas." Han tystnade och gav Kolzak tid att försöka hämta sig. Öronen ryckte när han lyssnade efter ljud utanför, något som indikerade att de var på väg, men allt han hörde var hjärtats slag. Even höll kvar nosen bakom Kolzaks käke, kände pulsen mot sin nosrygg, snabb och hård. Doften av rädsla i blodet som ännu läckte ur öppna sår.
     "Du kommer få träffa dem när helarna är klara. Men de har många frågor. Det är mycket de inte vet. Mycket du inte berättat." Even hade rest sig igen, nu med framtassarna mot bänken och huvudet sänkt. Istället för nosen höll han pannan mot Kolzaks hals. Han kunde känna honom darra. När Even fortsatte så var rösten lägre, nästan vibrerande. En ton av sympati rann mellan orden. Förståelse. Förlåtelse.
     "Jag vet att det gör ont. Hur tungt det är att bära. Men du behöver inte bära allt." Ett nytt andetag. Even kände Kolzaks värme. Han lyfte pannan från hans hals. Rött kisade mellan smala springor. Ett leende hotade i hans mungipor, osynligt för Kolzaks bortvända blick.
     "Jag kan hjälpa dig." Even andades ut över såret i Kolzaks hals. "Jag kan ta en del av din sorg och rädsla från dig." Fokus. "Jag kan ta din svaghet och göra det lättare. Göra ditt sinne friare." Han kände lika mycket som han såg att Kolzak lyssnade. Hörde det, i de små ljuden. I det som dränkte allt annat. "Jag kan lindra din smärta, om du så önskar."
     Han vilade varsamt nosen i Kolzaks päls igen. Kände hans svar mot sin tunga. Kände värmen mellan sina tänder, när Kolzak nickade. Hans andetag, när Even bet ihop.

I dunklet, ångesten och tankarna som snurrade kändes rösten plötsligt tröstande. Varm, på något sätt. Ett ankare för Kolzak att klamra sig fast vid. Han fokuserade på den, sög åt sig varje ord under tunga nadetag. Som om luften omkring honom blivit syrefattig kippade han efter andan. Ögonen var slutna, ändå såg han alla deras ansikten. Alla han älskade. "Det är mycket de inte vet."
      "Jag vet..." jämrade han till svar, rösten svagare. I halsen stockade det sig, och han visste inte om det var för blodet eller den nalkande gråten. Han ville gråta över Maksim, över sin familj och alla han höll av. Han ville gråta för sig själv - för han var förlorad.
     "Jag vet att det gör ont. Hur tungt det är att bära. Men du behöver inte bära allt."
Oförstående tvingade Kolzak upp ögonlocken. Vyn var suddig, periferin näst intill becksvart. Han drog efter andan, som om han precis utdelats ett löfte om barmhärtighet. Han ville ta det, så gärna. 
"Jag kan hjälpa dig."
     "Kan du...?"
Ett litet fragment av det som var Kolzak ville tro honom. Ville hoppas att det fanns hjälp att få, en ljusstråle som kunde dra honom rätt. Han kunde inte klara det själv. 
"Jag kan ta din svaghet och göra det lättare. Göra ditt sinne friare. Jag kan lindra din smärta."
     Kolzak slöt ögonen. Han kvävde gråten genom att svälja den, men lika snabbt bubblade den upp i hans bröst igen. Det kändes om om den främmande rösten visste allt om honom, och kanske gjorde den det. Löftena om befrielse lockade mer än något annat.
"Om du så önskar."
"Men... jag..."     
      Kolzak försökte yttra en vädjan, eller en protest. Hans tankar var i ett töcken och just då kunde han inte neka, trots att en bit av honom ville vägra, spjärna emot. Men hela Kolzaks medvetenhet sträckte sig efter löftena som erbjöds. Hans hjärta längtade så, och tog beslutet åt honom. En nickning, ett medgivande. Sedan omslöts han av tänder i en djup omfamning.

"EVEN, ew, släpp honom genast!! Eller ja är han död spelar det ingen roll antar jag, men ja han ser ju.. nästan levande ut åtminstone antar jag. Om han överlevde striden så ska han leva, det var planen."
Nilo hade stormat in ovetandes om synen hon skulle mötas av och hade helst velat bli blind för en stund och löste det genom att blunda ett ögonblick.
"Jag har Tistel med så nu får du uppföra dig." Tistel kom in i rummet efter Nilo visste antagligen inte riktigt vad hon nyss hade sett. Nilo lutade sig fram till henne. "Jag lovar att jag ska förklara mer senare om vad du just såg - men nu behöver jag att du gör som vi pratat om. Du har chans att få ge en liten hämnd, för din bror - men framför allt är det för Tenebris bästa. Lita på mig." Hon kysste Tistel ömt på pannan och backade mot öppningen för att kunna hålla koll om någon annan ovälkommet skulle dyka upp.

Nilo hade egentligen bråttom tillbaka upp, men hon avvaktade för att inte lämna Tistel i sticket.

Even rycktes abrupt ur sin trans och slängde sig bakåt från Kolzaks form lika fort när Nilo stormade in i det lilla rummet med hög stämma. Han slog i väggen med en duns. Ögonen naglade sig fast vid vargarna i ingången; blicken för ett ögonblick vidgad och djurisk, innan Even slöt dem hårt. Han lutade huvudet hårt mot väggen bakom sig. Ett djupt andetag. Höll det mellan hårt spända käkar, medan Nilo satte sig själv och Tistel i rörelse.
     Han hade kvar blodet på tungan. Kunde känna dess värme ner i bröstet, djupt i hans kropp. Han behövde det. Men inte nu. Inte nu. Han släppte ut luften i en morrad svordom. Andades in. Höll. Han kunde känna smaken i luften, tjock i rummet av Kolzaks sår och helarnas arbete. Det blodblandade vattnet på golvet. På bänken. I tunnor och lådor där använda lindor slängts åt sidan i utbyte mot nya. Han hade räknat med det. De hade räknat med det. Men inte så mycket. Inte så länge. De skulle ha varit här tidigare. Hade behövt- De var här nu. Det var vad som räknades. Ut. In. Ett nytt andetag.
     "Tenrai, min skapare. Vid allt heligt." Muttrande för sig själv, mest för att fokusera på något som inte var de jäktade hjärtslagen runt honom, öppnade Even ögonen igen. Han gned en tass över ansiktet och fokuserade långsamt blicken på Nilo.
     "Han lever. Han- Jag hann inte-" Even blottade tänderna i en frustrerad morrning. Han pressade bakhuvudet mot väggen igen. Ut. In. Ut. Han gestikulerade i riktning mot Kolzak, och fortsatte med en mer samlad stämma. "Han är vaken. Mer eller mindre. Han har gått med på-" Resten av meningen blev en viftning av tassen. In. Ut. Han behövde inte säga mer. De visste redan. De hade pratat om det här. Han slöt ögonen igen och fokuserade på deras röster. På arenan och ljuden utanför. Fuktade nosen. In. Och ut. Vid alla gudar, han såg inte fram emot resten av den här solbländade dagen.

Tistels huvud hängde lågt, ögonen var rödsprängda. Hon mådde illa, och samtidigt kände hon sig så tom, som om det inte längre fanns något hjärta i hennes bröstkorg. Kanske hade det slitits ut i samma ögonblick hon känt Tibasts sinne försvinna. Hon skulle aldrig glömma den känslan.
     I rummet hängde doften av blod tung. Tistel såg först den blodiga kämpen, hennes broders mördare, och sedan Even som slängde sig bakåt mot väggen. Hennes tankegång kändes trög som sirap, som om hennes hjärna inte uppfattade vad hon precis sett. Blodet kom inte som en chock - hon hade avslutat ett liv, och sett ett liv avslutas på samma dag. Men det var något annat som hängde över rummet. Något nytt. En stämning. Nilo lovade att förklara. 
"Men nu behöver jag att du gör som vi pratat om. Du har chans att få ge en liten hämnd, för din bror - men framför allt är det för Tenebris bästa. Lita på mig."
"Okej..."
Tistel tog ett skälvande andetag. Hon orkade inte bearbeta scenen. "Okej."
     Trevande, lite osäkert, slängde hon en blick åt Evens håll, och mindes tillbaka till allt hon lärt sig, allt Tenebris stod för, allt hon trodde på, innan hon såg mot Kolzak. När hon såg den rödes blodiga ansikte var det som om allt annat blev bakgrundsbrus, och Tistels blick mörknade. Ett hat hon aldrig känt tidigare klamrade sig fast inuti henne. Maksim var verkligen lik honom, något hon försökte bortse ifrån.
     Hatet blev hennes fackla i mörkret, hennes ledstjärna. Hur mycket hon än ville slita ut allt han stod för och lämna kvar ett ynkligt skal av vad som varit Kolzak, så kunde hon inte. Nilos ord ekade i hennes huvud, hon hade ett syfte här, ett uppdrag. Kanske kunde hon äntligen vara till nytta, och det var det som fick henne att noga förbereda sig. Hans blick var förvirrad när den mötte hennes, och hon hoppades att han kunde se och känna hatet hon bar på. Hur det åt upp henne inifrån.
     Ett djupt andetag. Tistel tog ett steg närmare och utan förvarning kastade hon sig in i Kolzaks huvud, trängde förbi alla barriärer och begravde sina klor i hans tankar. Hon kände honom spjärna emot, såg honom spänna sig över intrånget i hans tankar, men Tistel väjde vant undan. Hon hade tränat - och han hade inte varit förberedd. Det svåra skulle bli att göra allting rätt.
Tistel tvekade inte när hon fann en passande tråd, och slet.

Varya var så vacker.
Även med ärren
som skar över hennes bleka päls,
som skärvor över perfekt glas,
skulle hon alltid vara




Även när jag hatar henne
för att hon stal min son

så kommer jag älska henne.












"Jag är död."











Det är något fel på mig.



"Vasilisa dödade mig."




"Men jag är här på riktigt. Jag är inte densamma, men jag är här."



"Jag ville träffa dem. Det var allt jag ville, berättade hon det? Att hon hellre dödade mig än lät mig träffa dem?"

"Det var inte ditt fel att de dog. Jag klandrar dig inte, moya serdtse, det kommer jag aldrig att göra. Du förstörde ingenting, ingenting alls. Du skapade något gott, de är så vackra, de är så vackra och jag älskar dem så..."

"Jag har aldrig älskat dig."










Det var ditt fel att de dog.

Och nu är du död, som dem.
Valparna fick aldrig en andra chans till livet,
så varför fick du det?

"Förstår du nu? Jag tog Maksim."



"Jag ville inte tro det."



"Jag har aldrig velat göra dig till åtlöje, Kolzak. Allt jag velat göra var att skydda dig. Alla hemligheter, alla lögner."

Men du var en lögn, allt jag trodde att vi var var en lögn!
Du ljög för mig.


Varya


Varya?


Vart ska du, Varya?



Vänta, förlåt mig.

Snälla gå inte.

Snälla.

Lämna mig inte ig






"Jag är Varya, vad är ditt namn?"

Mitt namn?

"Öh... jag heter Kolzak."

Just det, jag är Kolzak och du är Varya. Och jag älskar dig, visst?
Det känns som om jag älskar dig.

Jag önskar att du hade dödat mig, det hade varit lättast.
Istället var det du som dog.

















"Hej, vart har jag kommit?"

Sezja var liten och ful, rädd och harig,
som en liten hjortunge inför vargtänder.


"Raukakekedjan. D-du borde ge dig av, gå."

"Jag ska hjälpa dig."

Jag hjälpte henne, jag räddade Sezja.



"Vad gjorde du för att förtjäna det?"

Blodet på marken rann och rann och rann.
Så mycket blod, så klarrött även mitt i natten.

"Akta, han kommer anfalla."


Jag sa ju att du skulle akta... nu är du död.
Död död död




Björnen sov aldrig,
den vaknade och den tog dig.
Nu är du död.



Vad ska jag säga till de andra nu?
Chansen kom aldr














"Jag kan ta dig till din son, men har du förtjänat det?"





"Du tog Varya från sin familj med våld. Från oss! Från Aurora."


"Du höll henne fängslad."

Bara för att ni var dåliga för henne, era monster.

Jag borde ha hållit henne kvar så hade hon fortfararande levt, fri från er.
Ni är ormar, giftiga, slingrande ormar och jag ska-


jag ska-


Nej

Nej det...



Eller hur?

Det var inte så det gick till.
Varför trodde jag..?






Det var jag.
Det är jag

Jag är monstret.
Jag är ormen.

Jag tog henne.
Jag fängslade henne.

"Du skulle passa bra som gladiator. Ett öga för ett öga, så att säga. Vinn ett antal matcher, och du är fri att gå igen."

"Avgjort."



Jag ska göra rätt.
Jag ska göra rätt för mig.
Så är det.
Allt kommer att bli bra igen.

Jag har varit ett monster.



Jag har fått en andra chans.
Jag kan befria mig från min synd.
Så som...
















"Jag ville bara gratulera dig. För en god strid, alltså. Du var en värdig motståndare."

"Du är Tenn, va?"


"Gratulerar till segern."

Tenn lärde mig så mycket, och jag tackade honom genom att svika honom.



Förlåt mig, Tenn.

Jag förstår att du inte kan förlåta mig.
Jag svek dig.

"Kolzak? Vad gör du här?"

"Jag är här för att avtjäna mitt straff."

"Straff?"

"För det jag gjorde."

Jag berättade allting.
Jag tror...
Jag tror du hatar mig nu.


Jag kan inte beskylla dig för det.
Det är...

Det är bra.
Det är en bra sak.

Jag förtjänade aldrig sådan lojalitet.
Du var-
Du är en bra vän.








(stort tack till Kreft som kodat <3
Musik: https://www.youtube.com/watch?v=mb8hyOw0hP4)

Ett stråk av dåligt samvete slog emot Nilo över vad de var på väg att göra. Men hon hade överlagt klart. Det enda som hade gjort det här lättare hade varit om Kolzak redan varit död. Och visst, hon hade kunnat låta Even ta livet ifrån honom. Men det hade inte varit rätt. Att ta andras liv, skulle alltid vara den sista utvägen. Men hon var inte säker. Hon såg mot Even som tydligt hade annat inom honom som plågade och hon kände ett medlidande. För det skulle kunna bli hon själv, om hon valde att tacka ja. Hennes ögon tårades lätt, och hennes blick till Even hade avslöjat mer än vad som kunnat sägas.

Tvivel. Över allt hon var beredd att göra. Tvivel. Över allt hon kunde bli. Tvivel. Över allt hon redan hade blivit. Tvivel. 

Ett tvivel tyngt av oväntad skuld. Nilo hade alltid känt tvivel till gudarna, men i stunden hade de aldrig varit mer närvarande. "Tenrai.." Viskade hon så tyst att det var knappt hörbart. Hon talade på sanglingua, ett språk hon kunde men sällan talade ty för henne var språket heligt: "Jag ber.. att du är med oss. Led oss på dina vägar. Led oss till mörkret och tillbaka. Hjälp oss att inte tvivla. Hjälp mig att inte tvivla. Förlåt mig. Jag ska inte glömma dig igen." En tyst, men desperat bön om bekräftelse.

Nilo kände också en skuld till att dra med Tistel i det här. Men det var en verklighet hon visste skulle bli ödet för de flesta av de som växte upp i Tenebris. Skulden låg främst i att det lika gärna kunnat vara Miranda som stod här med henne. Hon gick fram till Tistel igen och böjde sig fram och viskade ömt:

"Bra.. Du är jätteduktig.. Och nu, se till att det här mötet aldrig har hänt. Han minns inget av det här.. Du vill inte att han ska veta vad vi har gjort. Du vill inte att han ska veta vad du har gjort." Hon gav Tistel en till tröstande kyss på huvudet och backade sedan utan och lämnade rummet och stod nu utanför istället. Något med stunden hade gjort Nilo helt tagen. Hon visste själv varför. Men hon ville inte att någon annan skulle få veta.

Tystnad föll, poängterad av ljudet från resten av arenan utanför. Andetagen av vargarna inne i rummet. Han kunde höra Tistels koncentration, och Kolzaks reaktion, i deras hjärtslag. Muskler som spändes mot bänkytan. Even öppnade långsamt ögonen igen. Nilos blick mötte honom. Höll honom, även om det kanske inte varit hennes mening. I den fanns känslor. Starka och tillbakahållna. Allt det som gjorde henne dödlig. Even släppte ut ett tungt andetag, och vände sig bort.
     Han reste sig till ljudet av hennes viskade bön. Låg och knappt hörbar. Han flyttade sig till rummets bortre vägg, där ett par hinkar och kärl stod fyllda med vatten; blandat rent och redan färgat som troligt använts av helarna själva. Even stack nosen i en av hinkarna och sköljde blodet ur sin mun. Bakom sig hörde han Nilo tala till Tistel, medan han ruskade vattnet från sitt ansikte. Han vände sig om när hon kysste Tistels panna, innan hon lämnade rummet.
     Even slog sig ner bredvid bänken medan han väntade. Han studerade Tistels anlete i tystnad. Såg känslorna som krusade hennes nos, trötthet och rädsla under hennes ögon, sorg och intensiv vrede som drog i hennes näpna, koncentrerade drag. Han kunde se ögonblicket då hon återvände till sig själv till fullo. Hennes ljusa blick mötte hans röda, innan han kort vände sig mot Kolzak. Han lutade sig nära den rödes ansikte igen, och tog ord med en låg, lugnande stämma.
     "Vila nu, Kolzak. Helarna är snart med dig igen." Even vände sig tillbaks till Tistel. Hon var lika stor som honom vid det här laget, kanske till och med större, men i stunden var hon liten. Tyngd och ännu ung.
     "Åh, Tistel." Even reste sig igen, och sträckte försiktigt nosen till hennes kind. Han tryckte tröstande sin tinning mot hennes. "Kära Tistel. Du har gjort ett så otroligt stort jobb. Kom, du ska inte behöva stanna här inne."
     Even ledde varsamt Tistel till att vända sig bort från Kolzak. Han följde henne långsamt ut ur rummet, där Nilo ännu väntade. Even mötte Nilos blick, och kände orden som hängde osagda i luften runtom. Han höll hennes blick för ett ögonblick, och vände sig sedan till Tistel igen med låg och mjuk ton.
     "Vill du gå tillbaks till dina föräldrar? Eller vill du komma bort lite?" Det hade hänt mycket, och Tistel var fortfarande ung. Hon var dödlig. Det var hennes val, hur hon ville smälta sin sorg och det som hänt. Resultatet skulle komma tids nog.

Tistel avslutade arbetet genom att helt radera Kolzaks minne av det här mötet. Till sin lättnad gjorde han arbetet lätt för henne genom att inte streta emot - det kändes nästan välkomnande. Han visste säkert inte ens vad som försiggick, vad hon gjort, och så skulle det förbli.
    I sin koncentration kändes det som om hon fokuserat länge, och när hon till slut släppte taget om Kolzaks sinne exploderade hennes huvud i värk. Ansträngningen av arbetet hade tärt hårt, men inte hårdare än sorgen som greppade tag i hennes hjärta. Sorgen och ilskan blev glasklar över hennes anlete. Det var orättvist. Tibast fick dö, men han fick leva. Varför? När allt han gjort varit att orsaka lidande... till och med för de han sa sig älska. 
     Even var alldeles nära, och för stunden ville hon kasta sig i hans famn och gråta högt trots vad hon tidigare sett. Hans ord var så lugnande, så förstående, och trots vad hon sett innan kunde hon inte tänka något ont om Even. Hon ville inte. Han hade alltid varit där för henne. Hon lät honom leda henne ut, och trots omständigheterna kände hon ett stygn av stolthet. Nilo och Even hade varit nöjda med vad hon gjort, hon var duktig. Hon var duktig, hon hade gjort bra ifrån sig. Tårarna som glimmade i ögonvrån var av både glädje över sin insats, och sorg över vad hon fått mista. 
"Jag... jag vill bort," svarade hon med en svag röst. Hur mycket hon än längtade till Auroras famn så visste hon att det skulle skära ännu djupare i henne att höra henne gråta. Höra Ivo gråta. Tistel kunde fortfarande höra hans skrik av sorg eka i huvudet, och hon visste att hon inte skulle klara av det. Hon behövde något annat. Tystnad. 
      "J-jag... jag behöver bort."
Förstående blickar. Tistel snyftade till när hon lät sig ledsagas bort från det blodiga rummet där Kolzak låg.

[Avslutat]