Den lila blicken vandrade över stammarna i skogen som utgett hans hem en längre tid. De flesta skulle kanske inte kalla skogen den bästa platsen att uppfostra valpar på. men det var hit livet lett honom, och det var här han haft chansen till att leva utan att påminnas om henne varje dag. Han hade antagit att smärtan skulle försvinna. Att han skulle till slut nudda vid hennes namn i tanken utan att behöva se hennes livlösa kropp för sin inre blick. Men han kände det fortfarande. Hon fattades honom. Hon hade varit hans liv och hon hade gett honom en framtid att se fram emot. Blicken landade på deras sovande döttrar. Alla vackrare än vad han någonsin kunna trott att han skulle kunna ge upphov till. Alla påminde honom om henne. Ändå älskade han dem mer än livet, och genom tiden hade de gett honom mer lycka efter hennes bortgång än vad han trott var möjligt. Han var mycket stolt över dem.
 Men han var färdig med att fly. Fly ifrån smärtan och fly ifrån henne. Han hade lämnat henne.  Flytt ifrån platsen som varit deras och hon hade hemsökt hans drömmar. Han var tvungen att sluta springa.
 Försiktigt reste han sig i den mörka natten och puffade mjukt på alla fyra sina döttrar. Ljusen i hans liv, och trots att de var stora nu så klagade dem över att behöva vakna och såg sömndrucket på honom.

"Förlåt mina älsklingar" började han mjukt, kunde känna tårarna i ögonen. Han var tvungen.
"Ni får stanna om ni vill" han tänkte inte tvinga dem, men han hatade tanken på att lämna dem. Men han var tvungen, han skulle aldrig få ro annars.
"Men jag måste gå och hälsa på eran mamma, hon har jagat mig allt för länge nu" han log mot dem och tårarna rann längs hans kinder. Ja hans drömmar var inget annat än hennes ängel lika form. Det vackra ansiktet och hennes mjuka leende och sätt.
"Och eran farmor" han log igen och drog ett hackigt andetag, innan han drog nosen lätt över deras pannor. Insöp deras doft och försökte lägga behålla den i nosen så länge han kunde. Vid gudarna om de stannade skulle han sakna dem så innerligt. Men de skulle klara sig. De hade tränats och lärt sig väl.
"Om ni vill får ni följa med mig, jag vill inget hellre, men ni kan också stanna här, om ni vill. Det har blivit erat hem. Men det är inget hem för mig" Månskogen hade alltid varit hans hem, förutom där hade han aldrig riktigt känt att sin själ varit lika mycket till ro, fram till hennes död.

[Ethans valpar kan få svara om de vill... Annars lämnar Ethan härmed Draugai]

När Ajodelle vaknade mindes hon inte om hon drömt eller vad hon drömt. Hon hade en vag känsla av behag, som att hon sovit en hel natt mellan Ajanis tassar. Som att hon var liten igen, som att tiden var frusen där. Vargen i fråga var en återkommande figur i Ajodelles livliga drömmar. Ibland var det en dålig sak, ibland var det en magiskt underbar sak - men det var inte den föräldern hon såg när ögonen flimrade till och slött öppnades. Ajani var tekniskt ett inte mamma längre, hon hette Ajani och var ett minne. Ethan var verklig, och han var hennes pappa.
  "Mmm nej, jag sover", mumlade hon och stängde ögonen på nytt.
  Ni får stanna om ni vill. Rösten kändes avlägsen. Vad betydde det ens? Ajodelle spärrade upp ögonen och en slöja av besvikelse sveptes över Ajos blick; men när hon faktiskt lämnat drömmarnas revir så var hon glad att höra pappas röst och se hans ansikte. Hon såg så lyhörd ut som hon kunde i det sömndruckna tillståndet, men seg skulle hon vara ett tag till. När pappa fortsatte prata förstod hon sakta, bit för bit, vad det handlade om. Han ville inte vara kvar här. Han hade sagt det förut, på annat vis, men de hade pratat om det här. Hon satte sig upp. Med skräckblandad upphetsning i ögonen så fäste Ajodelle blicken på Ethans nos och tänkte så att det knakade. Hon var med ens klarvaken och i blodet började adrenalin tillsättas. Hon kunde nästan smaka det på tungspetsen. Han hade nämnt Ajani, förstod hon, men vad menade han med att hälsa på henne? Farmor också. Åh. Ajo makade sig närmare Ethan för att viska i hans öra.
  "Vet du var hon är? Hur träffar vi henne?" hasplade hon viskandes ur sig. 
  I hjärtat hade hon bestämt sig redan då. Hon kunde inte gå härifrån. Hon var livrädd för att Ethan skulle gå. Hon ville inte uppleva vandringen igen. Hon ville vara här, och växa här. Hon ville inte tillbaka till platsen varifrån drömmarna kom. För hennes drömmar kom från Ötamon och dit ville hon inte även om hon inte kunde tänka sig ett liv utan pappa. Hon lutade sig tillbaka och sökte förtvivlat pappas blick.
  "Snälla gå inte", gnydde hon gnälligt. "Jag kan vara bättre, jag kan hjälpa. Jag kan, tro mig! Snälla pappa, vi är dem du behöver, snälla tänk om."
  Hennes ögon var stirriga och de började tåras utan att hon fullt förstod varför. Kanske berodde det på drömmen hon inte mindes, eller drömmarna hon mindes. Ajodelle tyckte inte om att prata om dem men hon tänkte mycket på dem. Hon ville träffa farmor, såklart, men om deras långa färd som de rest inte längre hade en mening, så förstod inte Ajodelle hur Ajanis löften skulle ha det. Hon ville inte dit. Hon var inte redo. Ajo borde säga det. 'Jag är inte redo'. Hon kunde inte, för det kändes som att alla skulle veta då. Helt ologiskt men ändå en farhåga. Det fanns så mycket hon kämpade för att glömma dagligen. Det där som egentligen var sant. Om hon sade fel sak skulle de veta att hon inte heller släppt taget.

Sömnen var oskyldigt vit, trots början på hennes liv så hade hon vuxit upp tryggt, glad. Med en gemenskap av något som blivit en familj mer än en flock. Detta reflekterades i drömmarna som var ljusa med värme. Ibland gästades de även av en mjuk röst, som aldrig sade några ord. Bara en mjukt melodi gnolad av en röst hon bara brukade referera till som en ängel.
 Drömmen stördes dock av en nos som mjukt puttade på henne och en låg röst hon skulle känna igen vart som helst. Den talade till henne genom en tjock dimma och orden var till en början oklara medan hon vaknade.
 Sömndrucket  såg hon på det välkända ansiktet som mötte henne och hon kämpade sig upp i sittande ställning. De lila ögonen som möttes hennes blåa var vätta av tårar, och rösten grötig även nu när hon kunde höra den ordentligt. Det var nu det skulle hända. De hade talat om det, flera gånger. Fadern kände sig aldrig hemma här, och hon hade sett det på honom en längre tid att han aldrig fick någon ro.
 Hon kunde inte avgöra om systerns ord var resultatet av sömnen som dröjde sig kvar över sinnet, men Athela förstod vad fadern menat. Han hade trots allt pratat om det med dem.
 "Jag kommer sakna dig" hon upptäckte att hennes röst var lika tjock som faderns och i ögonen började en mur av tårar byggas upp för blicken. Hon hade inte insett att hon tänkt stanna fören nu. Skogen här hade blivit hennes hem, mer än vad den lummiga mysiga skogen hon såg i sina drömmar. Den var för henne mer skrämmande och främmande än vad den döda tomma skogen var. En udda tanke.

Ethan
"Nej nej nej" han grät öppet och drog den blå prickiga dottern intill sig i en omfamning.
"Säg inte så" han drog hackigt efter andan och snyftade lätt 
"Ni är ljusen i mitt liv, det är inte ert fel att jag går. Men jag kan inte fly längre, hennes minne jagar mina drömmar" orden ärliga och rösten låg, han visste inte om han skulle bli av med mardrömmarna ifall han återvände, men han kunde inte stanna. Det smärtade honom att tänka så men att se på sina döttrar påminde allt för mycket om henne, och hans mörker var en törn i deras ljus. Han ville inte säga att han kunde återvända, för han visste att det var en väldigt liten chans att det skulle hända. 
"Du gör som du vill mitt hjärta" han såg på henne med mjuk blick, lyfte hennes haka.
"Men jag måste dit, det är mitt hem, så som det här har blivit ert" Nog måste hon väl vara gammal nog att förstå? Men samtidigt så hade de inte left som honom, de hade fått vara valpar där han behövt växa upp.
 En tass sträcktes ut för att dra in Atheala i omfamningen och han höll om de båda länge, ville inte riktigt släppa taget om dem.