Luften var kall för en sommarnatt. Vinden visade sin framfart när det krusade sig på sjöytan. Itrozo var tyst. Ovanligt tyst. Månens bleka sken fick allt att målas i kalla färger. Intill en knotig trädstam som sträckte sig halvvägs ut över vattnet satt Varya. Fullmånen gjorde henne sällskap, stor och klar.
     De blå ögonen var smala. En tydligt missnöjd förvrängde det annars näpna ansiktet. En bubblande frustration visade sig i en hård suck.
     ”Vem ska jag börja med? Låt mig göra det klart för er. Jag är inte här för att höja er, för att be om er välsignelse eller hjälp. Jag är arg, förbannad, rasande faktiskt.”
     ”Moder till allt liv, Moriko. Du är en lögnare, en besvikelse. Vart är du? För alla som oss? Moder till allt liv, hah, du äcklar mig med dina lögner..”
     ”Windfari, du förespråkar frihet som om du vet vad det innebär, och ändå binder du oss till dina himlar! Kaito, jag har inget över till fred i mina förbannade känslor. Allt jag känner är krig, skinande, blödande och vilt.”
     ”Och Aurinko, i mitt hat jag kommer svälja din eld och spotta ut den som aska.”
     ”Och Chaibos,” hennes röst bar sin sista bräckliga ton, ”den eviga fridens gud,” tårar växte sig stora i hennes ögon, ”du valde fel. Du har gjort ett oförlåtligt misstag. När du lät henne dö, istället för mig.” Tårarna strilade ner från hennes kinder. Det hade plågat henne så mycket, skurit upp henne inifrån, många dagar och än fler nätter. Om hon bara hade dött den natten, hade allt varit som det menat att vara. Det destruktiva självhatet som så länge förstört och förvrängt henne hade tillslut bräckt likt en damm. Likt gift pumpade det ur hennes hjärta. Om hon bara dött den natten.
     ”Hycklare! Svikare! Lögnare!” Hon fann ny kraft, likt en blossande flamma.
     ”Vart var ni?! Vart var ni efter ni förbannat våra liv?! Ynkryggar! Jag vägrar leva efter er osynliga närvaro, eran osanning om livet. Jag är inte eran att kontrollera! Jag är fri er! Ni är under mig!” Rösten lät som ett skallrande genom skogsbrynet.
     “Jag förklarar mig Gudlös!” Genast kändes det som en tung sten lättade ur hennes bröst. En befriande känsla. En känsla av kontroll. Hon hade kontroll igen.

[Ensamroll]