[Öppet för en :'D är lite ringrostig på Div, men vill ändå köra ett litet roll här nu :'D <3]

Trots att den ljusa varelsens päls var fläckad av torkat blod hade hon lyckats släpa sig upp i bergen.

Diversea haltade lätt och släpade en bruten vinge smärtsamt efter sig. Millivoj hade gjort allt så mycket bättre, och hon hade honom att tacka för allt; hon levde, och inte var lika skadad som förut. Skadorna var ite helt läkta än, och det hade medicinskt sätt varit mycket bättre för henne att stanna kvar och inte envisas med att promenera upp i bergen.
Anledningen till att hon vägrat att stanna på slätten var panik. Den var så öppen, så enkelt att bli sedd och attackerad. Tiken kände en tryckande känsla i bröstet vid blotta tanken på att fortsätta och stanna på Numoorislätten, hur fredlig den än var – en stor skillnad mot dess granne, Azhekaslätten.
Div’s klor halkade och rispade mot stenen när hon kämpade sig uppför en backe. Bergen var trygga. Han skulle inte få hitta henne igen. Trots att det fanns både för och nackdelar, var hon tillräckligt vimsig i huvudet för att bara se fördelarna; det fanns många gömställen. Att det också var en nackdel fanns inte på kartan.

Trött av uppförsbacken satte hon sig ner med värkande muskler. Automatiskt lät hon kyla sprida sig utifrån henne för att svalka mer. En vind blåste henne i ansiktet, svalkade mer, men samtidigt tillät den henne att känna en annan vargs doft. Nyfiket sträckte hon på sig, med ett mjukt och vänligt ansiktsuttryck. Vem kunde det vara? Lite sällskap just nu skulle vara trevligt.
Att vargen hade en doft var betryggande. De hade inga dofter. Det var inget varglikt över dem, alls. När den ljusa tiken tänkte efter hatade hon den mörka hanen som nästan berövat henne livet. Hatade, så intensivt som det gick. Han var en vederstygglig varelse. En vampyr. Ordet äcklade henne.

Hennes steg förde henne längre upp i bergskedjan Senast hon varit här hade hon och Midnight rekryterat Rialea, skugghonan, som redan då varit dräktig med de valpar, som nu enbart fanns en av kvar i flocken. Valpen hade fallit i Shadys egna vård, dock var det just nu i händerna på flocken då hon behövde rensa tankarna. Att ta hand om en valp var det sista hon hade räknat med. Men samtidigt var det bra, hon kunde träna den tidigt, få henne att bli en av de bästa. Hon log vid tanken och fortsatte upp på den krångliga stig hon hittat. Det gav viss träning att vandra i bergen, även om det inte varit med den anledningen hon givit sig upp hit, och hon kände hur musklerna sträckte på sig och gav henne en skön känsla. Anledningen till hennes vandring var att bli av med den irritation hon fått av den lymmeln Tramptass. Det störde henne något otroligt mycket att hon inte fått åkomma honom mer smärta än vad hon gjort. Helst av allt ville hon se honom död. Hon behövde avreagera sig på något, därav vistelsen här. 
 
Hon hävde sig upp över nästa stenkrök och såg sig om med den flytande blicken, den fann inget utav intresse så hon lät istället luften filtreras genom nosen. Doften av fuktig ten, vilket betydde grottor, och varg. Hon flinade. Hon kanske skulle kunna ta denne till flocken? Hon fick väl se när de möttes, för mötas det skulle dem. Hon styrde medvetet stegen mot honan vars doft hon känt. Hon passerade vägg efter vägg av sten medan doften tilltog i styrka. Och nästa gång hon rundade en sten såg hon henne där. Honan såg nyfiket efter henne och Shady mötte dennes blick med sin egna flytande. Av den första anblicken av honan var hon skadad, med en av sina två vingar slappt på marken. 
Hon slänger ännu en blick på främlingen men sade inte ett ord.
[Stjäl platsen väldigt snabbt då jag visste att du tänkte starta ett roll här... höhö *stalker* Shady behöver lite avstånd från reviret ^^']

Den första känslan när hon såg främlingen slog emot henne likt en chockvåg. Paniken var inom ett kort ögonblick ute i hennes ådror och hon flämtade till, pressade sig mot den skrovliga stenväggen bakom ryggen. Det var han! Han hade kommit för att mörda henne igen, avsluta det han påbörjat. Div hade inte en chans att fly. Vingen låg slappt pressad mot hennes sida, oanvändbar. Med panikslagen blick sökte hon sig upp till främlingen ögon. Men där hon förväntat sig iskall grymhet fann hon bara flytande lava. Ovanför det, skymtades en mörk man. Detta var inte samma varg.
Skamset sjönk hon ihop och en svag rodnad flammade upp på de bleka kinderna.
"Förlåt", ursäktade hon sig. "Du överraskade mig. Du är väldigt lik en annan varg jag träffat." Hat välde upp i henne vid de ordet, men hon visade det inte utåt. Det kunde tolkas fel, som om avskyn var riktad mot den mörka varghonan framför henne.

Tiken lät pulsen gå ner innan hon svepte svansen runt benen och drog ett djupt andetag.
"Så, främling, vad är ditt namn?" Genansen över sitt uppträdande först satt fortfarande kvar. Div insåg snabbt hur oartig ho var. Att fråga efter främlingens namn innan hon presenterat sig var inte något hon brukade göra. "Jag är Diversea.", skyndade hon sig att säga.

Hennes mage kurrade till. Det hade varit länge sedan hon åt, och Diversea var utpumpad efter att ha gått och kämpat i hård terräng och uppförsbacke. Hon undrade när Milo skulle komma tillbaka med geten han lovat henne. Hon hade sina tvivel på huruvida ha skulle lyckas fälla ett sådant byte, men hoppades att han skulle lyckas. Hon var hungrig.

[ja, eve har tillstånd att joina, men inga fler<3]

Med getens nacke i ett stadigt bett slog han luften med sina vingar. Bytet hängde under honom i luften och alla hans krafter gick åt till att bära dess vikt och flyga uppåt. Han hade släppt av Diversea på en klippstig och genast givit sig ut på jakt - vilket inte var lika lätt här uppe som i skogarna. Det var ett kargt område och byten var sällsynta. Trots det hade han lokaliserat en bergsget - precis vad han förväntat sig att hitta här. Diversea hade varit tyngre än geten och ändå hade han orkat henne - bytet skulle han klara av att bära. Han påminde sig själv om att reta den ljusa honan för hennes tyngd vid senare tillfälle.
Snart fick han syn på henne, en bit från platsen där han lämnat henne. Hon hade inte hunnit långt, den segisen. Hon syntes som en ljus fläck mot den grå stenen. Men plötsligt dök det upp en mörk fläck bakom ett hörn och den förflyttade sig närmare den ljusa. Milivoj dök. Det var vampyren! Han hade lyckats leta upp henne och nu skulle han avsluta henne. Milo visste inte riktigt varför, men han kunde inte låta henne dö. Inte när han helat henne. Då skulle uppoffringen varit förgäves, intalade han sig var enda anledningen. Slöseri.
När han kom närmare - vilket han snabbt gjorde, såg han att främlingen var mindre än vampyren samt hade långa ärr över ryggen. Doften var en honas - och det faktum att vargen bar en doft lugnade honom avsevärt. Han såg även att främlingen var helt svart och inte hade några vita och röda partier. Han blev lättad. Det var en levande individ.
Han slog ut med vingarna och landade. Släppte ner geten några meter framför Diversea och ruskade på pälsen. Sedan rätade han stolt på sig med ett flin.
"Jag sa ju att jag skulle lyckas hitta en.."
Sedan mindes han främlingen, och såg sig över axeln mot tiken. Svart päls, flammande ögon. Han såg tillbaka på Diversea med undrande blick, utan ett spår av leendet.

"Vem är gästen?"  Han rynkade pannan och vände hela kroppen mot främlingen, ställde sig skyddande framför Diversea.

Främlingen började rygga undan, som om hon såg Chaibos i ögonen, hon hade väl rätt, delvis. Shadys mungipor drogs upp i ett illavarslande flin och de flytande ögonen fästes på den andres ansikte. Det blev direkt uppenbart att denna honan inte platsade inom flocken, inte ett dugg. Men gjorde Ophelia det? Hon viftade undan skuggornas viskade röster genom att snabbt hugga emot i huvudet. Men sedan verkade hon komma underfund med att det inte var den varg hon fruktade som befann sig inför henne. Dåligt val, Shady skulle fruktas, mer än något annat var honans val ett misstag. Shady var skuggan. Hon var natten. hon var döden. Hon var Chaibos tjänare. Honan talade. Ord som var onödiga Shadys val var självklart, slutgiltigt. Hon skulle inte ändra sig. 
Honan bad om hennes namn, så patetiskt onödigt det var, då hon inte behövde det dit hon skulle. Men hennes namn, Diversea, kunde vara intressant att minnas. Diversea, snart ett lik. Ett offer för hennes käftar.
Fortfarande hade ho inte ens gett ett tecken på att svara och skulle precis till att närma sig då skuggorna viskade om en hane, även denne bevingad, med ett byte. Hon lät den flytande blicken lämna honan för att läggas på hanen som landade, och även han frågade efter hennes eget namn. Det försvårade det hela, men gjorde det inte omöjligt. Skuggorna ovan hennes huvud och nacke flammade otåligt. De ville resa sig, ville sluka dem båda i mörker. De väste snirklade, bad, i hennes huvud. Språket flöt ut över obefintliga läppar.
 "Mitt namn är obetydligt, onödigt i alla sätt som räknas" Orden flöt mjukt över de mörka läpparna. Rösten sann förrädiskt len, som om den talade den enda sanning någon någonsin behövde höra.
 "Dock är eran anledning till att vandra i bergen, den ena svårt skadad, så mycket mer intressant" Hon började sakta röra sig emot de båda med sådan auktoritet att det var självklart, uppenbart, att marken hon gick på tillhörde henne. Inte på så sätt att det var hennes revir utan att så fort hennes trampdyna nuddade marken så var den hennes. Den flytande blicken låg just för stunden på hanen, honan utgjorde inget hot i sitt nuvarande tillstånd.

Tålmodigt väntade hon på att den mörka främlingen, som bara stirrade på henne, skulle säga sitt namn. När det gick upp för henne att den andra honan antagligene aldrig skulle säga det slutade hon koncentrera sig så mycket på henne, och uppfattade andra saker. Milivoj, till exempel. Han hade landat bredvid henne med en get - precis som han lovat. Div himlade med ögonen.
"Du hade bara tur.", sa hon med ett retsamt tonfall. Hon hade lärt sig mycket av Milivoj; främst att retas. Milos leende försvann när han såg honan, och mycket snart frågade han vem hon var. Diversea öppnade munnen för att svara att hon inte visste, men den mörka hann före.
Mitt namn är obetydligt, onödigt i alla sätt som räknas. Dock är eran anledning till att vandra i bergen, den ena svårt skadad, så mycket mer intressant.
Diversea rynkade pannan. Honan ställde krav hon inte riktigt gick med på. Stärkt av den andra fakargens trygga närhet sträckte hon på sig och svarade.
"Många saker i världen är onödiga saker, men det är de där små sakerna som gör världen till en facinerande plats, vilket gör att jag tycker ditt namn kan vara ganska intressant ändå." Hon log lite, nöjd över sitt [derpiga] svar, men visste att Milo säkert skulle komplettera. Hon var inte gjord för att med smidiga ord få fram det man ville. För henne brukade det räcka med att be.

[hoho, trodde jag svarat här, men icke]

"Du hade bara tur." retades Diversea. Han drog ett dramastiskt andetag, som om han blev otroligt förnärmad. Sedan blinkade han åt henne. Hon hade lärt sig driva med folk! Han blev stolt, ja till och med lite rörd. Sedan såg han på främlingen.
 
"Mitt namn är obetydligt, onödigt i alla sätt som räknas." svarade främlingen bara på deras undran. Var hon seriös? Milivoj skrattade till och skakade misstroende på huvudet. 
"Om du säger det så, miss Å-Så-Skrämmande. Jag kunde inte bry mig mindre." 
Han ruskade på fjädrarna och vecklade ihop vingarna så de låg intill hans sidor, medan han fuktade nosen med den skära tungan. Kroppsspråket var avslappnat, då han inte lät sig skrämmas. 
 
"Dock är eran anledning till att vandra i bergen, den ena svårt skadad, så mycket mer intressant." tyckte främlingen.
"Många saker i världen är onödiga saker, men det är de där små sakerna som gör världen till en fascinerande plats, vilket gör att jag tycker ditt namn kan vara ganska intressant ändå." kontrade Diversea. Han såg ner på henne med ett svagt flin. Burn, främling, burn.
 
Han begrundade den mörka honans fråga, medan den röda blicken åter fästes i hennes. Hon tyckte det vore intressant att veta vad de gjorde här, men vägrade tala om sitt eget namn. Dubbelmoral? De verkade vänta på en reaktion från honom.
"Visst är det intressant. Så otroligt intressant. Varför..." viskade han teatraliskt och såg ner på Diversea. "-är vi egentligen här? Vilken gåta."
Hans röda ögon spärrades upp en aning när han allvarligt såg främlingen i ögonen. Men snart kunde han inte hålla masken längre. Mungiporna darrade till. Små ljusglimtar tändes i blicken. Honan var så komiskt självsäker. Den svarta fakarghanen brast ut i ett gapskratt som ekade mellan klipporna och skakade sedan på huvudet medan han lugnade sig och drog ena tassen över ögonen, fortfarande skrockande.
"Du är för rolig, du." suckade han. "Dra härifrån innan jag blir aggressiv. Jag kan också vara skrämmande." Han härmade hennes kroppshållning och tonfall, men rösten antog ett mer hånfullt stuk. Sedan rätade han på sig och himlade med ögonen. 
 "Har du seriöst inget bättre för dig? Låt oss vara ifred."

Hanen svarade först, sedan honan. Båda två lika naivt, eller nej hanen var värre. Han skrattade och hans ord var nedlåtande. Dock tog hon inte åt sig. Nej, det måste finnas något i hanens beteende som talade om varför han var nog osäker för att försöka trycka på andra. Han fick säga vad han ville, en självsäker stark varg var inte nedlåtande på sådant vis.
"Tänk om jag sa att mina ord, simpla som de blott var, inte var till för att skrämmas" Blicken låg kvar på hanen, flammande intensiv.
"Och om du får den känslan av att jag vill skrämma dig så är du antingen, utan att vilja erkänna det för ens dig själv, rädd nog att påpeka det eller bara osäker nog för att säga det högt" Hennes röst var lugn, ett bevis på att hanens ord inte rört henne på något sätt.
"Inte ens din rädda "partner" här reagerade så på orden" Hon uttalade ordet partner med sarkasm, som ett bevis på att hon inte brydde sig om vilken relation de hade. Ett lätt flin klädde läpparna då blicken stint vändes mot honan.
"Och du kan ha rätt, om en sak. Något som verkligen är intressant med så obetydliga små detaljer är att se livet rinna ur något" hon log innerligt åt sina ord, som inte ens dem var menade att skrämma hanen, bara att testa honan.
"Se hur deras låga, den eld som hållit dem levande, dö ut" Återigen flinade hon åt orden som var sanna. Det var oerhört vackert att se livsgnistan lämna en varg. Hur paniken grep om dem när de insåg att deras tid var slut. Ljudet av deras röster som bönande bad om nåd. De som i ren desperation bad henne se det ur Deras vinkel, eller om det varit Hennes syskon.
Sedan talade hanen igen, obetydliga ord som fick henne att föra blicken till honom igen. Så roande. Han hotade Henne. Hon flinade emot honom. Ett leende som klöv hennes ansikte och visade på den galna insidan som gömde sig inom henne, som annars inte syntes.
"Men ååh, lille pojk. Ser man på" Hon skrattade hest "Han har funnit sitt mod. Fascinerande" Hennes uppmärksamhet låg åter vid honom. Honan var bortglömd, hennes tur skulle komma snart nog.
"Jo egentligen, Valp, kanske jag har det. Men du vet det tar mina undersåtar hand om" Återigen flinade hon. Hon hade annars aldrig nämnt medlemmarna i flocken som sådana, eller ens tänkt tanken tidigare, men det var delvis sant. Vissa skulle absolut inte se på sig själva som varelser under hennes vilja, men sanningen var att det var just Det de var.
"Och sen känner jag inte för att gå härifrån" hon lät baken sättas emot marken.
"Jag har ju just kommit, och om du inte ser det har jag och din Vän här..." Blicken fördes mot Honan och hon fortsatte tala utan dröjmål "Har ett samtal?"
[Lagom Derp, Shady är så svår ibland ^^']

Så många väl valda ord utvecklades utan att Diversea kände sig manad att delta i konversationen. Hon visste inte om de repliker hon kom att tänka på passade så bra in, eller om det bara skulle bevisa hur dum hon var. Så därför höll hon tyst, till honan provocerade fram ett irriterat svar.
"Jag är inte rädd!", protesterade hon. "Inte för dig i alla fall. Så vida inte du har en vampyr gömd i fickan så är det faktiskt vi som har övertaget här. Jag plus han blir två. Du plus noll blir en." Div tålde inte att bli mopsad mot, och oftast när hon väl  öppnade käften så var det väl valda ord. Visst, hon må vara skadad fysiskt, men om den mörka honan hotade dem tänkte isvargen frysa ner henne. Hon hade inte ens noterat att honan benämnde de båda som ett par.

Milo bad - bad var inte rätt ord, krävde - med irriterad och hånfull röst att honan skulle lämna. Honan satt tyst på marken vid hans sida, och lyssnade på den mörkas nedlåtande svar. Milivoj kunde knappast vara mer än något år yngre än främlingen, men ändå envisades denne med att kalla honom valp. Hon fnös och fuktade nosen med den skära tungan.
Diversea stelnade till i en halv sekund när hon återigen blev indragen i samtalet. De två, ett samtal? Den andra hade satt sig ned och verkade inte ha några som helst planer på att lämna. Hon såg fundersam ut ett ögonblick innan blicken skärptes och fokuserades på honan.
"Vad vill du oss?", frågade hon rakt på sak.

"Jag tycker inte att du är skrämmande, men jag kan se att du tycker det. Och jag är inte mycket mer valp än vad du är, hynda." svarade han bara och skakade svagt på huvudet. Han började tröttna på detta. En hona som varken talade om sitt namn eller vad hon ville dem? Inte särskilt kul. 
"Om du så mycket som rör Diversea.." började han lågt och trampade på stället, men honan talade åter, som om hon var den enda vars röst skulle ljuda. 
"..Och sen känner jag inte för att gå härifrån.."
"Jaså? Det gör jag. Starkt."
Han vände ansiktet bak mot Div och gav henne ett menande ögonkast. Sedan hukade han sig ner så att magen snuddade vid marken. Kom igen, Diversea. Fatta. Upp med dig!
Han såg på henne igen, innan han behövde hålla koll på främlingen igen.

Hon såg på dem, oberörd av deras sätt att tala till henne.  Honans patetiska mening fick henne att dra på munnen. "Fel" sade hon simpelt "Du kan inte göra mig något i ditt tillstånd" Hon synade henne snabbt igen. Nej honan var ingen. Noll. Bara hanen återstod som ett hot. Snart eliminerat.
Hon skrattade åt hanens lilla hot. "Annars vad?" Hon flinade "Du söker svar ifrån mig utan att ge svar tillbaka. Ohyfsat. Jag trodde Malvado tränade sina ungar bättre" hon smackade lätt med tungan, som om hon var besviken. Visst hade hon kännt likheterna i doften, dels med Malvado och den son Malvado haft med sig i kriget. Sen var vissa likheter mellan bröderna, och fadern, slående. Hon ryckte inte på läpparna vid sina ord men reste sig vänd emot hanen när hans koncentration inte låg på henne längre. "Men eftersom jag vill att Chaibos ska veta vem som skickade er kan ni väl lika gärna få mitt namn" Hennes röst var känslolös, monoton. "Kalla mig Shady" Fortsatte hon utan paus. Sedan kastade sig skuggorna framåt, hunriga efter blodet som rann i deras ådror. Pilarna, som faktiskt höll fysisk form, flög emot hanen. Honan skulle få vänta på sin tur, och precis bakom den flög Shady fram med öppna käftar, med tänder som glödde.
[Shady har bestämt sig för att Mörda Div, och hon kommer inte ge sig ^^' Vi får se vad som händer...]

Det kändes lite pinsamt när det gick upp för henne att Milo inte alls stretchade magen. Han ville henne något. Det såg ut som att vännen ville att hon skulle förstå, och det snabbt, men hon var så trög. Vad i hela friden ville-? Det gick upp för henne likt solen stiger på morgonen. Div snubblade framåt för att kravla sig upp på hans rygg, men en pinne låg i hennes väg. Hon snubblade till på den, och föll klumpigt in framför Milivojs tassar.
Men skuggpilarna Shady skickat - hon hade äntligen sagt sitt namn - hade inte träffat sitt mål. När Diversea hade snubblat in framför den mörka fakargen så hade de istället sjunkit in i hennes sida. Hon stönade till av smärtan där hon låg, men var i ögonblicket ovanligt snabbtänkt och insåg att hon fort måste upp på Milos rygg. Hon stödde sig på högra sidan och tog sig upp på fötter. Den skadade vingen värkte när hon skyndade sig runt, men insåg att hon inte kunde kravla sig upp riktigt än. Shady kom farande, och hennes vän skulle bli skadad om Milo behövde bära även henne. Istället backade hon lite och koncentrerade sig. Kylan rann ur henne likt iskallt vatten. Ren och klar köld kom svepandes mot fienden, ville frysa ner henne tillräckligt för att de bevingade skulle hinna komma undan.

Tänker vara ful och avsluta detta, då det helt stoppar upp Shady, och med det även Occultos, Så jag tänker undra om det är okej om Diversea kom upp på Milivoj och de flög iväg, Shady stirrar surt efter dem ett tag och bestämmer sig för att gå vidare ~ Vill ni fortsätta rolla själva kan ni fortsätta att de stannar nånstans eller nå
Avslutat~ för Shady Iaf

Håller med :'D

[AVSLUTAT]