Tiden var äntligen inne. Det hon hade väntat på under hela sin uppväxt höll på att hända, och hon var tvungen att hålla sin iver inne. Rakryggad rörde hon sig genom gladiatorernas boende. Hon rynkade på nosen åt två unga hannar som stod och stångades med varandra. Det var inte på lek, det var tydligt. De svor åt varandra och hon kunde se ett stort, djupt sår längs den enas skuldra. Ani skakade på huvudet. Det fanns andra, smidigare sätt att lösa konflikter på än att slåss. Inte för att hon hade så mycket att komma med rent fysiskt, hon var trots allt en nätt liten svartvarg.
    Hon rörde sig förbi dem, såg noga till att de inte kom för nära, och fortsatte framåt. Det var inga föreställningar de kommande dagarna, men ändå befann sig ett par byteshandlare på plats. Hennes blick fastnade på en mörk individ som stod med ryggen mot henne. Om han hade varit en svartvarg hade hon nästan kunnat säga åt honom hur vacker han var. Den svarta, lockiga pälsen som skimrade i solljuset. Med vingarna förstörde ju allt, såklart.
    Nästan ljudlöst tog hon sig närmare och slöt upp vid främlingens sida. Hon granskade vad byteshandlaren sålde. Det verkade mest vara ädelstenar och andra smycken som såldes. 
    “Om du ska köpa till din flickvän skulle jag inte välja den där, utan den röda.” Hon gav honom en blick. “Eller pojkvän, såklart. Eller någon annan du bryr dig om.”
    Det drog i hennes läppar.
    “Vad beskriver kärleken mer än ett smycke i samma färg som ett hjärta?” 

Skuggfall var aldrig en rofylld plats. Men om man jämförde den med Civitas ständiga liv så kändes den som just det: rofylld. Ovanför arenan glödde molnen av solens sista strålar, som ett långdraget farväl.
     Det hade varit en långsam dag vad som gällande besökare, men det var ändå några stånd uppställda av tappra - desperata - byteshandlare. Rök hade betraktat dem från ovan, vilandes på arenamuren med tassarna hängande över kanten. Härifrån kunde han inte höra dem, men han hade bevittnat tillräckligt många byten för att kunna fylla i deras ord. Ansiktsuttrycken avslöjade allt han behövde veta.
     När solen försvunnit bakom världens kant vaknade en rastlös oro i honom. Det hade blivit en känsla som kom allt oftare. I ett försök att skaka av sig den obekväma känslan hade han lämnat sin ostörda plats på höjden för att strosa runt i området. Först bland bufflande gladiatorer och sedan vidare till försäljarnas glesa bytesstånd. Kraften av att ha förmågan och tålamodet att observera hade han lärt sig tidigt. Utan den hade han förmodligen inte klarat sig när han gett sig av som ung. Inte själv, åtminstone.
     En försäljare med synnerligt spännande ädelstenar hade fångat hans uppmärksamhet tidigare under dagen. Rök hade lagt märke till hur generös han verkat vara och hur nöjd han blev efter varje byte. Hans skådespeleri var tillräckligt bra öga mot öga, men det föll när han trodde ingen såg.
     Rök stod vid de utplacerade ädelstenarna och kände försäljarens vaksamma blick på sig när en röst slöt upp bredvid honom. Rök lyfte blicken och möttes av en svartvargs nätta anlete.  Han hummade tankfullt.
     “Ja, det ska väl vara dramatiskt för att vara romantiskt,” förkunnade han med samma eftertänksamma ton och såg ner på den röda, klara stenen. Den var vacker. Glansig och skimrande. Dess värde skulle kunna lura vem som helst.
     “Om det inte var för att det är en överprisad fjuttig bit glas.” Rök såg upp på henne igen med ett vasst, litet leende i mungipan.

Ani nickade instämmande åt hans kommentar. Hon var inte mycket för romantik egentligen, men utifrån det hon hört av tidigare historier skulle allt vara dramatisk. Ingen kärlek utan drama. Det skulle vara blod, svett och tårar. Man skulle offra allt för varandra, ge sitt liv till sin partner. I hennes öron lät det inte riktigt klokt, den enda personen som alltid stod vid ens sida genom livet var en själv. Hon skulle aldrig bli sviken av sig själv, aldrig bli huggen i ryggen av sina egna vassa ord. Ändå föll så många för det; romantiken. Mångas mål med livet verkade att hitta sin livs kärlek.
    Hon skakade på huvudet, lätt de vågiga lockarna längs med hennes kinder att ruskas om.
    “Kränk nu inte den käre byteshandlaren här, hur ska du då få rabatt?” Hennes röst var silkeslen. Leendet på hennes läppar var mjukt, men där fanns något djupare än så.
    “Visst är det röd jaspis?” Hon lutade huvudet charmigt på sned och vände fokus mot byteshandlaren, som sken upp av hennes fråga. “Det är inte rätt sten om du ska ge den till någon du håller kärt.” Hennes blick var fortsatt fast mot den äldre byteshandlaren trots att hon talade till fakargen. “Den ger tur för att odla, inte sant?”
     Ani fick bekräftelse från byteshandlaren som instämde att den enligt sägnen var magisk och kunde tillkalla regnet.
    Hon synade fakargen uppifrån och ner.
    “Men du kanske är en farmare som behöver lite tur?” 

I vanliga fall hade han inte bemödat sig med att stanna kvar för att diskutera med något som envisades med att ha fel. Men han anade att det dolde sig något mer bakom hennes följsamma fasad. Röks intresse var svårt att fånga, men om det var något som alltid lockade honom var det mystiken. Den som tycktes osa runt henne och hennes klarlila blick.
     “Ja, hur visste du? Eller ja, man känner väl alltid igen av sina egna,” log han åt henne. Den svarta blicken sökte sig tillbaka till byteshandlaren. Den tidigare självsäkerheten han skådat hos honom på avstånd hade sinat. Blicken växlade nervöst fram och tillbaka mellan dem, men han kunde se hur den gång på gång drogs tillbaka till henne. Det var nog så hon arbetade, med sin charm och sin uppsyn.
     “Är du villig att betala för den där biten glas, varsågod. Men om du hellre vill ha något av riktigt värde visar jag dig gärna någon som inte försöker bedra sina kunder.” Byteshandlaren protesterade i chockade läten, men lyckades inte hitta orden. Rök såg på henne med höjda, nästan lite utmanande ögonbryn.

Ett litet leende vilade på hennes läppar medan främlingen talade. Hon ruskade ursäktande på huvudet åt byteshandlaren; som blivit uppenbart obekväm av situationen.
    "För besväret," sade hon med en kort nick och räckte byteshandlaren en liten, skimrande kristall. Trots att den inte var särskilt värdefull, om man visste vad det var, verkade byteshandlaren fascinerad av dess gnistrande yta.
    Hon vände sedan blicken mot fakargen.
    "Nå, ska du visa mig vägen idag?" Hennes röst var lugn, men det fanns en underliggande bestämdhet i tonen. Hon var ivrig att se hur långt hon kunde tänja gränserna innan de skulle ge vika. Hon hade en vana att få som hon ville, och det var ingen slump, utan resultatet av en noga utarbetad taktik. Nu återstod det att se om han skulle falla för hennes spel.