Nibber hade aldrig haft för avsikt att framtiden skulle utspela sig så som den gjort, på gott och ont. Det var en stor värld där ute, och det var ofta han känt sig krympa inför uppgifter han ställts inför. Livet hade verkligen kastat honom i olika riktningar ända sen dagen han bestämde sig för att lämna den trygga lyan under ett träds rötter på Numoorislätten - till olika områden, inför olika vargar, mot olika utmaningar.
  Nog att han förväntat sig något sorts stort äventyr, men att fastna med en tufsig, tjock, jobbig valp hade väl varit det sista Wapun gissat. Det var flera vintrar sedan nu, och den lilla hade vuxit sig stor. Väldigt stor, faktiskt. Det kändes surrealistiskt att tänka tillbaka på hennes rultiga valpskepnad, när Tycha sist han såg henne hade varit stor nog att kunna bära på honom som en krona mellan öronen. Klumpigheten hade aldrig riktigt gått ur, men den valpiga barnsligheten hade smält bort och gett rum för en mognare individ, men inte desto mindre levnadsglad och lekfull. Tycha hade blivit den syster han aldrig haft. Den syster som faktiskt överlevt till vuxen ålder. Nibber och den bruna bergsvargen hade blivit oskiljaktiga, och hela flocken visste om det. 
  Sen dog Aisu, och när Nibber bestämt sig för att lämna hade Tycha tvekat. Hon hade växt upp i flocken på ett sätt Nibber inte hade gjort, och han hade själv förlorat en del vänner på vägen som valt att lämna.
  Nibber berättad för flocken vad han ville, för att ansluta sig till de krigare som erbjudit dem en plats att strida mot ondskan var inte någonting han längtade efter, eller ens kände sig kapabel att utföra. Om än flocken varit en god tillgång och han varit dem obrottsligt lojala fanns där ingenting som höll honom kvar längre, och det var det. Förutom Tycha , förstås, men hon var vuxen nu. Tiken valde slutligen att stanna, och han respekterade systerns beslut. Han hade ett eget mål i sikte.
  Nibber hade ställt sig på bakbenen, placerat framtassarna på vardera sida om Tychas enorma huvud och pressat pannan mot hennes. 
  "Lova att vi ses igen?"

[Nämen ser man på, en så diskret hint ;D Här är Deb!]

Viskningar spred sig snabbt i Islagunen, och för den som lyssnade så var det inte svårt att hålla koll på när nya främlingar dök upp på området. Inte när de nya som anlände stack ut ur mängden. Särskilt inte när ett nytt ansikte fick långvariga besökare som Erulf och hans vänner att söka upp Isbloden och hojta till Debwer personligen för att tala om att han tydligen hade släkt på besök. När Debwer svarat att han inte hade någon utomstående släkt så hade Erulf vänt en tankfullt osäker min till vännerna för stöd. De hade alla ryckt på axlarna, och svor att de var säkra på att det var en annan stor geting på området. Debwer hade vänt sig ner för att möta Baugurs blick, byta osagda ord, innan han med en kort suck rest sig upp och hoppat ner från vännens huvud. Baugur kunde avsluta samtalet med handlaren som de diskuterat med på egen hand.
     ”Bara för att du är en fluffig idiot så betyder det inte att du är släkt med alla fluffiga idioter, Erulf.” Debwer hade gett Erulf en menande blick när han passerat, om än inte illasinnad. Det lurviga gråblodet skrattade bara godmodigt till svar.
     Viskningar var inte heller svåra att följa, för den som visste hur. Debwer slank lätt och obemärkt mellan byteshandlares enkla varustånd, och större vargars tassar, ohindrad i sin makliga framfart med hjälp av kraften. Han föredrog att använda obemärkelsen när han rörde sig själv, särskilt mot ett mål. Det var mindre risk att bli stannad av andra då, och gjorde det lätt att överhöra ordutbytelser utan frågor, och utan att själv påverka ordens riktning. Det tog inte lång tid förrän han visste varifrån viskningarna börjat – vilken del av Islagunen som främlingen anlänt till först – och inte mycket längre tid innan han lade blicken på en annan wapu i den virvlande mängden av vargar. Liten, gul och randig.
     Debwer stannade upp på krönet av en låg mur, som avgränsade en viloplats från den vida, livligare gången vid sidan om. Han var tvungen att medvetet släta ut den förvånade rynkan i ansiktet när han såg den andra wapun långsamt sicksacka fram genom folkmängden. Några större vargar aktade sig när de upptäckte honom, men många såg knappt att han fanns där. Debwer hörde en lösryckt kommentar om Isblod, när någon undrade till en vän, bakom den andra wapuns rygg, ifall den inte var den där lilla från Nordriket. Debwer hindrade sig själv från att sucka på nytt. Alla wapu var inte automatiskt han, bara för att andra vargar inte sett fler förut. Men av alla ställen att möta fler wapu på så var kanske det här en av de mest osannolika. Och av alla möjliga wapu han kunde tänkas möta…
     ”Nibber!”, kallade Debwer från uppepå murkrönet, och släppte kraften. Så snart som den andra upptäckte honom fortsatte han. ”Fått nog av skogen?”

När Nibber efter en stund kommit längre in på området hämmades farten en del av folkmassorna, och trots att omgivningen växte sig allt mer intressant, fann han sig snart i att koncentrera sig på att inte krocka med någon eller hamna i kläm mellan tunga, flätade korgar som någon knuffade framför sig. Snart hade de varma källorna och mötesplatserna nästan helt bytts ut mot byteshandlare och små stånd, där mat och föremål (som Nibber inte hade någon aning om vad de kunde tänkas vara till) låg både prydligt på rad och hopfösta till små högar, kött och frukter, ädla stenar och djurpälsar.
  Medan Nibber varsamt kryssade mellan tassarna på främmande vargar påmindes han snart om nackdelen till att befinna sig på tätbefolkade områden. De flesta upptäckte honom inte, särskilt inte de som var långväga högre än wapun, men de som gjorde det tittade gärna på ett vis som kanske skulle gjort honom mer obekväm i det förflutna. Tiden i Draugai hade härdat en del, tagit udden av den trötta irritationen som steg närhelst något ansåg det socialt acceptabelt att stirra öppet. Nibber visste att hans utseende kunde anses märkligt för gemene varg som vuxit upp bland mer eller mindre medelstora standardvargar, men fann det märkligt att ingen tycktes begripa hur motsägelsefullt det var när de själva ofta hade både krökta horn ur nacken, lustiga vingar och ögon lite varstans - särskilt när blickarna kom med syrliga kommentarer. Det rörde honom aldrig i ryggen på så vis att han blev ledsen, det sänkte däremot synnerligen den andres status hos wapun. 
  En mur reste sig från höger, och Nibber hade precis rundat en krök i sitt planlösa utforskade när en röst kallade ut någonstans ifrån. Öronen ryckte till uppe på huvudet när ljudet nådde honom, och namnet registrerades lika fort som blicken for längre fram, åt vänster, och sedan åt höger, och sist upp mot murkrönet, där en gul fläck plötsligt verkade ha dykt upp. En fråga följde.  
  "Debwer!" Ansiktet målades i storögd förvåning för ett par korta ögonblick när han instinktivt tog ett par steg i den andres håll, vilket var tur, för i nästa ögonblick tvingades Nibber dra åt sig både svans och bakdel när en stor, grå varg nästan mosade honom när den traskade förbi utan att se sig för. 
  "HÖRRU!", morrade Nibber och blottade ilsket tänderna, men insåg fort att den andre lugnt traskade vidare utan att märka något alls. Idiot! 
Nibber hade kommit av sig helt när han blängde efter den stora lunsen med smal blick, men tog sedan några raska skutt i murens riktning och tog avstamp. Han landade välbalanserat på kanten. Väl i säkerhet, där ingen kunde trampa på honom, vände han sig åter mot den andra wapun.
  "Eh - ja, just det, skogen! Nej- eller.." Han skrattade till åt sitt enfaldiga rabblande. "Det är en lång historia, men nu har jag hamnat här!" Nibber studerade sin rasfrände för ett ögonblick, när förvåningen dött ut och bytts ut mot en nästan barnslig upprymdhet. Det var lika lustigt att se någon så lik honom själv, nu som då. Det var nästan uppfriskade på ett vis. "Och 'här' är.. stort."

[Visste inte exakt hur hög muren var, så hittade på att den var i lagom hopphöjd x) Ta ett svar!]

Nibbers svamlande gav inte mycket svar, men Debwers fråga hade inte heller varit mycket till en fråga. En lång historia, och nu var han här. Debwer fnös roat när Nibber kommenterade storleken på platsen.
     ”Stort och växande”, bekräftade han med ett stolt småleende. ”Och långt norrut. Jag fick inte känslan av att Draugai var så intresserade av att komma på besök, och av alla som kunde dyka upp väntade jag nog dig minst. Inget illa menat.” Han studerade Nibber för ett ögonblick, innan han knyckte med huvudet åt sidan i en gest som bjöd den andre att följa med. ”Vet du vad, du ser kall ut. Kom. Du kan berätta vad du gör här på vägen.”
     Debwer satte av i maklig takt längs toppen av muren. Han följde den tills den abrupt vek av åt vänster, med Nibber i följe, och hoppade sedan ner till det virvlande gångstråket igen. Han sicksackade vant tillbaks genom Islagunens vimmel, tills de efter en stund möttes av en öppnare plats mellan ett par handelsstånd. I mitten av platsen glödde en öppen eld innanför en ring av sten, och runtom stod pålar nedslagna i marken och lutande mot varandra. Över och mellan pålarna hängde djurhudar av olika slag; från grå renfällar till bitar av tjockhårade mammuthudar. Vid sidan om elden satt en tung, grönspräcklig kargtik med tassarna på en blivande päls och koncentrerade på sitt arbete.
     ”Lika flitig som alltid, Minerva”, hälsade Debwer.
Den skarpa metallskärvan kargen använde ringlade sig runt hennes ena framben likt ett armband när hon avbröt sitt arbete och såg upp på de nyanlända. Ett brett leende spred sig i hennes anlete, och hon nickade menande mellan de båda wapuna. Debwer besvarade hennes leende med ett eget, mindre.
     ”Minerva, Nibber. Nibber, Minerva. Nej, han är inte en släkting, vad än det ser ut som eller du har hört. Men han är en till idiot söderifrån som inte förstått att det är kallt här uppe. Du råkar inte ha något lämpligt?”
     Minerva lyfte en tankfull min mot himlen, innan hon sken upp och lufsade åt sidan till en av pälshögarna som låg framlagda vid hennes handelsstånd, där hennes lika runda syster satt och samtalade med en annan besökare på andra sidan ståndet. Medan hon letade så vände Debwer en axelryckning åt Nibbers håll.
     ”Hon pratar inte. Vet inte om hon kan eller bara inte vill.”

När den tysta, men gladlynta, Minerva traskade iväg mot en pälshög i närheten såg Nibber mot Debwer med ett frågande uttryck. Han kände ännu inte till hur snabbt information kunde spridas i Islagunen, och fann det hela rätt underligt. Nibber kände sig i det hela rätt överväldigad av alla nya intryck, men i rädsla att se dum ut undvek han att uppenbart visa det. Han viskade angeläget till den andra Wapun.
   "Tror någon att vi är släkt? Och vad är det som ska vara lämpligt?" 
   Minerva rotade bland pälsarna, bläddrade bland staplade hudar och grep slutligen tag om ett grått stycke uppe på en bänk, inte större än en lapp i hennes väldiga grepp. Hon närmade sig med ett brett leende, och gestikulerade entusiastiskt åt honom att räta på sig. Nibber såg skeptiskt på huden hon bar på - ett gråspräckligt sälskinn - och sedan mot Debwer. Bekantskapen nickade menande mot Minerva. Nibber knorrade motvilligt, men sträckte snällt på sig med öronen rakt upp. Kargens leende breddades, och hon svepte den lilla huden över hans rygg. Silverbandet som slingrat sig runt hennes tass lossade när hon rättat till den, och genast var hon i färd med att rätta till sidorna, som ändå var för långa för Wapuns taniga kropp och hängde halvvägs ner till marken. En huva likt en han sett många andra bära på platsen drogs upp över hans huvud, egentligen för stor, men lagom nog att inte dränka honom då huden veckade sig längst ner. Minerva skar upp två små hål där öronen skulle kunna komma igenom, och över bringan knöt hon till ett tvinnat rep som skulle hålla manteln på plats. Sedan steg hon undan, och betraktade sitt verk med nöjd uppsyn.
   Nibber blev stående med flackande blick, inte riktigt säker på vad han skulle tycka. Han kikade slutligen över skuldran, synade den mörkt grå manteln som Minerva anpassat till honom. Han insåg att den måste varit menad åt en valp, så liten som den varit redan innan. Oavsett vad noterade han snabbt hur värmen samlades under skinnet, och vägde upp för den otillräckliga vinterpälsen. Wapun såg åter på Minerva, och mötte hennes leende med ett eget, trots att han kände sig lite fånig.
   "Tack."

”Yepp”,  svarade Debwer på Nibbers första fråga. Det ryckte roat i läpparna som svar på den andra. ”Nått mot kylan såklart. Du får se.”
      Debwer aktade på sig när Minerva återvände med den utvalda huden. Han nickade uppmanande till svar på Nibbers skeptiska blick. Minerva var genast i fart att få ordning på sälskinnsplagget. Debwer satte sig under tiden i närheten av elden och betraktade henne medan hon arbetade. Där fanns något rogivande i att se hur hon metodiskt veckade och skar i huden tills den formade sig så som hon önskade. När hon var klar så backade hon och nickade belåtet åt sitt hantverk.
     ”Du slutar aldrig att imponera.” Debwer hade lämnat sin plats vid elden igen och gav Minerva ett brett leende. Kargen gav honom ett par menande höjda ögonbryn. ”Du kan möta upp mig igen senare, eller gå till Nyaldi, så du får betalt för mödan.” Minerva rätade nöjt på sig, och gav Nibber en liten gnuggning mellan öronen med tassen innan hon vände och lufsade tillbaks till sitt tidigare projekt.
     ”Så!” Debwer tog snabbt till orda igen, och vände sig till Nibber. ”Bättre?”

Nibber drog tillbaka nacken på ett komisk vis när Minervas stora tass gnuggade honom mellan öronen. Något tilltufsad tittade han efter henne när hon vände och gick. Han skakade först på huvudet och sedan på hela kroppen, innan han vände sig mot Debwer.
   "Bättre?"
   Nibber gjord en stor affär av att känna efter och inspektera det slanka skinnet närmre, trots att han egentligen redan visste att han var nöjd. Han avslutade den kortvariga inspektionen och log brett mot den andre Wapun. 
  "Mycket!" Nibber snurrade runt på fläcken som för att testa rörligheten och hummade nöjt när materialet följde med i rörelsen. Den sista skepticismen smälte bort. Skinnet hindrade honom inte ett dugg, sannolikt skulle det även fungera att klättra i. I Eriinari fanns visserligen inte särskilt många träd, men i händelsen att han blev kvar i Islagunen anade han att klätterförmågorna ändå skulle komma till pass. Han ogillade folksamlingar och ogillade ännu mer att bli knuffad, ivägskjutsad eller trampad på av klumpiga tassar.
   Nibber kände att han borde tacka Debwer på något sätt, men visste inte riktigt hur. Helst av allt hade han velat byta till sig skinnet mot någonting för att skinnet officiellt skulle tillhöra honom. Han ville inte stå i skuld till någon och ville heller inte riskera att de krävde tillbaka skinnet senare. Det var alldeles för användbart för att sumpa över ingenting. Men det här skulle han kunna röra sig både längre norrut och västerut mot havet utan att frysa ihjäl. Det öppnade upp möjligheter han aldrig reflekterat över tidigare. Det västra havet...
   "Är det en gåva eller ett lån?" frågade han slutligen, något avvaktande i tonfallet. Han ville inte ifrågasätta gästfriheten med risk att bli utslängd från Islagunen. Han visste egentligen ingenting om Nordriket, deras seder eller vad de stod för. Inte mer än han hört för länge sedan.

Debwer skrattade när Nibber frågade om det var en gåva eller ett lån.
     "Jag får återkomma om det." Tänderna blottades i ett brett, roat leende. Han knuffade Nibber lätt i sidan, och nickade bortåt. "Kom, jag kan visa en plats där du inte behöver bli nertrampad. Sen har jag faktiskt ett jobb att sköta."
 
[Avslutar hääär ]