"Sant", svarade han, och klev de sista stegen genom växtligheten. Blicken låg stadig på främlingen. En tanig hane som var ungdomlig till utseendet, men han trodde inte att skicket på kroppen var särskilt mycket bättre än skicket på sinnet. 
   Delshay hade känt mörkret på håll. Han hade befunnit sig vid en av hans fyndgömmor, dold i en rostig metallkista han grävt ner i ett buskage intill en av Sacraris bäckar som rände nedför bergskanten. Där hade han befunnit sig ett bra tag - plockandes med alla möjliga olika saker han nyligen hittat, både sådant som lämnats till förvaring sedan länge, och sådant han precis grävt upp en bit bort och kommit för att lämna av för senare tillsyn. Dagen drog sig snabbt mot sitt slut, och tanken var att han skulle skynda sig att avsluta det ha höll på med och röra sig mot resten av flocken längre in i dalen. Han hade vaknat tidigt den kvällen och inte kunnat somna om inför natten, så medan dagsljuset fortfarande sken på himlen hade han begett sig iväg en stund för att fördriva timmarna fram tills solen gick ner och resten av flocken vaknade. Han hade bara inte väntat sig att stöta på någon. Det var sällan främmande vargar fann sin väg ner i dalen, men den här hade tydligen gjort det. Säkerligen en bergsvarg. Det förvånade honom inte - det drällde av bergsvargar både i de norra och västra bergen. Han studerade den andre under kortvarig tystnad. Mörkret var så markant att det nästan tedde sig fysiskt, men han skrämdes inte av det. Däremot intresserade det, nästan lika mycket som han ville försäkra sig om att individen inte var till något hot mot flocken. Han tvivlade på det, men det var svårt att veta.
   "Jag visste inte att det rörde sig bergsvargar i de här trakterna", hittade han på. Kroppsspråket var avslappnat och leendet vänligt, men blicken var likväl alert och vaken. Han talade till den yngre så som en vänligt sinnad främling talade till vem som helst. Och det var väl också vad han var egentligen, vänligt inställd. "Finns det många av er, eller är du ensam?"

[Delshay har inre ljus som kraft, så han kan känna av andras inre mörker. Delshays flock Jägarna är för övrigt nattaktiva, så när jag skrev att han vaknat på kvällen så är jag inte ute och cyklar gällande tidpunkten rollet utspelar sig på, haha.]

Trians ljusblå blick föll på främlingen som var betydligt mindre i storlek, vilket gjorde Trian nyfiken. Hans flock hade levt otroligt isolerad i bergen och informationen kring andra raser hade egentligen tytt sig som sagor och sägner. Om flocken hade haft kontakt med några andra vargar hade de varit bergsvargar, så storleken på främlingen förvånade Trian med sina 105 cm i mankhöjd. Han hade aldrig sett en vuxen varg i den storleken, vilket fick honom att spetsa de stora ludna öronen. 
     En vuxen individ, leendet gav ett vänligt intryck och det avslappnade kroppsspråket fick Trian att slappna av något. Dock svepte den yviga, grå svansen lågt och huvudet var även det sänkt en aning. Främlingen var äldre, helt klart, och var det något som Trians mor hade lärt honom så var det att visa respekt mot äldre. Musklerna var något spända under den askgrå, toviga pälsen. Beredd. 
     "I de här trakterna?" Trians blick såg sig omkring i den frodiga dalen. "Säg mig, exakt vilka trakter har jag hamnat i?" undrade han och mötte främlingens blick. Kanske kunde han utnyttja främlingens kunskaper? Sanningen var ju att Trian aldrig lämnat bergen. Det här var ett helt nytt territorium där det enda som kändes bekant var bergen som tornade upp sig kring dalen. 
     Vid frågan om det fanns fler än han så skakade han kort på huvudet. En ilade känsla av ensamhet skar i hans bröst men han ruskade mentalt bort den. "Inga fler, bara jag" svarade han. "Du själv då? Behöver jag oroa mig för fler vargar som är usla på kurragömma?" flinade han snett till och den där ungdomliga kaxigheten glimtade till i den blå blicken.

[Trian är fortfarande otroligt omedveten om sina krafter och jag behöver läsa på mer hehe, ska börja med att läsa på om Jägarna :D ]

Delshay lyssnade när han berättade att han var ensam. Han trodde honom. Han kunde inte känna av någon annan i närheten, och dofterna från hanen var från en som vandrat ensam ett tag. Han verkade heller inte särskilt familjär med omgivningarna.
   "Dalen heter Sacrari." Delshay nickade mot resten av den, som bredde ut sig flera kilometer bort. "Större delen av den är ett revir. Jag skulle inte gå mycket närmare, om jag vore du. De är inte särskilt gästvänliga. Ta det från någon som vet." Blicken blev lite mer allvarlig. Även om han gärna hjälpte en främling på rätt köl så föredrog han att han gav sig av så snart som möjligt. Som Delshay såg det fanns det ingen anledning för främlingar att dröja runt revirets gränser, även om fläcken de stod på var illa utmärkt och i utkanterna. Sedan drog främlingen upp kurragömmaleken igen, och han skrattade nästan till. Han hade inte gömt sig, men det hade säkert sett ut så. Det var inte allt för sällan som han kunde ses krypa ut ur märkliga skrymslen där han gömt sina uppgrävda fynd. Flocken var förstås vana vid det här laget. 
   "De - vi - kommer inte göra någonting, inte så länge du håller dig på avstånd. Eller ännu hellre, ger dig av helt." Tonfallet blev något ursäktande, men han vittnade också om att han menade vad han sade. En ensam unghane gjorde knappast någon skada, hoppades han, men det bästa vore om han bara vandrade vidare. Det fanns ändå ingenting att hämta i dalen. "Har du fler frågor svarar jag gärna, men sedan borde du gå."

Trian uppfattade allvaret i främlingens blick. Den påminde om hans far och ett mörker fyllde för ett ögonblick unghanens blick vid blotta minnet. Han svalde den plötsliga känslan som blossat upp i honom. Han hade inte tid att jämföra främmande småvargar med den alfa som hotat honom till livet. Istället lät han blicken återigen svepa över dalen. 
     "Sacraci" ekade han, smakade på namnet. Det smakade... ovant. Mjukare. Inte som namnen på platser i bergen som var lika karga och hårda som landskapet. "Revir för vem? Dig?" Han lyfte ena ögonbrynet, igen hade rösten en ton av tonåring. Ifrågasättande, fast på ett retsamt sätt snarare än nedvärderande. 
     "Så om jag ska förstå dig rätt så kommer ingenting hända så länge jag håller mig på avstånd men samtidigt vill du, förlåt, ni helst att jag går?" Trian lade huvudet lätt på sned, satte sig sedan tungt på baken och svepte svansen om de stora tassarna. Han ryckte kort på axlarna. "Jag väljer nog att hålla mig på avstånd, om det är okej för dig" Ett svagt, artigt leende vilade i hans ena mungipa. 
     "Så vem är du, ja mer än snubben som fått uppdraget att leta upp främlingar och be dem att dra härifrån?"