Maksim grymtade lågt för sig själv. Han kunde inte fortsätta. Snön piskade honom hårt i ögonen, gjorde honom oförmögen till att se ens ett pälsstrå framför honom trots att huvudet var sänkt och riktat mot marken. Vinden ven i hans öron och slet vilt och obarmhärtigt i hans tjocka päls. Han var trött på vädret, trött på att vandra. Maksim hade tappat dagar på hur lång tid det gått sedan han lämnat Tenebris. Flera frågor rörde sig inom skallbenet på honom, och han skämdes över undran om de tänkte på honom. Hade det varit rätt val? Att lämna säkerheten, den falska tryggheten, innanför Civitas murar? Maksim var inte säker längre. Hos Tenebris hade han haft en bas, någon att skydda sig hos, om världen runt om vände honom ryggen. Hos dem var han inte ensam utan en av dem.
    Roat knep han hårt ihop käkarna. Nåväl. Världen hade redan vänt honom ryggen, snarare huggit honom skarpt gång på gång. Maksim hade ingenting kvar, tack var dem, mer än det ihåliga och tunga hjärtat som tycktes väga mer för var dag som gick.
    Med Civitas bakom sig var det inte bara Tenebris han lämnat. Rester av de som fortfarande påstod sig vara hans familj också, däribland Lev. Toranon hade gjort det tydligt att han skulle vänta tills de båda löstes upp likt askan ur en döende eld. Lev var naiv. Maksim skulle aldrig återvända, oavsett om han ville eller inte. Dessutom var han bättre på egen hand, eller?
    Kylan tycktes ha krupit sig under huden på honom, och hans läppar darrade. Han tog ett isande djupt andetag och lyfte långsamt blicken, trots att han var medveten att synfältet var förstört av snöflingor. Precis när Maksim trott att han upplevt den kallaste kylan verkade Eriinari överraska honom.
    Sedan sjönk han ihop. Benen under gav vika ansiktet begravdes tätt intill sina framtassar i ett försök till att skydda sig från den piskande vindarna. Maksim undrade hur länge hans iskalla hjärta skulle klara av den yttre kylan. Han hade lovat sig själv att hitta henne, men nu kände han sig mer vilse än vad han någonsin gjort.

[ÖPPET! Tänker att Maksim vandrat ett bra tag efter Stephanos död och att Varya stack, och att han nu. Är lite lost och kall.]

Snökristallerna hade låtit sina vassa klor sjunka ner i den tjocka, grå pälsen vilket fick hans bröstkorg, skuldror och framben att glittra när han obemärkt tog sig fram genom snön. Snö hade aldrig varit ett problem för honom, inte heller kyla. Det var i detta vita guld som han kippat efter sina första andetag. I vintern kände han sig hemma. 
     Snön piskade honom i ansiktet och varje andetag skar i lungorna för att sedan förvandlas till ett vått, ljummet moln som mördades av den bittra kylan. Men Trian älskade det. När han kände snön under de enorma tassarna så färdades hans tankar till norr och till hans hem. Hans familj. På något sätt kände han deras närvaro nu när vintervinden tjöt i hans lurviga öron. Riveri, Lya, Kleon. Han kunde höra sin lillasysters fnitter i vinden.
     Han mindes inte hur länge han varit här, kanske några dagar, kanske en vecka. När Aleksandr berättat för honom om Cirkeln och dess broderskap så hade Trians tankar börjat kretsa kring att återigen bli del av en flock. Bli del av en familj. Men hans hjärta var splittrat, därav hade han vandrat hit för att reda ut tankarna. Vandra en sista gång innan han skulle få plikter. En sista vandring innan hans hjärta skulle brinna av hetaste lojalitet till sin flock och sin nya alfa. 
     De ljusblå ögonen verkade om möjligt ännu mer blå i kontrasen till den isande snön. Den smalnade av något då han tyckte sig skymta en kropp längre fram i snön. Snöstormen rev honom så pass i ansiktet att han var tvungen att slå ner blicken i marken innan han kunde se mot kroppen igen. Jo, det var någon. Dennes päls rörde sig medan snön antastade den. Var den död? Han sniffade lätt i luften. Det luktade inte död. Det luktade hane och sorg. 
     Amuletten kring hans hals glimmade till och han tog sig fram till hanen. "Hey hey hey" Han rynkade smått ögonbrynen, bekymrad. "Kom igen, res dig upp. Tro mig, det blir så mycket svårare när du förfrusit alla tassar så pass att de faller av" Han puffade lätt till hanen mot bakdelen med sin mörka nos, mest för att försäkra sig om att han faktiskt inte var död. 

[Utspelar sig innan Trian joinar Cirkeln]

De mörka öronen klippte automatiskt till av den plötsliga rösten som stack ut ur vindens vinande. Kanske var det bara en inbillning, en röst djupt inom honom i hans egna huvud som fortfarande ville be honom att resa sig upp och fortsätta framåt.
   Maksim drog ett isande kallt andetag men förblev orörlig. Han orkade inte, ville inte. Det var bara hans egen röst, kanske den desperata längtan att hitta Varya som talade till honom. Hade han varit lite mer vid närvarande hade han känt närvaron och doften av en främmande hane, men det var inget han märkte förrän något plötsligt knuffade till honom.
   En låg svordom på modersmålet rann ur honom innan han hunnit hindra sig, och han slog upp de djupt blå ögonen av ren irritation. Var det inte tydligt att han ville bli lämnad ifred?
   “Vad vill du?” Rösten kom ur som en utmattad morrning samtidigt som han höjde på huvudet något för att se sig om. Tätt intill honom skymtade han en mörk gestalt, men det kraftiga snöfallet gjorde det svårt att avgöra om det var någon bekant. “Lämna mig ifred. Tänker vänta tills stormen är över.”

Trian reagerade knappt på morrningen, kanske också för att vinden slet med sig det mesta av varningen. Snön piskade honom i ansiktet och de långa, mörka ögonfransarna som ramade in hans ljusblå ögon var alldeles frostiga. Han stod kvar där han stod, nära den liggande varghanen. 
     Lämna mig ifred. Trian höjde ögonbrynen något. Han kunde inte minnas en enda gång då han faktiskt lämnat någon ifred när den bett honom. Ibland för att vara rent irriterande, som i de fall när han vunnit över Riveri i en sprint och hon blivit så butter att hon inte velat prata med honom på flera dagar. Men i de flesta fall hade han inte lämnat någon i fred för att det stred emot allt han var skapad för. Beskyddaren i honom kunde helt enkelt inte bara rycka på axlarna och strunta i någon som uppenbarligen inte borde vara ensam. 
     "Wow, du ser ut att ha haft en tuff... dag" Mer tufft liv, men Trian var inte den att peka ut det. "Grejen är att om jag lämnar dig här, så kommer du troligen tappa medvetandet om några timmar. Tro mig, jag känner igen en djävulsk snöstorm när jag ser den" han blickade runt sig, vinden verkade ha tilltagit i styrka bara den lilla stund Trian hade stått där. Snön skar i luften och kylan nöp i Trians varma trampdynor. 
     "Och då ligger du här, som en livlös klump, -" Han betraktade hanen igen, denne hade inte fått bergavargarnas gåva. Den där pälsen skulle inte klara att hålla borta kylan. Inte ens Trians tjocka päls skulle klara av att skydda honom om han låg alldeles stilla i snön i flera timmar. "- vilket gör det otroligt mycket jobbigare för mig när jag ska behöva komma tillbaka hit och släpa med dig till grottorna där jag tänkte vänta ut stormen. Absolut, jag tackar inte nej till att leka hjälte som lite sexigt kastar upp dig över axeln, meeen du hade gjort det så mycket lättare för mig om du bara bet ihop, reste dig upp och gick med mig" Som alltid låg det något flirtigt i Trians dova röst. Blicken glänste av den där ungdomliga charmen som aldrig verkade gå ur honom. 
     "Så, hur ska du ha det, huh?" flinade han svagt och buffade till hanen över ländryggen.

Maksim lyssnade halvt på vad främlingen sade.
    “Okej,” morrade han halvt fram samtidigt som han pressade sig själv upp. Trots att det bara gått ett fåtal minuter sedan han sjunkit ihop hade ett tjockt snölager fallit över hans päls. I en elegant och häftig rörelse ruskade han på sig så att snön smidigt föll över honom, synliggjorde den svarta och röda pälsen.
    “Du sa åt det håller, eller?” Maksim nickade i en riktning, men innan han hunnit få ett svar suckade han djupt och vände sig om för att gå åt motsatt håll. Det sista han ville ha var sällskap, och speciellt inte av någon typ som inte verkade kunna hålla tyst.

Trian betraktade främlingen när denne ställde sig upp och snön föll av honom. Trots att Trian nu befunnit sig i Numoori hela året så blev han fortfarande tagen av vargarnas pälsvariationer och utseende. I bergen hade alla sett ut som honom. Ingen hade haft betar, vingar eller regnbågens färger i pälsen. Han lät den ljusblå blicken glida över främlingens kropp, utforskade honom under tystnad och utan beröring.
    Du sa åt det hållet, eller? Främlingens röst fick Trian att vakna till från sin intensiva granskning av hanens kropp, men han hann inte svara innan hanen hade börjat gå bort ifrån honom. Trian kunde inte låta bli att le svagt och såg en stund efter honom. Det var som att bitterheten själv hade bitit sig tag i främlingen.
     Trian ruskade av sig den värsta snön och var snart ikapp hanen. "Jag hade tänkt spara de varma källorna tills vi känner varandra lite bättre, men jag gillar hur du tänker" flinade han svagt och slöt upp bredvid hanens sida. "En kall, tom grotta är ju ingenting i jämförelse" 
     Snön var så pass tät nu att man knappt kunde skymta de varma molnen som steg upp från källorna längre bort. Trian hade spenderat större delen av dagen i dem, där det varma vattnet lugnat hans trasiga hjärta. Vanligtvis hatade ju Trian värme, men det var något med det varma vattnet i kombination med den ylande kylan som stillade hans tankar en aning. 
     "Du ser ut att må gott av spendera tid i källorna, plus du behöver inte riskera att dina öron faller av i kylan. Du ser ut att ha nog med problem" Rösten var vänlig, så vänlig som Trians småkaxiga, flirtiga röst kunde vara.

Varma källorna? Maksim fnös högt i ett tecken att visa sitt ogillande. Vad var det den främmande hannen inte förstod? Allt han visade genom kroppsspråk och tal var att han ville vara ifred. Antingen var främlingen blind eller dum, kanske både och.
    Maksim såg åt vänster, där hanen nu slutit upp vid hans sida. Den havsblå trötta blicken sökte sig till den andres. 
    “Du känner inte mig, så tala inte om för mig vad du tror att jag behöver,” muttrade han genom sammanbitna käkar. I vanliga fall hade ilskan blossat upp vid det här laget, men Maksim var för nedkyld och utmattad. All energi gick att hålla sin egen kropp uppe och i rörelse. “Dessutom, vad gör du här alldeles själv? Har du ingen familj att vara hos?”

Trian kunde inte låta bli att flina till när hanen muttrade så bittert. Men han höll sig från att låta det synas, utan vände bort ansiktet en aning för att flinet inte skulle lysa för mycket. 
     "Woah" Han blinkade bort några kristaller som fastnat i hans långa, mörka ögonfransar. "Det vore ju imponerande om jag kände dig redan nu, ey?" Han höjde ena ögonbrynet och betraktade hanen medan han gick bredvid honom. "Synsk liksom, poff, nu jag vet allt om dig" Det sista sa han med tillställd, spöklig röst. Ja, så han tänkte att en synsk varg hade pratat helt enkelt. Han skrattade dovt till. 
     Han klippte till med ögonen, vek undan huvudet lite när en stark vind full med sylvassa iskristaller slog honom i ansiktet. Han såg till att hanen var okej efter den plötsliga ispusten. 
     "Är det inte uppenbart? Jag letar upp bittra hanar och irriterar dem tillräckligt för att de ska palla röra på sig och undvika att frysa fast?" Han höjde ögonbrynen, retsamheten blänkte i ögonen. 
     "Ändå förvånande att hela 'vad gör du här alldeles själv?'-frågan kommer från dig. Men nej, jag har ingen familj att vara hos. Har du? Är det ett krav för att överleva dagen, huh?" log han snett.

Maksim ryckte irriterat till av den andres trotsighet och retsamma utstrålning. Som om han kunde allt, eller vadå? De blå ögonen fästes framåt i ett försök att ignorera sitt sällskap, men det dröjde inte länge innan tystnaden som legat mellan dem avbröts.
    “Ser det ut som att jag har familj?” Irritationen gick inte att dölja längre. “Vet du, jag tycker att vi kan vara tysta från och med nu. Det är för kallt för att prata.” Maksim huttrade till när han insåg hur frusen han faktiskt var, och fokuserade nu fullt på att försöka hålla sig så varm som möjligt.

Trian förstod inte riktigt hur någon blev sådär bitter. Vad hade hänt honom? Trots allt som hänt Trian så hade han aldrig tänkt en bitter tanke i hela sitt liv. Djupa, skräckinjagande mörka och dystra tankar, men aldrig bittra. Maksims irritation gick ju att ta på.
     "Visst" nickade han bara och gick snällt tyst några tiotals meter innan han började humma på någon marscheringsmelodi. "Dun dun dun-dun dun dun, dun-du-dun" hummade han retsamt där han gick vid Maksims sida. 
     "Hey, bra jobbat isbiten" flinade han stort och nickade bort mot de varma källorna vars ljuva ånga steg mot den mörka himlen. "Du klarade det"

Maksim försökte att lugna ned sig själv genom att ta djupa och långsamma andetag men den andres retsamma hummande irriterade honom. Om han inte varit så kall eller undernärd hade han kanske haft en chans att få tyst på honom. Samtidigt försökte bergsvargen hjälpa till av någon konstig anledning.
    “Äntligen,” muttrade han till svars. Innerst inne kunde han knappt bärga sig tills han fick sjunka ned i det varma vattnet och få tillbaka lite av sin energi.
    Fortfarande under tystnad närmade han sig källorna. Det var en vacker syn, och den ångande värmen steg från källorna mot himlen och mot dem. Långsamt närmade han sig en av dem som såg tillräckligt djup för honom att sjunka ned i, men tillräckligt grund för att inte behöva simma.
    Det varma vattnet mot hans kalla kropp kom som en chock, och häftigt drog han efter andan. För ett par sekunder slöt han sina ögon - och njöt. Det var inte bara värmen som var likt en värmande kram utan även vattnet. Vattnet hade varit med honom sedan barnsben, och om det var någonstans han kände sig säker så var det i vattnet.
    Maksim slog upp ögonen och blickade bakåt mot den andre.
    “Vad heter du?” 

Trian betraktade hanen då han sjönk ner i det varma vattnet. Det var nästan så att han själv drog efter andan när den andra gjorde det. Men Trian stod stilla vid kanten av källan fortfarande. En bergsvarg som vuxit upp i den vildaste av kylor har inte bråttom ner i en varm källa, trots att iskristaller viner kring honom. 
     Förvånat lyfte Trian på ögonbrynen då hanen frågade efter hans namn. Jaså, kunde källan värma upp mer än frusna kroppar?
     "Trian" svarade han med en kort nickning. "Vill du att jag kallar dig isbiten för resten av livet eller får jag reda på ditt namn med? Annars är jag expert på smeknamn" Han petade tungspetsen mot mungipan och blicken smalnade av något. "Snöbollen, isprinsen, surbullen, bitterbabyn" Han log retsamt, men vänligt. "Killen-som-verkar-ha-tung-ryggsäck" För visst låg det något sorgset över den unga hanen. Något som Trian kände igen sig i. Trians röst blev därför mjukare. Ja, han brydde sig faktiskt om andra. Det var väl beskyddaren i honom.