Den svarta lilla tiken rör sig mellan stenformationerna. Ruinerna står lika spöklika gestalter och blickar ner på henne. Den blodröda blicken glöder av en inneboende flamma. Lätta tassar placeras den ena framför den andra och det är bara gräset som stryks mot den svarta kroppen och avslöjar att någon tar sig fram i mörkret. Hon smälter in bra med den matt svarta fällen som inte ens månens reflekterande sken kan få att blänka.
Hon hade gått vilse på sin vandring och bestämde sig för att bara följa med och se vart hon hamnar. Förr eller senare borde något dyka upp som kan fånga hennes fokus en stund. För stunden är det åter bara överlevnad som spelar någon roll.
Hon trivs i mörkret. Hon är en mörkrets varelse. Det är här hon hör hemma. Mörkret är hennes vän. En sträv vibrerande stämma spinner nöjt inom henne. Hon är aldrig ensam.
De här ruinerna var inte dumma. Kanske hon kan stanna här en stund och utforska lite. Hon rör sig smidigt och den blodröda blicken har bra mörkersyn. Det är de mörkaste fläckarna i natten som är mest intressanta. En hålighet under ruinerna kunde vara ett säkert fort att köra ner sig i under dygnets ljusare timmar. En mörk fläck i hennes ögonvrå får henne att höja på huvudet och vrida det åt väster. Hon styr stegen dit men det visade sig inte vara något mer än en skugga. Den lilla vargen rundar en stenformation och när hon kommer ut på andra sidan badar platsen i månens sken. Likt en liten skugga tar hon sig ut på den öppna platsen. Hon sätter sig ner i mitten av månpölen och lyfter nosen upp mot himlen. Den blodröda blicken söker sig upp mot det glödande ögat på den stjärnklara himlen.
De är ensamma. Bara de. Precis som det brukar vara. Precis som det ska vara? De behöver inga andra. Om mörkret slukade henne skulle ingen någonsin bry sig.

De hade alla sovit i det största templet som de hade börjat rusta upp. Grenarna som blåst in i templet hade de dragit ut och på torget framför hade alla hjälpt till med att röja bort stenar och diverse annat bråte som legat och skräpat. De flesta väggarna var väldigt intakta, om än täckta med växtlighet, och taket som fanns på byggnaden hade bara delvis rasat in.

Tezuka hade inte haft någon ro på kvällen och därför inte somnat när hon kände en bekant doft smyga sig närmare. Hon höjde genast huvudet och kunde svära på att hon hörde lätta små fotsteg utanför. Snabbt kom hon på fötter och sparkade till Vera och Ehfra som låg i närheten. De båda tikarna såg surt på henne och var på väg att säga nått när Tezuka avbröt.
"Följ med, det är någon på området." väste hon och rörde sig snabbt mot tempelportarna. Hon hörde de båda tikarna följa efter henne ut på torget.
Den röda blicken smalnade när de tagit sig förbi några ruiner och hon kunde se den välbekanta skuggan bada i månljus. Någonting snörde åt om hennes mage och hon kände en bitter smak i munnen. Inte nog med att spolingen spårlöst försvunnit när det väl var dags, nu hade hon mage att komma smygandes tillbaka.
"Nangini!" skällde Tezuka där hon klampade fram mot ungtiken. Hon stannade inte fören hon stod lutad över ynglingen.
"Vad gör du här? Dög det inte förut ska du inte ha mage att försöka nästla dig in nu."
De röda ögonen mötte ynglingens röda blick med tydlig ilska och missnöje över att se henne här.

När en välbekant skarp stämma ropar hennes namn så vrider ungtiken på huvudet. Innan hon hinner resa sig står den äldre tiken över henne och ryter henne rakt i ansiktet.
Precis där vi är menade att vara. Så festligt. Det mörka inom henne dansar i virvlande rörelser och spinner glatt över att ha blivit upptäckt.
Naginis blodröda blick fästs i Tezukas lila blodröda. Ett flin leker på ungtikens svarta läppar.
"Jag fick visst vilse" Svarar hon utan någon ånger i rösten. Det var ju menat att hon skulle följa med Tezuka och de där hanarna de mötte. Men tydligen hände det saker som kom emellan och styrde Nagini iväg åt annat håll. Hon hade inte förväntat sig att möta på Tezuka här av alla platser. Kanske var det trots allt menat att det är här hon skulle vara?
"Jag har saknat dig" Det spinnande läget letar sig upp ur hennes strupe och det blodröda ögonen mörknar tills de blir nästan svarta. Hon ställer sig upp och skjuter fram kroppen mot Tezuka och stryker sedan huvudet mot den äldre tikens hals.

”Du!” Den mörka tiken hann knappt avsluta sin mening innan Veras bryska stämma ljöd. ”Lyssna på va na säg.” Det var tydligt att det inte var något förslag utan mer en order.
     ”Du gjorde ditt val å så va de me de.” Även om vintervargsblandningen aldrig träffat tiken tidigare så hade hon förstått. Det här var ynkryggen från Draugai, hon som gett dem ett löfte men sedan inte hållit det. Svagsint. Patetiskt. Men Vera förstod att deras arbete var tungt, och alla skulle inte orka bära Gudarnas vilja på sina axlar.
     ”Stick iväg me dig mens du ha chansen.” Ett slugt leende breddade sig och hon såg menande på Tezuka, hon var inte känd för sitt goda humör direkt.

Ehfra kunde inte låta bli att skratta när den svarta 'Nagini' försökte sig på att stryka huvudet mot Tezukas hals. Det var en bisarr syn. Av alla vargar man ville gosa med, var Tezuka nog den siste. Hon kunde känna på lång väg hur den vite surnade.
  "Aaaww, Tez!", retades Ehfra ljudligt. Det dåliga humöret efter att ha blivit väckt mitt i natten var som bortblåst. "Visste inte du hade mjuk sida. Adorable." Vera avbröt plötsligt samtalet för att understryka Tezukas ord. Det var tydligt att Nagini inte var välkommen, tydligen var det hon de talat om, som lovat att följa med tidigare men inte dykt upp. Ehfra höjde på ett ögonbryn, och såg kritiskt mot de andra honorna.
  "Är vi inte snabba att döma nu?", frågade raganan, plötsligt mer allvarlig. Leendet återvände när hon såg mot den svarta tiken, speglade Veras. "Nagini har kanske förklaring." Hon gjorde en grimas. "En förklaring."

[Ehfra trasslar vidare med nordspråket, för de som inte vet.]

Hon fnös irriterat Nangini i ansiktet när hon hade mage att påstå att hon saknat Tezuka. Dumheter. Hade ynglingen verkligen varit en sådan som saknade hade hon inte försvunnit utan förklaring, brutit sina löften till gudarna och henne. Hon såg ner på Nagini med avsmak i blicken. En gång hade hon trott att Nangini kunde bli någonting stort, nu visste hon att hon hade fel. Nangini var lika svag som resten av Draugai, de var inte ens värda smutsen mellan hennes tår.
Hon hörde Ehfras retsamma röst och himlade ljudlig med ögonen innan hon kastade en förintande blick mot den flinande raganan.
Tezuka såg på Ehfra när hon föreslog att de kanske var lite väl snabba med sitt dömande, att Nangini kanske hade en förklaring. Den röda blicken var kylig och hon skakade på huvudet. Nagini hade ingen förklaring som kunde förklara varför de borde förlåta henne.
”Det finns ingen förklaring som förmildrar sveket.” sa hon riktat mot raganan innan hon vände tillbaka blicken till den svarta.
”Vera här har rätt, du har redan gjort ditt val.” morrade Tezuka och det gnistrade i hennes man. Hon sneglade på Vera med ett litet leende i mungiporna, hon visste vad Vera antydde och det var därför Tezuka gillade den ljusa tiken. Ingen av dem var personer som smög runt bytet utan de gick båda rakt på sak. Menande mötte hon Nanginis röda blick, om hon inte gav sig av på en gång skulle hon råka illa ut.

Hon blev i alla fall inte bortknuffad av Tezuka. Det kan man kanske se som positivt. Men Nagini hade ingen aning om varifrån de fått i sig att hon skulle ha svikit dem. Att hon skulle ha svikit Tezuka. Nagini ser upp på den äldre honan och deras blickar möts igen. Nagini känner ingenting. Det mörka knuffar där inne. Vill vara med. Vill komma fram. Naginis annars blodröda blick är nu nattsvart. Likt hennes matt svarta fäll.
"Tror du så lite om oss att du skapar sådana här lögner" Det är mer ett påstående än en fråga. De ser fortfarande upp till Tezuka. Den äldre honan blev den förebild de sökt så länge efter. Men det smulas sakta sönder inför deras ögon. De står framför Tezuka och rör inte en muskel. Men kroppen är så beredd den bara kan bli på vad som väntar näst. Så det är hitbderas väg har lett dem.
"Det var du som försvann. I våra ögon var du en gång mästaren. Aldrig har vi varit så lojala mot någon som vi varit mot dig. Men vi har lärt oss" Den svarta blicken skiftar fokus och fästs på den hornprydde varginnans. "Alla går ifrån oss förr eller senare" Ett minne av den hornprydde finns fortfarande kvar men har bleknat med åren. En främling som inte kunde språket och helt enkelt gett upp att försöka göra sig förstådd inför en liten ensam valp.
Blicken fästs på Tezuka igen. De har vuxit mycket. Den slanka kroppen är byggd av starka och smidiga muskler. Mörkret sprider sig likt en osynlig kraft omkring dem. Vill inget hellre i denna stund än att få sluka och förtära de tre andra tikarna.
Det går inte att lita på någon. Vi är helt ensamma. Vi kan bara lita på varandra Denna gång är det den lilla svarta tiken som rör sig där inne och talar till det mörka.
Tre mot en. De är i underläge men varken det mörka eller den lilla tiken vill bara gå därifrån. Det är inte en sådan situation. De är här. De har vandrat länge. Hoppet om att hitta dem slocknade med Tezukas ord. De står alltid ensamma. Det går inte att lita på någon. Det är lätt i gräset kring tassarna.

Hon såg kyligt på valpen när hon försökte rädda sitt eget skinn. Det var patetiskt att se hur hon tänjde på sina egna lögner tills de var genomskinliga.
Det var du som försvann
Anklagelsen fick raggen att resa sig på den smutsgrå tikens rygg.
”Vart var du?” fräste hon ”Det var inte jag som försvann, det var du. Jag letade, men du gick inte att hitta, så jag väntade.” Tezuka tog ett steg närmare, vreden flammande i ögonen, hon tålde inte falska anklagelser.
”Vart var du då?” morrade hon med hotfull stämma. Spolingen skulle inte komma hit och anklaga Tezuka för hennes egna felsteg. Reglerna hade varit tydliga. Och Nangini hade varit den som brutit mot dem.
Hon brydde sig inte om de andra två skulle sätta sig emot henne, men det trodde hon inte. Nangini hade solkat henne med sina lögner för sista gången. Lågorna slog upp runt hennes tassar när Tezuka högg neråt mot Nanginis ansikte. Hon skulle brännmärkas. Hon skulle se till att alla visste att det inte gick att lita på valpen.

De såg hugget komma. De hade väntat sig det. Det var startskottet. De hade alltid sagt varandra att aldrig vara så dumma att de måttat första hugget. De rörde sig ur vägen och eld flammar upp mellan dem och Tezuka. Mest för att få lite avstånd.
[b]"Du tror inte vi letade också? Du sa inte ens till när du stack. Vi stannade kvar länge i Döda skogen. Hoppades att det bara var tillfälligt att du vandrat iväg"[b] De slänger inte omkring på lögner. Lögner är inget de håller på med. Det är tillräckligt att alla andra ljuger för dem.
Nagini skjuter ifrån med bakbenen. Kastar sig fram mot Tezuka med frambenen framför sig. De skarpa klorna är utfällda. Och glödande. Tänderna glöder de med och elden letar sig ut ur käftarna. Jämfört med den mer bastanta Tezuka är Nagini mindre och smidigare tack vare kargblodet. Ärligt talat så har de länge velat gå en match mot den äldre tiken. Inte bara för tränings skull. Det här är på liv och död.

“I våra ögon [...]” Vera kastade en bestört blick mot Ehfra. I våra ögon? Första gången hade hon trott att hon hört fel, för visst hade väl inte ynglingen pratat så om sig själv innan? Ursäkterna var tomma och om det varit Veras gamla bekantskap hade hon redan avbrutit för att säga hur meningslöst ordbytet var. Men Tezuka lät hon avsluta och Vera fann det inte riktigt sin plats att styra deras argument. Om än den här ensamma valpspolingen befann sig på deras territorium nu så fanns det en historia här som inte berörde henne.
     Elden som blossade upp runt systern fick henne att instinktivt rygga bakåt. Ett skrockande, mörkt skratt lämnade henne. Om än Vera var medveten om tikens humör hade det ändå överraskat. Nagini undvek, men det tog inte lång tid förrän valpen gjorde anfall igen. Det fanns ingen chans att den här ungtiken skulle kunna vinna över Tezuka. Men det fanns något annat som eggade på vintervargen, det var något sjukligt, något oheligt med henne. Något som skulle behöva stå till svars inför Gudarna.
     Det gick snabbt när isen spred sig runt hennes tassar och vidare mot Tezuka. På bara ett ögonblick hade stora spetsar av is rest sig framför flocksystern med dess toppar lutade ut emot den anfallande tiken.

Ehfra hade redan (med en invärtes suck) anat mötets utgång, hon kände Tezuka tillräckligt väl vid det här laget, men ryckte ändå undan i överraskning när elden flammade upp framför dem och avbröt det skeptiska ögonkastet hon och Vera delat. När Raganan snabbt och målmedvetet återfått fattningen hade Nagini redan undvikit och dumdristigt kastat sig mot den vite. Ehfra följde kvickt Veras exempel. När vintervargens is sprängde fram ur marken i sylvassa tappar vek den långbenta Ehfra av åt andra hållet, och sprang runt i tid att, förhoppningsvis, skära av ungtikens flyktväg. Hon sänkte hornen i en enda smidig rörelse, riktade mot Nagini.

Hon lyssnade inte längre på Nangini, spolingen hade sagt allt hon kunde säga. Valpen var i underläge, det fanns ingenting hon kunde göra för att vinna den här striden vilket även valpen måste förstå. Det hade varit dumt av henne att ge sig in i striden när hon hade tre fullvuxna vargar med kontroll över sina krafter mot sig.
Tezuka kunde nästan se Nanginis plan när den svarta hoppade mot henne. Hon hade blivit slarvig sedan senast de tränade. Tezuka kunde se Veras is och såg i ögonvrån hur Ehfra rörde sig runt spolingen. Hon mötte Nanginis brännheta attack, tog klorna som borrade sig in i skuldrorna på henne för att kunna måtta ett eget hugg mot valpens blottade nacke och lägga frambenen om henne för att brotta ner den mindre vargen.

[Jag vet inte hur höga eller täta ispiggarna är]

Hon hade hoppat högt för att attacken skulle komma snett uppifrån. Hennes eld brände hett omkring henne och tipparna på ispiggarna, som plötsligt skjutit upp, smälter. De missar vitala känsliga områden men tipsar ändå upp skinnet i ljumskar och på lår. De svär tyst över isvargen. Men deras attack nådde sitt mål i alla fall. Hennes tänder och klor sjunker ner i Tezukas skinn. De glödheta tänderna byter från hetta till mörker. Med målet att pumpa in mörker i den äldre honan.
Tänder sluts om deras nacke. De försöker hålla fast men Tezuka är trots allt starkare, större och mer erfaren i strid. De tappar greppet. Mörker sipprar ut ur käften när de slås till marken och blir därefter fastnaglade under Tezukas tyngd. För en stund sprattlar de vilt för att försöka komma loss. Ett mellanting mellan ett morrande och väsande slår upp ur strupen på dem. Ett öga återgår till den blodröda glödande färg de normalt sätt har, medan det andra behåller sin bäcksvarta färg. De ser båda två upp på Tezuka. Mörker sipprar fortfarande upp ur käften på dem. De andas ansträngt dels på grund av att Tezuka trycker ner dem i marken. De slutar sprattla men försöker ändå dra sig undan. Fruktlöst.

[RÄTTELSE: Nagini använder sitt inre mörker för att skapa större obehag hos Tez]

Vämjelsen var nästan omedelbar när hon fått ner den nattsvarta vargen på rygg. Hon fick kämpa för att inte kasta upp och behålla sitt fokus. Tänderna hölls blottade i en morrning mot den sprattlande ynglingen.
"Håll fast henne." väste hon och Veras is spred sig direkt över Nangini, naglade fast henne i marken "Lämna skuldran.." Det var svårt att hålla tillbaka illamåendet som hon förstod att Nangini fått henne att känna, den lilla hade lärt sig mörka knep sedan sist.
Hon släppte inte Nangini med blicken men kände hur systrarna slöt sig närmare. I hennes sinne såg hon en bruten cirkel och ett litet flin drog i hennes mungipa när hon tänkte blicken mot Nanginis skuldra. Den brutna cirkeln skulle visa på hennes brutna löften och tomma ord, märka henne för alla andra att se. Hon koncentrerade sig och såg cirkeln brännas fast på den svarta skuldran. Som från långt borta kunde hon höra Ehfra säga någonting och Vera som fnös på sitt roade vis.
Tezuka tog några steg bord från den svarta och såg på henne med avsmak.
"Försvinn, jag vill aldrig mer se dig." väste hon, fortfarande illamående av den svartas gestalt "Du kommer aldrig att vinna det här med du får en chans till att förbättra ditt usla liv, långt härifrån."

Isen slöt sin iskalla hand om hennes kropp. Jag lade fast henne mot marken. Hon kunde inte ta sig loss då Tex fortfarande stod över henne. Tryckte ner henne mot marken.
Smärtan som följde var något hon aldrig upplevt. Stanken av bränt skinn och päls fyller hennes nos och hon kan inte hålla tillbaka ett tjut. Smärtan sprider sig i en cirkelform på hennes skuldra. Elden flammar upp omkring henne. Om det verkligen gör det eller är bara i hennes fantasi är hon inte säker på. Hennes blick är åter glödande blodröd och enda tanken som regerar just nu är hur hon ska kunna komma undan. Hur hon ska slippa smärtan. Hennes kropp reagerar instinktivt och hon tappar medvetandet för en stund.

Inte långt senare fyller Tez stämma hennes öron och det känns som att hon ät instängd i ett minimala utrymme och den stämman är det enda som existerar där. När hon släpps. När isen släpper henne och smärtan övergår till en brännande, svidande värk så reser sig på darrande ben. Hon känner sig vimmelkantig och illamående av smärtan. Hennes syn är suddig och hon känner sig som någon helt annan. Hon behöver ta sig därifrån. Innan Tez gör mer än bara brännmärker henne. Hon snubblar till och hamnar sig på nosen. Lika snabbt tar hon sig upp igen och börjar vinglade halvspringa därifrån. Hon ser inte riktigt ordentligt framför sig och slår i ruiner på sin väg. Men ingen smärta är lika hemsk som den som bränner i hennes skinn. Och i hennes hjärta efter att ha förlorat Tez.

[AVSLUTAT]