[Okej om det utspelar sig på senhösten/tidig vinter?] 

Nordanskogen verkade sömnig idag. Fåglarna sjöng inte, träden susade inte, inga smådjur var ute och prasslade i buskar. Det var bara hon, en grå skugga som långsamt rörde sig över det tunna snötäcket som fallit. Bara hon och snön, allt annat sov. De små öronen klippte när tiken försökte urskilja livstecken från sin omgivning, ständigt påmind om avsaknaden av synen. De vita ögonen var stelt fixerade vid någonting längre fram, en punkt i fjärran som hon inte kunde se. Hon gick sakta, inte bara för att undvika att snubbla på någon rot som låg gömd under snön, utan också för att hon inte hade bråttom. Nordan precis som Blindir väntade alltid på henne, oavsett hur långsam hon var, och fast hon njöt av att vara tillsammans med honom tyckte hon också om att ha det alldeles tyst och lugnt omkring sig. 
   Hon var så lycklig som hade hittat Blindir. Unnown tänkte ofta på det, vilken tur hon hade haft när hon i princip bara korsade hans väg, men hon var så urbota dålig på att berätta det för honom. Hon var dålig på känslor och sådant överlag, och hennes tillbakadragna personlighet gjorde det knappast lättare. Hon fick helt enkelt hoppas att han på något vis förstod det ändå, även om hon inte sa det rakt ut. 
  Den lilla kroppen huttrade till. Hon var inte säker på att de skulle klara av vintern i Nordan. De var grottvargar, byggda för ett liv under jord, och kylan tärde på dem båda. Hon mindes ännu kommentarerna om att hon såg sjuk ut, om än de varit välvilliga, så hade de lämnat sina spår hos den unga honan. Hon kunde i alla fall omöjligt vara en vacker syn, och om hon såg ens hälften så eländig ut som hon kände sig, vore det nästan extremt.
   Under tystnad vandrade grottvargen fram över snön. Då och då höjde hon ansiktet mot vintersolen, och lät den värma hennes spända drag. Hon tänkte snart vända, hon ville inte gå för långt ifrån Blindir, rädd för att tappa bort honom. Hon var också lite skakad efter händelsen med den märkliga varelsen nyligen. Men ett litet stycke till gjorde väl ingen skada.

[Cry]

[Sure!]

Cry satt ned under ett stort barrträd som gav honom skydd från både vind och snö. Det var knappast som om han behövde det. Kalla temperaturer och snö var en av de få saker han faktiskt klarade av. Han log bittert för sig själv när tanken.
  Cry vecklade ut ena vingen och började göra sin dagliga inspektion. Efter att han blivit biten av zombien hade han tittat på sin vinge och försökt sköta om den varje dag, men trots det verkade det som såret bara förvärrades. Men vad visste han, hans syn var knappast den bästa. Trots det var han nästan säker på att såret börjat få en grönaktig färg och luktade konstig. Större verkade det också bli, men han hade svårt att avgöra för konturerna var suddiga.
  Han drog vingen närmare honom, närmare hans ansikte.  
  Känselspröten sträckte sig försiktigt efter såret. Cry ryggade tillbaka en aning när de kom i kontakt med den infekterade huden men fortsatte därefter att känna på köttet. Nog var det lite svullet. Han suckade innan han började tvätta såret.
  Cry var mitt upp i att slicka rent såret när han såg den gråa honan. I hans blick var hon blott en grå, suddig prick i snön med lukten bekräftade att det var en varg.
 Han tittade på henne under tystnad en stund innan han sänkte vingen och tilltalade henne.
  "Var hälsad, främling." Sa han högt, för att hon skulle höra honom från hans plats under trädet. Det var svårt att uppskatta avståndet men det var i alla fall ett par meter mellan de båda.

Cry kollade på honan, utan att faktiskt se hennes ansiktsdrag, när hon pratade. Trots hans dåliga syn kunde han se att hon inte var vänd mot honom, utan tittade rakt fram så att han själv tittade på hennes profil. Det fick honom att få ett fundersamt uttryck och rynkad panna.
   "Mitt namn är Cry, åh-eh..." Började han tveksamt när han såg hur honan tog ett osäkert steg framåt. 
  "Ska du lämna redan-" Det var då han förstod. Unnown var blind, kanske inte helt olikt Cry själv ändå fast han knappast skulle kunna klassas som helt blind. 
  "Här borta, på din vänstra sida." Lyckades han få fram, men lät en aning stressad.

Hanen skrattade lågt. Åh, vad han kunde relatera, det gjorde nästan ont.
  "Du behöver inte be om ursäkt. Jag är likadan..." Sa han vänligt. "Mer eller mindre." La han till. Han var trots allt inte helt blind, han hade i alla fall något att utgå ifrån när han tittade sig omkring, som färger. Dessutom hade han känselspröten som nyfiket, instinktivt, rörde sig i luften framför och runt honom, hjälpte honom att se och kompenserade något för den syn han saknade.

"Vad har du för ärende i Nordan?" Hanen slickade sig om läpparna och rynkade pannan, fick ett fokuserat uttryck.
  "Nordan? Är det så platsen heter?" Frågade Cry. 
  "Jag har aldrig varit här förut..." Började han, men tystnade snabbt. "Tror jag i alla fall. Jag kommer inte ihåg att jag varit här, men jag kommer inte ens ihåg min barndom så det säger inte någonting om jag varit här eller inte." Förklarade han innan han besvarade Unnowns fråga.
  "Tja, jag var på en vandring genom Numoori i hopp om att det skulle väcka mina minnen till liv igen. Jag har fått tillbaka några av mina minnen, men inte så många jag hoppats på..." Cry svalde men log mjukt mot honan för att kunna maskera den sorgsenhet som helt plötsligt drogs över honom som ett täckte, glömde bort att hon var blind. Hur maskerade man ledsamhet för en blind? Cry undrade. 
  "Jag hade förmodligen hamnat här förr eller senare i alla fall i min vandring, men det är inte varför jag är här. Jag letar efter någon som kan hjälpa mig med en..." Ännu en gång tystnade hanen, blev distraherad av sina egna tankar och kollade på såret på sin vinge som var blott en rödgrön fläck i hans klarblåa ögon.  "... skada." Avslutade han lågt, lät något disträ innan han vände blicken mot den gråa gestalten framför honom.
  "Och du, Unnown? Varför befinner du dig här?"

Cry lyssnade under total tystnad på Unnown, utan att lägga till något tills honan själv tystnade. Även då satt han tyst en stund, funderade på det hanen hört henne säga.
  "Zombies." Började Cry lågt. "De kallas för zombies. Det var i alla fall det min mamma kallade dem." 
  Cry suckade lågt, innan han stängde ögonen och fick ett uttryck som bara kunde beskrivas som frustrerat. Hanen blev svårtolkad, med hans tystnad och uttryck som inte hade någon förklaring, något som han själv var omedveten om. Han hade en tendens att bli det, svårtolkad, när han blev disträ och hans tankar vandrade iväg; hans medvetande långt bort. 
  Snart återfick han dock sitt mjuka uttryck och kollade på Unnown ännu en gång när honan pratade om en främling som uppenbarligen låg henne nära hjärtat. 
  "Säg mig, Unnown, hur pass nära är ni varandra?" Frågade han, ändå fast han, av honans uttryck att döma, redan visste.

Cry log ännu en gång när han tog till ord igen, för att besvara Unnowns fråga.
  "Hm... Inget särskilt." Sa han, något skälmskt. "Jag trodde nämligen att du var kär." La han till lågt, nästan tillräckligt lågt för att man skulle kunnat missta det med att han pratade med sig själv, med en något road ton.

Hanen suckade nöjt och lät sig själv förbli tyst en stund för att titta upp på himlen, lika vit som snön. 
  En gång i tiden hade han tittat upp på samma himmel, men med en helt annat identitet och kanske även på en helt annan plats. Men det var fortfarande samma himmel, och han delade den med många andra. Däribland hans familj, kanske. Kanske tittade hans familj upp på den vita himlen och undrade ifall han tänkte på dem.    
  Det kändes något lugnande, att tänkte så för att det påminde honom om att någonstans, hur långt det än var, fanns en plats för honom. Inte bara det; Cry kände igen kärlek, han visste hur kärlek såg ut. Med andra ord, Cry måste ha känt kärlek någon gång i livet och det fanns en plats där han kunde få den kärlek han förlorat med sina minnen.

"Hur känns det att vara kär?" Frågade Cry henne, även om hon sagt att hanen hon talade om bara var en kamrat.

[Vill bara inledda med att säg out of character att det endast är Crys tolkning av saker, alltså han kan vara helt ute och cyklar som helst liksom. c; Bara så du inte känner att jag PP:ar ;u;]

Cry lyssnade på honans ord, intresserad för att sedan bli besviken av honans sista ord. Hon visste inte var kärlek var, hon sa att hon inte var kär alltså skulle han inte få mer information än så. Inte bara det, kanske han hade missuppfattat allting? Han kanske inte visste vad kärlek var? Ändå så ville han påstå med säkerhet att han visste vad känslan innebar. 
  Cry suckade. "Jag förstår." Inledde han med. "Förlåt jag-" Cry tvekade och tystnade en stund. 
  "Mina minnen är som sagt borta så jag kanske har glömt bort vad kärlek betyder. Jag missuppfattade kanske dig bara, ditt uttryck. Jag menade inte att tränga mig på jag ville bara... se ifall jag faktiskt höll på att komma ihåg ett litet fragment av mitt tidigare liv. Ibland dyker nämligen fragment upp, lite då och då och oftast väldigt korta... jag vet inte... ditt uttryck väckte något inom mig bara, påminde mig om hem. Vad nu det är..." Sa han lågt, något sorgset kanske även fast hans naturliga mjuka stämma var kvar.
  "Vad är hem för dig, Unnown?" 

"Va inte det." Sa han mjukt, men det lät nästan som en viskning. Han tittade på Unnown och gav henne instinktivt ett litet tröstande leende, ändå fast hon inte kunde se. 
  "Det är inte ditt fel." För det var det inte, det var verkligen inte det. Allt, allt, var hans del, tyvärr, och han önskade att han hade haft någon annan att skylla på för att då hade det gjort mindre ont. Men istället fick han känna smärtan varje dag, och det var väll egentligen inte mer än rätt. 

Han lyssnade noga till honans ord men han kunde inte hjälpa att bittert tänka på missförståndet som uppstått, liksom sorgen som gjorde sig påmind. 
  Han ogillade inte Unnown. Hon verkade vara en vänlig själ, liksom Cry själv. Men Cry ogillade konversationen, och var den hamnat. Den hade sprungit iväg och Cry hade inte hunnit stoppa den innan den hamnat ute på tunn is. Den hade snuddat vid ett ämne som verkade vara känsligt för båda och nu hade det blivit svårt att få tillbaka den på trygg mark. 
  Inget av det var så klart Unnowns fel. Allt var hans. För det var sån han var; klumpig och dum.

Cry suckade och lät tystnaden omringa de båda, tittade upp mot skyn ovan dem.

"Det är inte ditt fel heller."  Det kändes skönt att höra, väldigt skönt. Det var som om Unnown för en sekund tog lite av den tyngd Cry behövt bära under hans vandring. Det var som om det, för en kort sekund, fanns en axel för Cry att luta sig mot. 
  Cry kunde inte förmå sig själv att säga tack, ändå fast han ville. Det fanns liksom inga ord. Dessutom litade han inte på att hans röst var tillräckligt stark för att kunna gömma de intensiva känslor han kände. Istället gav han honan ännu ett leende hon inte kunde se.
  "Du ser det inte men jag ler." Fick han ur sig hest, och log ännu lite bredare åt orden.


"Hur är det med din skada? Gör det mycket ont?" Cry suckade och leendet försvann, ändrades till ett mer allvarligt och fundersamt uttryck. Han vecklade ut vingen och kollade på den, kollade på skadan, samtidigt som han talade.
  "Ärligt vet jag inte. Min instinkt säger att jag bör oroa mig och det gör ganska ont... 
  Min syn är, liksom din, väldigt nedsatt så jag har svårt att avgöra om såret har växt eller inte men av det lilla jag kan se verkar det dock som om det växer istället för att läka... Tackar som frågar." Sa Cry och vecklade in vingen för att sedan vända blicken mot Unnown. 
  "Själv, Unnown? Hur mår du? Du verkar lite mager. Om du är hungrig kan jag jaga åt dig."

Cry log snett, men utan glädje trots att Unnowns empati värmde hans kalla hjärta något enormt.
  "Nej, tyvärr. Eller jag hoppas det, alltså att man kan göra något åt det, men jag vet inte exakt vad man kan göra åt det. Vad jag vet... vad jag minns är att ett bett från en zombie är dödligt så jag borde kanske inte vara förvånad såret inte läker. Det är därför jag letar efter en helare, i hopp om att denne skulle kunna förhindra det från att sprida sig." Så mycket hade händelsen med zombien väckt inom honom, så pass mycket minne hade han fått tillbaka sen händelsen. Han hade inte bara fått tillbaka minnet av sin mammas ansikte men också fått minnen där hon berättat för honom om zombies tillbaka. Men det var inte tillräckligt för att han skulle veta vad som skulle göras åt viruset. Kanske var det kroniskt. Han hoppades att det inte var det för han ville inte dö än. 

"Jag och min vän klarar oss på svamp." Han fick ett förvirrat uttryck men log fortfarande mjukt.
  "Svamp?" Upprepade han, som om han inte trodde sina egna öron.

"Stenens kraft? Intressant. Själv besitter jag inga krafter... vad jag vet", sa han och skrattade lågt innan han fortsatte.
  "Skulle du kunna visa mig vad du kan göra med den? Alltså kraften."


[Kort]

Cry log brett när Unnown gick med på att visa honom hennes stenkrafter och han viftade exalterat på sin svans. Cry följde hennes gråa gestalt med hans blåa blick.
  "Nu börjar showen!" Cry skrattade lågt åt Unnowns ord samtidigt som han blev ännu mer upprymd, kunde knappt kontrollera sin egen nyfikenhet. Trots det satt han tyst och iakttog Unnown, ville ogärna pressa den blyga honan.
  Cry drog efter andan när han såg hur honan högg ut en skiva av sten. Så pass mycket kunde han i alla fall se med sin usla syn. 
  Han kunde se hur stenskivan rullade längst snön innan han sedan såg hur hon lyfte upp den i luften. Cry kunde bara titta på ljudlöst i förundran.
  "Jag tänker spränga den nu, så du kanske borde backa lite." Hennes ord fick Cry att komma tillbaka till verkligheten. Han ställde sig snabbt upp och backade några meter bort, ställde sig bakom ett träd, bara för säkerhetsskull.
  Kort därefter såg han hur stenskivan istället blev till fina gruskorn.
  "Wow...", sa han lågt och tittade på det finna regnet av sten och klev närmare med halvt öppen mun.
  "Wow", upprepade han, något högre innan han tittade på Unnown.
  "Det där var väldigt imponerande Unnown", sa han mjukt.
  "Själv är jag ganska talanglös", skämtade han ändå fast det var sant.

[Cry bara; ]

När Unnown förnekade det han sa, ansåg att det kanske inte var så imponerande ,skakade han i protest med huvudet samtidigt som han log mot den blinde. 
  "Jag har aldrig sett något liknande. Jag fattar inte hur du orkade, hur du orkade få upp en sån stor bit sten i luften. Är det inte jobbigt?" frågade han med genuin nyfikenhet.


"Man behöver inte ha en kraft för att vara talangfull. Det finns andra kvalitéer. Du har en talang för att vara snäll, till exempel." Crys blåa ögon glittrade till. Unnowns ord fick hans bröstkorg att värmas upp liksom hela hans kropp. En lätt rodnad klädde hans kinder innan han tog till ord.
  "Likt dig själv", sa han med en mjuk stämma. För det var sant. Unnown var en av de vänligare individerna han haft turen att träffa på sin vandring. 
  De hade varit få, de mer trevliga individerna, i detta främmande land vid namn Numoori. Han undrade varför det var så, varför detta land plågades av sånt mörker? Cry dömde inte, han hade ju ingen aning om dess historia och vad vargarna fått gått igenom, utan han var snarare nyfiken på svaret.
  "Och vem vet? Du kanske också besitter en kraft. Du har kanske bara... glömt bort den." Cry hummade åt Unnowns ord och fick ett fundersamt, seriöst, uttryck. 
  "Det är mycket möjligt", sa Cry lågt.

"Nåväl, Unnown", sa han och sträckte ut vingarna, värmde upp dem genom att flaxa lite på dem, förberedde sig för att flyga.   
  "Denna pratstund har varit ytterst givande en nu måste jag fortsätta mitt letande. Jag vill ogärna skjuta upp på min vandring runt Numoori så mycket länge till", förklarade Cry och blinkade något lekfullt med ena ögat, väl medveten om att Unnown inte kunde se det. Men det kändes rätt. Det kändes rätt att behandla henne som vilken annan varg som helst. Kanske var det fel, kanske borde han vara mer tydlig med sitt kroppspråk som hon inte kunde se. Cry kände hur osäkerheten kom krypande igen men han hade blivit så bekväm med Unnowns närhet att han faktiskt lyckades ignorera den en aning denna gång.