Detta var en kylig dag även fast solen hade kikat fram genom trädkronorna. Rocho klättrade i cirklar kring trädets stam upp till de grövre grenarna, hans vikt var nästan fjäderlätt och hade inga problem med att varken smyga eller röra sig ljudlöst. Han höll sig fast på ett mycket konstigt sätt, eller snarare i en konstig position. Den långa svansen var kringlad kring grenen och mycket snart hängde han i den. Svansen var nästan benlös, bara en stor muskel nästan. Denna lilla varelse hängde där med tassarna indragna mot kroppen medans hans saliv droppade ned mot marken. De frätes sönder, löven och växterna och sedan steg en giftig ånga upp. Det var som en del av själva salivet, efter de frätande stiger nästan alltid en giftig ånga upp som oftast satte sig i närmaste levande. Och de stank, det luktade inte rosor precis. 
Rocho fångade upp en främlings doft, han vred huvudet men såg ingen. Svansen släppte greppet och ned föll han men landade på tassarna och trippade iväg mot ett lämpligare träd att kika ifrån.

Med en hållnings om passade en drottning rörde sig den lilla honan igenom skogen. Nosen var vänt åt norr och det var i en högst effektiv takt som de nätta tassarna for genom snåren. Hennes randiga svans svepte bakom henne, högt ovan marken, och öronen låg avslappnat lutat bakåt. Varför hennes färd bar henne åt norr visste hon inte riktigt, men i bakhuvudet bar hon en förhoppning om att finna något. Något som skulle rädda henne undan att förvisas till landets motsida - den sydligaste av söder. 
Hennes mor hade tidigt lärt henne vad hon behövde för att koka ihop de mest effektiva utav gifter i sin kropp, tyvärr fanns då av dem ingredienserna att finna i Kaiwood. Kanske att hon skulle kunna hitta en växt eller en padda som letat sig hit, så undslapp hon Kwazatriskogens väta. Plötsligt saktade den unga varginnan honan av. Doften av en främling hade nått hennes nos. Hennes första tanke var attack, men sen insåg hon att det var länge sedan hon passerat revirsgränsen. Hon var nu i ingenmansland. Det runda huvudet sänktes mot marken och hon sniffade försiktigt i den kyliga luften. Det luktade fränt. Otrevligt. Nosryggen krusade och tungan flydde munnen i en grimage. Vad var det egentligen som lurade i närheten, en skunk?

[Ursäkta dåligt, datorn kraschade :(]

Den taniga lilla giftvargens ögon smalnade till då han kände doften av gift hon bar på, men bara svagt och han kunde inte veta vad för slags gift hon bar på. Men hanen gick ned från trädet och svansen vajade likt en orm bakom honom. Salivet droppade och valpen gick med tysta steg mot henne.

(Koort, men mobilen cpar xD )

Ansiktsdragen slätades långsamt ut, även fast stanken låg kvar i luften. Det rasslade till bakom henne och med ögon himlades mot trädkronorna vände hon sig om.
"Försökt inte ens smyga dig på mig."
Sade hon sedan rakt ut till träden. Tog några självsäkra steg framåt och synade de kala snåren. Stanken var ännu lite intensivare, det stack i nosen. Så fick hon syn på något litet och vitt. De små vargögonbrynen höjdes tveksamt. En fnysning lämnade henne. En valp. Svansen slog irriterat bakom henne, mer lik en uppretad katt än en varg.
"Har inte dina föräldrar lärt dig veta hut?"
Sade hon illmarigt och bländade av ett blixtrande leende. Huvudet vreds lite på sned då hon frågade, som om hon faktiskt undrade, var det minsta intresserad. Eller kanske bara nedvärderade den mindre.
"Se så, ska du inte presentera dig?"
Fortsatte hon malligt. Blicken som mötte den andres var lugn och överlägsen.

"Mor långt bort. Tyrocho hoppas hon är död" sa han med obrydda ögon, och obrydd röst. Han var några meter framför henne nu och det giftiga salivet droppade ned på mark. De stora neongröna ögonen var helt öppna och de kollade på henne. "Familj elak, familj död, hoppas Rocho" Det var som om han talade i tredje person. Valpen vred på huvudet sakta och höll blicken fast. Svansen slingrade sig kring hans kropp och fjädern skakade. 
"Tyrocho jag heta" rösten var en aning hes, den lät mörk och nästan lite ondskefull, men hans stora gröna ögon förstörde det mesta i själva elakheten då dem såg söta ut. Men även om han var valp så lät rösten betydligt äldre. "Du heta vad?" Ögonen smalnade av en aning men spärrades upp igen lika fort.

Åh herre gud, valpen kunde ju inte ens konversera. Inom sig suckade hon högt, men utåt sett behöll hon sitt lugn medan hon studerade den yngre. Hon tittade på den gröna vätskan som dröp om den yngres käftar, vilket ofantligt slöseri på gift. Men den yngres vrickade ord fick hennes ändå att le, kanske att kunde hon göra något av det här ändå. Huvudet vreds på sned då hon åter mötte hanens blick.
"Världen har visst varit hård mot dig, Tyrocho."
Sa hon med en medlidande röst. Svansen svepte mjukt bakom henne, likt en orm, levde sitt egna lilla liv.
"Jag är Achangra av TBB, dotter undan Nisha."
Fortsatte hon sedan högfärdigt, bugade sig lätt emot den yngre och återtog sedan posen av en härskare. Hon var en liten och nätt hona, med smala skarpa linjer och vackra drag, men den lilla kroppen ingav också respekt. Trotts att hon inte nådde vissa jämnåriga ens till magen så hade hon en stor självrespekt som fördes över på andra. Man tog henne helt enkelt på allvar, oavsett om man tyckte att hon såg ut som en larv eller inte. Nu hade hon dessutom, för en gångs skull, storleken på sin sida.  Mjukt log hon ett charmigt leende emot den yngre.

"TBB är flock?" Hanen kollade sig omkring rädd för att andra skulle vara i närheten. Han var en lätt match för äldre vargar, ingen tvekan om saken. "Familj hård, världen snäll så länge" sade valpen och granskade honan. "Du vacker hona. Du familj flock?" Han undrade om hon hade någon familj inom flocken. Hon var randig, som honom, fast andra sorters randig än honom. Hanen tog ett djupt andetag med sin gröna nos och spände sig likt honan, en ståtlig ställning. Han sänkte huvudet som en bugning och sedan ställde han sig som vanligt igen. Det måste vara såhär som flockmedlemmar hälsar på varandra. Och även fast han inte var en del av någon flock så skulle det inte skada att hälsa tillbaks.

Valpens svar lockade fram ett varmt leende på hennes mörka läppar.
"Det är ju bra att du är tapper iallafall."
Svarade hon honom mjukt. Den lilles komplimang var egentligen inget som hon värderade särskilt högt men den tillsammans med hans tafatta hälsning fick hennes leende att växa än mer.
"Min flock är min familj."
Sade hon sen, såg på den lille med en allvarlig min.
"Även om det bara är min bror som jag delar föräldrar med, så är de alla mina syskon."
Fördjupade hon sedan resonemanget. Och som så hade det faktiskt kommit att blivit, sedan Nisha dött så hade flocken allt mer blivit det hon tytt sig till. Lojaliteten hade skiftat från blod till vatten. Det kanske hade att göra med att hennes ena blodförvant som fanns i livet var helt oduglig.
"Min mor var Beta.. Men hon dog för länge sedan."
Blicken sänktes mot marken då hon uttalade orden, sorgen kunde fortfarande värka i henne ibland. Speciellt när hon talade om det. Hon tog sällan de orden i sin mun, ignorerade att händelsen någonsin ägt rum och förnekade strikt att den påverkat henne på något vis.

Han förstod inte riktigt var Beta betydde, men han antog att det betydde ledare. "Du inte ärva tronen mamma?" Även fast valpen var ung var han inte dum, inte osmart eller hade ett typiskt valp beteénde. Ibland kunde han få för sig att leka, men det fanns bara byten att göra det med. 
Valpen kollade på henne med sina stora gröna ögon, han tyckte sig skymta att hon vart ledsen, han öppnade sina käftar en aning och sa "Rocho önska sig en mamma. Aldrig haft någon riktig jag tycka" Sant, enligt han hade han aldrig haft någon familj, de var inte värd att ens kallas för det. "Men jag inte veta om mamma i Numoori ens vill ha Rocho. Ingen vill ha Rocho, jag ensam livet" sa han och förvånatsvärt såg han fortfarande obrydd ut, men egentligen har han alltid velat ha en förälder, speciellt en mor.

[Lyssnade på lite Woodkid while writing, detta kan vara mysigt att ha på i bakgrunden då du läser ;)  https://www.youtube.com/watch?v=hopp328X_D0 ]

Det ryckte till lite i unghonans ena kind så hon hörde valpens fråga, och det var inte ett försök till ett leende. Faktum var att hennes vanliga leende var så gott som borta, förpassat till enbart en liten krökning i mungiporna. Hon suckade.
"Ja, vad ska jag säga, det verkar inte som att livet varit speciellt rättvist mot någon av oss."
Hon höjde lätt på sina ögonbryn i en bitter min. Hon var inte den som skulle hjälpa valpen, hon gjorde inte sånt, hade inte tid. Men likväl hade en tanke fötts i hennes förvridna sinne. Hon visste inte om hon gillade den men hon insåg charmen i den. Herre gud, hon började bli lika illa som Shiva.
Men i ärlighetens namn, hon saknade en familj. Hon saknade att lära Wami allt om giftets konster, hon saknade att ha någon att prata med och någon att stenhårt kunna lita på. Och kanske var valpen inte mycket till nytta på någon av de senare punkterna, men alla kan väl läras. Flinet kom tillbaka över henne läppar, klöv hennes ansikte itu.
"Och dem av oss som har det tuff, de som gudarna valt att ignorera, vi måste hålla ihop."
Hon såg djupt in i hans ögon med en mycket vuxen, övertygande men också varm blick.
"Om vi skall ha den minsta chans här i världen så måste vi se efter varandra, vakta varandras ryggar."
Jira tog några steg framåt, log det ärligaste leendet i hela sitt liv dittills.
"Rocho, vill du ha en familj?"
Hon hade hopp.

"Mycket sant.. Hålla ihop bevisa gudarna har fel" Den lilla valpens ögon var fäst i hennes blick. Även fast hans ögon mest såg ut som en död känsla, känslor som aldrig funnit sin plats så syntes det att något litet växte i dom, ett hopp. 
"Jag gärna ha familj. Fråga är.. Vem vill ha.. Rocho? Jag inte duga första familj. Sanning är.. Rocho inte tro någon vill ha mig om de ser Rocho" Valpen backade inte undan då honan närmade sig några steg. Han stod kvar och kollade upp på varginnan. Tungan slickade rent hans ena öga innan den slank in igen.
Vad hade honan i baktankarna? 

(Åh, fick tårar i ögonen av någon anledning xD <3 oooooch förlåt för segt svar! D: )

[Haha åh va gullit. Och förlåt själv! xD]

Hade hon inte varit en sådan strålande mimskådespelare så hade hon nog med irriterat bakåtlutade öron backat några steg, för wow den här valpen levde verkligen upp till alla fördommar om valpar. Inte det minsta slug eller genomtänkt, verkade inte alls förstå vad hon antydde. Hon som hatade att prata klarspråk. Men, eftersom hon var den mästare i skådespel som hon var så lät hon bara leendet skruvas upp ännu en bländande nivå och lutade sig framåt.
”Åh nej, där har du fel.”
Sa hon kort och synade valpen igen. Skulle hon få ångra det här? Hon sökte efter likheter med sina verkliga syskon hos hanen, det skulle vara den gröna färgen som kunde liknas vid hennes (totalt odugliga) broder, var det ett dåligt omen? Jira trodde inte på sådant. Hon lät leende ligga kvar på läpparna medan hon samlade sig inför nästa mening. Även om hon inte var en ren lögnerska så gillade hon inte tala den ädlaste sanning heller, så när det gällde så var hon tvungen att väga sina ord som om de var guld. För det var de ju. Sanningar var mycket knivigare än lögner.
”Du kan få bli min familj.”
Hennes blick var låst vid hans.
”Du är för ung för kunna leva i min flock, men jag kan komma hit och besöka dig ibland. Vi kan träna tillsammans, jag kan hjälpa dig att jaga större byten är sorkar.”

Hon log mjukt. Kände faktiskt en liten spänning i kroppen, såg kanske fram emot dem möjliga händelserna. Hoppet pirrade i hennes på sin väg genom kroppen och svansen svepte några slag som faktiskt verkade vara framkallade av glädje.

Han funderade ett tag, klart att han vela ha en familj. "Så.. du komma till Rocho ibland träna.. Men inte stanna?... Om Rocho skulle vandra något annat håll, utforska. Hur du hitta mig då?" han försökte att tänka samtidigt som han granskade honan. Han var en aning osäker, ensamheten hade varit hans bästa vän hela livet. Skulle ha klara av att träffa henne bara ibland? Det visste han inte. Men.. vad visste han, det kanske inte är så ensamt som det låter.

(Lugnt x)))

Achangra fortsatte att le mot den lilla hanen, leendet var nu enbart mjukt och vänligt. Medlidande. 
"Vi kan bestämma en plats att ses på, där vi kan träffas var gång månen är halv, och var gång månen är full."
Leendet låg snett över henne ansikte.
"Hur låter det?"
Den unga honan drog verkligen till med sin vänligaste röst, helt plötsligt ville hon verkligen det här. Hon ville umgås med hanen, att han skulle bli hennes vän, hennes familj. Någon som det skulle gå att ty sig till. Till slut. Förhoppningsvis.
"Vet du vart eldskogen ligger?"

Han lyssnade "Månen tala om när vi träffas? Låter smart" 
Tyrocho Funderade på detta tills hon började tala igen, eldskogen? "Eldskogen vet jag inte vart den ligga. Ge mig beskrivning jag hitta dit utan problem" Hanen log och fick förhoppningar om detta, kanske skulle han kunna få en familj tillslut? Det återstod att se.


(Shit.. Segt svar! Lade märke till att jag inte svarat nu.. x(<3 )

Jira flinade åt hanens tafatta försök med orden, men det var inget elakt flin.
"Gå bara söderut härifrån, du kommer märka det när du hittar det!"
Svarade hon på hans fråga. Något hade börjat gnaga i hennes kropp. Den ville hem. Något var på gång. Träden och skuggorna viskade det till henne. Om rötterna omkring dem hade kunnat röra sig kände hon på sig att de dragit henne mot Kaiwood. Hon blev rastlös och hade svårt att fokusera på samtalet.
"Tyrocho, min broder.."
Det var en chansning att uttala orden, ett hopp som skulle kunna resultera i ett hårt fall.
"Mitt hem kalla mig, jag måste gå.."
Hon fick en smärtsam ton i blicken.
"Men vi ses igen, när månen står som högst i sin pakt så kommer jag vänta på dig där eldskogen möter Kaiwood. Jag hoppas du kommer då."
Hennes blick träffade marken och hon såg nästan generad ut av vad hon sa. Ville skynda från platsen av fler anledningar men tvingade sig att stanna och invänta hanens svar.


[Detta blev ju segaste svaret i världen! xD]

(Det är såå ovant att spela den lilla osäkra fjärten nu när han förändrats till en kallblodig svamp xD)

Hannen log och hans smile växte sig ända till mungipornas yttersta punkt. 
"Jag lovar vara där, kära sis.." Inom honom växte glädjen så ofattbart, kallade hon honom för broder? Han log.
Han var inte modig, inte som förr. Hans bakgrund hade satt spår och skakat om honom totalt. Hur han förut bitit ihjäl sina bröder och systrar, och nu? Ingen skulle kunna ana vilken hemsk själ han egentligen var. Brydde sig knappt om någon annan, varför behövde han det? Lönlöst.
Men detta var sannerligen annorlunda, han var faktiskt glad. Kände lycka och trygghet.
Aschangra, lika giftig som ormen, men snäll. 
Tyrocho vände sig om och gick mot ett träd, satte tassarna lätt på dess stam och han smög upp på stammen, såsom i samma ställning man smyger på ett bytesdjur. Han kollade ned på sin vän? syster? och log, log för att hon fanns.
"Farväl, träffas snart"
Valpen svajade med sin långa svarta svans, de giftiga mönstren på hans kropp glödde grönt och då han log sipprade det ut gift ur hans mungipor. 

(Kanske ska ta och avsluta hääär? C: <3)