Fåglarna kvittrar skarpt när de far fram mellan träden i livfull lek och solen skiner ovanför trädtopparna. Det är strax efter middagstid och en svart liten valp rör sig fram genom gräset. Hon har vågat sig längre bort från lyan. Nyfiken och äventyrslusten växer mer och mer och hon har blivit tuffare ju fler dagar som går. Hon har sedan länge insett att mor inte kommer tillbaka. Den där stora hanen Chi har varit vänlig nog att förse henne med mat. Fortfarande förstår hon inte varför men hon klagar inte. Hon känner sig starkare med mat i magen.

Denna dag så tänkte hon försöka ta sig längre ner längst vattendraget. Hon har följt porlandet och forsandet ett tag och det är jättekul. Hon ser så många nya ting. Hon använder vattendraget till att orientera sig. Då är det bara att följa samma väg tillbaka sen igen. Det är så smart! Och hon kan stanna och dricka när hon blir törstig.
Valpen går fram till kanten och sänker huvudet och dricker några klunkar. Sedan skuttar hon iväg längst med vattnet igen.

[PAX TILL ACHANGRA]

Det är fåglarna som drar till sig hennes uppmärksamhet där hon ligger o slöar uppe på en gren. Deras sång verkar upphetsad och nyfiken. Hon har efter många år tillbringade nästan uteslutande i denna skog blivit ett med den, lärt sig dess minsta vink. Kanske var det naturvargsblodet i hennes ådror, kanske var det bara det att hon var en skogsnörd utan liv.
Oavsett vad så reste hon sig upp och svängde med den långa svansen i ett tydligt s-mönster. En rörelse hon ärvt från den moder som hemsökte dessa trakter. Med mjuka vana rörelser klättrade hon ner längs med stammen, släppte taget och hoppade den sista biten ner. Ibland kunde man tro att hon var mer ekorre än varg. Då hon nådde marken nådde också en doft hennes nos. En främling, det var ingen fara för dess liv för både den och hon befann sig utanför de fruktade TBBs marker.
Men Achangra blev intresserad, hon var ändå en väldigt nyfiken hona.
Försiktigt började hon röra sig framåt i de svaga eftermiddagsskuggorna med öronen uppmärksamt spetsade. Hon ville inte skrämma främlingen, samtidigt ville hon inte bli övermannad om främlingen var aggressivt inställd. Ljudet av lätta tassar som i långsam takt trippade fram över mossorna nådde henne och hon log svagt. En valp. Hennes specialitet. Försiktigt smög hon fram mot en bäck som porlade i närheten, börjde sig ner över den och drack några klunkar. Såg sedan upp på det svarta lilla knyte som tveksamt stannat en bit ifrån henne. Ett leende sken upp hela hennes ansikte.
"Men hej lilla vän"


[Hoppas det var ok med PP, om inte så får du säga till så ändrar jag!! <3]

[Det är okej. ;)]

Valpen fortsätter framåt. Öronen vippar fram och tillbaka på huvudet och hon försöker sortera dofterna i nosen. Det finns så mycket att titta på och hennes fokus hoppar vilt omkring. Det här är så kul! Den långa svansen hålls glatt rest och guppar med i hennes rörelser. Hon tar ett skutt mot en buske och ett gäng fåglar tar skrämt till flykten. Valpen fnittrar glatt och fortsätter skutta vidare längst med bäcken.

Plötsligt är hon inte ensam längre. En svart/lila varg dricker från bäcken en bit längre fram. Nyfiket rör sig valpen närmare men är på sin vakt. Öronen står ändå nyfiket på huvudet men hon smyger fram med smidiga rörelser. När hon rör sig märker man klart och tydligt kargblodet i henne. Främlingen lägger märke till valpen som fryser i steget och tvekar genast över vad hon ska göra. Öronen vippar till fram och tillbaka och lägger sig sedan osäkert mot nacken. Så skiner främlingens ansikte upp och denne hälsar glatt. Valpens ena öra reser sig framåt och hon tippar huvudet lätt på sne. Den blodröda blicken ligger fixerad på främlingen.
"Häj". Hälsar hon tveksamt och placerar framtassarna sida vid sida under sig och reser kroppen och spetsar båda öronen framåt.
"Vem ä du?" Frågar hon för hon är trots allt väldigt nyfiken av sig och det här är den första främlingen, förutom den stora hanen Chi, som hon mött på ett tag.

Leendet lämnar inte hennes läppar medan valpen talar. Den långa svansen hålls avslappnat rakt ner bakom hennes och ringlar sig över marken.
"Mitt namn är Achangra"
Svarar hon med en mjuk och glad röst.
"Vem är ni?"
Hon tippar huvudet lite på sned när hon säger det. Allt givetvis en skicklig maskerad. Att leka charader är det bästa hon vet. Att lura, manipulera, tämja främlingar till att bli hennes. Bakom det välpolerade, glada, snälla ytan tänker hon listiga tankar om hur hon ska komma valpen nära och vad hon kan göra med den. Ska hon bara leka med den, ha den som sin egen labbråtta och testa nya gifter på den. Eller ska hon bara manipulera den att slå hennes följe, som med så många andra. Möjligheterna är oändliga. Har hon ens tid för fler undersåtar? Ja en till kan inte skada. Ögonen skvallrar om djup visdom då hon, fortfarande milt leendes, synar den unga vargen framför sig.

Valpen står stilla och studerar främlingen. Den blodröda blicken sveper försiktigt över främlingens figur. Lila känns som en väldigt udda färg på en varg. Men valpen har mött främlingar som utsticker sig mer än med färg och den där dummingen Shiva var ju helt tufärgad rakt över.
Valpen tar ett lätt steg fram bara så lite att hon placerar den ena framtassen lite längre fram. Det där mörka inom henne rör på sig och talar till henne med spinnande stämma. Främlingen framför henne bär även denne på stort mörker och det får valpen att känna sig närmare denne. Men hon är inte dum. Oftast när hon känner så här så bör hon vara på sin vakt. Det var så med Shiva. Dummingen försökte få henne att lämna Kaiwood för han antydde att skogen tillhörde honom. Men västra delen har alltid tillhört mor. Så länge valpen har funnits till i alla fall. Men mor är borta och det är bara valpen kvar som kan försöka försvara sin del av Kaiwood.
Hon kände samma tilldragelse till Chi med. Men där var det annorlunda för Chi kändes mer bekant än något annat, och han har försett valpen med mat sedan de möttes första gången. Så det är ett vågspel. Vilken sida kommer denna främling att visa?

"Mitt namn ä Nagini". Presenterar valpen sig efter att främlingen presenterat sig som Achangra. Nagini backar tillbaka frambenet hon drog fram i ett steg för en stund sedan. Hon placerar åter framtassarna sida vid sida och bakbenen böjer sig lite lätt hukande. Behöver hon fly så är det bäst att vara redo. Hon är själv medveten om att hon inte utgör något hot mot äldre vargar. Hon är inte dum. Mörk rök slingrar sig ut genom nosen när hon andas. Hettan inom henne ökar efter mörkrests viskningar. Valpen har varit ensam så länge att hon sakta börjat förstå sig på det mörka som rör sig inom henne. Hon lyssnar mer på det mörka nu. För det är det enda som alltid är med henne. Hon är aldrig riktigt ensam. Den blodröda blicken släpper inte främlingen ur fokus.
"Va gö du hä?" Frågar valpen efter en stund.

[Nagini har inre mörker och kan känna mörkret inom andra med. Detta kan få andra att känna visst obehag i hennes närhet :3]

Achangra känner ett svagt obehag krypa upp längs med ryggen. Det är ingenting nytt för henne, hon har känt så med betydligt fler vargar. Sin forna ledare Blossom, hennes barn Ijin och Chi, och Usha var bara ett fåtal av dem. Hennes hjärna var snabb med att dra slutsatser, hon var en mycket klipsk och snabbtänkt varginna. Så valpen bar på ett inre mörker, hennes blick smalnade av lätt och lutade huvudet åt andra hållet. Hur valpen talade störde henne lite.
"Vad gör jag här?"
Svarade hon, som för att markera hur man faktiskt uttalade orden.
"Jag lever i den här skogen, den är mitt hem."
Fortsätter hon sedan och rösten är fortfarande mjuk.
"Vad gör du själv här, och säg mig, vem är ni?"
Hon undrade om valpen skulle förstå en så komplex fråga. Vem hon var. Personlighetsmässigt, släktskap. Nivåerna av vem man var var många.



[om du tycker det är för gm att jira fattade hennes kraft får du sägs till så ändrar jag!! <3]

[Nejdå. :3 Achangra får gärna dra den slutsatsen. ^_^]

Valpen lyssnar uppmärksammat. Ena örat vippar lite försynt fram och tillbaka på hennes huvud. Hon har redan förstått att hon inte är den enda som bor i Kaiwood. Så länge inte denne Achangra försöker jaga bort henne.
"Den häj skogen äj mitt hem med". Svarar valpen på sitt fortfarande outvecklade valpsätt. Försöker ändå uttala sina ord som den äldre honan gör. Men har man inte så många att prata med om dagarna så är det inte lätt att utveckla sitt tal heller.
"Jag hetej Nagini". Presenterar hon sig då Achangra frågade. Nagi håller sig lite mer på sin vakt nu när hon uttalat att även hon bor i den här skogen. Hon föddes här och det har varit hennes hem hela livet. Hon har aldrig varit utanför Kaiwood. Hon har faktiskt aldrig gått särskilt långt ifrån lyan. Hon vet inte vart hon skulle ta vägen annars. Och trots att hon är medveten om att mor aldrig kommer komma tillbaka så har hon ett litet hopp kvar. Mor kan ju trots allt dyka upp igen. Och Nagini var tillsagd att stanna vid lyan.

Achangra log överstrykande mot valpen. Som för att visa att honans bristande tal var okej.
"Då är vi visst grannar."
Skrattade hon fram.
"Jag vet ditt namn, Nagini, jag undrar bara vem ni ÄR."
Fortsatte hon och leendet på hennes läppar var milt men lite överlägset. Som att hon visste att frågan var för svårbegriplig för den lilla, och att det roade henne lite.
"Vem är ni, vad har ni för önskan, drömmar, framtidsplaner. Vad vill ni bli, vad vill ni göra med ert liv?"
Hon talade fort och med inlevelse i rösten. Lät ärligt intresserad på vad honan kunde ha för svar och var otroligt upphetsad vid tanken på vad hennes egna svar var.

Svanstippen börjar sakta vifta från sida till sida när Achangra verkar glad över faktumet att de är grannar. Det rycket lätt i mungiporna på valpen och ett litet leende dyker upp på hennes läppar. Inom henne väser det mörka. Ett hummande väsande som säger åt valpen att vara på sin vakt. Men det mörka myser ändå för på något sätt så känns det lite tillhörighet till denne främling.
Valpen tippar huvudet mer på sne och ser förvirrad ut. Vem hon är? Hon är Nagini. Det har hon ju redan berättat. När Achangra utvecklar frågan blir den mer begriplig och valpen rätar på nacken igen och blinkar två gånger innan hon åter fäster den blodröda blicken på den lila/svarta vargen.
"Min önskan äj att få se mamma igen. Mamma hetej Zey-so". Mörkret viskar betryggande. Det kan finnas en liten chans att Achangra känner till mor. Samtidigt  är det rätt dumt av valpen att säga så för Achangra får ju då veta att valpen är ensam. Men Nagini har lärt sig att vissa valpar har två föräldrar. Och hon har bara berättat att mor är borta.
"Ja vill bli stoj och stajk". Det har blivit hennes mål i livet. Efter att dummingen Shiva försökte få henne att lämna sitt hem. Hon vill bli stor och stark så hon kan säga till honom att han är dum.
"Vad vill du bli näj du blij stoj?" Frågar hon sedan för att på bästa sätt bolla tillbaka frågan. Hon är nyfiken.

Achangra såg med ens medkännande och lite orolig ut.
"Hur länge har din mamma varit borta? Har du någon annan?"
Hon slickar sig om munnen och hukar sig ner litegran så att hon kommer i samma höjd som valpen. Hon behöver inte huka sig mycket med sin lilla nätta kropp.
"Jag vet inte riktigt vad jag vill bli, men jag vet en sak..."
Viskar hon och sneglar bortåt. Ser sedan åter på valpen med ögon som säger att nu ska hon tala om något förtroget.
"Jag vill hjälpa Dig" 

Försiktigt backar hon undan ett steg och bakbenen viks ihop under henne och hon blir sittande. Öronen står rakt på huvudet och hon håller nacken sträckt och hakan nära halsen. Så hon liksom ser upp på Achangra.
"Ett tag". svarar hon.
"Men den stora svajt/jöda hanen haj hjälpt mig med mat". Lägger hon till.
"Vaje dag". Kanske kan det skydda henne att berätta att Chi faktiskt kommer till henne med mat varje dag. Att han ser till att hon får mat i magen och mår bra. Lite säkrare känns det varje gång han dyker upp i alla fall. Hon känner sig inte så ensam då.

Svanstippen börjar vippa lite ivrigare bakom henne när Achangra säger att hon vill hjälpa Nagi.
"Vaföj? Huj då?" Frågar hon och huvudet tippar åter lätt på sne. Det brukar hon göra när det inte är något hon förstår riktigt. Som om det kanske kan bli lite lättare att förstå om hon gör så.

Den svartröd hanen, vilken svartröd hane? Hennes hjärna jobbade febrilt. Hon kände väldigt få svartröda hanar, och kände ännu färre som rörde sig i den här skogen. Hennes blick studerade nog den lilla valpen. Kogan kunde det väl knappast vara, men kanske? Hon ville inte dra förhasta slutsatser, och inte heller låta valpen förstå att hon var djupt intresserad av ämnet. Hennes nyfikenhet fick helt enkelt ta och vänta lite. Men det kunde stämma. Valpen hade både rätt ögonfärg och kroppshydda. Hjärtat hoppade i bröstet då hon tänkte på det. Och något lockade till ett faktiskt genuint leende på hennes mörka läppar. Valpen framför henne var faktiskt riktigt söt. Speciellt som hon hade information Jira möjligen - verkligen - ville åt. 
"Haha men din dumbom, med att bli stor och stark förstås!"
Svarade hon valpen.  
"Men för det behöver du mat, kunskap och träning."
Nu såg hon mer sammanbiten ut.
"Ger den rödsvarta någonsin dig det?"

Öronen klipper till på huvudet när Achangra säger att hon vill hjälpa Nagi med att bli stor och stark. Är det verkligen möjligt? Valpen tar gärna emot all hjälpt hon kan få. För hon inser sin egen begränsning i sin lilla valpkropp.
Nagi nickar lätt när Achangra ställer en ny fråga.
"Han gej mej mat. Och hjälpej mig tjäna lite. Jag tjänaj själv med". Förklarar valpen. Utan den hjälp som Chi har gett henne hade Nagini förmodligen svultit ihjäl för länge sedan. Men det är vissa saker som Chi inte kan hjälpa henne med. Som trädklättring till exempelt. Mor var väldigt bra på det. Men så var hon renrasig karg oxå. Och det hade hon berättat var en ras som var väldigt bra på att klättra i träd. Nagini är halvblodskarg och visar goda förutsättningar till att bli en bra trädklättrare hon med. Men mor han inte träna henne så mycket på den punkten.

Achangra slutade inte le då honan pratade, och nickade uppmuntrande åt valpen att fortsätta.
"Hur tränar du själv då? Och vad behöver du hjälp med, lilla vän?"
Kunde det vara Chi? Det var den enda tanke som upprepades inom henne. Var detta en av Blossoms ättlingar? Klorna klapprade mot underlaget och hon kunde knappt bärga sig från att fråga.


[ursäkta kort <3]

Valpen reser sig upp och svansen viftar lätt bakom henne.
"Jag klättjaj i tjäd". Mörkret inom henne viskar till henne att inte berätta något om det. Om vad som rör sig inom henne. Det behöver ingen veta. Hon känner sig mer upprymd och tunna slingor av svart röd ringlar sig ut ur nosen på henne när hon andas.
"Mamma äj jättebja på att klättja i tjäd". Säger hon och känner sig stolt över sitt trädklättrarblod.

Achangra nickar uppmuntrande då valpen talar. Inom sig tänker hon att valpar verkligen är låt stående kryp. Intelligensbefriade. Utan stolthet. Hur de krälar för uppmärksamhet. Böjer sig av tacksamhet för minsta lilla uppmuntran. Det äcklar henne att hon själv någonsin varit valp, även om hon inte kan minnas att hon någonsin var just sådär patetisk. Samtidigt var valpar det bästa hon visste, få var så lätta att påverka som valpar. Få kunde hon snurra runt sitt finger likt hon kunde med valpar. De var bra träningsmaterial för kommande studier. 
"Jag klättrar också i träd!"
Utbrast hon glatt.
"Vill du se?"
Utan att vänta ens ett ögonblick kastade hon sig mot närmsta träd och lät klorna borra sig in i barken. Sedan började hon utan större möda klättra upp längs med trädets lodräta yta. Hon tog sig ut på en lågt sittande gren och höll balansen med hjälp av svansen. Så vände hon sig om och började spatsera nedåt med huvudet först, släppte taget med sina klor och landade graciöst bredvid valpen. Även en vuxen varg skulle bli imponerad av det där.

Mörkret inom henne vill sträcka sig ut mot mörkret inom Achangra. Det känner en tillhörighet. Det är något vackert. Det är bra. Men det är manipulativt. Väsande. Fräsande. Var på din vakt.
Valpen viftar glatt på svansen nu. Det storögt och imponerat på Achangra när denne med lätthet klättrar upp och ner för trädet. Inge lika bra som mor. Men det var imponerande i alla fall.
"Wow!" Utbrister valpen och ler glatt. Kanske hon kan lära sig något av denne Achangra. Hon kan ta hjälpen. Allt hjälp hon kan få för att bli stor och stark är bra. Vart än den kommer ifrån.
Hon minns mors varningar. Men mor är inte här längre. Valpen måste lära sig på egen tass. Det mörka säger att det är bra. Bli stor och stark... och bli mäktig.

Skuggorna väste om en samhörighet mellan henne o valpen. De slickade hennes ben och manade på henne. Eller så var det hennes egna hjärnspöken. Oavsett vad såg hon på valpen med intresserade ögon. 
"Tack"
Sade hon med ett smickrat leende, hon gillade att få beundran. Det var faktiskt bland det bästa hon visste. Kanske var det bara en överdriven självupptagenhet som drev henne att manipulera oskyldiga valpar till att bli hennes följeslagare. 
"Så.. vad ska du göra när du blir stor och stark då?"
Frågade hon med ett leende.

Valpen står och ser upp mot trädet som Achangra just klättrade upp och ner i. Det är rätt högt. Liksom alla träd i Kaiwood. Eller så är det bara hon som är liten. Så kan det också vara. Svansen viftar bakom henne och hon ser entusiastisk ut. Valpen vill väldigt gärna förbättra sina klätterfärdigheter.

Valpen vänder den blodröda blicken mot Achangra igen när denne ställer en ny fråga. Vad ska hon göra när hon blir stor och stark?
"Jag vill göja mamma stolt". Börjar hon. För det har alltid varit hennes första strävan. Mor var väldigt noga med valpens träning och hon var strikt. Även att hon lät valpen vara valp så visade hon ändå att hon hade stora förväntningar på valpen.

"Och så vill jag visa den svajtvita dummingen att Kaiwood inte baja tillhöj honom". Valpen visar med sin resta hållning att hon menar allvar. Det mörka inom henne spinner njutningsfullt. Valpen må vara bara en valp. Men man märker på henne att hon har en drivkraft som heter duga. Andra kan försöka trycka ner henne. Men hon tänker minsann resa sig igen.

Achangra nickade, att ha som mål att göra sin moder stolt var något hon kunde relatera till. Det hade länge varit hennes enda stävan. Nu kanske hon visste bättre, eller bara blivit bittrare. Hon övervägde att fråga hur valpen tänkt göra sin mamma stolt när hon inte ens var närvarande, men avhöll sig från det. Kanske för att hennes egen mor också varit frånvarande större delen av Achangras liv - och det hade knappast ändrat hennes livsmål för det. Plötsligt började hon känna med den lilla svarta krabaten. Då hon talade om Shiva log hon. Såklart hade Shiva träffat henne, han såg till att träffa alla som gjorde intrång i skogen - på reviret eller ej. Och givetvis hade han varit sitt vanliga otrevlig jag, som Jira i och för sig uppskattade väldigt mycket.
"Så du har träffat Shiva?"
Sade hon med ett leende.
"Vad sägs om att jag hjälper sig lära honom en läxa?"
Hon lutade sig närmre då hon sa det, viskade ut orden som om det var världens hemlighet och Nagini var hennes närmaste förtrogna.

Valpen nickar. Shiva. Hon minns fortfarande det mötet. Dummingen ville inte lyssna trots att valpen sa att hennes lya var placerad här i skogen. Att gläntan hon föddes i tillhörde henne och mor. Att Kaiwood är hennes hem med. Han ville ha bort henne. Men han lät henne vara. Om han ville ha bort henne varför lät han henne vara? Förmodligen hoppades han på att valpen skulle dö av svält eller något. Men Chi hjälper henne överleva.
Valpen tippar huvudet på sne igen när Achangra lutar sig närmare och talar lågt till henne. Som om de nu delade en hemlighet. Som om de var förtrogna. Valpen hör fortfarande mors röst i huvudet. Men mor är inte här. Valpen måste själv lära sig överleva. Hon måste själv bli stark. Om andra vargar vill hjälpa henne kanske hon borde ta emot hjälpen? För så länge hon är för liten för att kunna stå upp för sig själv så behöver hon andra.
"Vill du att han ska läja sej en läxa?" Frågar valpen. Det mörka inom henne vill sträcka sig ut mot Achangra. Som det velat med Shiva, och Chi, och de andra som hon mött som burit på mörker inom sig.

"M-hm"
Säger hon och nickar. Blinkar med det ena ögat åt den lilla valpen.
"Han behandlade dig inget bra va?"
Säger hon sen med en allvarlig min.
"Lyssnade inte på vad du hade att säga, sa lögner om mor.."
Hon ser bister ut.
"Nedvärderade dig och vad du har att komma med?"
Slutet betonade hon delvis som en fråga. Visst var det så som hon sa. Jira kände Shiva väl, hon kunde gissa sig till hur han betedde sig mot en valp. iallafall om denna ännu levde, det skulle betyda att han inte varit på sitt mest illvilliga humör, utan bara sur och motsträvig. Kaxig och hånande. Så som han var helt enkelt.

Den här gången skakar valpen på huvudet.
"Han sa sant om mamma. Hon kommej inte tillbaka. Jag vet det". Svarar Nagini. Hon hade redan insett det när hon mötte Shiva. Men hon hade inte gillat hans sett just för att det fortfarande var färskt för henne. Han hade inte heller rört henne. Han hade bara med ord försökt att trycka ner henne. Ord skadar inte om man inte tillåter sig att de skadar.
"Men han ville inte lyssna näj jag sa att jag föddes häj. Att mammas flock bestämmej övej den häj delen av skogen". Berättar hon. Det skadar inte att berätta det. För valpen fick aldrig veta mer än så i alla fall. Hon var för liten för att presenteras för flocken. Det var därför hon uppfostrades avskilt.
"Men mamma äj bojta. Och flocken med tjoj jag". Valpen är helt ensam. Hon vill inte vara ensam. Hon vill ha någon att ty sig till. Hon vill ha någon som hjälper henne att växa.

Satan, en enda miss och hela hennes plan kunde rämna. Men valpen verkade mer än villig att tala med henne ändå.

"Du är väldigt mogen och modig som inser det Nagini."
Orden rann ur hennes med en silkeslen stämma och hon fortsatte sin långdragna grooming av valpen. 
"Shiva är dålig på att lyssna."
Konstaterade hon lugnt.
"Det är sant"
Hon ruskade lätt på huvudet då hon uttalade orden, som om det var något hon var bitter över.
"Men jag vet, om du blir så stort och så stark som ingen annan varg, så kommer han ångra att han inte gav dig ens en chans."
Orden var bestämda och dramatiska. Hon såg med intensiv inlevelse upp i luften med en drömmande min då hon uttalade dem.

Den långa svansen sveper lätt fram och tillbaka bakom valpen. Inte glatt och ivrigt längre utan mer försiktigt och funderande. Nagini ler lite lätt när Achangra säger att hon är mogen och modig. Valpen känner sig inte så direkt. Men hon försöker. För hon vill. Hon vill överleva. Hon vill bli stor och stark och Shiva är ett trappsteg på vägen. Hon vill inte göra det till sitt slutgiltiga mål i livet. Men det är bra att ha något att sträva efter. Och hon är bara en valp. Det är så mycket som hon inte vet eller ens har en aning om. I hennes värld vill hon sätta Shiva på plats. Putta ner honom från den höjd han befinner sig på. Kanske kasta kottar på honom. Säga till honom att Kaiwood inte är bara hans. Se hans snopna min när hon lär honom den läxan. Det mörka inom henne myser vid valpens tankar. Det är ett steg på vägen i alla fall.
Valpen tippar huvudet lätt på sne igen. Achangra talar lustigt men om hon vill hjälpa valpen så kanske valpen ska ta emot den hjälpen?