"Jag kan hjälpa dig nå det målet."
Sade hon sedan och leendet ändra karaktär. Ett mer lömskare, elaka uttryck klöv hennes ansikte. Men bara för ett ögonblick. Hon sträckte på sig och viftade sedan på den långa böljande svansen. De lila ögonen gnistrade av hennes starkt brinnande livsglöd.
"Ska vi träna?"
Frågade hon lite barnsligt, och gjorde ett plötsligt utfall mot valpen. Gav henne en knuff i bogen med den enda tassen och backade sedan undan med ett brett flin i ansiktet.


[Hoppas det var ok pp, visste inte hur jag skulle skriva det annars. Ska fixa mat nu, vi får fortsätta rolla ikväll <3]

Var det något? Det såg ut som en förändring hos Achangra. Men valpen kan ha misstagit sig. Det mörka inom henne väser belåtet.
"Säkert?" Frågar Nagini och låter hoppfull och glad. Den långa svansen viftar mer ivrigt igen. Så länge hon inte blir bortjagad från sitt hem så är valpen nöjd. Att hon blir erbjuden hjälp att bli stor och stark är något som hon glatt tar emot.
Vi har bara att vinna på det här.
Valpen hinner inte riktigt reagera mellan att Achangra talar och gör ett utfall mot henne. Ett litet lätt pip undslipper henne och det mörka inom henne rör sig mer upphetsat. Öronen ställer sig spikrakt på valpens huvud och svansen reser sig och viftar hårt och ivrigt bakom henne. Valpen sjunker ner på armbågarna och tar sedan ett skutt mot Achangra. Hon skjuter ut med ena tassen för att försöka imitera Achangras utfall. Klorna hålls säkert indragna och den mjuka trampdynan far fram först. Efter genomfört utfall tar hon och skuttar tillbaka några steg och lägger avstånd emellan dem. Valpen sjunker ner i gräset och gör sig så liten som möjligt. Svansen tvingas till att hålla sig stilla bakom henne och öronen ligger platt mot nacken. Den blodröda blicken hålls fäst på Achangra.

[Det är okej. :) Okidoki. :)]

[MEN GU' HON ÄR SÅ GÖLLI]

Achangra ser hur den lilla valpenh imiterar hennes utfall och nickar nöjt.
"Precis sådär!"
Säger hon sedan och hukar sig ner. Svansen sveper i ett s-mönster bakom henne och hon gör sig redo för nästa attack. Med ett svagt morrande gör hon ett utfall emot valpen, riktar ett slag mot dennes ansikte och hugger sedan emot dennes hals. Givetvis är rörelserna återhållna och käftarna mjuka. Hon avser inte döda valpen, som mest ge den några skrubbsår.

Hon väntar ivrigt på vad Achangra ska göra här näst. Valpen försöker ligga så stilla som möjligt men det är svårt. Det darrar i kroppen och svansen vill verkligen vifta. Hon piper till igen när hon den här gången får en tass i ansiktet och sedan känner Achangra's tänder mot sitt skinn.
Ett morrande lämnar henne och tjock svart rök sipprar ut genom nosen på henne. Elden inom henne följer hennes iver och rädsla. Det mörka väser åt henne att släppa lös allt. Att ge kommando på att braka lös. Men hon har lärt sig lite om kontroll. Ändå, när valpen skuttar undan från Achangra så lämnar hon efter sig fyra brända svarta märken i gräset där hennes tassar har varit placerade.

[<3]

Jira studerar intresserat den unga honans reaktioner. Det är tydligt att hon är nära på att locka fram dennes kraft, mörker eller eld eller vad som nu kan orsaka den svarta rök och sveda som hon ser valpen lämna efter sig.
Hon skuttar bortåt i en enda mjuk rörelse och vänder sig om mot valpen
"Girl you're on fire!"
Ropar hon, plockar upp en kotte med tassen och slungar den mot valpens huvud.
"Visa mig vad du kan!"
Ropar hon och kastar iväg ännu en. Leendet på hennes läppar blir kallare och denna gång plockar hon upp en sten.
"Kom igen nu!"

Valpen morrar lätt och har svårt att stå stilla. Achangra säger något på det där språket som mor brukade tala på ibland. Själv snappade Nagini upp bara några ord.

Öronen reser sig snabbt när Achangra börjar kasta kottar åt valpens håll. Hettan sprider sig aggressivt inom henne och när kottarna är inom hennes zon (för att ha något att kalla det. x'D) så fattar de eld och faller till marken som små förkolnade runda saker. En tredje kotte kommer farande mot henne men den här låter annorlunda när den far genom luften. Det mörka inom henne väser argt och valpen försöker flytta på sig men blir träffad i sidan. Hon gnyr till av smärta och blänger sedan surt åt Achangra's håll.
"Det däj va elakt". Säger hon. Svart rök fortsätter slingra sig ur nosen på henne och svansen har burrat upp sig och raggen är lätt rest på hennes rygg. Nu är det inte kul längre. Det värker i sidan.

[Vet inte hur stor stenen var men med tanke på att Achangra själv är rätt liten föreställer jag mig att stenen inte var allt för stor...?]

[Nej stenen var max 5 cm i diameter haha]


Jira ska just berömma honan för hennes starka krafter då denne avbryter leken. Nu var det visst inte roligt längre.
"Det gör ont att lära sig."
Sa hon med allvarlig röst.
"För att bli stor och stark måste man också möta nederlag. Jag försöker bara lära dig, inget kommer gratis"
Hon möter den sårade valpens blick.
"Inget går någonsin som man tänkt sig."

Efter detta följer en tystnad. Jira väntar ut valpen en stund, låter den tänka på de stora orden hon sagt. Sedan sprätter det till i hennes kropp.
"Vill du ha mat? Jag blev iallafall utsvulten av att träna! Ska vi jaga något?"
Hon ser glad och förväntansfull ut, likt en liten valp, o trampar upphetsat på stället.

Valpen är medveten om det. Mor var som sagt väldigt strikt. Inget kommer gratis.
"Jag vet". Svarar valpen.
"Men att kasta sten är ändå elakt". Lägger hon till och visar att hon inte uppskattade det det minsta. Hur hade Achangra själv reagerat om hon fått en sten kastad mot sig. Kottar är i alla fall lättare läromedel då de inte gör så ont. Men en sten kan hon inte sätta eld på, och kan hon inte undvika kan det gå illa. Och är hon skadad är hon ännu lättare byte för större elakingar. Hon vill bli stor och stark. Inte svag och skadad.

Svansen börjar sedan vifta glatt igen. Smittad av Achangras entusiasm.
"Ja, jag äj hungjig!". Säger valpen och inser att hon är det. Det var ett tag sedan hon åt och att röra sig och träna så här gör än hungrig. Men valpen vet fortfarande inte hur man jagar. Hon är fortfarande för liten. Hon vet hur man jagar små byten. Fjärilar, möss och sådant. Men större byten är fortfarande en utmaning.
"Jag kan inte jaga". Säger hon ärligt och öronen slokar lätt.

Jira bara ryckte på axlarna åt valpens kommentar, den rann av henne som om hon varit laminerad. Svansen svepte fortfarande från sida till sida och hon kastade lite med huvudet.
"Jag kan lära dig jaga, det är lätt!"
Sa hon med glad stämma.
"Kom med här!"
Närmast ropade hon och började röra sig framåt. Hon visste om en kaninkoloni som hade ett bo inte långt bort från där de var nu. Med mjuka tysta rörelser tog hon sig fram genom vegetationen, valpen bakom henne var desto klumpigare med det skulle nog gå bra. Även då hon inte överspelade för en valps nöjen så var hon en ganska positiv hona. Snart nådde det ett skogsbryn till en liten glänta.
"Ställ dig där borta..."
Hon nickade mot ett litet buskage
"Stå helt stilla och titta på mig."
Viskade hon fram. Så la hon sig i ett snår och låg fullkomligt orörligt. Efter några minuter stack en liten nos fram ur ett knappt urskiljbart hål invid ett träd i gläntans bortre utkant. Den lilla skogskaninen tog sig försiktigt ut och började äta av gräset, den blev modigare och modigare och tog sig allt längre bort från sitt hål. Jira låg blickstilla och bidade sin tid.

Lite motvilligt följer hon efter Achangra. Hoppas hon hittar tillbaka till bäcken sen så hon kan följa den hem igen. Hon har aldrig varit så här långt hemifrån förr. Det är faktiskt väldigt spännande. Raggen står på ända av exaltering.
På lätta men än dock klumpiga valptassar följer hon efter Achangra. Kargblodet i henne har gett henne lätt steg med mjuka men tåliga trampdynor. Hon tassar på efter Achangra och stannar snart när hon blir tillsagd. Valpen ställer sig där Achangra instruerar henne och står där sedan stilla. Den blodröda blicken studerar Achangra. Snart får valpen syn på haren. Öronen klipper till på hennes huvud och klorna fälls ut en bit. Det här är så spännande!

Jira låg stilla i snåret och studerade skogskaninen som tveksamt rörde sig längre och längre bort från sitt hål. Mycket försiktigt smög hon sig så nära som skuggorna tillät och frös sedan åter igen. Den intet ont anande kaninen tittade upp från sitt betande men återgick snart till ätandet. Jira andades in. Ett andetag. Två. Så plötsligt exploderade hon i rörelse.
Hon var en liten hona, en egenskap som hon och valpen delade - iallafall för nuvarande. Och små, ensamma vargar kunde inte jaga på det vis som vargar är vana vid. De kunde inte jaga upp och fösa vidare bytet tills det blev utmattat och då fälla det med rå styrka. De fick istället förlita sig på katternas jaktteknik. Smyga, överraska, fälla.
De små lila benen rörde sig blixtsnabbt över den kuperade terrängen i riktning mot bytet. Kaninen spurtade i nästan samma fart och med svansen upp i vädret mot sitt hål. Men Jira var snabbare, hon kom upp på kaninens sida just som denne nådde sitt hem och riktade ett hugg emot djurets nacke. Ett skrik fyllde skogen och Jira föll omkull och gled halvvägs in i kaninhålet. Då hon reste sig igen var det med kaninen dinglandes mellan käftarna. Hon log mot busken där valpen satt gömd och släppte ner den varma kaninen mellan sina tassar.
"Hoppas du lärde dig något"

Valpen ser storögt och imponerat på jakten. Hon försöker följa den så uppmärksamt som möjligt. Studerar hur Achangra rör sig och även hur haren rör sig. Bakdelen sänker sig mot marken och valpen blir sittande. Öronen rycker lätt till på huvudet när hon hör harens dödsskri. Det gick så snabbt. Det var så häftigt.

Den långa svansen viftar glatt bakom henne när Achangra kommer tillbaka med bytet i munnen.
"Det där var så häftigt!" Utbrister valpen glatt och ärligt. Allt gick så snabbt. Det var så häftigt att se. Valpen reser sig men står kvar på sin fläck. Svansen viftar ivrigt bakom henne och den blodröda blicken sveper från Achangra till haren och tillbaka igen.

Achangra sätter sig intill den döda kaninen och börjar tugga igen den sega huden. Snart fläks dess inre upp och blottar sig för världen. Under njutande ljud börjar hon äta på djuret. Så hejdar hon sig och kollar upp på den otåliga valpen.
"Kom och ät du med."
Säger hon med ett leende och nickar inbjudande emot den lilla kaninkroppen. Sedan återgår hon till ätandet igen. Det slafsar och knakar då hon tar sig in under kaninens revben för att komma åt de riktigt saftiga delarna. Hennes ansikte blir rött av blodet och hon njuter. Plötsligt blixtrar scener förbi under hennes ögonlock, hon ruskar lätt på sig och ser för ett ögonblick lite obekväm ut, sedan tar hon ännu en tugga. Låter inget sätta henne ur spel. 
"Du var väldigt duktig under träningen idag, du är bra på dina eldkrafter."
Säger hon mjukt samtidigt som hon tar ännu en tugga.
"Vad heter den rödsvarte förresten?"
Den kritiska frågan är dold i det vardagliga av ett samtal kring middagen.

[Hur är det med Achangra's gift? x3 Har hon det igång hela tiden eller är det lugnt?]

Nagini är inte sen med att tassa fram till haren när Achangra tillåter henne. Valpen biter i köttet och det hon får loss tuggar hon glatt på. När hon svalt sträcker hon sig fram efter en ny bit. Rött blod fläckar hennes nos och kinder. Det smakar väldigt gott.
"Tack". Säger hon när Achangra berömmer henne. Svansen viftar glatt bakom henne och hon tuggar nöjt på nästa köttbit. Achangra frågar sedan om den rödsvartes namn. Det mörka inom henne väser. Är det okej att berätta? Achangra har varit så snäll mot henne. Mesta delen i alla fall. Om man bortser från stenen.
"Han hetej Sji". Säger hon och försöker uttala namnet rätt.
"Han kommer ofta med mat". Berättar valpen.
"Och läj mig använda elden". Lägger hon till. Valpen ler glatt. Hon tycker om Chi. Han är snäll mot henne.

[jadå det är helt lugnt, det kommer bara gift då hon vill det]


Hennes lila ögon blixtrar till, så det är stämmer. Hon kuttrar lite av belåtenhet, både av att hon lyckats lura av valpen den viktiga informationen och av att hon gissat rätt. 
"Den där Sji låter sin en bra person, jag är glad att du har honom"
Säger hon med mjuk len röst.
"Och nu har du mig också"
Fortsätter hon och ler varmt. Hon sväljer en sista tugga och lämnar sedan resterna åt valpen. Sätter sig upp och börjar mödosamt tvätts blodet ur pälsen. Likt en katt tvättar hon sig, tungan löpet först runt mungiporna och sedan ner över frambenet, vilket hon gnider mot ansiktet. Långsamt börjar det lila åter ersätta det röda och man kan skymta den svarta nosmarkeringen igen.

Nagini nickar glatt.
"Ja, och hans vajp äj jolig med. Men vill inte leka". Säger hon och fnittrar. Det hade varit kul att möta Akuma med. För det var hon var den första valp Nagini mött i sitt unga liv. Hon föddes utan syskon och hade bara mor som lekkamrat och tränare och sällskap. Även om Akuma inte ville leka så hade det ändå varit kul att träffa en annan valp.
"Du äj snäll, Asjanja". Säger hon och försöker sig på att uttala Achangra's namn. Hon försöker så gott hon kan i alla fall.
"Tack föj att du äj snäll". Lägger valpen till. Hon fortsätter äta av haren. Det är gott och magen blir glad. Det mörka inom henne spinner mysigt.

Achangra log emot valpen.
"Tack, och det är så lite så."
Säger hon med den mjukaste av stämmor.
"Nu måste jag snart gå är jag rädd, men jag träffar dig gärna igen min vän"
Säger hon med en till en början lite ledsen min, som sedan byts mot en gladare uppsyn. Det var dags för henne att återgå till flocken, hennes jobb här var klart. Hon hade lagt ut betet väl, nu var det bara att vänta och sen dra åt säcken. Den här valpen hade varit lika lätt att lura som alla de otaliga andra.
"Ska jag följa dig tillbaka till lyan, så du kommer rätt och jag vet vart jag ska hitta dig igen?"

Hon sväljer sista tuggan och känner sig mätt och belåten. Den blodröda blicken höjs mot Achangra igen. Den långa svansen sveper mjukt bakom valpen. Öronen slokar lite när Achangra säger att hon måste gå. Det var tråkigt att höra. Nagini hade gärna lekt lite till. Men hon förstår. Achangra har säkert annat viktigt att göra. Öronen klipper till på valpens huvud och hon skakar lätt på huvudet.
"Kan du visa mej tillbaka till bäcken så hittaj jag hem själv". Svarar hon. Även om hennes glänta inte är någon hemlighet så är det hennes hem och så länge som möjligt vill hon hålla främlingar borta. Även att hon inte längre ser Achangra direkt som en främling. Men Nagini vill ha det så för stunden.
"Jag kommej veta näj du äj i näjheten". Lägger valpen till. Det mörka inom henne hummar lätt.

En lätt irritation över att valpen inte bara gör som hon säger bubblar upp inom den lilla lila honan men den lägger sig snart. Hon vänder sig om och nickar åt valpen att följa med henne. Lugnt går de under tystnad. Runt dem sjunger höstfåglarna sina sista sånger innan de lämnar skogen för varmare platser längre söderut. Achangra funderar på att följa med dem. Hon gillar sin flock och skogen men finns det något hon ogillar så är det kyla. Vintern var på väg och det var inget i längtade efter. Och dessutom ville hon se vad hon kunde hitta för gifter i de sydligare delarna av landet, där borde det finnas oändligt med variation. Med en liten belåten suck bestämde hon sig. Hon skulle be Shiva om att få gå på en upptäcktsfärd, kanske kombinerat med ett uppdrag vad gjorde det henne. Bara hon fick komma bort ett tag. Bort från flocken. Bort från skogen. Bort från andarna. Bort från drömmarna. Hon rös vid tanken av dem. En resa skulle göra henne gott. Just nu led hon som fånge i den här mörka skogen.
De nådde bäcken och Jira vände sig mot den lilla svarta valpen, som hon nu när man visste det så tydligt var lik sina förfäder och hennes flocks tidigare ledarinna.
"Här tror jag våra vägar skiljs, för denna gång"
Sa hon med lite smått sorgsen röst.
"Jag tycker vi möts här igen.. Vid nästa fullmåne!"
Hon log svagt emot valpen, i två veckor till skulle hon hänga i den här skogen. Genomslida den. Sedan var det dags för henne att ge sig av. Hon var redan inställd på att få ledarens godkännande.


[Tänker att vi inte nödvändigtvis behöver rolla ett nästa möte om tex hielo kommer innan dess]

Valpen följer glatt efter Achangra. Hon känner sig glad och upprymd efter dagens strapatser, men ser fram emot att kura ihop sig i lyan och sova. Hon har vant sig vid ensamheten och efter att hon lärt sig lite mer om sin eldkraft så slipper hon frysa om natten. Den blodröda blicken sveper lätt omkring i omgivningen när de vandrar framåt. Valpen känner sig faktiskt väldigt stolt över sig själv att hon vandrat så här långt ifrån gläntans trygghet. Det har varit både händerlse- och lärorikt.

Valpen skuttar till några steg och kommer upp vid Achangra's sida och hon följer den äldre honan tills de når bäcken. Glatt skuttar valpen fram till bäcken, sänker huvudet och dricker några klunkar. Hon slickar sig sedan om munnen och vänder sig till Achangra.
"Tack för idag". Säger hon glatt och viftar på den långa svansen. Valpen nickar när Achangra säger att de ska mötas igen.
"Jag sej fjam emot att tjäffa dig igen". Säger hon.
"Hejdå". Och med det så börjar valpen följa bäcken tillbaka dit hon kom ifrån.

[Ja, får se hur det blir. :)]
[AVSLUTAT]