[Reserverad för Armageddon.]

Som vanligt strövade den unga hanen runt mellan Kaiwoods högväxta träd med samma glimt i ögonen som alltid och det sluga leendet som nästan aldrig lämnade läpparna. Solen sken ovanför trädens kronor men lyckades inte tränga ner till marken vilket skapade ett dunkelt ljus och långa skuggor. Ett ljus som var aningen mystiskt, kanske skrämmande. Men han var van vid det, han hade växt upp i det. Han älskade det.
Att våren hade kommit märktes egentligen ganska väl, men det spelade ingen större roll för den unga hanen. Årstiderna kom och gick utan att någon kunde påverka dem, så varför skulle han då ägna någon energi till att bry sig om dem. Det var vår, han hade lagt märke till det och visste om det, mer än så behövdes inte.

Den smidiga svartvita kroppen rörde sig utan några problem mellan träden och över alla de hinder som han kunde tänkas stöta på. Han hoppade vigt över en fallen trädstam, vek direkt utan problem undan för en stor sten som han lika gärna hade kunnat hoppa rakt in i. Men inte Shiva, han hade inga problem att veta var saker och varelser befann sig tack vare hans energikraft.
Det var en fråga som rörde sig i den unga hanens huvud och det var vad han skulle hitta på idag. Eller vem han skulle hitta rättare sagt. För alltid fanns det något som han kunde samtala med, någon som han kunde irritera. Det gällde bara att hitta den personen. Till skillnad från Usha och Kali, de två tystlåtna tråkiga systrarna han hade, så hade Shiva svårt att hålla munnen stängd. Och det var ingen bra egenskap, åtminstone inte enligt de flesta. För det enda som någonsin lämnade hans mun var gliringar och irriterande ord. För mesta delen i alla fall. Han älskade det, älskade att irritera andra.
Nu väntade han bara på att stöta på någon.

[Sorry för skumt, men såg på tv samtidigt xD]

Armageddon var tillbaka, på plats, som vanligt, som det borde vara. Hans tankar var dock någonhelt annan stans. Ack så fashinerad han var, över dessa gudar, över flockens tro. Han lät vingarna sköta sitt och han tänkte inte då han tränade att flyga slalom mellan trädstammar och alla dess grenar. Våren var kommen, ja men självklart. Så snart skulle solen resa sig ur havet och väcka det som så länge sovit under vinterns vita täcke.

Han hade aldrig varit smidigare än nu, aldrig någonsin. Var det något han började bli bra på så var det flygningen, den som fadern sagt att han borde öva mycket på. Han hade övat, men det var krångligt att helatiden lära känna en ny kropp och ett par nya vingar. Han växte nämligen väldigt mycket och på väldigt kort tid hade han gått från en liten parvel till en normalstor varg på ca 70cm i mankhöjd och med en vingspann på över 2,5meter. Han började bli en präktig och majestätisk varelse, med hela livet framför sig.

Stilla saktade han in farten då något i ena ögonvrån fick hans uppmärksamhet, det var en bra bit bort och han hade bara skymtat silluetten långt där borta mellan trädens lövlösa verk. Han dök ner lägre emot marken och såg ut att sväva fram, då han ytterst sällan tog nya vingtag, det behövdes inte. Han hade all fart han kunde tänkas behöva och vingarna var tillräckligt stora för att bära upp honom utan några större problem. Vad var nu detta för varelse då. En inkräktare eller helt enkelt bara en annan medlem i flocken han håller så nära fast samtidigt på ett lagom avsånd?

Shiva lade märke till den andres energi före han kände dennes doft. Och det verkade som att främlingen var på väg åt hans håll. Om det nu ens var en främling. Han kände igen energin, den verkade bekant. Men det var ingen som han kände igen direkt. Men det var klart, så många olika energier han stötte på varje dag så kunde han knappast minnas alla.
Därför var det med en nyfiken block som han vände huvudet åt det hållet som den andre verkade komma från. Ock det var med lätta rörelser som han satte sig ned och väntade. Undrade ifall detta möte skulle bli intressant eller inte. Och mycket snart fick han syn på något som verkade komma flygande mot honom mellan träden.

[Kort, men skriver på mobilen så xD btw, utspelar sig detta före eller efter flockmötet? ^^]

Vad var nu detta? Han förhindrade ett kallt tjut att lämna strupen på en gång. Ack det var ingen främling direkt. Nej denne hade stora anledningar till att befinna sig i detta område, så därför fanns de ingen poäng med att varna för hans ankomst. Det var snarare nu med mer nyfiken het han närmade sig den främmande unghanen. Den som bar samma flocks doft som han själv gjorde. Han hade sällan kommit på sig själv med att vara nyfiken över de andra individerna, men nu när han väl började bli en del av flocken, ju äldre han blev. Där med ökade också intresset för hans med spelare, som han kallade det.

Han gled allt saktare fram mellan träden tills han nådde sin punkt han siktat in sig på. Han flög ett lugnt varv runt omfrämlingen uppe i luften och landade sedan med nosen pekad rakt fram emot denne någon meter bort. Han fällde smidigt ihop vingarna och la dem över ryggen sin. Han började bli stor nu, ovanligt stor. Han lät sin skarpa hökblick studera främlingen mer noggrant. Nej detta var inte en individ han tidigare utbytt ord med, men troligtvis sett under flockmötet osv. Han knäckte på nacken likt rovfåglar gör, för att upptäcka detajer från andra vinklar. Han lät sedan sin väsande röst ljuda i främlingens sinne, då han inte kunde tala med ord, som alla andra.
- You got a name stranger?

Shiva stannade upp, höjde blicken. Det var en av dem med vingar, en sådan som kunde flyga. Och det var med en road glimt i ögonen som han följde den andre då denne seglade runt ovanför honom för att sedan landa rakt framför honom.
Shiva lade huvudet en aning på sned då han såg på vargen som var större än honom själv, men också en som han hade sett förut. Det var den ljusa hanen som brukade närvara vid deras flockmöten, alltså en ur TBB. En broder, om han nu ville se det så. Han var inte riktigt säker, eftersom att många i flocken hade visat sig vara annat än sådana som han kunde på med vänskaplig blick. Ifall det gällde även denne hane var fortfarande oklart, men mycket snart skulle nog Shiva få reda på det.

"Shiva," svarade han i en stillsam ton samtidigt som han satte sig ned. Svansen lades om tassarna och ett slugt leende lade sig på läpparna. "And you?" Han hade aldrig uppfattat den andres namn, kanske för att han inte hade brytt sig så mycket om de övriga flockmedlemmarna tidigare. Men det hade ändrats med tiden och han hade nu insett att han måste lära känna dem bättre för att kunna hålla bättre koll över dem. Se vilka som kunde vara bra att tala lite närmare med, lära känna en aning, och vilka som han inte borde se som annat än hinder som blockerade hans väg till den rang som han förtjänade.
Hittils hade han lyckats placera en del av flocken medlemmar som antingen eventuella vänner eller eventuella fiender. Men denne hane var fortfarande en gråzon. Det var därför som detta möte kunde bli så intressant. Det fanns aldrig något fel i att lära känna främlingar, speciellt inte om man tillhörde samma flock som dem.

Han stirrade på främlingen med en allmänt skepptisk uppsyn, men med samma hökskarpa blick och klar gröna ögon som alltid. Han höll de toffsprydda öronen spettsade och lät kroppen helt enkelt falla in i en naturligt sittande possition. Även om han hade svårt med att få vingarna att riktigt få plats, de hade nämligen hunnit en bra bit före själva kroppen på senaste tiden och han började få problem med att hålla dem på plats just när han satt upp. Fast hans kropp skulle säkert växa ikapp snart, hoppades han på i alla fall. Dessutom var han ganska så nöjd med att själva valppälsen snart skulle falla av, till sommaren skulle den säkert vara borta helt.

- Armageddon.
Viskade han med sin mörka väsande stämma tillbaka i sinnet på hanen. Han öppnade alltså inte munnen, blinkade inte eller gjorde något annat när han talade till vargar. Han såg allmänt stel och kall ut bara. Han stirrade på den mörka, så som ljusa vargen. Denne verkade vara annorlunda tecknad, kanske var det just därför han hade lagt märke till denne under flockmöterna. Denne stack ut ifrån mängden, vilket många andra också gjorde, men inte på samma, markanta sätt. Han fnös kallt och vinklade öronen bakåt, han ville ha koll på omgivningen också. Den höga drakliknande kammen i nacken stack upp en aning, den hade helt enkelt börjat synas mer nu när åldern började stiga. Vilket ofta kunde förvirra andra om hans verkliga ursprung.. Drakarg? Nej verkligen inte.

Rösten väste i hans öron utan att den andre öppnade munnen för att tala. Och det ledde Shiva till den enkla slutsatsen att han måste ha att göra med en telepatiker. Så intressant, då kunde kanske denne läsa hans tankar ifall det skulle vara frestande? Tur att han inte tänkte på så viktiga saker särskilt ofta, och hemligheter hade han inte så många av. Han medvetande var på det sättet väldigt enkelt, men han hade en förmåga att tänka djupt och planera noggrannt ifall det behövdes.
"Du verkar inte kunna tala som vi vanliga vargar," sade han kort och ett roat flin lade sig på hans läppar medan han granskade den bevingade vargen. Armageddon hade namnet varit, och han lade det på minnet. Det fick inte glömmas bort, eftersom att de faktiskt tillhörde samma flock och de båda följde Blossom. "Inte för att det kanske är något negativt med det hela, men jag inte låta bli att tycka att det ser roligt ut när jag hör din röst trots att dina läppar ligger stilla."
Han skrattade till kort, inte elakt eller hånande utan mest ett litet ljud för sig själv. Men sedan berodde ju allt också på hur det uppfattades och intrycket som Shiva hittills hade fått av den andre var att denne inte var en särskilt humoristisk typ. Det var något med det nästan bistra ansiktsuttrycket som fick den unga hanen att ana dessa saker. De skulle nog inte gå så bra ihop ifall så var fallet, eftersom Shiva kunde driva nästan vem som helst till vansinne med sin ofta förolämpande vitsar. Ifall den utsatte inte hade humor och kunde bjuda på sig själv kunde det lätt bli så att den svartvita väckte ilska och en gång hade han faktiskt fått springa för att den han talade med hade varit så nära att döda honom. Men i ungvargens ögon var det endast kul. Man kunde inte ha roligare än man hade då man drev andra till vansinne.

Han ruskade på huvudet då hanen talade. Han valde att sätta sin konstanterande där i stället för att tala. Det var helt enkelt lättare så, enligt honom och fler ord var inte nödvändiga att yttra. Han fann inte sitvationen speciellt givande eller intressant, så han förblev alltså tyst. Han knyckte på nacken lite kort då unghanen åter igen började tala. Han lyssnade, men rörde inte någon speciell min. Han hade aldrig haft ngåra syskon att reta sig på, så hur han skulle handskas med ironi visste han inte, då han aldrig hade fått lära sig.

- Jag kan låta, men inte tala med rösten, då jag inte äger stämband som liknar vargens..
Sa han i tankarna till sin smått olycksbrådande flockfrände. Fast det var trotts allt inte speciellt lätt att reta upp Geddon. Han hade kontroll på humöret till hundra procent. Precis som fadern, även om fadern ständigt spelar sitt skådespel. Vilket fick faderna tt framstå som något helt annat, extremt tempramentsfull helt enkelt. Inte Geddon. Han spelar aldrig, är alltid sig själv. Vare sig de uppskattas eller inte.
- Varför vara vanlig när man kan vara ovanlig?

Shiva nickade kort emot honom med samma sluga leende på läpparna som alltid. Det var en medhållande gest, nästan som om hon ville berömma den andre. Dock var inte det fallet, han berömde ingen. Inte för att han heller trodde att något skulle ta åt sig särskilt mycket av hans ord. För tillfället var han så gott som ingen i flocken.
"Det har du verkligen rätt i. Någon som du borde få tala vett med Kali och Usha." Han skrattade till vid orden, skakade lätt på huvudet i en road gest. Patetiska systrar...

Sedan vändes blicken åter mot den bevingade hanen och de mörka ögonen glimmade till. Nästan som om Shiva hade något lurt på gång. Dock var det kanske inget att oroa sig över, för när hade han egentligen något snällt eller trevligt att säga? Det var inte särskilt ofta, väldigt få fick höra något trevligt komma ur Shivas mun.
"Så du saknar stämband, va? Lustigt... Det får dig inte att känna dig utanför då?" Samma irriterande leende och samma retsamma röst. När man tänkte närmare över det var det konstigt att Shiva hade klarat sig så pass bra som han hade gjort.

- Vilka är dessa, Kali och Usha?
Sa han och lät den hökskarpa blicken stirra in i hanens ögon. Det gick inte att undvika de skarpa, hårda i hans ögon då han blint stirrade på den andre. Vissa skulle finna det extremt obehagligt, om nu någon fann honom som ett osäkert sällskap, eller om vargen han möter är osäker i sig själv. Han var ett väsen i sig, unik, speciellt. Inte född till det han bör vara född till. Han har gener ut över det vanliga, långt bak i släktleden. Det fanns inte mycket som påminde om föräldrarna, förutom vingarna och färgen på hans päls. Inget mer.

- Nej varför skulle jag? Känner inte ni er utanför eller bortglömda för att jag kan göra såhär?
Sa han i tankarna och spände kroppen, i samma stund som han andades ut igen lät han ett fruktansvärt högt skriande läte lämna hans strupe, det lät som en blandning mellan en rovfågels skri och en drakes morrande vrål i bakgrunden. Det var ett extremt högt ljud, men inte omöjligt för en varg att höra, nej snarare var det oftast så högt att det skar i öronen på dem, men det spelade inte Armageddon någon roll. Det var hans skri, det var hans vapen och hans sign. Alla skulle känna igenom honom och hans skri när han anlände till en plats, eller till ett krig. Ingen skulle någonsin glömma det hjärtskärande lätet.
- Det ni har är talets förmåga, men det jag har är speciellt.. Varför skulle jag känna mig utanför?

Shiva himlade med ögonen då han hörde systrarnas namn. Den andre verkade dock inte veta vilka de var, vilket fick Shiva att känna sig smått nöjd. Det var bra, ingen behövde veta vilka de var. De var ändå så patetiska varelser.
"Mina systrar," svarade han med en smått missnöjd min. "Du ska vara glad att du inte vet vilka de är, de är inte värt att känna dem." Han skakade lätt på huvudet. Under hela sin uppväxt hade han fått underhålla sig själv då systrarna inte hade haft något sinne för humor eller någon lust för lek. Deras favoritsysselsättning var att sitta stilla och stirra ut i skogen. Dessutom gick det inte att tala med dem, för antingen så fick man inget svar eller så var de endast irriterade åt honom. Han hade för länge sedan tappat hoppet för dem båda. De var endast två individer som delade samma blod och samma pälsfärger som honom, och han tvivlade på att de någonsin skulle komma att bli mer än så i hans ögon.

Dessa tankar avbröts då Armageddon åter talade och det var med en nyfiken blick som Shiva pter vände huvudet mot den bevingade varelsen. Men han var inte beredd på det som mötte honom.
Ett ljud så skrapt och gällt att det skar i hans känsliga öron. De pressades bakåt, mot nacken. Ansiktsuttrycket gick snabbt från nyfiket till missnöjt och han kunde inte låta bli att känna en impuls om att backa. Ljudet var så starkt, han ville stänga det ute, men han kunde inte. Det var genomträngande, det kändes som att det fyllde hela hans huvud. Och sedan slutade det, byttes ut mot den väsande rösten i huvudet igen.
Shiva som hade vänt huvudet mot marken tittade åter upp mot den bevingade med en intresserad glimt i ögonen. "Jag förstår vad du menar med speciellt. Den där förmågan... Jag har aldrig hört talas om något liknande. Det är ju nästan så jag blir avundsjuk." Det sluga flinet var tillbaka på läpparna.

Armageddon satt stilla och tyst som de senaste minuterna, halvtimmen kanske till och med. Han bröt därmed detta mönster och väcklade ut vingarna lite halvt för att rugga till dem, sträcka ut dem i fulllängd och sedan placera dem över ryggen igen. Han sträckte på nacken en aning och man kunde tydligt se runt hakan och kinderna hur pälsen fortfarande hade en svagt luddig underpäls, alltså valppälsen som ännu inte var borta. Den skulle helt enkelt försvinna sen när han började sätta sommar päls i stället. Då han gick från valp till unghane och ungvarg. Han hade många år vkar att få erfarenhet på, men han hade kommit långt på vägen redan nu.
- Systrar.. Jag tror min mor lät mina syskon dö, det finns nämligen inga vargar som föder en ensam valp..

Hans röst i den andres sinne hade varit svagt fundersam, men han brukade sälla tänka längre än så. Hans far hade sagt att han var menad att vara ensam, lära sig ta erfarenhet från äldre redan från början, lära sig allt på egenhand. För att alltid vara starkare och steget före alla andra. Just nu förstod han inte så mycket av det där, men han tog åt sig av allt fadern lärde honom. Då han verkade vara den ända som brydde sig om hans existens faktikst.
- Speciellt och bara en ren gåva.. Vad bär du för krafter Shiva?
Sa han i sinnet, då han egentligen förväntade sig att främlingen skulle ha någonsorts kraft, som alla andra här i Numoori. Precis som han själv hade. Han hade förödande krafter, skadliga, farliga, dödliga. Nåja, i alla fall den ena kraften. Den andra visste han knappt vad han hade till, mer än att tala till andra genom den. Fast självklart användbar då man är stum. Han ahde dock ingen aning om att den skulle få en annorlunda utveckling i framtiden.

BLUUUUUUUUUUUUUUUBBBBBB

[Sorry, har haft noll roll lust... D; Här kommer ett svar!]

Shiva kunde inte låta bli att lägga huvudet en aning på sned då han hörde orden som kom ur den andres mun. Inga syskon? Till viss del var det inte svårt för Shiva att tänka sig det eftersom att han systrar inte tog särskilt stor plats, men samtidigt kunde han inte förstå det eftersom att irritationen över dem hela tiden fanns inom honom. Den hade nästan blivit en del av hans personlighet vid det här laget. Och Blossom förväntade sig att de skulle jobba tillsammans, som ett lag... Nej, det skulle inte hända ifall Shiva fick bestämma.
"På så vis," sade han, lite osäker på hur han skulle fortsätta. Hans första reaktion hade varit att den andre måste ha det lugnt och skönt, men sedan insåg han att det kunde vara en sak som andra vargar kunde sörja över. Så han sade ingen specifik åsikt om det hela. "Önskar du att du hade några syskon?" Det var bättre att fråga.

Svansen rörde sig lätt och den retsamma tonen i ansiktet hade lagt sig lite. Fortfarande fanns den där, men det verkade inte som att denna främling var någon att retas med. Sanningen var att Shiva fann det intressant att prata, vilket den andre också verkade göra.
"Åh, mina krafter är inget särskilt. Snabbhet, vilken låter mig röra mig mycket fortare än andra vargar, och energi. Jag kan inte kontrollera energier, men jag kan känna av dem allihopa. Ungerfär som ett väldigt bra lokalsinne."
Han ryckte lätt på axlarna. Det fanns inget särskilt med de krafterna. De var hans och han uppskattade dem, men det fanns inget särskilt med dem.

Han klippte till med öronen och såg en aning förvånad ut först. Vad var det han hörde? Han hade hört rätt, ja självklart, han missade aldrig ett ord. Han började sedan se en aning förvånad ut. Han undrade, borde han vilja ha syskon? Han klippte till med öronen igen och funderade vidare över saken innan han valde att föra över tankarna som svar.
- Jag kan inte sakna något jag aldrig upplevt, borde jag vilja ha syskon?
Sa han sedan och vände sin hökskarpa blick upp emot hanen igen. Detta började arta sig en aning, hans tankar och röst speglade hans intresse i samtalet och han lät till och med en aning nyfiken på sin egen skapade stämma. Hans stämma var något man egentligen aldrig har hört tidigare, allas röster är unika, men har alla ett gemensamt spår. Geddons stämma låter som om den kommer från förr, ett slags eko och väsande som inte stämmer med verkligheten. Obeskrivligt med ord. Han lyssnade till unghanens krafter, de lät intressantare än vad hanen verkade tala om dem som. Han var rejält nyfiken, men valde att svara med kalla tankar istället.
- Min far lärde mig att de gåvor man får kan man göra till vad man vill, det tar bara tid.

Han fick inget direkt svar på frågan, men Shiva hade inte heller väntat sig något annat. Det verkade finnas mycket djupa tankar hos den andre, och också en ovilja att visa alla känslor som fanns under ytan. Vilket han förstod, för han var inte själv de öppnaste av vargar. Alla tankar och känslor han bar på var inte till för allmänheten.
Däremot hade han inte förväntat sig att behöva fundera själv, men det var han tvungen att göra. Borde den andre vilja ha syskon? Shiva kunde inte veta, det var verkligen ingen lätt fråga att besvara. Men han utgick från sina egna erfarenheter.
"Inte ifall dina syskon hade betett sig som mina gör." Svaret var enkelt, och ricken att det uppfattades som kyligt var stor. Shiva brydde sig faktiskt inte som systrarna, de var bara motståndare. Aldrig hade de varit lekkamrater, aldrig några som han kunde vända sig till om han sökte tröst eller sällskap. Det hade endast varit gnabb mellan dem, och systrarnas kyliga personligheter hade stött bort honom. Men han var inte kallhjärtad, för visst bodde det en kärlek inom honom som var riktad mot både Kali och Usha. Men den var så djupt inne, så dold att han inte kunde finna den. Visst kanske han skulle bli nedstämd ifall någon av dem dog, men ingen tår skulle falla nedför hans kind.
Huvudet ruskades kort, han kände sig aningen skamsen. Vad skulle mor ha sagt ifall hon hört honom tala som han hade gjort? Men tankarn drogs snart till annat, då mor faktiskt inte hade hört och heller aldrig skulle få veta om det.
"Det du säger är sant, och jag skulle inte vilja byta bort mina förmågor. Även om lätet du kunde göra verkligen var... magnifikt."

Han sträckte på sig en aning och nickade. Inga syskon, nej det var så han hade växt upp och det var antagligen så det skulle förbli. Han såg fram emot livet, han hade inget som hindrade honom. Modern var så gott som röjd ur vägen, försvunnen och bara allmänt frånvarande. Fadern, ja han skulle inte störa hans framgångar, snarare hjälpa honom med dem. Det var lärorikt att besöka denne Acier, hans far. Det var så konstigt att tänka så. Han hade trotts allt aldrig varit där tidigare för honom och så plötsligt hade han en far, stöd, beskydd, hjälp. Konstigt.
- Mitt läte är ingen kraft, endast en naturlig egenskap.
Sa han med sin väsande stämma i den främmande hanens huvud. Främmande och främmande, en flock frände som numera borde kallas för Shiva. Han klippte till med sina toffsprydda öron och lät den hökskarpa blicken lämna främlingens anlete för att svepa över omgivningen i några sekunder.
- Detta är kraft..
Mumlade han i tankarna till den andre och reste sig sedan för att ta ett lätt andetag. Ett lågt väsande ljudhördes i hans strupe då han skapade eldens kraft på samma sätt som en drake. Han lät sedan den gröna giftiga elden flamma från hans strupe och framåt åt ena sidan. Elden spred sig sedan som en cirkel kring dem. Den sparkade på ett både varmt och väsande sätt, just för att hans eld innehöll ett slags frätande gift och förstörde precis allt i sin väg.

Shiva satt stilla och följde skådespelet som visades upp för honom. Han såg hur elden spred sig från den andres mun och sakta formade en ring runt omkring dem. Luften blev underlig, som om röken förgiftade den, men Shiva lade ingen större vikt på det. De gröna lågorna var väldigt fascinerande och han kunde inte känna annat än att han faktiskt önskade att han också kunde ha eldens kraft. Men detta förklarade i alla fall den andres något hettande och vilda energi, trots den utåt sett lugna personligheten som Shiva nu möttes av.
"Verkligen fascinerande," sade han med en förtjust min. "Du verkar ha fler egenskaper än man först kan tro."
Varför intresset för denna hane var så stort var ingenting som han riktigt kunde bestämma, men det spelade väl egentligen ingen roll. Det kände bara som att vargen som nu stod framför honom i framtiden skulle komma att uträtta storartade saker, vilket helt enkelt gjorde detta möte så pass intressant som det var.

[kort -.-]

Han lät elden dö ut, det fanns helt enkelt ingen anledning att dra ut på saken och slösa energi. Han drog in doften av giftet som fyllde hans inre och gödde hans eld med kraft och farliga ämnen. Han älskade sin kombinerade eld. Det var ett sign för honom. Han var en farlig varelse. Kanske skulle kraften en dag definiera för andra vem han är. Det skulle vara så häftigt! Hans tankar virvlade runt i en väldig fart, men på utsidan var han lika kall som vanligt, med sin skarpa blick fäst på hanen framför honom.
- Min stridsförmåga kanske inte är så imponerande ännu, men mina krafter är väl utvecklade, som du kanske sett.
Sa han i tankarna till hanen. Han var inte rädd för att säga sanningen, ack nej, hans dåliga stridskonster fanns där av en anledning, enligt fadern. Han växte alldeles för fort och för mycket för att han skulle kunna hinna med i sinnet. Därav var det först nu som han lärt sig manövrera kroppen i luften och lärt sig använda vingarna på rätt sätt. Han älskade dock att lära sig nya saker med sin eld. Han hade lärt sig kontrollera giftmängden i elden, så när det var mindre gift var elden varmare och kallare med mer gift. Det var en konst att balansera det också på rätt sätt, så att inte elden dog ut. Han valde att sitta kvar, mötet var både intressant som det var uttråkande, hans flammiga själ ville göra något livat, men hans sinne sa åt honom att vara lugn och behålla fokus kring främlingen, den intressanta främlingen.
- Men jag lär mig strida, i sinom tid.

Shiva kunde inte låta bli att flina lätt då han hörde den andres ord. Att strida, var det något som även Armageddon önskade lära sig? I så fall tillhörde de nog båda samma flock, så att säga.
"Gör vi inte alla det?" sade han med en nästan ironisk röst. "Vi tillhör TBB, det är menat att vi ska kunna strida för våran flock och vårat hem. Och en del om strider kan man alltid utveckla på egen hand, men om stridskonst inte skulle undervisas skulle jag ifrågasätta vad för flock det egentligen var."
De skulle vara onda, de var onda. De skulle kunna slåss, och de kunde slåss. Allting var precis som det skulle. Inga tomma hot eller löften, endast sanningen. Och andra borde veta om det, skulle veta vilka TBB var. Och det skulle komma att ske i sinom tid. Och Shiva skulle vara en del av det meddelandet. Han skulle visa hela världen vilka TBB var, vilka de hade blivit och att det inte fanns annat att göra än frukta dem. Han skulle skriva historia.
Han log lite smått vid tanken på det, hur han skulle stida för sin flock och ta livet av alla motståndare som kom i hans väg. Kanske det var dumt, han var fortfarande ung, vad visste han om mord? Men det var inga problem för Shiva, han hade redan begått ett och fler skulle det med säkerhet bli.

[ändrade färgen på talet, mycket snyggare nu 8D]

puff puff *

Sry lilla Geddon har varit off ett bra tag nu, ska svara snart (A)

- Självklart.
Sa han i sinnet till hanen. Det var inget förnedrande i flocken han sagt eller menat. Men han tvivlade på tränarna som ännu inte börjat ta kommando med alla unga riktigt. Inte enligt honom. Han hade på avstånd sett sin far träna sina krigare. Han var en äkta General över en riktig stridsflock, fast som ännu inte varit i krig på väldigt länge. Han kunde höra den stränga rösten skrika. Det fanns ingen tvekan om saken, där var det hårda bud som gällde. Kanske skulle det bli samma sak här? Med tiden?
- Jag tvivlar dock, men kanske finns det något att hämta här trotts allt.
Sa han i tankarna utan att känna rädsla över det han just sagt. Ack nej, det fanns ännu inte något här som riktigt höll kvar honom. Förutom hans "vänskap" till Thzuki och Deme. De ända som han faktiskt tagit sig tid att tala med inom flocken. Förutom den unga hanen Shiva här då, som stod framför honom. Kanske var detta en kommande vänskap? Eller en kommande rival? Passade han, Armageddon verkligen in här? Han visste inte ännu.
- Det finns mer att hämta utav världen utanför Kaiwood vill jag lova.

"Heh..." Ett kort skrattande läte lämnade den unga hanens strupe medan han lyssnade till orden som kom från den andre. Att världen bortom Kaiwood hade mer att ge. Visst hade den väl saker att ge, men om det var mer? Shiva undrade om det verkligen var så.
"Kanske det är sanning, men i mitt fall finns inget där att hämta. Min plats är här, i skogen och med flocken." Han rörde kort huvudet i en nickande rörelse, som för att bekräfta sina egna ord. Han visste det, hade vetat det enda sedan han föddes. Och det var inte bara för att han uppfostrats till att tro det, det var inte bara hans blodslinje och arv som tvingade honom till det. Han hörde hemma här, mellan de uråldriga stammarnas mjuka viskningar. Hans rötter gick lika djupt som trädens, aldrig kunde han tänka sig att finna någon annan plats som kunde kännas likadant som denna. Det var omöjligt.
Hon flinade vid tanken, och sedan vändes blicken som glidit iväg ut mot skogen åter mot Armageddon.
"Jag har allt jag önskar här, även om du inte har det," sade han med en nästan retsam ton medan flinet dröjde kvar på läpparna i det tvåfärgade ansiktet. Det glimmade till i de mörka ögonen, denna gång av nyfikenhet. "Men ändå måste jag undra vad det är som lockar på dig utanför denna skog?"

Armageddon lyssnade väldigt noga till hanens ord. Ja kanske var det så. Han avundades hanens säkerhet i orden han sa. Denne tvivlade inte. Varför gjorde Geddon det? Han drog öronen en aning bakåt och såg emot skogen. Funderade över vad som faktiskt höll kvar honom här nu. Lojalitet, antagligen. Han var för dum för att välja saker som han själv vill. Han vet att han ska visa sin ledare respekt och lojalitet. Han skulle dö för henne, även om här inte fanns något att hämta.
- Du har tur, som är så säker på din sak Shiva.
Sa han och vände blicken emot hanen igen. Geddon må vara ung, men han hade tagit sina flyg turer. Han hade umgåtts mer med sin far än vad han någonsin önskat efter. Han hade aldrig funnits där förut, men nu gjorde han plötsligt det. Nu när morden verkade mer eller mindre försvunnen. Det rörde honom inte, hon hade bara tagit hand om honom så att han skulle överleva, aldrig en varm puff eller liknande. Nej känslor var inget han ännu upplevt. Han funderade, lyssnade och svarade sedan med väsande röst i hanens huvud och sinnelag.
- Min far.. Makt, kunskap. Det finns visa vargar i Numoori, jag har sett och hört, nyfikenheten driver mig bort helatiden, men lojaliteten tar mig alltid tillbaka.