Solen stod ännu högt på himlen, men av skuggorna under trädens grenar att döma så började det närma sig eftermiddag. Vinden drog försiktigt genom skogen, såg till att inte prassla alltför mycket i de sköra löven som mycket snart skulle falla till marken och bilda ett skyddande täcke inför den kommande vintern. Ljudet från några enstaka fåglar kunde uppfattas då de lekfullt hoppade från gren till gren och såg till att utnyttja de timmar av dagsljus som fanns kvar. Denna skog var så mycket ljusare, så mycket mer livfull, än grannskogen Kaiwood. Det var märkligt. För två skogar som stod så nära intill varandra var de så olika. Det var fascinerande. Spännande. Speciellt för en liten valp som för första gången i sitt liv upptäckte nya marker än det revir som var hennes hem. Här befann hon sig utanför gränserna, helt ensam. Familjen och flocken var kvar inne bland Kaiwoods djupa skuggor, omedvetna om att hon gjort någonting som egentligen var förbjudet. Turligt nog var det, för mor skulle inte bli glad när hon fick reda på att en av hennes döttrar beslutat sig för att upptäcka saker bortom revirets gränser. Men å andra sidan tyckte hon inte att de skulle kunna bli alltför arga på henne. Hemma var hon valpen som bara var i vägen. Den som inte ansågs skulle kunna bli någonting stort en dag. Och i flocken var det allt som betydde någonting. Att en dag bli någonting stort. Att leva upp till sin plats inom The BloodBlooms. Att visa sig värdig att kalla sig ättling av BloodBlossom...
Den ljusa lilla honan ruskade på huvudet innan hon tog ett skutt upp på en stock som varit i hennes väg. Ingen av syskonen brydde sig speciellt ofta om att acceptera hennes vänliga inviter till lek, i deras ögon var hon alldeles för mesig och slösade bort både värdefull tid och energi på fjantiga lekar. De ville hellre jaga eller strida i syfte att mäta sin styrka med resterande syskon, allt för att bevisa att de minsann bar Blossoms blod i sina ådror. Självklart önskade hon också att en dag bevisa sig värdig, men för varje gång hon blev tillrättavisad för att lägga energi på fel saker sjönk hoppet en aning. Att en dag få se stolthet i moderns blick var inte bara en dröm som tillhörde de andra valparna, men Lelirium hade redan nu insett att modern krävde saker av henne hon aldrig skulle kunna ge.

En bekymrad rynka uppstod mellan de ljusa ögonbrynen, och hon stannade upp där hon stod på stocken som hindrade framkomsten för alla djur mindre än en hare. Att tänka på sin familj och att hon vissa dagar inte alls kände det som att hon hörde hemma där fick det alltid att göra ont i bröstkorgen på henne. Varför behövde hon vara så annorlunda? Varför kunde hon inte ha fått vara lika tävlingsinriktad som Lamia eller rättfram som Corson? En djup suck undslapp henne, innan hon tog satts och hoppade ned från stocken för att landa mjukt på dess motsatta sida som hon kom ifrån. Självklart skulle hon återvända till reviret så småningom, men för stunden kändes det ganska bra att ströva omkring och få vara ensam på en plats där ingen flockmedlem kunde se på henne med menande blick.
Ett prasslande ljud fick henne att stanna upp och spetsa de mörka öronen. Diskret vädrade hon i luften, och när prasslandet ännu en gång nådde hennes öron drog hon slutsatsen att det måste vara någon mus eller annan liten gnagare som var ute på jakt efter mat. Ett perfekt tillfälle för henne att prova sina egna jaktkunskaper. Så ljudlöst hon bara kunde smög hon sig närmare buskarna där ljudet kom ifrån, öronen var spetsade och svansen gungade sakta från sida till sida bakom henne. Mor hade många gånger sagt att hon aldrig skulle släppa uppmärksamheten från omgivningen, men för stunden var det enda hon var medveten om den lilla gnagare som mycket snart skulle sitta fast mellan hennes framtassar.

[Att starta rollspel har aldrig varit min starka sida, verkade helt plötsligt mycket svårare än jag minns det xD''  ursäkta om det är mycket text om väldigt lite, men hoppas det inte är olidligt att läsa :'3
Pax till Erathor af Séragon!]

Nedanför ett par björkar med stammar som växte tätt intill varandra låg en mörk varggestalt. De glesa trädkronorna som kläddes av gulnande löv gav kroppen bristfällig skugga i eftermiddagssolen. Det fanns gott om större träd i närheten som kunnat erbjuda mer skydd, men faktum var att hanen inte brydde sig nämnvärt. Solen var ingenting han försökte undfly, snarare hans minnen.
   Vilandes på ena höften och med framtassarna placerade framför sig stirrade han med tom blick ut i ingenting. Vare sig fåglarnas sång eller vindens milda framfart fick honom att reagera. Synfältet var diffust med medvetandet någon annanstans. Exakt vart var svårt att avgöra. Skenande tankar och minnesbilder som ständigt ville hemsöka honom var någonting han i så stor utsträckning som möjligt försökte undvika. De tillförde ingenting. De var onödiga. Hatade. Den svarta hanen var ingenting mer än en transparent skepnad med ett avtrubbat sinne. Han kände ingenting, även om striden med sitt egna medvetande aldrig slutade.
   Trots det återhållsamma kroppsspråket gick det inte ta miste på det slitna anletet. De spräckliga ögonen hade tappat sitt glasklara uttryck och såg matta och livlösa ut. Han kunde inte minnas senast han fått sig ordentligt med sömn. Men vad gjorde det? Det fanns ett mål – en destination – som drev honom framåt. Det var det enda av vikt för tillfället. Resten existerade inte, varken sömn, föda eller omgivningen runt om honom. Han skulle bestiga de nordliga bergen, precis som han gjort en gång tidigare. Kylan skulle bita honom i ansiktet och tassarna skulle blöda av den hårda skaren. Precis som tidigare. 
   Andetagen var tunga. Hade det inte varit för de öppna ögonen och det höjda huvudet hade man kunnat tro att sömnen äntligen kommit till honom. Blicken var lika frånvarande som innan. Det sammanbitna uttrycket fick käkarna att spela under skinnet på honom. Vinden tog vid för en kort stund och sköra kvistar av björk och asp rasslade i dess framfart. Fåtalet löv singlade stillsamt till marken. Några lade sig tillrätta ovanpå den svarta pälsen.
   Den mörke hanen förblev stilla ytterligare någon minut tills tankarna äntligen släppte greppet om honom. Locket för hans öron avtog och sakta började fågelsången tyna fram. Ögonen sved av torka och han blinkade hårt innan han slutligen förmådde sig att söka av området men diskreta ögonrörelser. På stela ben reste hanen sig upp från sin viloplats. Med halvhjärtade rörelser ruskade han löven ur sin fäll innan han tog ett par steg för att låta blodcirkulationen komma igång. Likt hans ögon kändes munnen uttorkad och vid närmare eftertanke brände halsen av törst. Utan att se sig om eller överväga andra alternativ stegade han av dit nosen pekade. 
   Det var förbryllande hur tyst den högreste varelsen kunde röra sig för sin storlek. Tassarna placerades så gott som ljudlöst i gräset som då och då övergick till högre ris och buskage. På många ställen smekte trädens kvistar hans rygg när han tog sig fram, vilket fick honom att avslöja sin närvaro. De mörkblåa ögonen, befläckade med blodröda stänk, letade vaket efter vatten i någon form. 
   Plötsligt stannade den mörke upp. Det var inte vatten utan någonting annat som fångat hans uppmärksamhet. Uppenbarligen förlorad i tankar hade han alldeles försent uppmärksammat ett litet liv som ett fåtal meter bort stod. Kontrasten mellan de två var enorma, inte bara vad gällde storlek men även ålder vad hanen antog. Bakdelen och ryggtavlan var det enda synliga, men av kroppen, rörelserna och doften att döma var detta en valp. En valp förlorad i sin egen jakt. Blicken släppte den lilla kroppen och vandrade vaksamt mellan trädens stammar. Det sista han ville var att stöta ihop med en argbigga till moder, eller ännu värre – fler valpar. Utan att undersöka det hela närmre vände han sig om så tyst den stora kroppshyddan förmådde. Förmodligen skulle hon inte uppmärksamma honom. 

[Jag tyckte det blev jättebra! :'D]

Erathor gav valpen en sista blick. Hon tycktes lika omedveten om hans närvaro som innan. "Inte idag, valp", mumlade han tyst med raspig röst. Nej, inte idag och förmodligen inte imorgon heller. Med vida kliv stegade Eldaren tyst bort från platsen, noga med var han placerade tassarna bland de fallna löven. När han ansåg sig vara utom både hör- och synhåll längde han stegen och ökade takten i jakt på en liten vattenfåra eller bäck att släcka sin brinnande törst med.

[Väljer att se detta som avslutat nu. Skulle du vilja återuppta detta så är det bara att skicka PM! c:]