Solen hade passerat sin högsta punkt på himmelen och förmiddagen hade för länge sedan övergått till eftermiddag. Hösten hade anlänt och med den en kyligare temperatur. En kall vindil for över Numoorislätten. Den ryckte lekfullt i trädens löv och drog då och då bort enstaka blad utav ren illvilja. Vinden förde med sig de dansande löven bort från sitt hem och ut över okända marker. Snart kunde de kidnappade och deras förövare skåda det stora ärret i marken. Där släppte viden av dansöserna för att låta dem falla.

Brashnak gick i stilla mak intill ravinens kant. Han höll hela tiden ögonen på kanten så att han inte skulle falla. En kall vind svepte förbi och lekte med pälsen. Ett fåtal orangea löv hade tillfångatagits och fångade hans uppmärksamhet. De lila-rosa ögonen fladdrade snabbt dit. Han stannade upp och såg dem falla ner i klyftan. Utan större anledning satte han sig invid kanten för att kunna följa deras fallande färd ytterligare. Snart hade alla spår utav löven försvunnit ner i den mörka ravinen. Ändock blev han sittandes där. Även om hans begär inte var väldigt starkt undrade den unge hannen vagt hur djupt ärret egentligen gick. Med ett kort leende vände Brashnak blicken uppåt igen och fortsatte att följa Mardouf, utan något egentligt mål.

[Det här blev jättekort D': Men då han är en ny karris vet jag inte riktigt hur jag ska formulera mig :/]

[Jag blev kär i stenvargen jag med. Vill skapa mig en hona när jag får plats. <3]

Den gyllene varginnan vandrar med värdiga steg längst med Mardouf's väldiga klyfta. Hon håller sig på ett säkert avstånd men nog skulle hon kunna balansera på självaste kanten utan att riskera att ramla ner. Men varför utmana ödet i onödan? De tofsprydda öronen klipper till då och då när hon lyssnar på Mardouf's ihåliga röst och vinden som ilar omkring över platsen.

Varginnan har en värdig hållning. En stolt hållning. Något värdig en drottning. Själv ser hon sig som något likvärdig en gudinna. Självförtroendet är det inget fel på och hon är stolt över sin ras och sitt rena blod. Stolt över sitt ursprung och vem hon är. En krigare. En stridamaskin ända ut i klospetsarna. Hon har full kontroll. Men nog föredrar hon en mer växtlig plats än denna plats.

Det är plant trädens kronor och trivs bäst. Trots att hennes träning alltid pågått på marken. Hon har ett blandat rent blod. Markcazans blod från fadern. Och Trädcazans blod från modern. Dessa två delar gör henne till en farlig motståndare. Men denna varginna går inte omkring och muckar gräl i tid och otid. Tvärt om använder hon sig gärna av sin vassa tunga för att provocera motståndaren till att starta fajten. Denna gyllene varginna startar inget själv. Hon avslutar det.

Men det har hänt mycket sedan hon anlände till Numoori. Hon har varit här ett bra tag nu. Det är mycket hon har att fundera på och tänka över. Hon vet vad hon vill och vart hon är på väg. Grubblerier uppehåller henne aldrig särskilt länge.

Marken under henne viskar om att hon inte är ensam på denna öde plats. Öronen klipper till på det gyllene huvudet och den pupillösa rubinröda blicken fästs på en prick längre fram. En prick som växer sig större ju närmare hon kommer. Snart antar pricken formen av en individ. En... varg?

En bit bortåt tyckte sig Brashnak se någonting röra sig mot honom själv. När de kom närmare varandra såg han att det var en varg med gyllene päls. Doften den främmande vargen gav ifrån sig vittnade klart om att det var en tik from kom gående. Av hennes hållning att döma såg hon ut att vara i hög rang i vilken flock hon än kunde tänkas tillhöra. Hon såg inte ut att vara så gammal, så hon var förmodligen runt hans egen ålder. Plus minus ett par år. Då de kom närmare stannade Brashnak upp.
"God eftermiddag." sa han med ett litet leende på läpparna samtidigt som han vänligt nickade mot tiken. "Det blåser kallt idag, inte sant?"
Just som han sagt detta kom det en ny vind som busigt lekte i hans päls. Stenvargen vände blicken mot himmelen en kort stund innan han på nytt fokuserade ögonen på tiken. Han noterade att hon såg aningen högdragen ut. Men det fanns någonting annat än arrogans hos henne. Brashkan gissade på förvåning. Han var nästan helt säker på att det var förvåning som spelade i hennes anletsdrag.

Hon ser likgiltigt och kyligt på främlingen. Det är inte ofta annat ens kan skymtas i hennes anletsdrag. Tidigt lärde hon sig att kontrollera det för att bli så svårläst som möjligt. Det finns dock en varg som kan få henne att vackla. Och det kämpar hon varje dag med att övervinna.
Hon nickar kort åt främlingen när denne talar. Nog är det en kylig dag som verkligen vittnar om höstens frammarsch. Vinden leker i varginnans gyllene päls.
"Det kan man säga". Svarar hon med sin mörka milda stämma som klingar på ett sätt som många kallat trollbindande. En stämma som inte riktigt passar in på den bakgrund hon haft. Men det ligger en styrka i rösten. Denna varginna är en individ som är van vid att styra och ställa. Ge order och se andra dansa efter hennes pipa. Hela hon utstrålar kraft och ungdom. Något som vittnar om det blod hon bär. Hon är en stolt varelse. Men aldrig låter hon det gå till överstyr. Alltid har hon kontroll.
"Vad för dig till denna plats en dag som denna?" Inte för att hon är nyfiken eller ens ute efter att samtala. Det är alltid i syfte att samla så mycket information som möjligt som denna varginna öppnar munnen.

Hannen kastar en snabb granskade blick på tiken. En lugn och mild stämma. Han skulle ljuga om han sa att han inte tyckte om den. Brashnak fascinerades utav henne. Hon var, onekligen, vacker. Och hennes stämma hade varit så kraftfull. Han skulle precis till att öppna munnen för att ställa en fråga när hon började tala igen. Stenvargen stängde den med en lätt smäll. Orden hon använde. Det var nästan som om han talade med en äldre varg. Men hon var helt klart någonstans i hans ålder.
"Jag har inte någon större anledning alls. Mina tassar gick hitåt, så vad hade jag för val än att följa med?"
Brashnak svarade på hennes fråga med en annan fråga utan att dölja leendet på läpparna.
"Och själv? Vad förde er hit?"
Han tystnade för att ge henne tid att svara på frågan. Mycket snart bestämde han sig för att ställa frågan han tänkt ställa tidigare.
"Vad har ni för rang i er flock?"
Frågan hade ställts utan någon som helst förvarning från hans sida.

Hon har alltid tett sig äldre än vad hennes ålder påvisar. Vad spelar egentligen en enkel siffra för roll i det stora hela. När det kommer till erfarenhet och kunskap har väl ändå inte åldern något att göra? Hon kan dock inte neka till att många äldre än henne själv besitter sådan kunskap och erfarenhet hon gärna själv skulle besitta. Därför är hon noga med att välja ut de hon tänker följa. Det är ännu i detta liv bara två individer hon har tillräckligt mycket respekt för att tillåta stå över henne.
Hon lyssnar lite halvt på det hanen säger. Hon orkar inte med sådana som ställer frågor som svar. Trots att även hon kan göra det i bland. Vad som fört henne hit. Av den enkla anledningen att hon är på väg till en annan plats och samtidigt passar på att utforska mer av detta landet.
"Jag är endast på genomresa på denna plats". Svarar hon främlingen och studerar denne med sina rubinröda ögon.

Sen ställer hanen en fråga som Artemis vanligtvis skulle haft ett enkelt svar på. I hennes faders armé hade hon haft en hög rang. En rang som återspeglat hennes styrka och färdigheter. En rang hon kämpat sig till redan som liten.
"Jag kan inte säga att jag just nu tillhör någon flock alls. Men jag hade ett ytterst givande möte med en respekterad ledare för ett tag sedan". Det blir hennes svar på frågan. Hon vet redan att hon inte kommer få särskilt hög rang när hon återvänder. Men hon kommer kämpa för att klättra och vinna respekt tillbaka från den ledare hon kan se sig själv följa.

[Vet inte om jag ska sätta detta rollet före eller efter Artemis möte med Dolor. Det rollet går väldigt segt och vet inte vad hon får ut av det rollet ännu så det kanske är bäst att sätta det här rollet före. :P]

Brashnak nickade kort till svar. Han var helt säker på att hon hade stått högt i rang i sin förra flock. Inte riktigt ledare, men bra nära. Stenvargen satte sig ner och kastade en snabb sidoblick ner mot avgrunden bredvid dem. Utan att röra en muskel tvingade han fram en sten, inte större än ett äpple, ur bergväggen och lät den därefter falla fritt. Han kunde höra hur den slog emot väggarna och skapade ett ihåligt ekande ljud. Det lät som om den hade fortsatt studsa när ljudet dog bort. Med andra ord så var det en väldigt lång bit ner. Brashnak vände blicken mot den gyllene tiken.
"Jag tror inte att jag uppfattade ditt namn." han pausade kort innan han på nytt fortsatte. "Mitt är Brashnak."

[Långt värre XD]

Den pupillösa rubinröda blicken studerar omgivningen lite förstrött men ändå med full koll. Speciell koll har hon på hanen. Aldrig släppa garden. Det har hon fått lära sig tidigt och allt sitter djupt rotat. Det är ingenting denna varginna skulle ta lätt på. Aldrig finns det något hon skulle ta lätt på. Allt är en kamp. Allt handlar om att bli bättre. Så stark som möjligt. Ingenting annat spelar någon roll.
Hanen gör någonting. Marken lämnar ifrån sig en äppelstor sten som faller ner i Mardouf's djupa mörker. Artemis känner allting. Det måste betyda att hanen besitter jordkraft. Eller kanske sten. Denna varginna är smart. Är bra på att fatta snabba beslut och att dra slutsatser. Hanen talar igen. Ena örat vinklas åt hans håll. Artemis har vridit på huvudet och studerat Mardouf's mörker ett tag. Men nu lägger hon all fokus på hanen igen och ser på honom. Studerar honom åter.
"Det är korrekt". Säger hon när han yttrar att han inte uppfattade hennes namn. Hanen presenterar sig. Hon lägger inget större intresse på hans namn. Brashnak. Hon finner det ytterst underligt bara.
"Mitt namn är Artemis". Svarar hon honom med samma kyla som alltid infinner sig i hennes ord.

Brashnak nickade för att visa att han uppfattat hennes namn. Artemis. Ett passande namn på en gudinna, något hon verkade se sig själv som. Sättet hon rör sig. Hennes nedlåtande kyliga röst. Det fascinerade honom. Tyst satt Brashnak och studerade tiken.
"Vad var det med mitt namn för gjorde dig förundrad?" frågade han sedan.
Han hade sett någonting som liknade förvåning i hennes kyliga ansikte. Han var inte till hundra procent säker på att det var hans namn hon reagerade på, men det var det enda som var logiskt.

[JAG LEVER JAG LOVAR! Lessen för segt kvar :/ Och för att det blev så kort...]

Ingen reaktion hos varginnan när hanen öppnar munnen åter. Likgiltigt ser hon på honom. Fixerar honom med den rubinröda blicken. Ett lätt ljud som skulle kunna uppfattas som en fnysning, eller kanske ett lätt fniss, lämnar henne. Men ett fniss kan det inte vara. Det är något som sällan kan höras från denna varginna. Hon ser åt ett annat håll för en stund.
"Det är sällan något förundrar mig". Svarar hon lätt uttråkat och vänder blicken till hanen igen. Hon måste medge att han har en imponerande kroppshydda. Inget hon sett tidigare. Men som sagt. Det är sällan något gör henne förundrad. Och även om hon skulle bli det skulle hon aldrig medge det.

[Kort svar här med. :3]

Ett fnysande läte lämnade Artemis. Det drog mycket vagt i stenvargens mungipor då tiken vände sin pupillösa blick bort från honom. Att hon gjort någonting annat än att ge honom en nästintill apatisk blick och en kylig kommentar var en liten seger i sig. Men det svar han fick på sin fråga besvarade den inte. Det endast bekräftade att hon hade blivit förvånad.
"Du undvek att svara på frågan." sade han med ett leende mot henne. "Du bara påpekade att det inte är mycket som förundrar dig."
Brashnak kunde fortsätta att fråga tills han fick ett svar. Han var dock inte helt säker på hur Artemis skulle ta det. Utav det han sett hos henne anade han inte allt för väl. Men om det skulle komma en attack skulle han vara beredd att skapa ett skydd.

Hon ser på honom igen. Synar honom uppifrån och ner.
"Jag undvek inte frågan. Jag valde bara att inte svara på den". Säger hon lika kyligt och likgiltigt som är vanligt med henne. Hon grubblar inte över vad hanen vill få ut av frågan. Hon ger det inte ens en tanke. Det är bara onödigt slöseri med energi. Artemis använder sig väldigt ofta av sin vassa tunga och kvicka kommentarer. Oftast för att provocera. För Artemis startar aldrig fajter. Hon avslutar dem. Hennes taktik är att provocera fram en attack från motståndaren. Men det är inget hon går omkring och gör med varenda varg hon möter. Hon vet hur man väljer sina fajter. Och gynnar det henne har hon inget emot en fajt. Men just nu ser hon inget som skulle kunna vara bra med en fajt. Därför är hon lika likgiltig och kylig som alltid. Hennes anlete är helt fritt från känslor och reaktioner. Det är en mask. Inget visas utåt. Hon är hårt tränad. Hon är en perfekt krigare. Men inte för det någon som muckar gräl i tid och otid. Hon kan ses som snobbig. Högdragen och stram. Helt fri från känslor. Men det sista är inte sant. För Artemis har känslor. Hon är dock väldigt bra på att dölja allt sådant för att det är endast svagheter.

Brashnak skakade på huvudet åt hennes svar. Det dög helt klart inte.
"Varför är det så svårt att svara på frågan?"
Rakt på sak. Han hade aldrig varit mycket för att tassa runt frågor och linda in dem i vackra ord. Sådant fick andra, mindre intelligenta, ta hand om. De lila-rosa ögonen fokuserade på Artemis. Viss nyfikenhet spelade i hans ögon då han väntade på hennes reaktion.

[Woooo 8D *imponerad över längden på inlägget*]

Hon sneglar snett på hanen. Hon behåller sitt lugn. Artemis är inte den som brusar upp i onödan. Däremot älskar hon att se andra brusa upp. Speciellt över småsaker. Det är rent nöje i hennes ögon.
"För att den är onödig och helt saknar grund". Säger hon helt oberörd. Hon förstår inte hur hanen fick för sig att hon blev förundrad över hans namn. Men så känner han inte Artemis heller. Förmodligen är han en sådan där sate som springer runt och antar att alla är helt saligt förundrade över honom. Vilken patetisk individ. Artemis har sett ner på honom från första början.

[Lalalalala. Artemis är så snäll så. (A)]

Orden som lämnade Artemis hade en viss aggressiv innebörd, men den röst som gav dem liv var lika lugn och oberörd som tidigare. Det drog mycket lätt i Brashnaks mungipor. Om hon hade sett ner på honom tidigare var det ingenting gentemot nu.
"Jag ber om ursäkt om jag har... förnärmat ers höghet. Det var helt klart inte min mening." han börjde lätt med nacken.
Rösten låter ärlig, men en viss förlöjligande ton ligger bakom. Det är inte tydligt, men märkbart om man lyssnar riktigt noga.

Han hade varit uttråkad under en lång period, och när han till sist sprang ihop med Artemis fick hon den stora äran att bli hans nöje. Det var inte utav ren illvilja han försökte få en rubbning i hennes kalla sätt, utan snarare en nyfikenhet om hur mycket det skulle krävas och vad som skulle behöves sägas innan det small till.

[Ojah, som få! XD]

Hon ignorerar både hanens ord och sätt att uttala dem på. Vill han förlöjliga sig själv så får han göra det. Artemis står kvar där hon står. Lika oberörd som alltid. Hennes anlete är en likgiltig och kylig mask. Inga känslor syns. Det är ytterst sällan känslor visas i hennes ansikte och sett. Artemis tänker inte förnedra sig själv med att ge hanen tillfredställande reaktion på hans ord. Han är inte värd det. Och Artemis sjunker aldrig så lågt. Allt är till för hennes nöjes skull. Och där hon inte finner nöje eller intresse. Där stannar hon sällan kvar särskilt länge.
"Du kan ju fortsätta med vad du än höll på med här. Själv har jag bättre för mig än att stanna här". Säger hon. Fortfarande lika känslokallt och sveper till med den långa gyllene svansen innan hon sätter kroppen i rörelse. Hon är oberörd av hanens ord. Men det irriterar henne något att hon tvingas gå runt hanen eftersom han befinner sig i hennes väg. Men hon visar fortfarande ingenting utåt. Vanligtvis är det Artemis som lämnar platsen sist. Men denna gång har hon något att uträtta. Och tiden är knapp och hon tycker inte om att dra ut på saker och ting.

"Du kan ju fortsätta med vad du än höll på med här. Själv har jag bättre för mig än att stanna här".
Tiken reste sig upp och gick runt Brashnak. Då hon passerade honom lät ett uttråkat 'tsk' lämna den unga hannen. Tråkigt. Han reste sig upp och såg efter henne. En fascinerade tik det där. Så kall. Så lugn. Ett snett leende dök upp på hans läppar. Han skulle visst kunna tänka sig att träffa henne igen, om så bara för att få ännu en chans att locka fram en annan reaktion. Men, det var någonting som tiden fick utvisa. Brashnak vände om och började vandra nordöst igen.
"Farväl, Prinsessan." sa han högt utan att se på henne.
Jodå, en mycket fascinerande tik det där. Och en utmärkt individ för att bli av med uttråkade känslor. Henne skulle han få kämpa med, men han var fast besluten om att locka fram andra känslor än kall likgiltighet. Det räckte med en irriterad blick eller ett ilsket ryck i ansiktet så skulle han vara nöjd. Men det förstås, det var om de träffades igen.

[Avsluta efter ditt svar? c:]

Hanens ord når hennes öron. Hon bryr sig inte utan vandrar vidare. Prinsessa? Ha! Hanen måste vara blind. Artemis är ingen prinsessa. Hon är en drottning. Hon vill nå fullkomlighet. Bli en gudinna i andras ögon. Någon värd att vörda. Hon ska bli starkast och mäktigast. Hon vet precis vad som krävs av henne. Och efter att hon uträttat en sak ska hon vandra direkt tillbaka till Lavaöknen. Där möta en av två vargar som ärats med hennes respekt. Hon ska möta en mäktig varginna. Och det är de mäktiga Artemis tar lärdom av. För hon vill inte ha något annat än makten.

[AVSLUTAT DÅ! Artemis är som hon är. x3 De kan träffas igen senare kanske. ^^]