Solen stod högt på himlen, men ändå nådde ljuset inte helt ner till marken då blad silade det. Skapade en vacker scen med kvittrande fåglar och smådjur som ständigt rörde sig i skogen, oftast undan från den svart-vita gestalten som rörde sig under trädens kronor. De turkosa ögonen pilade vaksamt runt i skogen, den rädsla han känt som yngre för det okända hade dämpats till vaksamhet, något som faktiskt var väldigt smart att inneha, enligt honom själv. Det var första gången han vandrat så långt från Reviret, men han skulle snart återvända. Trots elden som härjat så hade hans äventyrslust inte lagt sig. Inte ens lågorna skulle ta den ifrån honom, även om den dämpats något och att han blivit än mer försiktig. Det var knappt att han kommit undan de lågorna som slukade allt i sin väg. Han visste att han alltid skulle minnas den svidande hettan och de flammande lågorna, han mindes allt. Även om han helst ville glömma.

Men nu var det minnet av en speciell person som fått honom att ge sig iväg igen, en vän som lärt honom att alla främlingar inte var farliga. En svart nätt hona med grön man. Cerridwen. Han kunde minnas den dagen då de lekt utmärkt. Han kunde minnas hennes löfte. Något hon ännu inte infriat. Men han tvivlade ändå inte att de skulle mötas igen någon gång. Vem vet vad livet kunde ställa till med? eller gudarna? Allt tog bara sin lilla tid. Han log, något som var rätt ovanligt för honom. Hans vandring fortsatte under taket av blad, skogen var magnifik.

Den unga svarta tiken gick med långa steg i den praktfulla gröna skogen, hennes smaragdgröna ögon glittrade och hon ruskade på huvudet och halsen så den långa gröna manen och luggen dansade. Hon slciakde sig om nosen och kastade en blick upp mot solen, hon känner en glädje inombords, en vårkänsla skulle man kalla det. fåglarna kvittrade och smådjur rörde sig i skogen vilket stärkte vårkänslan ännu mer, det är en vacker bild som etsar sig fast i hennes minne.

Men planerna hon hade var att ta sig till slätten, för att infria sitt löfte till en vän, Sirocco, men på något sätt hade hon hamnat här istället. Hon skakar lite på huvudet åt sin egen dumhet, hon borde ju komma ihåg vägen till slätten, dåligt minne har hon inte. men hon måste ha varit i sina egna tankar och tagit fel väg. Hon övervägde att gå tillbaka för att ta rätt väg till slätten när hennes nos uppfattar en doft i närheten, hon stannar upp och ser sig omkring - det kan inte vara möjligt, han är verkligen här?! mumlar hon för sig själv. är ödet verkligen på hennes sida nu? Ett leende sprider sig på hennes läppar och hon börjar gå igen, eller snarare småjogga mot hans doft. - ROCCO ropar hon högt.

Han stannar upp då en doft indikerar på en annan varg, och han söker snabbt i det felfria minnet efter om han mött ägaren förut och mycket riktigt. Cerridwen, man kanske är det bara så att hans hjärna lurar honom eftersom han precis tänkt på henne? Men då en röst ropar ut hans smeknamn känner han inga tvivel, trots att den förändrats så visste han att det var hon. Ett bredare leende spreds över hans mörka läppar och han fuktade den ljusa nosen innan han satte av mot doften, vilket sammanträffande. Att hon skulle befinna sig i samma skog som han precis efter att han tänkt på henne och hennes löfte. Han var nyfiken på hur hon såg ut nu när hon växt upp, allt han hade var den felfria bilden av henne som valp, han mindes varje detalj. 

Snart kunde han skymta hennes svarta fäll bakom de silvriga träden, våren hade verkligen slagit ut i den här skogen. "Cerridwen" Sade han glatt med den djupa, men ändock mjuka, stämman. Hon hade verkligen växt upp till en vacker ung hona, det kunde han verkligen intyga på nu. Även om inget drastiskt ändrats sen sist, mer än att det valpiga hullet försvunnit och att hon vuxit sig större. "Länge sedan sist" sade han och log igen, det hade onekligen gått en tid sedan sist de sågs.

Hon får snart syn på hans svart vita gestalt bland träden och hon ler bredare, sist hon träffade honom hade de ju båda varit små valpar, men nu när hon såg honom så hade han vuxit och blivit en stilig ung hane. Hon viftar med svansen och hon skyndar på steget, ivrig att komma fram till honom, hon saktar ner farten när hon kommer allt närmare och sen går hon ner till att gå emot honom. Hennes gröna ögon glittrar fortfarande av glädje men nu blandning av lycka också.

Hon sträcker fram huvudet och nosar honom på halsen och ger honom en vänskaplig slick på kinden. - det var länge sen ja. hon backar ett steg och betraktar på honom - Så stilig du har blivit Rocco, slår vad om att tjejerna trånar efter dig. Hon ler varmt mot honom och hennes svans viftar fram och tillbaka. - jag var precis på väg till slätten, men jag tog fel väg, men ödet var på vår sida idag! Hur har du haft det?

Han ler då hon slickar honom på kinden och lyssnar noga på hennes ord, det var smickrande måste han erkänna. "och du har vuxit upp till en vacker hona" Sade han sannings enligt, utan att riktigt tänka på att han borde vara försiktig. Han kände ingen rädsla i att möta henne igen, de var som att möta en ur flocken, nästan. "Men nej, honor svansar inte efter mig" Skrockade han glatt innan leendet bleknade bort, dock behöll han en glad min i anletet. Vad som hän sedan sist? Väldigt mycket, och han mindes vartenda detalj. Miviras rop på hjälp, den skadade ljusa vargen, elden, ledarbytet inte i den ordningen men det var några av de händelserna som han mindes bäst, som han ofta tänkt på. "förutom Skogsbranden som härjade så är det litet smått inom flocken bara, inget allt för viktigt" av någon anledning grep paranoian till i honom och han granskade Cerridwen igen och lät nosen filtrera hennes doft. Det låg flera andra dofter i hennes päls nu. En flock? Vad det än gällde så ville han inte riktigt tala om för henne att de bytt ledare, ett spår av den säkerhet som bott i honom när han var yngre, och som antagligen skulle blossa upp fler gånger. "du då? Vad har du gjort?" Hans leende letade sig sakta tillbaka på de mörka läpparna.

Hon rodnar en aning när han kallar henne vacker - tack rocco säger hon med en varn röst och hon buffar vänskapligt på honom och skrattar mjukt - tro mig. En stilig hane sommdu kommer inte ha några problem att en partner i framtiden. 

Hennes gröna ögon betraktar honom och sedan nafsar hon honom på halsen, hon mindes skogsbranden, en fruktansvärd sak som hände, var det gudarna som straffade dem ännu en gång. 
- skogsbranden var en fruktansvärd katastrof, jag hoppas att ingen att gått under i den.. En sorgsen orolig glimt syns i hennes ögon. Sakta kom ett leende tillbaka på hennes läppar och hon möter hans blick igen - jag har gått med i en flock som håller till i Ötamon, och jag har saknat dig

Han log mot henne. "Men ändock vill jag enbart ha en hona som kan se förbi hur jag ser ut, en som tycker om mig för den jag är" Han  rynkade pannan en aning, egentligen hade han inte tänkt så mycket på något sådant, fören nu då hon påpekade det, men ja det var nog s han ville ha det. Någon som älskade honom för den var och inte för hur han såg ut. "Tro mig, jag tvivlar inte alls på att flera liv gick förlorade under den, det var nära p att jag med strök med" han rös vid minnet av hettan, det var så tydligt så att han nästan kände den mot sin hud. han kunde nästan höra dånet från lågorna då de dansande slukade träden och allt annat levande i dess väg. Kunde känna röken trycka i lungorna. Ja han hade verkligen haft tur, tur att flocken ens hört honom, tur i att de varit i närheten. 
hennes röst drog tillbaka honom till verkligheten och han fäste blicken på henne igen. Så han hade haft rätt, hon tillhörde en flock. Men han blev förvånad över att hon saknat honom. Hade han saknat henne? När han tänkte efter hade han knappt tänkt på henne, mer än då och då då han kände sig ensam, eller hade tråkigt och ville leka. "Och jag dig" svarade han, dock litet osäker, återigen ett spår av rädslan från valp tiden, jo han hade nog saknat henne.

Hennes smaragdgröna ögon möter hans och hon ler milt mot honom, hon ger hon en vänskapligt buff på hans hals -du kommer finna en hona som ser dig precis som du är rocco. Hon nafsar efter hans ena öra och försökte få både honom och sig själv på bättre på humör, branden var hemsk men det tillhörde det förflutna. - de som har fallit offer i branden finns hos oss, i våran hjärtan. Branden tillhör det förflutna, vi måste se framåt, inte låta rädslan ta över, utan livet går vidare. Hon ser på honom och kanske låter hennes ord konstiga men livet går vidare, och minnena från de närmaste lever alltid kvar i hjärtat. Hon ser på honom och ler mjukt och drar nosen längst hans man och rygg - är resten av din flock okej rocco? Jag är glad att du klarade dig och jag hoppas att din far och resten av din flock klarade sig också.

Han log vagt mot henne. Hon hade rätt, det visste han, men han stod knappt ut med tanken att så många som måste gått miste om livet i elden, precis som han var nära att göra. "kanske det Cerridwen, men ändå kan jag, en som själv sett eldens flammande lågor, en som känt dess brännande hetta, inte bli sorgsen. Jag vet vilket öde de som omkom fick, och det önskar jag knappt min fiende" Det sista ordet drog direkt tankarna till kriget med Devils, till hans moder, syster och fader, som förlorar sitt ben. Till hanen som tog benet ifrån honom. Tramptass. Kanske var det så att han faktiskt önskade honom, och resterande ur samma flock, ett öde i den flammande branden? Han skakade bort tankarna och fäste blicken på Cerridwen igen. Hennes ord registrerades i hans tankar, för att alltid bli ihog komna. Det var en förbannelse och en frälsning han fått. Gåvan att minnas allt. Det var skönt att alltid ha ett minne att vila emot, men att alltid behöva minnas det som känt som en evighet ensam, kall och utan moder, att alltid behöva minnas känslan av hettan som hotade att kväva dig, att alltid drömma om all de svaga stunder där hans mod svikit. Att Minnas alla misstag man någonsin gjort. Var det värt det? "Ja de mår bra" Nickade han lätt. Alla mådde så bra det kunde, i omständigheterna. Men det värsta var att Mivra planerade någonting, vad det var visste han inte. Men det grämde honom. "Men säg med Cerridwen hur mår du i din nya flock?" Han mindes hur han velat ta henne till Mivira, hur han velat be henne följa med honom, leka med honom och vara hans vän för evigt.

Hon nafsar honom mjukt i nacken och ger honom en mjuk buff på halsen. - ingen förtjänar att dö en plågsam död el bli levande bränd. De vackra smaragdgröna ögonen mötte hans turkosa. Att bara tänka på de stackarna som gick under skogsbranden fick det att gå rysningar i hela hennes kropp. Nej hon ville aldrig att någon skulle stupa under en skogsbrand el någon annan naturkatastrof. Men hon kunde inget göra, hon hade inte kraft över det, det hade ingen. Det var bara gudarna och vem vet vilket humör de kunde vara på? 
 
Hon log mot honom och nickar - det glädjer mig att höra. Men hon får ett frågande uttryck i ögonen. - jag trivs bra i Trinity Rocco. Hon blev orolig, hade hon sagt något som han tog illa vid sig. Hon klippte nervöst med öronen.

 Det går att ifrågasätta tänkte han som ett tyst svar. För efter att ha tänkt efter så önskade han Devils alla smärta någon någonsin kunde uthärda, eller inte uthärda. Hans tankar var mörka men det var inget som visades i ansiktet. Han hade en idé, en plan, han hoppades han skulle kunna sätta i verket, men det fick dröja länge än. Men av det han hört från Damon, som nu var ledare, så skulle det inte vara allt för svårt. Han puffar henne mjukt tillbaka på kinden, försiktigt för att inte råka överraska eller skada henne. Hennes oroade uttryck fick honom fundersam, och förvirrad, kanske något osäker igen. Vad var oron baserad på? Trinity, det skulle han minnas, det var ju inte så att han kunde undvika att minnas det, men det kunde vara information han kunde använda senare. Kanske var det paranoia som fick honom att tänka så, men han hade vuxit upp med att ifrågasätta och misstänka nästintill allt, och han brydde sig om Cerridwen. Hon hade lärt honom att han kunde skapa vänner även om de från början varit främlingar. "Bra, vill ju inte att du ska vara med i en flock där du inte trivs" Men jag hade gärna sett dig i Qu. Han fortsatte meningen i huvudet och den turkosa blicken mötte hennes. Den var gravallvarlig. "Om det händer något kan du alltid lita på mig, vad som helst" Han menade det. Om inte annat skulle han ta henne till Qu, om något hände. Han log prövande emot henne, försiktigt. Osäker på hur hon skulle reagera. Osäker på hur han ville att hon skulle reagera.

Hon ler mot honom och hon sträcker på halsen och ger honom en slick på hans kind. Hennes gröna ögon möter hans och hon nafsar honom lekfullt i nacken och ett mjukt ömt morrande lämnar hennes strupe. Hon tycker om att vara med honom, hon känner sig trygg och väldig avslappnad. Hon ruskar lite på huvudet så den långa gröna luggen dansar över hennes ansikte. När han pratar igen så spetsar hon öronen mot honom, visst trivdes hon i Trinity nu men när hon blir äldre, skulle hon fortsätta stanna kvar i Trinity eller skulle hon finna en annan väg? Framtiden är alltid ovisst men oavsett vad framtiden utger så känner hon att Trinity alltid kommer vara hennen hem och familj. - Man vet aldrig vad framtid visar  Rocco. svarar hon på hans fråga. Hon kanske skulle trivas i roccos flock med? Men hon tog en dag i taget. Helst hade hon velat ha Rocco nära henne då hon saknar honom och de hade ju lekt tillsammans och hon kände att hon kunde berätta allt för honom och hon litar på honom. - jag litar på dig och om något händer så kommer jag till dig Rocco. Hon tar en kort andetag innan hon fortsätter - du betyder mycket för mig och om något så kan du lita på mig Rocco. Jag kommer alltid att ställa upp för dig. Hon menade vartenda ord hon sa. När han ler mot henne så ler hon tillbaka mot honom, ett glädjefullt leende. Hon drar honom lekfullt i hans högra öra.

Framtiden kanske var oviss för vissa, Men Sirocco visste, ungefär, vart hans låg. I Qu. Hans framtid och liv skulle alltid ligga i flocken, familjen. "Det glädjer mig att höra dig säga det" Ja han gladdes åt att hon kände att hon kunde lita på honom. Det osäkra leendet som legat på hans läppar blev genast säkrare och genuint. "Om det händer något ska jag se till att du får reda på det, det lovar jag" På det ena eller andra sättet skulle han få det att hända. Han satte sig ner i skogen och lät blicken glida över de vackra, nästan silverfärgade, bladen som hängde ifrån pilarna. Det var vackert, nästan magiskt. 

[En liten kortis idag, men det är ett svar iaf :3]

Den turkosa blicken vilar granskande i hennes ansikte då ett leend dök upp, han besvarade det lätt men undrade vad det var hon planerade, för någ var det något hon tänkte göra! Och som ett svar på Fråga flög hon fram och puffade på honom innan hon for iväg. Han log brett. Det var samma lek som de lekt för så länge sedan. 
De svart-vita benan satte av i snabb gallopp då han började jaga honan. Han skrattade och föjde efter henne in i ett buskage där hon låg och fnittra. Han landade över henne och försökte få henne på rygg på marken, med varsit ben om vadea sida om hennes kropp.

Hon tjuter till av förtjusning när han landar över henne och hon hoppar undan och morrar busigt lekfullt mot honom. Hon fnissar och hoppar emot honom när han försöker brotta ner henne, men hon tänkte inte ge sig så lätt.

Hon nafsar efter hans hals och försöker gripa tag tag i hans öra och drar busigt. Hon sveper lätt med svansen, men till slut så lyckas han att få ner på henne på rygg och hon ler mjukt och tittar upp på honom där hon ligger på rygg med hans ben på vardera sida om henne.
Hon ser blygt på honom innan hon lyfter huvudet och ger honom en mjuk slick på nosen och munnen.

Hon var svårare att få ner till marken än vad han först räknat med, men det tog ändå inte en lång stund innan hon låg under honom. Han flinade glatt emot henne. Dock blinkade han förvånat till då hon gav honom en slick på nosen, men sedan log han varmt och sträckte ner nosen för att besvara den ömma gesten. Den skära tungan drogs ömt över hennes kind och de turkosa ögonen mötte hennes gröna. Han utdelade ännu en över hennes nosrygg. "Sa jag att du har blivit vacker?" frågade han mjukt, som om all hans misstänksamhet blåst bort med vinden.
Han talade sanningen, för hon hade onekligen blivit vacker och henne ögon var som smaragder. Men kanske var det bara ljuset i skogen, sättet det nästan reflekterades av dess blad om fick dem att glimra så?

Hon ser häpet på honom och skakar på huvudet - nej det tror jag inte du sa men det finns de som e vackrare än jag rocco. Hon ler mjukt mot honom men drar sig undan och reser sig upp och ler mot honom, hon hoppades att han skulle finna lyckan och kärleken i vuxen ålder. Han förtjänade en stark och vacker tik. 

Hon ger honom en slick på kinden i en vänskaplig gest. - du betyder mycket för mig rocco, du är den jag kan lita på och jag är glad att du är min bästa vän. 

Hon buffar på honom igen på hans hals - jag hoppas att du kommer finna lyckan och kärleken. Hon ler retsamt mot honom - men tjejerna kommer slåss om dig så jag får väll komma och rädda dig ur knipan

Han ser på henne då hon drar sig undan, det tyngde honom något att hon drog sig undan efter att han kallat henne vacker, men det släppte då hon lät glad då hon talade, men ändå ville han yta samtals ämne. Han gillade inte vad det var hon talade Om. Som om hon ville vara helt säker på att han förstod att hon inte gillade honom på Det sättet. Men det gjorde inget för de var bara vänner, eller hur? Han sänkte nosen något omedvetet och lät de turkosa ögonen blicka på henne ifrån under luggen. "Det är okei Cerri" mumlade han vagt. Vad var det med honom? Nu fick han allt ta och gaska upp sig! "Kan inte du rädda mig ifrån dem redan nu?" han såg åter upp på henne med hoppfull blick. Han visste inte om hon skulle förstå den fulla innebörden i orden, men tänk om han kunde få ta med henne till Qu, precis som han planerat redan första gången de setts. Att ha någon i hans egna ålder i flocken skulle vara guld värt, och än mer om det var just Cerridwen.

Hon tog ett steg mot honom och puffade mjukt på honom - hey! Vad är det där för ledsen min, det är inte världens underhång rocco. Hon lägger huvudet på sned och ser på honom med en varm blick. Han betydde så mycket för henne. Om hon ändå kunde klona sig och göra honom glad också. Men händer i framtiden? Hon var så förvirrad nu

Hon skrattade till och ser på honom, - du är väll inte så rädd för dem? Hon nafsar lekfullt i hans nacke och fnissar. Men hon anade att han ville ha med till Qu, men hon kunde inte. Det skulle vara att svika Trinity som tog hand om henne. - jag vill vara med Rocco, men jag inte svika min familj. Det smärta henne att säga det, det syntes i hennes ögon. - jag vill inte att du skall vara ledsen och du kommer alltid ha mig och jag finns här för dig. 
Hon slokar med öronen hon tycker inte om att svika, det kändes som en hårt klump växte i hennes mage.

Rocco skakade å huvudet då hon talade, häftigt. "Snälla bli inte nedstämd för min skull" Han lät den vita nosen sättas under hennes haka för att lyfta upp den. "Okej? jag vill inte tvinga dig till något, men jag vill" han tog en ofrivillig paus medan han sökte efter de ord han villa ha sagda. "Jag vill.... Spendera mer tid med dig" Hans blick låg i hennes och han ville inte se henne ledsen över något han sagt "Du behöver inte svika dem, för lika litet vill jag lämna Qu, men allt jag ber om att du ska komma snart, spendera litet tid med mig i Qu, och sedan återvända till Trinity" han suckade tungt och slöt avståndet mellan dem för att lägga huvudet över halsen på henne. Som för att ge henne stöd. "Jag säger inte att du ska komma nu direkt, och inte heller att du måste. Ta din tid och tänk över det hela och möt mig här igen om, ett månvarv?" Han backade undan igen för att ge henne andrum och tid att svara på det uttalande som varit mer som en fråga.

Hon ser häpet på honom, hon måste vara i dröm. Säg att det är dröm. Visst vill hon tillbringa mer tid med honom men hon är ingen Qu och hon tillhör en annan flock. - tror du att din ledare går med på det rocco? 

Hon har saknat honom och vem vet när de kunde träffas igen. Hjärtat slets åt två håll men hon måste hitta en lösning, det finns alltid en lösning, hon möter hans blick och nickar - jag lovar att jag skall fundera på det Rocco. Hon lägger ena framtassen på hans ryggen ungefär som i en kram.  Hon log försiktigt mot honom.

Han nickade emot henne "Det är jag säker på. Det måste han gå med på!" Han log vagt emot henne. Jah Damon måste bara tillåta det, att hon fick vara med dem. Annars... Nej han måste. Han log bredare igen och gav henne ännu en öm slick på sidan av nosen. "Du ska bara veta hur mycket jag gillar dig" mumlade han, efter att han stuckit in den ljusa nosen i hennes päls vid hennes hals. 

[kortiis]

Hon drog på munnen - det e bra att du kollar först med din ledare. Hon buffar mjukt på honom och möter hans blick. - annars kanske vi kan ses någon annanstans? 

Hon ser en aning förvirrad ut, men antog att han gillade henne som en vän - jag gillar dig också rocco, som vän. Hon lutade huvudet mot hans hals. Tårarna började strömma nerför hennes kinder - jag är så ledsen snyftsr hon fram. Hon ville inte förlora sin närmaste vän. Hon stod inte ut med det.

( hon älskar Akira men älskar rocco som vän, de båda betyder mycket för henne och hon är rädd att förlora dem båda(a))

Han nickade "Vad som än krävs för att träffa dig" han log. Även om hon inte riktigt förstod vad han menade, eller hur han kände, var hon fortfarande den närmsta han hade, utöver sin familj. Han tog ett ryckigt andetag då hon sa att hon gillade honom också, som en vän, hennes bästa vän? Men då hon började gråta lade han pannan emot hennes och en egen tår letade sig ut ur hans öga. "Vad är du ledsen för Cerri?" Han använde hans gala smeknamn på henne. "Jag är inte arg eller ledsen på dig" han tog bort huvudet för att se på henne "Du är ju här nu, det är allt som betyder något" Den skära tungan drogs över kinderna för att torka bort hennes tårar.