Solen står högt på himlen och den lilla svartvita tiken vandrar planlöst och utan mål omkring på slätten. Vart hon är på väg har hon själv ingen aning om. Hon är vilsen. Irrar omkring, en hit, en dit. Håller inte en rak sträcka utan känner sig försiktigt fram och försöker hitta något som kan liknas vid ett skydd. Eller om hon kunde finna något att dricka. Vid en sjö skulle hon kunna vila lite med. Öronen vippar fram och tillbaka och huvudet hålls långt så att nosen kan fånga upp alla dofter från marken så hon kan finna en bra väg. Varje gång doften av träd eller buske blir för stark ändrar hon riktning igen. Ögonen är slutna. Det är lättare att lita på de sinnen hon har intakta. Alla skuggor runt omkring förvirrar henne bara.

Efter en stund stannar hon upp och höjer huvudet. Nosar lätt i luften. Det finns så många dofter här på denna slätt. Och alla slår henne med kraft. Hade hon bara kunnat se så hade det varit mycket lättare. Men ögonen är inte till någon nytta. Det har de inte varit på många år. Men hon kommer nog aldrig riktigt att vänja sig vid att inte kunna se. Om natten är det inga problem eftersom månen vägleder henne. Men på dagen är hon helt försvarslös.

[ÖPPET för vem som helst att hoppa in]

Gäspade där jag låg i gräset. Jag hade gått runt, trampat ner för att inte få gräs upp i nosen där jag låg. Jag såg hur gräset svajade likt vågor med hjälp av vinden som smekte allt som kom i dess väg. Jag hade aldrig haft problem med kyla. Jag gillade både värme och kyla, det behövdes en balans mellan båda för att jag skulle må bra. Så där det fanns årstider passade bäst för mig.
  Viden tog med sig en del dofter och en doft var väldigt stark. Vargdoft. Jag höjde blicken och tvingade mig upp till sittande position. Jag blickade utöver slätten och försökte få syn på något eller någon. Det dröjde inte länge fören blicken fastnade på en svart skepnad en bit bort. Jag drog lite osäkert bak öronen och funderade. Var jag sugen på att försöka träffa någon eller skulle jag gömma mig här i gräset och hoppas att den främmande skepnaden inte skulle finna henne? 

(Hoppas det var okej att jag gick med. Är lite ringrostig har inte rollat på vääldigt länge men har börjat smått igen :))

[Usch. xD Förlåt för supersegt svar]

Mugen fortsätter framåt. Med nosen lågt så att de torra grässtråna kittlar henne. Hon vägleder sig med hjälp av dofterna. Bara för att hon inte hör Månens röst om dagen betyder det inte att hon inte kan ta sig fram själv. Hon håller alltid modet uppe och upptäcker hela tiden nya saker. Bara för att hon inte har någon hjälp av ögonen så betyder det inte att hon inte ser. Hon ser på andra sätt. Även om hon inte ser världen som den ser ut så ser hon den så som den ser ut för henne.

Doften av varg slår mot den känsliga nosen och Mugen stannar upp och vrider lite på huvudet och nosar i luften för att finna rätt riktning. Hon är en väldigt social ung varg och uppskattar andras sällskap. Sen är hon otroligt nyfiken med så det är väl mest det som styr. Hon sätter kroppen i rörelse igen och tar sig framåt. Åter med nosen lågt så att grässtråna kittlar henne. Kanske hon kan finna ett gott sällskap för en stund? Det vore inte fel att bekanta sig lite med andra vargar. Så länge de är på bra humör så kan det ju inte skada.

(Alltså... FÖRLÅT för jag är den mest inaktiva människan i världen. Jag trodde jag hade fått tillbaka rollsuget men uppenbarligen inte. Ska försöka svara nu! *skäms*)

(Byter till tredje person, jag-form var lite jobbigt)

Neeva satte sig upp. Det var kanske dags att gå emot det inom henne som sa åt henne att inte träffa nya. Det var dags att öppna upp sig en aning och faktiskt göra sig bekant med vargar omkring henne.
  Hon lät blicken svepa runt området och stannade då den fann vargen hon känt doften av. En ljus varg som dessutom var en tik. Hon reste sig lugnt upp och började med lugna steg ta sig fram till främlingen. Hennes långa svans svepte bakom henne och hon drog bak öronen och sänkte huvudet när hon nästan var framme. Hon slickade sig om munnen och stannade några meter ifrån främlingen. Hon tippade huvudet på sne och särade på käkarna "Godag", sa hon snabbt och försökte möta hennes blick.

Mugen fortsätter framåt med energiska steg och en glad inställning och nyfikenheten som driver henne. Snart kan hon höra steg som kommer emot henne. Mugen stannar upp och hör främlingen hälsa. Ett glatt och vänligt leende leker på den vitas läppar.
"Goddag". Hälsar hon tillbaka och sveper mjukt med den svarta svansen fram och tillbaka. Mugen är glad över att ha mött på en främling som hälsat först den här gången. Då känner sig Mugen mer glad.
"Vackert väder, eller hur?" Säger hon och försöker inleda något av ren artighet.

(Typ det segaste svaret i Numooris historia! D: *skäms*)

Jo, visst var det fint väder. Kanske en aningen för varmt men annars så. "Jo, vädret är helt okej." svarade Neeva och la sig ner i gräset då hon inte såg den andre som något hot. Hon sträckte ut sig och gäspade. "Är du härifrån?" fick hon ur sig och såg på främlingen. Hon ville veta mer om det här stället, ville veta om detta var ett ställe värt att stanna på.

Mugen ler vänligt och sätter sig ner när hon hör främlingen lägga sig ner. Hon nickar lätt.
"Jag är inte från just den här platsen. Men jag är född i Numoori". Svarar hon på Neeva's fråga.
"Du då?" Frågar hon nyfiket och tippar huvudet lätt på sne. Det är sådant här Mugen tycker om. Sitta och samtala avslappnat med någon annan. I vanliga fall har hon bara Månen att tala med. Fast om dagarna brukar hon känna sig ensam.