Bergen hade gett henne mycket tröst, det fanns inte mycket som kunde förändra ett berg. När allting nu var så annorlunda ville hon hålla hårt om det som faktiskt var sig likt. Hon ogillade förändringar och ville bevara lite av känslan av att fortfarande ha kontroll innan hon begav sig ut i landet för att ta reda på hur lite som fanns kvar av sitt forna hemland. Bergen hade fört henne söderut, mer exakt i sydvästlig riktning. Det hade gett henne möjlighet att se den del av landet som höll sig nära bergen, vad hon tyckte om det var kanske inte så upplyftande - kylan uppskattades inte av denna eldiga tik.
Nosen höjdes och hon slöt ögonen när vinden rörde om i hennes smutsgråa päls. Tassarna stod på en hög platå och höll henne på plats medan vindens dofter skapade härliga bilder bakom hennes slutna ögonlock. Det var nästan löjligt hur mycket hon njöt av hemlandets vindar i sin päls. Vinden bar med sig en söt, nästan kvalmig doft av blommor, en kylig doft som skar i den känsliga nosen och en mängd spår av potentiella byten. Hon lät sig hänges åt de härliga dofterna i ytterligare några sekunder innan hon öppnade ögonen och fortsatte röra sig ner mot en liten dal med en pytteliten sjö i botten. De bastanta benen hade växt till sig och svallade av muskler efter sin långa vandring och kunde därför smidigt förflytta varginnan ner till botten av dalen, till sjöns kant. När hon nu kunde se sjön betraktade hon vattnet, lapade i sig vad som verkade vara en lagom mängd innan hon satte sig ner för att begrunda sin päls. Den var naturligt smutsgrå, men nu hade riktiga smutsfläckar börjat träda fram över hela hennes kropp. Trots detta skulle hon aldrig få för sig att gå ner i den lilla sjön, inte ens med solen som sken högt från himlen och värmde hennes rygg. Föraktet mot vatten var allt för stort. Därför valde hon i stället att låta solen värma henne där hon satt för att sitta.

Den svarta unga tiken gick med långa men försiktiga steg på bergsstigen. Den lånha gröna manen och luggen faller mjuk ner över hennes hals och ansikte men vinden river tag i dem fort och får dem att fladdra. Hon har smaragdgröna ögon och runt det högra ögat var det en vacker måntatuering. Hon klipper lätt med sina svarta öron, hon hade lämnat ötamon, men hon saknade Kei, varje gång hon inte såg honom eller var borta för länge från honom så växte det en saknad inom henne. Men hon saknade även annan också, en annan som hon tycker väldigt bra om också. Hon suckade en aning och går vidare. Hennes svarta nos uppfattar en annan vargs doft i närheten och hon styr stegen ditåt. Hon får snart syn på en smutsgrå varg som sitter i solen. Hon ler försiktigt mot vargen - goddag främling

Ljudet från försiktiga tassar når de slappa öronen som genast ställer sig upp. Blicken vandrar och det är först när hon vrider på huvudet som den mörka främlingen fångas upp av hennes röda blick. Med ögonen fixerade på den mörka tiken med den gröna manen ser hon på hur främlingen närmar sig. Hon höjer nosen lite och ser på den unga tiken med en snorkig uppsyn när främlingen hälsar. Tyst granskar hon tiken i några sekunder innan hon beslutar sig för att bevärdiga främlingen med ett svar.
"Var hälsad, främling." sa hon och sänkte nosen en aning. Hon gillade inte att sitta ner när hon mötte främlingar men tänkte vänta mer att resa sig upp. Främlingen var trots allt inte ens vuxen, kanske bara lite äldre än hennes... Nej! Tanken avbröts innan den var klar, hon vägrade tänka på det som hon lämnat i landet bortom Numoori.
Hon ställde sig upp, mer för att visa att hon var större än främlingen, men också för att hejda sig från att tänka vidare.
"Så vem är du då?" frågade hon med ett leende som såg ut att mena någonting men som inte gjorde det "För du har väl ett namn, Främling?" Hennes röst var mjuk, som om hon var intresserad av samtalet och inte hade någonting emot samtalet. Om sanningen - som varginnan aldrig skulle erkänna - skulle fram var samtalet en trevligare avledare från hennes tankar än någonting som hon kunnat komma på.

Hennes smaragdgröna Möter tikens blick och hon slickar sig om nosen men stannar på ett respektabel avstånd. Hon såg tikens snorkiga uppsyn men hon säger inget men är ändå på sin vakt. Hon log en aning snett och nickar - självklart har jag ett namn främlibg. Hon ruskar lite på huvudet och fortsätter - mitt namn är Cerridwen, kallas för Cerri. Hon undrade vad tiken gjorde här själv? Hin kände dock ingen lukt från någon flock från henne, hon kanske är en vandrare? - vad är ditt namn själv främling? Hon klipper lite med öronen igen - vad gör du här uppe själv?

Främlingen, Cerridwen, var så ung. Tez förvånades därför över avståndet som hon lät vara mellan dem, unga brukar inte vara så duktiga på hyfs men den här verkade ju ha klart för sig hur man skulle bete sig. Hennes fördomsfulla tankar om varginnan, Cerri, fick sig en törn av detta uppfostrade beteende. Det ända som fick Tez att åter klanka ner på Cerridwen var att hon stank av andra vargar, en flock. Det fanns förakt mot varenda medlem i varenda flock eftersom hon ansåg att man inte kunde ta hand om sig själv om man var medlem i en flock.
"Mitt namn är Tezuka." svarade hon och utelämnade smeknamnet som endast en ända varg i detta land fick använda.
Vad gjorde hon i bergen egentligen? Hon kastade en blick på bergen runtomkring sig.
"Jag bekantar mig åter med mitt hemland." svarade hon drömmande och kastade åter en blick på de höga bergen norröver. I de få sekunder som hennes blick vilade på bergstopparna mjuknade hennes ansiktsdrag och fick ögonen att se drömmande ut. Men när blicken vändes tillbaka mot varginnan framför sig återtog ansiktet sitt högdragna utseende och ögonen blev åter skarpa och misstänksamma.
"Du då?" frågade hon med ett leende i ena mungipan "Har du lämnat din flock? Är det därför du är här uppe i bergen?"

Hon log ett vänligt leende mot den äldre varginnan. "Tezuka" hon smakade på namnet och tikens namn klingande vackert men ändå styrka i sig. Hon klipper smått med öronen och böjer på huvudet igen med en respektfull gest - Väll mött Tezuka. De smaragdgröna ögonen glittrar och hon sveper lätt med svansen. Hon hörde Tezukas svar vad hon gjorde här, återbekantar sig med sitt hemland? hade hon lämnat Numoori? varför? Frågorna forsade fram i den unga tikens huvud men hon hade fått lära sig att det förflutna var något ingen var så sugen på att prata om och man inte skulle gräva i det förflutna så hon frågar inget och låter det passera. Istället ler hon milt - då får jag hälsa dig välkommen tillbaka Tezuka. 
Hon sitter kvar på sin plats, hon sveper lätt med svansen och klipper lite med öronen, ser sig omkring bland de mäktiga bergen. Hon riktar sin gröna blick mot Tezuka igen när hon bolalr tillbaka frågan vad hon gjorde här. Om hon hade lämnat flocken? nej det skulle hon inte gör eller det hade hon inga planer på att göra, men vad som händer i framtiden får tiden utvisa. Hon log snett och skakar på huvudet - Nej jag har inte lämnat min flock, jag utforskar de delar i Numoori jag inte har varit i än..

Hon nickade värdigt som tack för välkomnande, även om hon tyckte att det var patetiskt. Landet hade trots allt välkomnat henne själv, så hon behövde inte en vargs välkomnande. Men det var trots allt trevligt att få höra det, även om det kom från en främling och hon mycket hellre hört det från sin syster eller bror.
Långsamt nickar hon som tecken på att hon förstod när Cerridwen svarade, även om hon faktiskt inte alls förstod. Det hon inte förstod var inte det att varginnan ville utforska Numoori, det förstod hon, men att hon inte lämnade sin flock förstod hon faktiskt inte, det kändes meningslöst att vara en del av en flock. Nu var det ju så att hon själv hade bott hos en flock och setts som en medlem, men hon hade trots allt gett sig av efter allt för många år. Kanske skulle den unga varginnan också lämna sin flock inom några år, men det lät inte direkt så.
"Så vad har du sett då?" frågade hon "Några spännande platser?" Tyst undrade hon om Cerri skulle våga ta sig till den varma lavaöknen eller korsa öknen för att ta sig till den svarta stranden. Hon såg inte riktigt ut att vara den sortens varg som tog sig till sådana ställen.

Hon ler snett och ser på den andra tiken med en nyfiken glimt i sina smaragdgröna ögon. Hon sveper lite lätt med svansen och slickar sig om nosen. - Ja det har jag, hon ser en aning hemlighetsfull ut. - Det är väll områdena runt Ötamon, Lövskogen, Slätten som de är väll besökta men jag ville se bergen för en gång skull även om jag vet att de skulle bli farligt.

Hon låter blicken vandra mellan landskapet runt dem och på Tezuka igen. - Men jag skulle vilja besöka andra platser också, men man vet aldrig om det är någon flock som har sitt revir i de områden man vill besöka.
Hon drog lite på munnen och klipper lite med öronen. - Har du sett några spännande platser Tezuka?

Hon uppskattade inte att hennes barnsliga fråga återvände till henne. Men ansiktet hölls på plats med beslutsamma tankar. Utåt visade hon upp en ryckning som kunde betyda både ja och nej.
"Jag har sett marker bortom detta land och stora delar av detta land, så jag skulle väl säga att jag sett en hel del spännande platser." hon fick kväljningar av att använde ordet 'spännande' om saker hon gjort, men bet ihop utan att blinka "Och skulle man stöta ihop med en flock är det ju faktiskt bara att ta sig där ifrån, om dem nu är illvilligt sinnade."
Själv hade hon aldrig stött på illasinnade flockmedlemmar som hade nått emot att hon korsade deras revir. Fast hon hade ju inte så många flockmedlemmar i sina revir, dem verkade mest ivriga att lämna sina flockar för att gå på upptäcktsfärd.

Hon drog lite på munnen, att se utanför Numoori verkade ju spännande men så långt bort ville hon inte utforska. Hon har sitt liv här och en familj, en flock som tog hand om henne när hennes mor försvann. Hon har inte fortfarande inte hittat sin mor eller syskon, hon börjar befara det värsta. Att det alla är döda och hon är ensam kvar från sin familj. En tyst suck lämnar hennes mun och ser upp på den äldre tiken igen.

Hon lyssnar uppmärksamt när Tezuka pratar och hon nickar med huvudet - Ja det har du rätt i, eller så kan man hålla sig utanför deras revir. Hon sveper lätt med svansen och ser på Tezuka. - Så vad har fört dig tillbaka hit?

I sina tankar fnös Tezuka åt att hålla sig undan från reviren. Numoori var ju full av dem, hur skulle hon veta vart dem börjar och slutar? Det var hennes rätt att gå där det passade henne. Att det bodde en flock i området var inte hennes fel.
Cerridwens tankegång verkade vara perfekt för en flock och det var väl därför hon bodde med en.
Tezuka rynkade pannan när Cerri frågade vad som fört henne tillbaka. Var inte det uppenbart? Eller så tyckte kanske den yngre tiken om livet i en flock?
"Livet i en flock är ingenting för mig." sa hon och såg lätt högdraget på Cerridwen, undrade om det var hennes tur att ställa en fråga. Vad frågade man egentligen en varginna som man inte var så intresserad av? Den röda blicken gled över den mörka tiken.
"Har du sett havet Cerridwen?" frågade hon.

Hon ser på Tezuka och rycker lite på axlarna, inte på ett nonchalant sätt utan mer som att sträcka ut dem eller hur man skall förklara det. hon nickar att hon förstår att Tezuka inte vill leva i en flock, men alla är ju olika och alla vill ju inte leva tillsammans med en flock och vissa ville leva i en flock. - Jag förstår, alla lever sina liv som de vill och vissa vill leva utan flock medan andra vill leva med en flock. Hon ler försiktigt mot den äldre tiken, nervös att hon skall säga något dumt, hon är ju fortfarande ung och i tonåren så hon har mycket kvar att lära om vuxenlivet.

Hon hörde Tezukas fråga och skakar på huvudet. - nej jag har aldrig sett havet, jag antar att du har gjort det? Hon ser nyfiket på henne och ville veta mer om havet? Det enda hon har hört om havet är att det är väldigt stort och det finns vargar som faktiskt lever i havet, även om hon aldrig har sett eller mött någon personligen.

Hon nickade långsamt för att visa att hon hade sett havet. Inte för att hon gillade det. Det var stort och blött vilket väl inte kunde vara någons favorit?

En något udda grimage syntes i hennes ansikte när tankarna hade flutit iväg till havet. Fast det var ett tag sedan hon sett havet. Plötsligt kliade det i kroppen och hon ville fortsätta vandringen. När hon kommit till lavaöknen skulle hon nog ta sig en titt på det förfärliga havet.
Med ett ryck reste hon sig upp och såg ner på den unga varginnan.
"Tack så mycket för pratstunden, Cerridwen, men jag måste nog ge mig av nu." skyndade hon sig att säga "Låt modet springa vid din sida." Tezuka vände sig om och började vandra bort  från mötet, tankarna på valparna pockade på uppmärksamheten samtidigt som hon beslutsamt vandrade mot varmare ställen.

Hon ruskar lite på huvudet, kände att det kliade i hennes kropp att rastlösheten började komma smygandes och hon ser på Tezuka med sina smaragdgröna ögon och hon klipper lite med öronen och ler mot den äldre tiken. När hon tackade för pratstunden så ler hon bara vänligt mot henne - Tack för pratstunden själv Tezuka. Hon skulle också ge sig av, kanske tillbaka till Ötamon eller till Numoorislätten? - ja jag skall också ge mig av, må lyckan vara med dig. Hon sveper lite med svansen och reser sig upp och vänder sig om för att börja gå, vart vet hon inte men hon skulle i alla fall hamna på något ställe och kanske stöta på flera nya vargar på vägen dit.

(AVSLUTAT)