[Reserverad för Wami.]

Nätterna flöt förbi utan att han riktigt förstod varför. Samma sak med dagarna. Tiden, den bara fortsatte gå, som om ingenting hade hänt. Och den ignoransen irriterade honom. Det var så mycket som hade hänt, så mycket som kom tillbaka till honom varje dag. Han mindes mer och mer, och smärtan inom honom blev värre och värre. Det fanns stunder då han vägrade ge upp, då det inte fanns en tanke på att sluta kämpa. Det var topparna. Men sedan kom dalarna, och när har krafter sjönk och han stupade på marken, fanns bara en önskan i hans sinne. Att få dö. Att bli befriad från denna hemska värld.
Aldrig hade han sett sin omgivning på detta sätt. Aldrig hade världen varit lika mörk och hemsk. Och han... Han själv. Det fanns inget värre än honom.
Ändå fortsatte han sin planlösa vandring, och nu hade han nått en skog. En skog precis som andra skogar. Vad som gjorde denna speciell hade han ännu inte upptäckt, och inte heller brydde han sig. Han bara vandrade för att vandra. Det fanns ingen annan mening med hans liv.

Kaiito nådde under dagens senare halva fram till en mindre sjö. Törsten gjorde sig påmind när synen av vattnet lockade på honom. Han måste dricka och gick mot vattenbrynet. När han såg sin spegelbild i sjön mådde han illa. Han äcklades av varelsen som såg tillbaka på honom. Det var han, och han hatade det. 
Ögonen slöts, han böjde ned huvudet och drack. Sedan satte han sig ned med en djup suck. Var det så här resten av hans liv skulle se ut?
Det brände bakom ögonlocken. Stillsamt rann en tår ned för hans kind, för att sedan slå ned i marken där den frös till is. Runt hans tassar spred sig frost över stenarna som utgjorde en liten strand vid sjön. Vattenbrynet frös till is och temperaturen i luften omkring honom sjönk betydligt.
Det rev, det slet och det högg inom honom. Det gjorde ont, så fruktansvärt ont, och där fanns ingen som kunde hjälpa honom genom stormen.
Hur skulle han kunna leva med detta?

Den mörka vargen rör sig genom skogen. Hon rör sig ledigt och enkelt fram mellan snåren. Där det kan tyckas en utmaning att ta sig fram rör hon sig igenom med lätthet. Växterna böjer sig lätt åt sidan och ger henne plats för tassarna. Smeker hennes päls när hon går förbi. Ögonlocken är slutna. Hon vandrar i blindo men ser ändå. Jordens och växternas röst vägleder henne. Beskriver omgivningen och talar om för henne var hon kan placera tassarna. Hon gör ofta så. Lär sig av omgivningen och lyssnar till det band hon har till naturen. Det är den del av henne som hon uppskattar mest. För den har hjälp henne så många gånger. Det är en tröst att aldrig riktigt vara ensam.

Tyst stannar hon upp och ögonlocken slås upp. En liten sjö finns längre fram. Inte lika stor som den på reviret men en uppskattad vattenkälla när man är ute och vandrar. Det är dit hon tänkt styra stegen. Men hon stannade i steget. Någon befinner sig längre fram. Någon har tagit sig en paus vid vattenbrynet. Nyfiket rör den mörka vargen sig framåt igen. Hon går med ljudlösa steg och doftar av skogen omkring henne. Vinden smeker mjukt hennes ansikte och för med sig doften av vattnet och varg. Det kittlar i minnet när hon kliver fram och den mjukt glödande blicken faller på hans gestalt. För en stund står hon där bara och ser på honom. När var det sist de möttes? Hur gick det då? Det var i Eriinari. Tyst rör hon sig närmare. Försiktigt. Hur mår han?
"Kaiito?" Hon talar lågt men ändå tillräckligt för att han ska höra. För att hennes röst ska kittla hans öra. Hon stannar på behörigt avstånd. Vill inte kliva för nära om han vill vara ensam.

Ingenting kändes meningsfullt. Han var vilse i mörkret, så otroligt förvillad att han inte visste hur han någonsin skulle finna en väg ut. Och det gjorde ont, denna ständiga smärtan som han inte kunde bli av med. Visst hade han gjort hemska saker, men att förtjäna detta... Han önskade det inte ens för sin värsta fiende. Den eviga smärtan som aldrig släppte.
"Äh, ryck upp dig! Snart kommer natten... Dags att leta efter en plats att vila på?"
Han ruskade på huvudet åt demonens ord. Men visst hade Hon rätt. Skymningen började krypa in över världen och ett lätt täcke av dimma lade sig över sjön. Han borde söka skydd.

En röst nådde hans öron och avbröt honom från sina tankar, ryckte tillbaka Kaiito till verkligheten. Snabbt var han på tassar och hade snurrat runt. Där stod en mörk hona och såg emot honom. Åter igen förbannade han sig själv för att han inte kunde vara mer uppmärksam på vad som hände omkring honom, men egentligen var det inte så konstigt när han knappt visste vad som var verkligt och inte.
Demonen bara fnissade. Hon älskade detta.
Ett tag stod han under tystnad där. De djupa andetagen kom ut som moln från hans mun, tack vare den nedsatta temperaturen just runt Kaiito. Och han bara stirrade på den andra vargen, lät sina pupillösa ögon granska henne. Hon hade kallat honom vid namn, borde han då inte...
Så kom minnet av henne. En ung, oförstörd själ, en ljusglimt i den mörka världen. Han hade mött henne, för så länge sedan. I en annan tid. Innan allt det hemska. 
"Wami."
Ja, det var hennes namn. Han mindes. Hennes vänlighet, hennes skratt, hennes varma leende, hur de tillsammans sökt skydd undan regnet. Det hade varit en av de bättre stunderna i hans liv.
Benen under honom började skaka, tvingade honom att sätta sig ned. Den stela minen bröts ned och i hans ansikte kunde man skåda smärtan han kände. Stillsamt började tårarna rinna och han såg på henne med en bedjande blick.
"För... förlåt mig." Rösten var sprucken och han kände hur hopplösheten bara forsade över honom. Det fanns inget kvar i denna värld för honom. Inget.

[Okej, Kaiito bryter ihop lite smått xD]

Öronen rycker till på hennes huvud när han uttalar hennes namn. Lite glad för att han känner igen henne. Men han ser inte ut att må så bra. Oroligt stryker hon öronen mot nacken och tar ett försiktigt steg fram. Den mjukt glödande blicken studerar hans gestalt. Hon minns hur han var den första gången de möttes. Är han kvar där inne någonstans? Den tuffa Kaiito som hon delade skydd med för att komma undan det vilda regnet. Men så minns hon även den ilskan som styrt honom sist de möttes. Och den aggression hon själv känt. Men då hade han inte känt igen henne. I alla fall verkade det inte så. Hon ser ner på sina tassar.

Hon fylls av skuld. Känslan blir värre när han ber hennes om förlåtelse. Hon drar ett tyst andetag och ser upp på honom igen. Försiktigt tar hon sig närmare. Kylan omkring hanen är påtaglig men hon försöker ignorera den. Hennes fokus ligger på honom.
"Varför ber du om ursäkt?" Frågar hon. Hon vill gå närmare. Hon vill röra vid honom. Trösta honom. Men hon vågar inte. Och det gör ont i henne.
"Hur är det?" Frågar hon istället. Vågar sig på ett steg närmare honom. Det är så kallt. Hennes andedräkt står i vita moln kring nosen på henne.

Tårarna bara rann, han kunde inte hindra dem. Han hörde hennes desperata röst, hur hon så gärna ville hjälpa honom, och det skar i öronen. För hon kunde inte hjälpa honom, ingen kunde hjälpa honom, inte nu. Det var för sent.
Varje flämtande andetag som lämnade honom gled ut som en dimma mellan tandraderna, tack vare kylan. Huvudet var sänkt mot marken. Frosten över marken omkring honom tätnade, och tårarna föll som isbitar mot marken. Han var som en konung över vinter, och han hatade det. Han hatade allt som var en del av honom.
Det var för mycket. Allt detta. Känslorna inom honom var i kaos, han kunde inte kontrollera dem. De hade kommit alla på en gång, och hans kropp var inte stark nog att hålla dem. Nu rusade de inom honom, och letade efter en väg ut, och han kunde inte klara det. Han kunde inte hålla dem samman.
"Jag kan inte... jag kan inte..." Orden letade sig flämtande fram mellan snyftningarna, och sakta höjdes huvudet. Med en tårögd blick såg Kaiito på Wami. Det här var outhärdligt. Han klarade det inte.
"Förlåt mig."

Det är hans kyla som håller henne på avstånd. Hon försöker ta sig närmare. Ignorerar kylan för honom. Öronen ligger oroligt bakåt och den mjukt glödande blicken hålls fäst på Kaiito. Söker efter hans blå. Trevande.
"Vad kan du inte?" Frågar hon försiktigt. Vad har hänt honom? Kan hon göra något för att hjälpa? Kan hon så vill hon. Hur är det med honom? Tårarna i hans ögon smärtar henne. Han ber om ursäkt igen. Hon förstår inte. Om det ändå fanns något hon kunde göra för honom.
"Är det något jag kan göra?" Frågar hon och sätter ord på tanken. Hon försöker gå så nära sm kylan tillåter. Han verkar inte kunna kontrollera det. Eller så är det det han gör. Kanske gör han så för att hon inte ska kunna komma nära. För att ingen ska kunna komma nära.

Hon kommer närmare honom, och det enda Kaiito kan tänka på är hur skönt det skulle vara att få vila ut i hennes famn, få gråta tills tårarna är slut och sedan somna, bara för att vakna och fortfarande se att hon är där. Vid hans sida. Som hans vän, hans eviga vän. Han saknade henne, så mycket att det gjorde ont, trots att hon nu var här med honom. 
"Och mer kommer du sakna henne när du sliter strupen av din lilla kamrat, min käre."
Med en panikartad blick såg Kaiito upp mot Wami. Ristaka skrattade inom honom. Tårarna rann fortfarande, men snyftandet hade upphört. Djupa andetag drogs medan han med skräck i blicken såg på henne. 
"Nej."
Han resta sig, backade bakåt. Baktassarna krasade genom det tunna lagret av is som lagt sig över vattnet, placerades i brynet på skogstjärnen.
"Nej, nej, nej..." Desperat såg han sig omkring. Han måste bort, han måste härifrån. Det fick inte hända, Wami skulle leva. Hon måste leva, det var det enda som betydde något.
"Gå härifrån..." Det tog emot, varje ord gjorde ont att säga. "Lämna mig ifred..." Han ville så gärna veta att hon fanns där, att hon var där med honom. "Försvinn!" Men hon kunde inte stanna.

Den panikartade blicken som han ser på henne med skrämmer henne. Hon rycket motvilligt och överraskat till när han far upp. Han säger åt henne att gå därifrån, att hon ska lämna honom ifred, att hon ska försvinna. Men han ser inte arg ut. Det ser inte ut som att han försöker jaga bort henne. Han vill bara inte att hon ska vara där.
"Varför?" Ordet glider över hennes läppar som en viskning. Hon förstår inte. Det känns inte bra att lämna honom. Det skulle göra så ont i henne att göra som han säger och gå därifrån.
"Kaiito". Hon uttalar försiktigt hans namn. Försöker hålla sig lugn. Men kroppen darrar. Om det beror på kylan eller på något annat är hon inte säker på.
"Jag är här. Jag vill inte bara gå härifrån. Är det något jag kan göra? Jag vill hjälpa dig. Snälla, be mig inte att försvinna". Orden känns bara mer och mer desperata, men hon försöker hålla rösten stadig. Hon försöker fånga hans blick men den verkar se någon annanstans. Hon har inte rört sig från fläcken hon stannat på. Gör ingen ansats att försöka komma närmare, heller inte att gå därifrån.

[Förlåt för superhemskt segt svar. :( Vill du avsluta så förstår jag. Annars lovar jag att svara snabbare nästa gång]

Det var inte... Han kunde inte... Tankarna forsade genom hans huvud och Kaiito visste varken ut eller in. Ögonen slöts, huvudet sänktes mot marken och huvudet gungade av och an samtidigt som käkarna pressades samman. Han visste inte var han skulle ta sig till.
Han ville ha Wami här, ha henne nära, känna sig trygg och älskad. Men samtidigt var han så rädd, skräckslagen, för vad som skulle kunna hända ifall hon kom nära. Vad skulle han göra? Fortfarande visste han inte hur mycket inflytande Ristaka hade över honom, och det var skrämmande. Hon kanske kunde ta över, han visste inte. Han ville inte riskera Wamis säkerhet.
Och slutligen, i ren desperation, höjdes huvudet mot skyn och ett skri av sorg och smärta lämnade honom.
Sedan var det som om alla krafter rann ur honom. Benen bar inte längre och kroppen föll ihop. Och där låg han, omgiven av den isande luften, med bakdelen i skogstjärnens vatten, och tårarna bara rann. Snyftande och hulkande såg han med dimmig blick mot Wami. Han önskade så att hon var nära, men han vågade inte. Han vågade inte....
Kaiito ville svara henne, men rösten svek honom. Det enda som kom ur hans strupe var väsande, tunga andetag. Det fanns inga ord. Det fanns inget hopp. Och han önskade att det vore slut.
Om allting bara kunde ta slut...

Som om hon frusit fast står hon kvar på fläcken. Det finns inte i hennes tankar att lämna honom såhär. För varje gång de mötts har Kaiito bara sett mer och mer bedrövlig ut. Tröttare och tröttare. Sorgsnare och sorgsnare. Wami har ingen aning om vad som har hänt honom. Vad han gått igenom. Vad han slåss mot. Är han sjuk? Det är som att han tynar bort. Men Kaiito är ändå kvar där inne. Hon kan se det i hans ögon. Eller är det hoppet som hon desperat försöker hålla fast vid?

När hanen höjer huvudet och släpper lös ett klagoskri av sorg och smärta bedövar det henne samtidigt som det ökar på desperationen inom henne. Desperat? Hon vill så gärna kunna göra något för honom. Finnas där för honom. Hon tar ett steg fram när Kaiito faller ihop. Halvt liggandes i vattnet. Kan en varg med iskrafter frysa? Om han är svag nog. Han ser inte ut att ha mycket kraft kvar.

Hon trotsar kylan omkring honom. Ignorerar att han bett henne att gå. Snabbt är hon vid hans sida. Vet inte hur hon ska få upp honom ur skogstjärnen. Vet inte hur skadad han är. Hon lämnar värmen bakom sig för att kunna vara nära honom. Hon hukar sig och kryper närmare. Tills deras kroppar möts. Hon kan inte låta honom vara. Hon kan inte gå därifrån. Just nu vill hon bara vara hos honom. Vara en tröst och värme för honom. Vill att han ska förstå att han inte är ensam. Hon är här. Och om hans kyla får hennes hjärta att stanna och hennes kropp att frysa till is så gör hon det för honom. Hon lägger försiktigt sitt huvud över hans nacke.
"Du ä inte ensam". Viskar hon.