Det var mörkt. Inte ett sådant fallet och ogenomträngligt vintermörker som nordan och de nordligaste delarna upplevde vart halvår, men likväl en påfallande natt. 
Det var många månvarv sedan Erakan upplevt riktigt mörker. Djungeln kunde mycket väl slumra under en molntäckt himmel, där vare sig stjärnor eller måne kunde ge skogen sitt sken. Dock så stack det i bröstet på ett sätt han inte ville bekänna när minnena erövrade hans halvvakna sinne. 
Erakan reste sig istället upp och lät en ruskning lägga krusningar genom hela den rödbruna fällen. Ingen ideé att ligga och idsla tid på något som likväl gav inget gott. 
Hannen suckade, och hans steg borrade ned sig i den blöta jorden när benen bar honom närmare fallets eviga dunder. 
Erakan hade inget till övers för fallets dovhet. Dock hade vargar beskrivit dess skönhet för honom, och en dag skulle han få se det utan att låta sig övervinnas av de plågor det skulle skänka hans känsliga hörsel. 
Sedan slog tankarna genast tillbaka på Axmika, och en huvudvärk så klar och genomträngande tvingande honom att sluta ögonen och ta djupa andetag. Han mindes hennes ögon - skräckslagna och fullt medvetna om vad som skulle komma - och han kunde än idag höra hennes förtvivlan eka mot glaciärsprickans väggar och försvinna ut i den annalkande stormens vinande. 
De hade lämnat henne utan att se sig tillbaka. 
Det prasslade. Erakan ryggade till, men konstaterade dock snabbt att det enbart kunde ha rört sig om ett mindre bytesdjur, långt långt bort. Skogen var aldrig tyst, men allt mer hade han lärt sig blockera ut myllret så att hans sinne inte fördrevs ur honom.

Fiero satt blick stilla i mörkret och lät blicken svepa över den blanka vattenytan. Försjunken i sina egna tankar. Kylan hade börjat krypa närmre, vintern var på väg. Han gillade vintern, hade inga som helst problem med kylan och fann sällan så mycket snö att hans långa ben hade svårt att röra sig i den.
En varg närmade sig bakom honom. De mörka öronen vinklades bakåt, av ljuden att döma var det Erakan. Generallöjtnanten log. I en mjuk rörelse hoppade han ner från den sten han suttit på och vände blicken emot flockbrodern.
"Godkväll, broder."
Hälsade han honom med sin hesa och mycket dova stämma. Han talade lugnt och tyst, bara just så högt att vattenfallet inte överröstade honom. Han och Erakan hade inte träffats mer personligt än på flocksamlingar, och någon gång då hanen fått uppdraget att vakta hans valpar. De hade aldrig delat lya och aldrig samtalat bara de två, men han hade litat på Iwakus beslut att ta med hanen i flocken. Iwaku var trotts allt en vis hane. Och nu fick han chansen att själv se fler dimensioner av flockbrodern.


[Lite rörigt, är nyvaken ^^'']

Erakan fortsatte in mot sjön, trots det att vart steg bar honom närmare det smärtsamma dånet av kaskadande vatten. 
Efter en kort stund tvingades han stanna, och den rödbruna hannen drog djupa andetag för att överkomma viljan att helt vända om. Genom strupen passerade luften, och gradvis övergick volymen till något mer överkomligt; likt hur hällregn kunde gå mot dugg eller hur tidvatten drog sig tillbaka från en strand. Långsamt, så oändligt långsamt, men tillslut kunde blågrå ögon åter öppnas och beskåda hur sjön glimmade mellan mörka träd.
Han fortsatte framåt, stärkt av känslan av att lyckas. 
Zey-So hade en gång konstaterat att hans hörsel var så stark att den var magisk; en kraft i sig. Hela sitt liv hade Erakan varit en av de kraftlösa, en av de icke-magiska i en flock bestående av eldmagiker, vindbrukare och vargar av andra magiska gåvor. Själv hade han strosat, svag och kraftlös, bredvid sina storvuxna bröder och i deras skuggor. Starkare hörsel var visserligen en ganska mesig kraft, i relation till Tarvell - den bastante infernohannen som kunde få saker att explodera med tanken. Ändock så var det hans kraft, hans helt egna, och med den kunde han identifiera en stillastående hjort på flera hundra meter om han försökte. 
Dock, när sjön uppenbarade sig helt framför honom, insåg Erakan att hanb helt missat hjärtslagen av sin generallöjtnant. Paff stannade han i steget, och stirrade förvånat i tystnad när hannen hälsade. 
Mentalt gav Erakan sig själv en örfil. Inte kunde han stå och inte visa respekt mot en högre rankad.
"Um.." sade hann först, tvekande. Sedan samlade han sig. 
"Hälsad, Broder" inte en vidare snygg räddning, men Erakan hade aldrig varit känd för sina klyftiga svar. Kanske Zey-So hade sätt den sidan av honom, en som hon tvingat fram med kluriga frågor och huggande smarta kommentarer. 
Fiero var en hanne som Erakan själv inte talat med i egen person. Sätt honom, ja, men förutom Zey-So, hade han haft kontakt med; inte alls den senaste tiden. Och några av de unga valparna. Annars så var han underligt ensam i flocken. 
Erakan sneglade med blå ögon ut mot sjön. Det var första gången han såg den. Vattnet krusade sig långt, långt borta, där bergvägg mötte yta. Annars var den stilla, nästan spegelblank. 
Ljudet dånade fortfarande i öronen, men på något nästan magiskt sätt kunde han hålla stången mot det. Det gjorde inte ont att vara så nära. Det var en.. ny känsla.

Fiero betraktade hanen men ett lugnt uttryck, han log inte längre - det var fortfarande ganska sällan som ha gjorde det - men såg inte heller så iskall ut som han annars kunde göra då han satt i egna tankar. Han var en disciplinerad hane, hade lärts till det hela sitt liv, men ändå lär han Erakans tafatta hälsning passera. Han svans hölls dock tydligt i höjd med ryggen. Tystnaden la sig runt dem. Fiero var varken arg eller överdrivet dominant av sig, det var mest Iwaku som stod för den delen av ledarskapet. Men han var heller inte den som talade mycket, han sa inte saker i onödan. Med en skarp blick synade han brodern, som verkade aningen nervös. Klumpig till sättet.
Han hade ingen anledning till att ifrågasätta varför hanen befann sig där han gjorde, och heller inga order att utdela. Hittills visste de inget om varandra och kunde därför inte samtala om delade intressen. Och Fiero var inte den som frågade först. Han kändes sig aldrig tvungen till att svara, tystnad blev aldrig pinsam eller tryckande för honom. En hög rang passade honom därför utmärkt, för att han kunde uppfattas som oartig var inget som någonsin upptagit hans tankekraft. Med fortsatt lugn i den glödande blicken bröt han ögonkontakten med hanen och såg upp i skyn. Lät blicken vandra över himlavalvet och sedan tillbaka ner över den omgivande skogen. Nu när vintern åter närmade sig så hade Kwazatriskogen lugnet ner sig något, inga fåglar skrek längre efter en partner - dock verkade de ha gott om andra sånger att sjunga. Men om natten var det så tyst som det någonsin blev på Draugais revir, bara ett fåtal nattaktiva fåglar, inga valpar, inga röster. Vattenfallets dånande hade slutat bekymra honom för länge sedan. Det hade kopplats bort från hans medvetande lika snabbt som Öknens hetta hade gjort det den första gången hans mor tagit honom till Devils. Han var bra på att koppla bort saker. Rofylld satte han sig ner och fortsatte att syna ett av de fjärran träden.


[hahaha, jävla autism-fiero xD]

Det fanns få saker som Erakan kunde säga om hannen blick. Outgrundlig på sitt vis, och med en förmåga att få Erakan att känna sig väldigt, väldigt liten. Han hade alltid varit liten till växten, men dock mycket större i sinnet. Trots bristande storlek och ett kloförsett mindervärdeskomplex så hade den rödbruna hannen alltid försökt agera enligt sin moral; Oavsett vad den sade. 
Erakans blågrå ögon vreds mot sjöns yta. Den var så vacker. Sjön. Blank med bara enstaka krusningar på en annars bottenlös yta. Som sjöarna längs bergskanterna sluttningar, ändock oändligt mer full av liv och grönska.
Erakan var inte säker exakt på vad hans skulle göra, vad som väntades av honom. Så den kompakta hannen satte sig ned med lätt kutad rygg för att visa sin självklara underkastelse. Överlag så hade gesten verkat vara uppskattad inom flocken, så han antog att det inte kunde skada att spela ett säkert kort.

Den väldiga hanen slöt sina ögon. Hummade tyst för sig själv. Utan att öppna sina ögon nickade han kort, uppskattande, emot hanen då denne satte sig ner. Denne Menige skulle inte tro att han var större än en Generallöjtnant. Den tysta, lugna, respekten uppskattades. Lades sakligt till på gilla-listan i Fieros huvud.
En långt tystnad följde. Allt som hördes var vattenfallets dån och någon enstaka fågel från skogen. Vattnet som skvalpade in över den lilla stranden. Det svampiga ljudet då våt mark sög sig fast i tassar som skiftade tyngdpunkt. Om man såg efter kunde man skymta månen som en svag vit glöd som långsamt färdades bakom de tjocka molnen ovan dem.
Hanen utstötte ännu ett hummande.
"Hur går träningen?"
Långsamt, lite tvekande, öppnades hans orangea ögon och han såg åter på sin flockbroder. Fann sig själv ärligt intresserad av svaret. Som alltid, då han tog sig tid att ställa en fråga.

Erakan var av naturen envis, även om flera av dåtidens val pekat på en skamlig motsats bestående av feghet och öron vridna bakåt i rädsla. En gång i tiden hade han varit bekväm, omedveten om hur livet på egen han ledde sig och vilka motgångar det kunde innehålla.  Hunger var bara ett av de hinder som dragit sin kos sedan han blev medlem i Iwakus flock.
Träningen däremot visste han inte vad han skulle göra med. Det gick.. långsamt.  Han var för långsamt. Såg inte självklara strategier och tog inte chanser han borde. 
Framför allt så reste sig nästan alla individer över honom likt träd eller bergens toppar. 
Till generallöjtnanten harklade han sig först som om det skulle hjälpa mot den irriterande klumpen. 
"Det.. det går bra antar jag." Sade han och fuktade sedan läpparna.  Inte heller vågade han se mot vargens håll, utan lät blicken stadigt iaktta sjöns krusning.  Öronen vek sig bakåt när vinden ändrade riktning och med sig bar vattenfallet smärtsamma ljud. Än så länge vekade hans försök att skärma av ljuden fungera, till den rödbruna hannens lättnad, men en del av honom förväntade sig att likt den största av Strandens vågor i ljud när som helst skulle skälja över alla murar han byggt.

Fiero kände inte brodern och hade därför inte haft några förväntningar på hans svar, så besviken på de korta orden kunde man inte direkt säga att han blev. Men kanske heller inte fullt tillfredsställd. Ännu ett av hans karaktäristiska hummande lämnade honom och han sköt fram hakan lite, gnisslade med tänderna mot varandra då han smackade lite, smakade på luften. Han var inte den som drog svar ur andra, så angelägen var han inte. Och om sanningen skulle fram så hade Erkans korta svar mildrat hans intresse rejält. Så han återgick till att begrunda himlen.
Mindes den vackra stjärnklara höstnatten han och Aisu tillbringat inte långt härifrån, saknade stjärnorna där ovan honom lite. Moln kunde vara roliga på dagen, men i mörkrets timmar då en knappt kunde urskilj dem så uppskattade han fri sikt ut i rymden mycket mer.
Det var intressant. Sakerna han kunde distrahera sitt sinne med att tänka djupgående på för att slippa tänka på det jobbiga. En oro hade börjat växa i honom den senaste tiden. En rastlöshet. Han hade inte reflekterat över det först, den hade liksom smugit sig på honom och sedan då han insåg varför var det som att träffas av en blixt. Hans ögon var öppnade och han kunde inte sluta dem igen. Framförallt kunde han inte längre njuta av en hel natt sittandes i tystnad. Han ville prata, han ville röra på sig, framför allt ville han göra något. Känna sig handlingskraftig. Förändra. Och nog var förändringen på väg, det var ju det han kände, det var det som skälvde igenom hela hans kropp.
Nu hade han förirrat sig in i tankarna för långt för att kunna fokusera på den bleka månskäran ovan molnen. Tankarna surrade som arga getingar i hans huvud. Han kände hur pulsen ökade och hur det knöt sig i bröstet, halsen snörptes ihop.

Hastigt ändrade han åter tyngdpunkt och ett djupt andetag klöv tankarna mitt itu, vände blicken skarp mot flockbrodern.
"Har du lärt dig mycket?"
Frågade han, efter en alldeles för lång tystnad. Kanske en av de första frågor som han ställt i sitt liv som inte var till hundra procent uppriktig. Han behövde bara något att distrahera sig med.

Tystnaden gjorde Erakan obekväm. Som om det var något han borde veta men inte gjorde, och det därför blev tyst. 
Inte heller vågade han själv ta till orda. Det kändes fel att tala till en högre rankad, en han knappt kände heller, som om de vore jämlikar. 
Vad skulle han ens säga? 
Så när hanen äntligen talade, så kände Erakan hur lättnaden svepte över honom. Med då uppstod nästa problem. 
"Det känns inte som om jag lär mig tillräckligt mycket. Inte i relation till de andra i alla fall." sade han, ett ärligt svar men som gjorde honom väldigt utsatt i situationen. Det kunde nästa uppfattas gnälligt, även om hans ton snarare var riktad mot honom själv. Frustration över hans egna oförmågor.

[Korttttis ~]

Fiero lyssnade lugnt till hanens ord. Dröjde för en gångs skull inte med svaret.
"Det går olika fort för alla, men det är viktigt att hänga med."
Svarade han och hindrade en tystnad från att uppstå. Hummade sedan kort och fortsatte, plötsligt vänligare.
"Försök att berättiga för dig själv varför du tränar, se syftet med att lära dig. Det brukar hjälpa mig att behålla fokus och verkligen ge mitt allt."
Han log inte, men hade lika gärna kunnat göra det. Hans roll som mentor för valparna hade verkligen väck en sida av honom som han inte alls visste om. Han tyckte genuint om att lära ut. De oroliga tankarna var för tillfället bort, för det var han mycket tacksam.

Erakan vågade se på Fiero när hanen talat färdigt. Han satt tyst i någon sekund för att fundera på ett svar. Försökte se ett syfte till varför han var där, varför han gjorde det han gjorde.
Svaren var lite för få för hans tyckte.
"Jag följde med min kamrat in i flocken. Hon kom med utan större bekymmer, men jag kan fortfarande inte förstå vad Iwaku såg i mig." sade han. Det var Bara Zey-so som ha hade delat dessa tankar med tidigare. Erakan visste inte om det var smart att vara så rak med sina inre funderingar.
Han hade inga krafter att tala om, och alla andra reste sig som nordans furor ovanför honom. Bara valparna var mindre. 
Än så länge.
Då uppenbarade sig ett svar, men inte ett som han var speciellt glad över.
Han tränade för att få stanna.
För att få vara med Zey-so.
För att få tillhöra en familj igen.
Han såg på Fiero med sina melerade gråblå ögon.
"Du hjälpte mig precis inse något. Tack för det." sade ahn, och vågade ge ett skevt, tacksamt leende.

Fiero lyssnade lika uppmärksamt som han alltid gjorde när någon han valt att samtala med talade till honom.
"Iwaku vet vad han gör, om du inte litar på dig själv så lita iallafall på honom."
Sa han kort som svar.

"Draugai är en familj av krigare. Här krävs det styrka, men också lika mycket kärlek. Du kanske kan bidra med båda."
Fyllde han sedan i, nästan som om han tänkte högt. Den andre hanen var tyst en stund och tycktes fundera, Fiero studerade hans ansikte under tiden. När hanen tillslut tackade och sade att han insett något så kände sig Fiero belåten. Han log svagt som svar med sade inget mer. För honom var frågan utredd, färdigdiskuterad. Social kompetens kanske inte var generallöjtnantens främsta förmåga.

Det var inte alltid Erakan kände att han kunde bidra med något överhuvud taget. Det fanns stunder han till och med såg sig själv vara mer ivägen än något annat.
"Jag kan alltid försöka." svarade han, och kände efter det att han inte behövde säga något mer. Tystnaden hängde behagligt i hans öron, inte tryckande eller eller obekväm. 
Det kändes rätt.
Erakan vände blicken ut mot sjön. I bakhuvudet ekade vattenfallets avlägsna brus, men han kunde för ögonblicket fortfarande ignorera det.
Han hade vandrat till denna plats för att gamla minnen av en fjärran familj hållit honom vaken, och istället för sömn hade han fått en värdefull insikt.


[Koooortis]

Blicken hade åter sökt sig ut över området, det var verkligen en vacker plats som de valt slå sig ner på. Fiero gillade den och önskade att de kunde vara kvar här, även om planen aldrig varit att tillhållet skulle bli långvarigt. Det var bara tills valparna blivit stora nog för att vandra som de skulle hålla sig vid fallet. Han skulle nog sakna platsen när de vandrat vidare. Han hade många lyckliga minnen här. Då hanen svarade honom så sneglade han bara på honom kort och gav ifrån sig ett mjukt hummande. Sedan letade sig både blick och tanke iväg från flockbrodern igen.



[Kanske ska vi börja avsluta? :3]