Med bestämda steg sprang Sunna igenom det gulnande gräset, upp emot där hon visste att dom äldre kusinerna höll hus. Hon hade spänt följt dom under tiden dom tränat och det var så spännande så den lilla kroppen alltid vibrerade exalterat. Det litet ljut lämnade dom hårt sammanbitna läpparna när hon tänkte på tanken att dom själv snart skulle börja med att träna. Jaga dessa hemska nattvarelser. Aldrig tröttnade hon heller på historierna om dom, vissa kunde hon utantill men njöt lika mycket varje gång dom berättades, oavsett om det var första eller trehundraelfte gången hon hörde dom.
Mycket riktigt befann sig en av kusinerna vid träningsfältet och Sunna stannade upp, trampade ivrigt på stället och den mörka svansen slog hårt och snabbt bakom henne. Det lös nästan om den unga honan och sprakade små ljud hördes om henne och små elektriska laddningar lämnade hennes ben och dansade ut i gräset runt henne.
"Janos!" ropade Sunna med en ljus och alldeles för lycklig stämma och började tokrusa mot sin större ljusare kusin, hoppade till ibland som ett lyckligt litet föl i luften och fnittrade nöjd. Om det var något som gjorde att Sunna stack ut så var det hennes konstant lyckliga sätt att springa och skutta på. Förutom att hon tappade fokus snabbare än vinden kunde vända håll.
"Kan du inte visa hur man gör?" med ett stort leende såg dom bärnstensfärgade ögonen upp mot kusinen samtidigt som svansen vilt slog bakom henne och skapade små statiska ljud.

[Kusin Janos <3]

Janos var i vild diskussion med Ren efter en väldigt jämn sparring, som han slutligen förlorat på grund av något som Janos ansåg han inte alls borde ha förlorat för. Det var bara ett ögonblick ifrån att någon av dem skulle ta upp kampen igen när Sunnas valpiga rop skar genom luften. Janos slängde en sista sur blick på sin bror som vände honom ryggen innan han mötte på Sunnas lyckosaliga figur. Det var svårt att inte skratta när han såg hennes vilda skutt.
     “Visa hur man gör vadå?” frågade han med oförstående blick. “Hur man slåss? Men sånt är ju du för liten för,” sade han och plutade med läpparna i en överdrivet besviken min. Men sedan såg han sig omkring, som om han kollade efter någon, sedan hukade han sig och lutade sig lite närmare.
     “Men det mamma och pappa vet dör dem inte av, ha? Haaa?” Han vickade lekfullt på ögonbrynen innan han plötsligt tog ett skutt över henne och landade i det gulnande gräset på andra sidan om henne.
     “Kan du hålla hemlisar då, Sunna? Du är väl inte en skvallerbytta som Sol?” frågade han över axeln. “Kom, jag ska visa dig en sak.” Han nickade uppmanande framåt mot skogsbrynet.

Dom två äldre kusinerna var nog dom häftigaste hon kände, förutom Zaria hon var ganska cool hon också. Speciellt då hon verkar veta var fjärilar bor och massa annat viktigt. "Ja, jag vill också bli sådär bra på att slåss!" stämman lös av förväntan och lycka, tänk skulle Janos lära henne hur man slåss då skulle hon ligga långt före sina två systrar. Kunna visa dom coola sparkar och rörelser, kanske nå mer häftigt.
Sunna drömde sig iväg så hon nästan höll på att missa vad Janos talade om och lutade sig närmare honom med sina små nästan lysande ögon och nickade förväntansfullt. "Jag har faktiskt börjat träna, så det så!" sa hon med en stolt stämma och följde den äldre kusinen med blicken och sprättade till lyckligt då han med stora men mjuka rörelser hoppade över henne. Det lös vara livsvilja och ljus från den lilla fläckiga honan då hon skuttade efter honom. "Jag är jätte bra på att hålla hemlisar, mycket bättre än Sol, hon är som en padda på gaser." fnittrade hon lyckligt fram och gick upp bredvid Janos och tittade nyfiket ut mot skogen. Undrar vad han skulle visa henne för spännande, kanske en eldsprutande kanin. Hon skakade nästan av nyfikenhet och små elektriska sötar sprakade runt dom mörka små tassarna, redo att springa dit så fort hon kunde.

“Padda på gaser! Ha!” skrattade Janos högt. Ändå kunde han inte låta bli att dra lite på mungiporna i ett stelt flin när minnet av hur Sol fått honom att äta en groda. Han hade fått spendera en och en halv natt hos Krita.
     Janos kastade med huvudet i en stor gest och började leda dem mot skogsbrynet. Vid det här laget hade han lärt sig lyssna till det sprakande ljudet som Sixtens valpar hade en tendens att ge av sig. Janos älskade dem små liven, det kunde han inte ens försöka förneka, men han hatade stötarna. Inte för att de nödvändigtvis gjorde ont alla gånger, bara känslan av dem. Så Janos skyndade sig att öka utrymmet emellan dem lite för att försäkra sig att han var utanför riskzonen.
     “Kom! Här borta!” uppmanade Janos. Han gjorde en poäng av att trycka sig förbi några buskar och kikade över dem som om att försäkra sig om att ingen följde efter dem. Sedan sjönk han ner på armbågarna, en liten bit framför Sunna och såg på henne med den allvarligaste minen han kunde förmå sig att hålla.
     “Okej, okej…” började han viskande. “Jag kan inte fatta att jag ska berätta det här för dig nu… Lova att du inte skvallrar?! LOVA!” Janos spände blicken i henne. “Golare har inga polare.” Det var ett mantra alla valpar hört honom upprepa många gånger. Då visste man att Janos hade något ytterst hemligt att dela med sig av; eller om man var vuxen, att han höll på att lära valparna något hyss.
     “Det finns ett brottargrepp…” han talade långsamt för att bygga på spänningen, “ett grepp som gått i arv i flera MILJONER år. Det sägs att det till en början kommer från självaste Meimei och Tenrai. Jag fick lära mig det av pappa, och pappa fick lära sig det av farfar, och farfar fick-” han hejdade sig när han insåg att Sunna höll på att tappa tråden, “du fattar. Anledningen till att det är så hemligt, är för att det är dödsfarligt. Bara VISSA klarar av att använda sig av det här greppet, och de som inte gör det... “ han lutade sig lite närmare, “dör.” Han nickade med stora ögon, som för att intyga om att det verkligen var sant. “Du har väl hört om att vi hade en brorsa som hette, ööööh,” han såg sig omkring för att leta efter hjälp till namn, “-gren? Ögren? Han var för svag. Han ligger begravd här borta faktiskt,” sade han med lättsam ton och nickade över axeln. Sedan vände han blicken mot Sunna igen. Han var inte säker på om hon såg livrädd eller ivrig ut. Hade han gått för långt?
     “Är du säker på att du vill lära dig det här greppet?”

Den lilla svansen viftade vilt och Sunna följde efter Janos in bland buskarna. Det var trångt och dom rev i pälsen men hon var så exalterad att det gjorde inget, Janos var ju trots allt den coolaste i helaste världen. 
Nyfiket kröp den ljusa fläckiga tiken ihop lite och lyssnade spänt på vad han hade att säga, dom redan stora ögonen blev ännu större. Intensivt nickade hon och viskade tillbaka. "Golare har inga polare." Svansen slog hårt i marken och små elektriska sprak bildades i den mörka svansen. 
Janos började berätta om ett brottargrepp och Sunna la all sin lilla uppmärksamhet på vad han hade att säga, men ju mer han berättade ju mer tappade hon fokus och började istället försöka fantisera ihop vad detta grepp kunde vara men hon hann inte långt innan Janos fångade hennes intresse igen. Dör.
En rysning spred sig längst ryggraden och pälsen reste sig bakom öronen.
"Ögren?" hon såg ner i marken och försökte komma ihåg om någon hade berättat om denna Ögren, en känsla av skam började knyta sig i magen för att hon inte kunde komma ihåg Ögren. Med sorgsna ögon såg hon emot platsen Janos berättade att den bortgångna brodern låg begravd. Den sorgsna blicken gick fort över till beslutsamhet och hon reste sig upp och såg på Janos. "Ja!" små trådar av elektricitet åkte igenom pälsen och hon nickade beslutsamt. "Lär mig, jag ska klara det som Ögren inte kunde. Jag ska bli starkast och en dag leda Jägarna!" många hade nog skrattat åt hennes ord men tittade man noga på den lilla ljusa tiken så kunde man tydligt se att hon menade vart enda ord. Hon skulle bli stark och skydda alla.

Janos drog instinktivt upp läpparna lite i en grimas när han såg strömmen av elektricitet genom Sunnas päls, men dolde den snabbt igen.
     “Dåså! Bra! Jag visste att du inte var nån mes,” flinade Janos och stötte till Sunna lite på skuldran med tassen. Sedan backade han bak några steg för att lämna mer utrymme mellan varandra.
     “Okej! Då börjar vi,” sade han och kastade sig ner på armbågarna med bakdelen i vädret. “Det är viktigt att du gör precis som jag säger nu, Sunna, annars liksom - jag vill inte berätta för Nadie att du -” han svalde hårt och högljutt och spärrade upp ögonen i en liten skrämd min.
     “Okejokejokej, det här greppet heter… Tiger,,, tass,,, boogie! Just det! Tigertassboogie!” Janos gjorde sig absolut yttersta för att inte bryta ut i skratt. Vad sa han ens? Han skakade bara lite på huvudet. “Alltså, det är det formella namnet på greppet. Det går bra att bara skrika NACKSVING! när man gör det. Just det! Det är en del av grejen. Man måste säga det när man gör det, annars, ja, du vet…” Han slängde ett menande ögonkast åt hållet där “Ögren” var “begravd”.
      “Hänger du med, Snurran?” Janos visste knappt själv om han gjorde det.

Bara mesar var en mes, Sunna är ingen mes. Hon är coolast i världen, inte rädd för någonting och det skulle Janos minsann få se. När Janos sänkte framkroppen lyssnade den lilla stäpparen spänt och nickade ivrigt, ett litet skräckslaget uttryck dök upp för ett ögonblick när han berättade att han annars var tvungen berätta för mamma. Nej inte kunde han berätta för hennes mor, vem som helst förutom henne. Men det dröjde inte många sekunder så hade han hennes fulla intresse igen och Sunna lyssnade noga. Tigertass... Boogie? förvirrat rynkades pannan ihop och hon försökte se framför sig hur greppet såg ut. Vad är en tiger? Behöver dom en tiger för att utföra det hela, det finns väl inga tigrar här? Tankarna hann vandra iväg och Sunna började försöka komma på vad en tiger var och hur dom ser ut, kanske var det en söt rosa björn. Aldrig hade hon sett rosa björnar förr så det var ju inte omöjligt att ett tiger ser ut så, hon tycker till och med ordet tiger låter som en rosa björn. 

Nacksving! 
Bilderna av dom rosa björnarna försvann och det suddiga fokuset hamnade åter på Janos. Hon följde hans blick och den unga honan svalde hårt. Örgen hade mycket fina blommor på sin grav men Sunna ville inte riktigt bli en hög blommor, inte än iallafall. 
"Ja, ja jag hänger med!" ett brett leende sprack fram och hon skuttade vilt framför Janos och ville se denna tigertassboogie move. "Visa, visa hur den funkar!" En konstig bild av tigrar som gjorde vad hon trodde var nacksving framför sig. En dag måste hon fråga Janos var man kan hitta dessa tigrar, hon ville så gärna nacksvinga med dom.