Vasilisa hade vilat upp sig efter dagarna hon spenderat i Skuggfall tillsammans med sin bror och andra ur flocken. Det hade varit ett par intressanta men hektiska dagar, och hon var tvungen att medge att det var skönt att åter vara tillbaka vid lyan. Ju mer tid som hon spenderade tillsammans med gruppen, hade hon sakta men säkert börja att känna sig mer som en av dem. Än var hon inte helt övertygad om att hon hörde hemma är, det kändes inte... hundra än.

Vargtiken hade sökt sig bortom lyan och befann sig nu ensam mitt i den djupa skogen. Bland stora trädstammar kunde man finna henne, sittandes med ryggen rak och öronen spetsade. Hennes ögon var slutna och hennes andetag var långsamma. Tankarna var det som för tillfället dominerade hennes tid; gjorde hon rätt med att stanna här, hur var det med hennes föräldrar samt de nya valparna, och var hennes bror ens glad av att ha henne här? Det var bara ett fåtal av de frågor som spökade i hennes hjärna, och hon visste inte hur hon skulle besvara eller kontrollera dem.

Kolzak hittade sin syster i ensamhet i Ötamons djupa skogar. Han visste inte om hon sett honom, men hon måste ha hört hans tunga steg mot skogens jordgolv.
"Vassya."
Det låg något nostalgiskt över det smeknamnet och Kolzak kunde inte låta bli att le åt det. I all ärlighet var han glad att systern valt att stanna hos dem. Hon hade redan hunnit bekanta sig Ezekiel och de andra. De verkade komma överens. Men något grämde honom så oerhört, så mycket att han mådde illa. Hur skulle hon reagera om hon fick reda på vad som verkligen hänt Ilya? Än hade Kolzak inte sagt något, och inte Ezekiel heller. 
Men hon behövde veta. Hon förtjänade att veta. Om hon verkligen ville vara en del av dem, behövde hon dessutom följa deras mål.
"Vi har en del att tala om."
Det var avslappnande att kunna tala ryskan med henne. Det kändes som hemma, att tala språket med någon som förstod till fullo. Kolzak gjorde en nickning, en gestikulering för henne att följa. "Gå med mig."

"Vassya."

En bekant röst fick henne att långsamt öppna ögonen och den ljusa blicken landade på sin bror, sin ledare. Det hade gått år sedan smeknamnet hade yttrats och en varm känsla spred sig inom henne och det ryckte lätt i hennes läppar när Kolzak valde att påbörja konversationen på deras modersmål. Saknaden hade varit större än hon kunnat ana och det fick henne att tänka på sitt, eller rättare sagt deras, hem.

"Vi har en del att tala om. Gå med mig."

Hon nickade och utan att vänta ytterligare reste hon sig upp och slöt upp bredvid sin bror. De var jämnstora och där de rörde sig bredvid varandra kunde man lättare se deras likheter, men även de få olikheter som skiljde dem åt.

Vasilisa ville yttra sig, berätta om sina funderingar och tvivel men visste inte hur hon skulle uttrycka sig. Rädslan över att att säga fel ord gjorde att hon fortsatte i tystnad. De två syskonen hade en gång i tiden stått varandra mycket nära, men med åldern och det faktum att de skiljts ifrån varandra gjordes allt svårare. Vasilisa ville inte förlora honom igen och skulle aldrig förlåta sig själv om anledningen till det var för att hon uttryckt sig fel.
"Har det hänt något?", frågade hon på modersmålet samtidigt som hon vände ansiktet åt höger för att möta sin broderns blick. Trots osäkerheten visade hon den inte, ville inte visa sig svag inför honom. Det enda Vasilisa ville nu var att Kolzak skulle vara hos henne av ren vilja och känna stolthet för det hon höll på att bli.

Har det hänt något? Det kunde man påstå. Han log svagt när han mötte hennes bärnstensblick. 
"Jag vill bara säga att..."
Han pausade. Varför var det så svårt?
"Ja, alltså. Först och främst. Jag är glad att du är här, med oss. Verkligen."
Hans något glasartade ögon var ett tecken på sanningen. 
"Jag saknade dig. Trodde att jag aldrig skulle få se dig igen."
Kolzak visste att det inte var allt han hade på hjärtat. Hur mycket han än ville hon skulle se glädjen han kände inför hennes närvaro, fanns där även ett mörker hon var tvungen att bevittna. Han kunde inte leva i en lögn. Inte i en lögn där hon trodde han var oskyldig.
"Jag... när jag lämnade er, den dagen. Nånting hände."
Ångesten stegrade och det kändes plötsligt jobbigt att andas. Kolzak försökte skingra alla tusentals tankar, alla skuldkänslor med den oövervinnerliga känslan av rättvisa. Han hade gjort rätt, eller? Visst hade han gjort rätt? I Vasilisas närvaro var han inte säker.

“Jag saknade dig. Trodde att jag aldrig skulle få se dig igen.”

Orden värmde henne och det kändes som om något kramade om hennes hjärta när Kolzak uttalade dem. Det var det här hon behövde höra, att han faktiskt ville ha henne här för hittills hade hon nästan känt sig i vägen. När Vasilisas blick mötte hans blinkade hon ett par extra gånger för att få bort de små tårar som bildats och det ryckte lätt i hennes mungipa när hon såg att även han var lätt tårögd. Samtidigt som de fortfarande rörde sig framåt i lugn takt, tog hon ett litet kliv närmre sin bror. Värmen från honom fick henne att känna sig säker, trygg.

Hon var omedveten om hur snabbt saker kunde ändras, hur snabbt de skulle komma till att ändras.

“Jag… när jag lämnade er, den dagen. Nånting hände.”

Den värme som kramat om hennes hjärta övergick snabbt till oro. Vasilisa ville inte tänka på den dagen så de skiljts åt igen, hur det mötet hade gått till och hur dåligt hon hade mått efteråt. Men vad var det som hade hänt efter mötet, som fick honom att agera på ett så osäkert vis? En del av henne visste inte om hon ville veta
“Vad hände, Kolzak?” frågade hon lågmält. Hennes röst var allvarlig, och i hennes bärnstensfärgade ögon lös en ängslan igenom. “Du vet att du kan prata med mig.”

"Jag vet det," medgav han till hennes ord. "Men det här kan förändra allt."
Kolzak stannade upp, för han visste inte ifall han skulle klara av att ta ett steg till. Benen darrade nästan och han var för ett ögonblick rädd att de skulle ge vika.
"Vasilisa. Ilya, den dagen... han kom ifatt oss, och jag var rädd att han skulle skada Ezekiel. Han talade så illa, han var så arg."
Kolzak drog ett darrigt andetag. Hans ögon var glasartade, helt blanka. "Jag... jag blev också arg. Jag är rädd för den sidan av mig. Mörkret i mig."
Kolzak såg på henne trots att hennes blick skar i honom. Hans hjärta kramades åt, halsen snördes åt och Kolzak var osäker på om han ännu hade förmågan att prata.
"Jag anföll."
Han var så nära att brista i gråt men han var tvungen att stå på sig. Berätta. Berätta för henne. Rädslan att hon skulle hata honom, lämna honom var större än något annat just nu. Att Vasilisa skulle lämna honom och återvända hem. Det skulle förgöra honom.
"Jag dödade honom, Vasilisa. Ilya är död."

Broderns nervositet fick hennes hjärta att bulta hårdare, snabbare. Desperat gjorde hon ett försök till att förstå vad det var han försökte berätta. Vart ville han komma? Vasilisa insåg att ju mer han berättade, desto mindre ville hon fortsätta lyssna. Trots att hon hade lovat att alltid lyssna, så ville hon inte höra fortsättningen på det här.

“Jag anföll.”

Långsamt började hon att skaka på huvudet i en strävan att få honom att sluta.

“Jag dödade honom, Vasilisa. Ilya är död.”

Det kändes som om någon hade slagit henne hårt över ansiktet när Kolzak yttrade de sista orden. Hon drog efter andan och såg på honom med en blick som var blandad av chock, sorg och rädsla. Vasilisa hade lämnat sina föräldrar och sin syster i sökandet efter sina bröder, och nu stod hon i en situation hon aldrig hade kunnat tänka sig. Kolzak var åter vid hennes sida, men aldrig skulle hon uppfylla sitt uppdrag i att finna den andra brodern.

Benen ville vika sig under henne och förtvivlat blinkade hon i ett desperat försök att få bort tårarna som omedvetet hade bildats i hennes bärnstensfärgade ögon. Vasilisa kämpade emot lusten att vända sig om och fly därifrån, med svansen mellan benen och öronen bakåtstrukna. Nyheten om att Ilya var död, och inte dödad hur som helst utan av sin egen bror… Hon ville förneka det, vägrade förstå att Kolzak var kapabel till det. Vad var det som sa att Ilya var den siste ur familjen som han skulle skada? Inte skulle väl Kolzak skada henne? Vasilisa skämdes för sina tankar och kom på sig själv med att ha lagt mer tid till att fundera över Kolzak, än att känna sig ledsen över det faktum att Ilya var död. De hade inte stått varandra speciellt nära, utan Vasilisa hade alltid varit närmre Galina och Kolzak, åtminstone till den dagen de skiljdes åt.

Vasilisa insåg att hon hade varit tyst under flera minuter med blicken fäst på broderns panna, och hon gjorde ett försök till att yttra sig, men inga ord lyckas lämna henne och hon rynkade pannan i frustration och förtvivlan. Hon tog ett djupt andetag och nickade långsamt. På bara några sekunder var hennes tvivel och sorg likt bortblåst. För Kolzaks skull var hon tvungen att samla sig, han behövde henne lika mycket som hon behövde honom.
“Det är okej. Bсе хорошо”, svarade hon tyst. Jag förstår. Vasilisa blev förbluffad över styrkan i sin egna röst då hon tagit för givet att den skulle spricka, på samma sätt som hon var förvånad över att hon inte var mer förstörd över Ilyas död. Tvärtom kände hon sig lättad över att veta vad som hänt honom, och det skrämde henne något så innerligt. "Vi alla kommer till en punkt i livet där vi behöver göra uppoffringar."

Kanske fanns det mörkret Kolzak talade om, även inuti henne?

Kolzak stirrade på henne, som om han inte begrep. Som om han trodde han hört fel. Men hennes tonfall var så starkt, och hennes blick var stadig. 
"Vasilisa, du..."
Kolzak fattade inte. Han kände en lättnad, kanske betydde det här att hon inte skulle lämna honom ändå. Samtidigt var han förvirrad. Hon borde hata honom. Skrika på honom. Slå honom. Vad som helst.
"Om du vill lämna mig nu så förstår jag det."
Han försökte le, försiktigt, men han skakade. "Om du är rädd... jag förstår det. Det är okej, Vassya. Bara... jag..."
Kolzak drog ett djupt, skälvande andetag. "Hur kan du... förstå? Att jag gjorde en sådan sak?"

Vasilisa skakade långsamt på huvudet. Hon tänkte aldrig mer lämna hans sida, tänkte inte svika honom på det sätt hon gjort så många gånger förr. Den här gången skulle hon finnas där för honom i vått och torrt, i både toppar och dalar. Dels för att hon var skyldig honom det, men också för att hon ville. Familjen var det viktigaste för henne, och Kolzak var hennes enda riktiga familj nu.
    När han gjorde ett försök till att le men misslyckades, gjorde hon det åt honom. Vasilisa sänkte huvudet samtidigt som hon tog några kliv närmre honom för att visa att det var okej, hon fanns där för honom och hon var inte rädd. För några sekunder hade hon varit det, när nyheten nyss uttalats, men den hade lagt sig lika snabbt som den uppstått.
    "Jag vet inte", svarade hon ärligt och mötte hans blick. Vasilisa var förvånad över att hon inte reagerat på annat sätt och undrade hur det kom sig. Ilya hade trots allt också varit hennes bror. Hon tog ett djupt andetag samtidigt som hon tog de sista kliven mot sin bror innan hon omfamnade honom i ett försök till att lugna ned honom.
    "Kanske för att det mörker du talar om...", började hon tyst men tillräckligt högt för honom att höra. "Jag känner igen det. Det finns inom mig också."

Det finns inom mig också. 
Kolzak buffade in i henne lätt med bogen, tryckte sedan sin hjässa mot hennes kind. Det smärtade honom att höra det, att ohn led på samma sätt som han. Var det deras lott? Hade han dragit in henne i fördärvet.
"Förlåt mig," mumlade han med en låg röst. Han såg på henne, blicken blandade med sorg men också beslutsamhet. "Vi gör det här tillsammans. Är du med mig, moya sestra?"



[Avslutat!]