[Reserverad för Navareil.]

Det var ett kalt och ödsligt område som Hon hade fört honom till. Men det gjorde ingenting, kalt och ödslig eller frodandes av växtlighet - det spelade ingen roll. Inte så länge det gjorde henne nöjd, och det gjorde det. Inom sig kunde Kaiito höra demonens ljuva hummande som hon alltid använde för att tala om när hon var nöjd. Och det gjorde honom glad. För trots allt så var han glad när hon var det. Det var allt han ville, allt han önskade - att göra henne tillfredställd. Livet var inte värt mer.
Vad de gjorde här visste han inte. Sanningen var den att han inte visste mycket längre, det var ett tag sedan han hade vetat meningen med dessa vandringar. Men han visste bättre än att fråga, visste bättre än att undra. Det allra bästa var att bara acceptera, och det gjorde han. För trots allt, han älskade Henne. Och Hon ville honom inget ont, för Hon kände likadant för honom.

Det trasiga skalet av vad som en gång varit en varg släpade sig fram över slätten. Pälsen var matt, smutsig och tovig. Ögonen som en gång lyste klart hade nu knappt någon gnista kvar, som om de blåa kristallerna var täckta av en dimmig hinna. Kroppen var mager, utmärglad. Revbenen stack ut och benen var inte mer än pinnar. Han var ett vrak, inget annat.
Sömnbrist och en ständig hunger hade lett till hans utseende. Men han fick inte sova för Ristaka, han fick inte äta ordentligt för Henne. Men det gjorde ingenting, för Hon älskade ju honom.
Han gjorde allt för att göra Henne glad...

Och där vandrade de nu över den kalla slätten. Tillsammans, precis som det alltid skulle vara. Kaiito och hans Älskade, tillsammans.

[Skumt, men var längesen jag rollade Kaiito.]

Nava låg där och vilade. På en av de få kullarna på denna karga slätt. Ångan från en het källa i närheten fick luften att vara varm och kvalmig men den höll i alla fall kylan borta även om även ett lät dis låg över denna dal. Bredvid honom låg flera större stycken kött från den mammutkalv han lyckats dräpa för någon dag sedan. Han själv var fortfarande mätt av den festmåltiden.

De blodröda ögonen föll på en varelse som kom närmare honom. Ju närmare den kom desto mer såg han av den sorgliga uppenbarelsen. Han vinklade fram öronen först men sedan vek han bak dem och han blottade tänderna ännu mer. Han hade hört talas om de döda som ännu kunde röra sig, som levde fast de inte gjorde det. Han reste sig upp. Denna sorgliga uppenbarelse kunde ju inte leva. Han morrade till. "Stanna vem eller vad du än är"

Ett svagt väsande ekade genom hans huvud då Demonen med en intresserad blick fick honom att vrida på lätt på huvudet. Och hans egna tomma blick föll på en varelse. En varg. En levande varg.
Kaiito ryckte till, höjde huvudet och rynkade nosen. Det var länge sedan han hade mött en annan varg. En levande varelse. Ensam i bergen med sin älskade hade han tappat större delen av sitt förstånd och hela sin sociala förmåga. Så när den andre med en varnande röst talade åt honom sökte han desperat i sitt inre efter Ristakas stöd. Det enda som mötte honom var ett ekande kallt skratt som hånade hans rädsla.
Han fick inte vara rädd, han kunde inte göra Henne besviken...

"... vem?" Ordet var trevande, och det hördes klart och tydligt att Kaiito inte visste vad han talade om. Det var så länge sedan han yttrat ett ord. Rösten var hes, skrovlig, och så fort han talat var han tvungen att harkla sig. Strupen kändes torr, han ville inte möta denna varelse. Men han var tvungen, för Hennes skull. Hon fick inte tro att han var feg.
Men han stannade. Även om det kanske inte var för att den andre hade sagt åt honom att göra det så stannade han. Ett enkelt kommando som hans avdomnade kropp lyckades följa. Och kanske var det tur, då han inte var i något skick för att reta upp någon annan.