Pågående Event
Senaste ämnen
» Dödslistaaan
Än minns jag det strålande norrskenet EmptyIdag på 20:50 av Kato-Britt

» I dina ögon himlaljus [Nomë]
Än minns jag det strålande norrskenet EmptyIgår på 12:13 av Nomë

» [VE20]Skulpterande snö[P]
Än minns jag det strålande norrskenet Emptyfre 22 jan 2021, 15:36 av Poppel

» [Avslutat] Till dödslistan
Än minns jag det strålande norrskenet Emptytor 21 jan 2021, 10:55 av Yargol

» [Avslutat] Titeländringar
Än minns jag det strålande norrskenet Emptytor 21 jan 2021, 10:51 av Yargol

» [Avslutat] Titlar
Än minns jag det strålande norrskenet Emptytor 21 jan 2021, 10:51 av Yargol

» Äntligen hemma [P]
Än minns jag det strålande norrskenet Emptytor 21 jan 2021, 00:33 av Flippa

» Utan mitt liv [Flippa]
Än minns jag det strålande norrskenet Emptytor 21 jan 2021, 00:13 av Flippa

» Skapandet av en Yeti [Lune]
Än minns jag det strålande norrskenet Emptytis 19 jan 2021, 12:01 av Trian

Vem är online
Totalt 5 användare online :: 1 registrerad, 0 dolda och 4 gäster. :: 1 Bot

Vargon

Flest användare online samtidigt: 152, den mån 04 nov 2019, 23:54
Chatt
Heads up! Uppdatering av karaktärslistor och titlar
Än minns jag det strålande norrskenet Emptytor 10 dec 2020, 15:57 av Yargol

Hej allesammans!

Nu när Numoori äntligen tycks vakna upp lite igen efter årets långa dvala så passar vi i Crew på att se över medlemslistan och alla karaktärer och konton vi har på sidan. Vi har med detta upptäckt att där är väldigt många karaktärer och konton som i dagsläget saknar rätt titel eller någon form av notis om vad som hänt dem, och det gör därför just nu att det ser ut som att flera spelare …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Vinterevent 2020
Än minns jag det strålande norrskenet Emptytis 01 dec 2020, 00:29 av Admin

.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.

Mörker och stjärnklar natt bryts snart av ljus
Och plötsligt nu som förr
Med färger från en dröm
Så ser vi himlen åter dansa


.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.






Välkommen till vårt officiella vinterevent 2020 som är en direkt callback till norrskenseventet 2014.

Det vi fick bevittna då …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




 

 Än minns jag det strålande norrskenet

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Andúnë

Andúnë

Spelas av : Emmsa

Än minns jag det strålande norrskenet Empty
InläggRubrik: Än minns jag det strålande norrskenet   Än minns jag det strålande norrskenet Emptylör 10 feb 2018, 13:22

[Reserverad för Iwaku.]

Den stilla luften i skogen var på ett sätt ogästvänlig. Det verkade som att allting stod stilla. Men på ett sätt var det ändå rogivande. Som om omvärlden hade stannat upp, som om tiden inte gick. Stillheten var tryckande och nästan obehaglig, men ändå på något sätt tilltalande.
När Andúnë hade beträtt området hade för några ögonblick tvekat, men månen hade manat på henne. Inte med ord, men med en känsla som spred sig genom hennes kropp. Och hon hade valt att lyssna till den. Och medan hon sköt tveksamheten åt sidan hade hon vandrat in i den tysta och stillsamma skogen.
Hon hade stannat upp under dagen, vilat sina ben och slumrat en stund. Och när skymningen åter hade kommit hade hon fortsatt sin färd.
Ännu var himlen relativt ljus, även om solen inte syntes spred den en orange färgkaskad vid horisonten. En kaskad som knappt var synlig för de höga träden, men som ändå gav ljus över omgivningen. Snart skulle den vara borta, och natten skulle återvända. Andúnë längtade.
Runt hennes öga började måntatueringen lysa allt starkare ju mer mörkret lade sig över världen, och ju mörkare det blev desto piggare kände sig Andúnë. Hon var en nattvarelse, tack vare månvargsblodet.

Vad hon letade efter hade hon fortfarande inte kunnat kartlägga. Hon följde bara månen, eller rättare sagt det känsla han gav henne. Hon bara vandrade, osäker på om hon verkligen hade ett mål, men det gjorde henne ingenting. Länge hade hon vandrat utan ett mål, så att fortsätta på det viset var ingenting som störde henne.
Men just då, i stunden då hon funderade över just den saken, så stötte hon på en svag doft, medförd av en svag bris. En doft som väckte ett minne hos henne. Ett minne av en natt hon spenderat i en ståtlig hanes sällskap, i skenet av det vackra norrskenet som hade dansat över himlen under en längre period för flera månvarv sedan.
Och hon stannade upp, höjde huvudet, vädrade. Men doften var försvunnen, bort likt den svaga brisen som hade fört den med sig. Det var åter vindstilla, och inga spår av den bekanta doften hon tyckt sig känna.

Andúnë ruskade på huvudet. Kanske hon hade inbillat sig. En lätt suck lämnade henne, för det hade varit trevligt med sällskap. Speciellt av en gammal bekant. Men det fanns ingenting att göra åt saken, och hon slog tankarna på Iwaku ur huvudet.
Återigen började benen röras, och Andúnë fortsatte stillsamt sin vandring genom den tysta skogen.
Till överst på sidan Gå ner
Iwaku

Iwaku

Spelas av : Mattiz

Än minns jag det strålande norrskenet Empty
InläggRubrik: Sv: Än minns jag det strålande norrskenet   Än minns jag det strålande norrskenet Emptymån 12 feb 2018, 14:48

Iwaku hade under de senaste dagarna spenderat mycket tid i flockens centrum skulle man kunna säga. Med valpar och jakt till hela flocken så fanns det mycket att göra. Han hade lagt revirets gränsbevakning på Labonita, som han litade ovanligt mycket på. Han visste vart hon kom ifrån och på något sätt var det betryggande nog. Hon var dotter till vargar som i generationer varit väldigt trogna sina flockar och att hon bestämt sig för att vara en del av Draugai istället för de hon kanske händelsevis kom ifrån gjorde honom nästan mer säker på att hon hittat sin plats hos dem. Må hon inte vara speciellt bra på att hantera valparna, men det behövde hon inte heller. Bushi var mer än väl kvalificerad och Ethan var trotts allt alltid där för att se till att de inte hände något. För att rensa tankarna som han vill göra ibland hade han valt att följa med Labonita på en eftermiddagstur runt reviret och dess utkanter. De småpratade lite, diskuterade alla knasiga idéer valparna kunde komma på vissa dagar och de pratade om deras tidigare vandringar de haft, båda på olika håll för att senare även spendera längre stunder i tystnad men i sällskap av varandra. 

Iwaku stannade sedan plötsligt upp. Labonita gjorde detsamma och studerade honom med sina giftgröna ögon smått förvånad över hans plötsliga rörelse. Vad var nu detta? Iwaku höjde huvudet och nosen för att vädra åter igen. Som om han inte betrodde sin nos första gången den talade om för honom att en välbekant doft befann sig inom räckhåll. Hans minnen dansade tillbaka till en rofylld natt där många beslut hade tagits från hans sida och en tydlig bild av en vacker siluett framför honom. Han log för sig själv att han nickade åt Labonita eftersom han styrde stegen bort från reviret. Hon nickade tillbaka och log som svar för att styra sina egna steg längs med gränsen istället. De skiljdes åt, för han behövde helt enkelt se om hans nos bara spelade honom ett elakt spratt eller om den talade sanning för honom. I så fall, såg han fram emot detta möte väldigt mycket mer än vad han faktiskt hade väntat sig.
Till överst på sidan Gå ner
Andúnë

Andúnë

Spelas av : Emmsa

Än minns jag det strålande norrskenet Empty
InläggRubrik: Sv: Än minns jag det strålande norrskenet   Än minns jag det strålande norrskenet Emptytis 13 feb 2018, 21:31

Då mörkret lade sig allt tätare över världen stärktes den drivande känslan inom Andúnë i samma takt som måntatueringen omkring hennes öga lös allt starkare. Och slutligen, när endast en svag kaskad av solljus fortfarande dröjde sig kvar över himlen, kunde hon känna den styrka som natten alltid gav henne. Ovanför hade stjärnorna intagit sin plats på det allt mörkare himlavalvet och ett svagt leende drog över hennes läppar där hon vandrade fram genom den stillsamma skogen.
Det var sannerligen om natten hon verkligen levde.
Och för några ögonblick njöt hon bara av sin tillvaro, innan åter en svag vind nonchalant svepte förbi henne. Och trots att den bar på samma doft, verkade den starkare denna gång.
Återigen stannade Andúnë, avbruten från sin rofylldhet. En smått förbryllad min gled över hennes ansikte då hon åter vädrade i luften. Men vinden hade stillnat, och doften fanns ingenstans att finna. Kort ruskade hon på huvudet. Vad var egentligen detta?

Och ett tvivel började gro inom henne. Kanske det var skogen som spelade henne ett spratt av något slag? Kunde det vara andar eller andra varelser utom denna värld som hade någonting med saken att göra? Det hade kanske inte varit så smart att beträda detta område, trots allt...
Men Duraneir manade på henne. Tveksamt vände Andúnë blicken mot himlen, osäker på om det verkligen var månen som vägledde henne eller om hon bara inbillade sig. Men, precis som vanligt, valde hon att tro att det var månen.
Och hon fortsatte framåt genom nattens mörker.

I det läget kunde hon inte veta vad det beslutet skulle leda till, men det dröjde inte länge innan hon åter stötte på doften. Starkare. Mer välbekant. Och som från ingenstans vaknade en glädje inom henne. En längtan som hon inte anat att hon hade bruit med sig under sin färd gjorde sig sedd, och takten på  stenen ökade.
Den tvekan hon tidigare hade känt var som bortblåst, och kvar fanns endast en målmedvetenhet som drev henne vidare genom natten. Det var han, Andúnë var övertygad om det.
Det var han.
Och när den mörka, ståtliga skepnaden uppenbarade sig mellan de kala träden stannade hon genast. Ett djupt andetag drogs när den majestätiska hanen klev inom hennes synfält och för några ögonblick stod hon mållös. De gråa ögonen hölls fixerade vid den mörke vars päls glänste vackert då han dränktes i månens silverfärgade sken. Det var som taget ur en dröm, en annan sorts verklighet. 
Sagolikt.
"Iwaku." Rösten var klar. Hon sade hans namn med respekt.
Den drivande känslan i hennes kropp hade tonats ner, och kvar låg endast en tillfredsställelse. Och hon kunde inte låta bli att undra om det var hit månen hade velat leda henne. Om det fanns mer att hämta hos denne hane.
Till överst på sidan Gå ner
Iwaku

Iwaku

Spelas av : Mattiz

Än minns jag det strålande norrskenet Empty
InläggRubrik: Sv: Än minns jag det strålande norrskenet   Än minns jag det strålande norrskenet Emptymån 19 feb 2018, 19:10

Iwaku bar sitt huvud med stolthet som vanligt, åren hade gett honom visdom och värdighet. Han kunde nästan se sig själv i bilder, hur han förändrats och utvecklats. Från en självsäker, dumdristig pojkspoling till den han är idag. Han var på väg i den riktning han alltid velat. Att bli respekterad och få akturitet, tidigare hade han upplevt att han behövde vara akturitär för att få det han önskade. Men nu fick han den respekt genom att leda dem, inte fösa dem framför sig. Det var en annorlunda känsla av ansvar för flocken som hade infunnit sig hos honom ända sedan Aisu försvunnit och han kände inte längre behovet av att erövra något. Nej de hade sin skog, sitt hem. Tanken på att vandra till slätten fanns fortfarande, att återvända hem till hans plats. Där han föddes och växte upp. Återuppleva minnet av den tid han vandrade med Qu, där alla hans förebilder en gång befann sig. Det var minst sagt en spännande tanke. Valparna hade växt, men än så länge kanske de behövde växa till sig innan de utsattes för ännu en vandring. Han väcktes av sina egna tankar när den han sökte öppnade sin mun och bröt den stilla tystnaden. 

Ett leende klädde hans annars så mörka och känslolösa läppar. Det var försiktigt, men med tydlig varm framtoning. Han var glad att se henne och höra hennes stämma. Det var åter igen en fantastiskt vacker syn i hans inre när han tog sig närmre och kunde höra henne tydligare. Hennes rörelser var så, unika. Han kunde inte komma på ett bättre ord. Hon före sig som ingen annan och han kunde minnas den där speciella känslan han haft när han först mötte henne. Det var annorlunda med henne. 

- Andúnë 
Sa han med ett någorlunda udda uttal, men självsäkert försökte han efterlikna det så mycket som möjligt och lyckades på något sätt låta väldigt charmig med sin mörka stämma. Han förblev ståendes bara någon meter ifrån henne och huvudet högt buret, med nosen vinklad nedåt och spetsade öron. Hans ärrade ansikte såg fortfarande ungt ut, men man kunde också se att han inte var någon ungdom. Tiden hade passerat förbi och lämnat honom en aning nött och kantstött. Så den gjorde med de flesta, men inte med henne. För honom såg och rörde hon sig på samma sätt som sist, som om tiden inte förändrade henne på samma sätt. 
- Det var inte igår, vad fick dig att vandra åt dessa vyer? Döda skogen är trotts allt inte den vackraste av platser. 
Till överst på sidan Gå ner
Andúnë

Andúnë

Spelas av : Emmsa

Än minns jag det strålande norrskenet Empty
InläggRubrik: Sv: Än minns jag det strålande norrskenet   Än minns jag det strålande norrskenet Emptyons 21 feb 2018, 17:37

Natten, som nu helt hade tagit över, svepte världen omkring dem i ett mörker vilket månens kalla sken gjorde ett tappert försök att skingra. Den tysta skogen omkring dem tedde sig ännu mer spöklik i månskenet, men trots det kände Andúnë en trygghet i den mörke hanens närvaro.
Den mörka rösten svarade henne med hennes namn, och det gladde henne att även han mindes henne från den natten de tillbringat i varandras sällskap under den färgsprakande himlen. För trots det intryck han gjort på henne hade hon ingen aning om hon gjort samma intryck på honom. Att få bekräftat att han mindes hennes namn avslöjade att hon inte hade kunnat vara allt för lätt att glömma bort.
"Den har sin charm," svarade Andúnë med ett leende samtidigt som blicken gled över träden omkring dem innan den åter fastnade på Iwaku.
"Jag följde månen. Han ledde mig hit, av någon anledning." Hon funderade fortfarande på detta, men hon hade misstankar om att det var Iwaku hon var menad att träffa. "Jag förväntade mig dock inte att möta dig."
Förväntade sig, nej. Men hon kunde inte neka till att det var en glad överraskning.
"Hur har du det?" Hon sökte i minnet efter det de talat om vid deras första möte. "Jag gissar att du har återvänt till flocken du talade om senast. För att leda dem."
En flockledare. Det var lite imponerande, trots allt. Även om Andúnë inte egentligen var vidare brydd om vilka titlar vargar hade, men ändå... I hans fall var det imponerande.
Till överst på sidan Gå ner
Iwaku

Iwaku

Spelas av : Mattiz

Än minns jag det strålande norrskenet Empty
InläggRubrik: Sv: Än minns jag det strålande norrskenet   Än minns jag det strålande norrskenet Emptytor 07 mar 2019, 18:51

Iwaku demonstrerade en rörelse som normala vargar gjorde när de såg sig omkring. Naturligtvis kunde Iwaku inte se någonting med sina ögon, men han kunde trotts allt försöka vara rolig. Det var något med Månvargskorsningen som gjorde honom upprymd och glad när hon befanns sig i hans närvaro. Han kände sig nästan som ung på nytt. Det var en gammal känsla som hade börjat gro i honom. Något som han inte känns sedan han var ung tonåring. 
- Åh, men vilket trevligt sammanträffande att han ledde dig hit. 
Svarade Iwaku och log svagt mot tiken. I hans inre kunde han studera hennes rörelsemönster och linjer när hon andades och förflyttade sig. Hon var vacker, även om han inte kunde se genom sitt vanliga synsätt. 
- Jag har det bra. Flocken har förändrats mycket och så även jag, men de behöver mig. Hur har du det på din vandring? Hittat någon att vandra med?
Hans röst var lugn och betryggande. Han lät äldre och visare för varje dag som gick. Tiden förändrade alla, men aldrig hade han trott att den skulle förändra honom så mycket. Det fanns en viss mystik i luften och Iwaku kortade avståndet som fanns mellan dem för att stå alldeles intill. Han drog in hennes doft i sina lungor för att sedan nicka kort mot henne att följa efter honom och så gick han förbi henne. 
- Kom så får jag visa dig något. 
Till överst på sidan Gå ner
Andúnë

Andúnë

Spelas av : Emmsa

Än minns jag det strålande norrskenet Empty
InläggRubrik: Sv: Än minns jag det strålande norrskenet   Än minns jag det strålande norrskenet Emptymån 08 apr 2019, 15:52

Andúnë log när hon hörde hans ord. Allting förändrades med tiden, det fanns ingen tvekan om den saken, så ifall han hade påstått att både flocken och han var som förut hade hon inte trott hans ord. Ingenting var som förut, och kunde inte heller blir det. Det var det som var det finurliga med tiden och dess eviga rörelse som förde världen och alla dess invånare framåt. 
"Jag har haft det bra. Självklart har jag mött individer, många av dem flyktigt men även en del som har vandrat med mig både kortare och längre sträckor. Tyvärr ingen som har följt mig enda hit, förutom himlaögat om natten. Dock är han en god följeslagare, så jag klagar inte." 
Ett svagt hummande läte lämnade henne, nästan som ett kort skratt. Hon var uppenbart road över sina egna ord.

Stämningen omkring dem förändrades på något vis när den mörka hanen rörde sig närmare henne, och Andúnë kände hur hennes hjärta hoppade över ett slag samtidigt som hon fick påminna sig själv om att andas då hennes kropp höll på att glömma bort den reflexen. Det var något med Iwaku som påverkade henne, mer än hon önskade, mer än hon ville. Och samtidigt fanns där en känsla som hon bara ville ge efter för, som hon bara ville dyka djupare ner i.
Och när han stod där framför henne kändes det nästan som att tiden omkring dem hade stannat, även om hon visste att det var omöjligt.
Den djupa stämman avbröt Andúnës rusande tankar och ryckte tillbaka henne till verkligheten.
"Kom så får jag visa dig något."
Hon nickade först, för att sedan inse att hon var osäker på om Iwaku egentligen kunde uppfatta dessa små rörelser som hon gjorde. De dimmiga ögonen skvallrade tydligt om att han var blind och hon kom på sig själv.
"Gärna," svarade hon istället med den mjuka rösten samtidigt som hon vände sig efter honom. Samtidigt vaknade en stilla nyfikenhet inom henne, vad var det Iwaku önskade visa henne?
Till överst på sidan Gå ner
Iwaku

Iwaku

Spelas av : Mattiz

Än minns jag det strålande norrskenet Empty
InläggRubrik: Sv: Än minns jag det strålande norrskenet   Än minns jag det strålande norrskenet Emptyfre 12 apr 2019, 11:19

Det var som att lyssna till ljuv musik när han hörde henne tala. Han mindes det så väl, deras första samtal och hur hennes röst nästan förtrollade honom. En underbar känsla, som någonstans djupt där inne också skrämde honom. Han lyssnade samtidigt som han lugnt styrde stegen åt en ny riktning. Han hade en tydlig karta över reviret i hans minne och det kanske lät konstigt att han ville visa henne något men han kunde se, nästan lika bra som alla andra. Bara inte på samma sätt. 
- Han är en bra kompanjon. 
Svarade han och log mot henne och fortsatte. Hon ville följa med, konstigt nog hade han tagit för givet att hon ville det. Han kanske borde tänka sig för, men å andra sidan hade han bara varit så försummad i att han inte sett henne på så länge. Att deras väg korsade varandras åter igen var ödet. Det kände han på sig. 
- Det är inte långt. 
Sa han bara för att rädda upp sig själv lite. Efter att han tagit för givet att hon ville följa efter. Vintern hade länge legat som ett dimmigt täcke över döda skogen, men nu när våren anlänt började även den vakna till liv. Han hade också påträffat något han inte upptäckt på länge i skogen. 
- Vintern är Döda skogens mörkaste period.. Så som det är i hela landet, men här ser man inte solen på flera månader ibland, på grund av dimman. 
Han talade lugnt i samma takt som de gick. Han ville förklara för henne innan hon såg det han ville visa henne. Det skulle vara en vacker syn för någon med ögon att se. Speciellt nu när månen lös strålande klart på himlen. I en liten liten glänta kunde man se hur månen tydligt lös upp som ett litet malplacerat hav av ny grott gräs och bland det flera grupperingar av alldeles kritvita snödroppar. De lös nästan mot bakgrunden av den annars mörkt grå bruna marken och dimman låg inte alls lika tätt. Han log mot henne och såg på henne med kall blick. 
- Det är äntligen vår.. Även i döda skogen. 
Till överst på sidan Gå ner
Andúnë

Andúnë

Spelas av : Emmsa

Än minns jag det strålande norrskenet Empty
InläggRubrik: Sv: Än minns jag det strålande norrskenet   Än minns jag det strålande norrskenet Emptylör 13 apr 2019, 22:40

I skogen som annars verkade nästan helt tom på levande växtlighet, och därmed även mörk och hotfull, syntes plötsligt ett tecken på hopp om framtiden. Platsen Iwaku hade valt att leda henne till var inget speciellt, om det inte hade varit för omgivningen. Den gröna plätten, täckt i de vita snödropparna, verkade nästan malplacerad i den annars mörka och trista omgivningen. Och den skönhet som detta enkla utstrålade lämnade Andúnë mållös.
Hon stannade vid den mörka hanens sida. En känsla av trygghet kröp genom hennes kropp, fick ett leende att träda fram på hennes läppar. Och hon bara stod där, hur länge visste hon inte, och betraktade naturens under.
Sedan vändes de gråa ögonen mot Iwaku.
"Jag har sett mycket under mina vandringar, men sällan har jag haft nöjet att skåda något lika vackert som detta."
Det kändes nästan fel att säga något, som om stämningen skulle ruineras, men samtidigt kändes det som att hon hade så många ord hon ville dela med honom.
"Tack, för att ni ville visa mig detta."
Det fanns en djup värme i hennes röst medan hon skiftade vikten på tassarna, som om hon ville flytta sig närmare honom.
En längtan om att säga mer fanns inom henne, men orden var svåra att finna. Så det slutade med att hon bara stod där, men blicken fäst på den ärrade hanen. Han verkade passa in bättre i denna miljö än vad hon gjorde med sin bruna fäll, men det spelade ingen roll. Inte just nu.
För med honom skulle Andúnë ha känt trygghet, oavsett var de befann sig.
Till överst på sidan Gå ner
Iwaku

Iwaku

Spelas av : Mattiz

Än minns jag det strålande norrskenet Empty
InläggRubrik: Sv: Än minns jag det strålande norrskenet   Än minns jag det strålande norrskenet Emptysön 21 apr 2019, 17:41

Iwaku log, nöjd med det han kunde tänka sig finnas framför honom. Tyvärr var färger inget som delade hans vardag längre om än han fortfarande mindes dem. Den bärnstensgula färgen hans mors ögon bar och den brun grå spräckliga färgen Dolor hade burit i sin fäll. De var små fragment men han glömde aldrig något. Han mindes till och med hur hans far såg ut, även fast han endast träffat honom en gång i livet som valp. Han mindes hur Andúnë rörde sig som om det var igår de sågs senast. 
- Det glädjer mig att du är här. Du är välkommen att stanna så länge du behagar. 
Hans ord var ärliga, med ett visst hopp om att hon inte ville bege sig iväg på färd igen direkt. Någonstans fanns kanske till och med en tanke om att be henne att stanna, en längre tid. Men vem var han att stå i vägen för vad hon hade för drömmar och tankar om livet. Han ville inte hindra någon som var på färd. Han ville komma henne närmre in på livet, men någonstans fanns där en spärr som höll honom tillbaka. Känslor och kanske till och med det livet går ut på skrämde honom fortfarande. Det hade varit förödande för honom tidigare. Ett svart mörker som nästan ätit upp honom inifrån och ut. Var det något han var rädd för så var det att det skulle ske igen.
Till överst på sidan Gå ner
Andúnë

Andúnë

Spelas av : Emmsa

Än minns jag det strålande norrskenet Empty
InläggRubrik: Sv: Än minns jag det strålande norrskenet   Än minns jag det strålande norrskenet Emptyons 08 maj 2019, 09:21

Blicken sökte sig från de vita blommorna till Iwaku. På något vis kändes det som att det fanns så mycket under ytan, så mycket mer än de hon kunde se med blotta ögat och så mycket mer än det han ville visa henne. Och det gjorde henne nyfiken, hon ville veta mer. 
Du är välkommen att stanna så länge du behagar.
Orden värmde Andúnë djupt inne i själen och ett svagt leende spred sig över hennes ansikte. Och även om han inte kunde se det fanns det ingen tvekan om hur tydligt det hördes i hennes röst när hon talade.
"Jag har besökt denna plats förr, och alltid funnit den ogästvänlig. Men på något vis verkar jag nu se den med nya ögon." 
Det var sant. Skogen tedde sig annorlunda i hans närhet.
"Jag skulle kunna stanna en stund, tanken på att låta benen vila känns lockande. Ifall ni nu önskar mitt sällskap och jag är välkommen att spendera tid med eran flock." 
Andúnë kände faktiskt en viss upprymdhet vid tanken på att få träffa de vargar som valde att följa Iwaku. Att se vilka de var, att se hur de fungerade some en grupp, som en flock. 
Och när Duraneir ville låta henne vandra vidare, då skulle hon vandra vidare. Men hon hade ett långt liv framför sig, längre än många andra, och hon behövde verkligen inte jäkta fram. Hon kunde gott stanna här ett tag. Se vad denna plats kunde erbjuda henne, för säkerligen var det något när månen valt att leda henne hit.
Till överst på sidan Gå ner
Iwaku

Iwaku

Spelas av : Mattiz

Än minns jag det strålande norrskenet Empty
InläggRubrik: Sv: Än minns jag det strålande norrskenet   Än minns jag det strålande norrskenet Emptytis 06 aug 2019, 22:00

Iwaku höll sin fokus riktad emot henne, den han tycktes se i sitt inre som den vackraste varelse han träffat på väldigt länge. Hon väckte saker inom honom han inte längre visste existerade. Han hade under många år levt ensam, utan känslor för vare sig flock, vänner eller syskon. Kanske var det också därför flocken hade splittrats till viss del, för att han varit ofullständig att känna dess gemenskap som han borde gjort. Kanske, men han klandrade faktiskt ingen annan än han själv och han skulle visa dem att han var där för att rusta upp dem alla. För att hjälpa dem. 
- Stanna gärna. Det händer mycket för stunden, men jag tror du kommer trivas. Ett tag i alla fall. 
Svarade han henne endast. Det fanns något inom honom som hoppade till av, var det "glädje"? När hon sagt att hon kunde tänka sig att stanna ett tag. Att ha denna känslan i närheten en längre tid kändes mer än lockande och han ville utforska det närmre. Samtidigt som om det fanns en svag rädsla där. Rädslan för att känna igen, för att bli sårad, skadad för resten av livet. Fatima hade satt sina spår. Så djupt så djupt inom honom. Och Andúnë kunde när som helst bestämma sig för att ge sig av. Så kanske var det vettigt att lägga band på den hoppfulla glädjen och hålla sig realistisk. Hon var ingen flockvarg och han var inte längre någon vandrare. Han hade sin plats, sitt hem här i Döda skogen.
Till överst på sidan Gå ner
Andúnë

Andúnë

Spelas av : Emmsa

Än minns jag det strålande norrskenet Empty
InläggRubrik: Sv: Än minns jag det strålande norrskenet   Än minns jag det strålande norrskenet Emptytor 08 aug 2019, 18:09

Hon såg mot honom med en värme i blicken som inte gick att ta miste på. Och Andúnë önskade att hon på något vis hade kunnat uttrycka all den tacksamhet hon kände inom sig. Men det fanns inga ord, och hon visste inte vilka handlingar som var passande, så det fick räcka med den varma blicken hon kastade på honom. Och hon hoppades att även om han inte kunde se den så skulle han känna den.
"Tack."
Det mjuka ordet yttrades innan Andúnë reste sig. Stilla rörde hon vid Iwakus framben med sin ena framtass.
"Ska vi vandra mot ditt revir så du får presentera mig för din flock, min store ledare?"
Det fanns en smått retsam underton i den varma rösten, och ett kort skratt lämnade henne när hon hade talat klart. Hon visste att hon verkligen skulle njuta av denna tid. Även om hon inte skulle gilla flocken såg hon det som ett privilegium att få vara nära Iwaku.

[Avslutat.]
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




Än minns jag det strålande norrskenet Empty
InläggRubrik: Sv: Än minns jag det strålande norrskenet   Än minns jag det strålande norrskenet Empty

Till överst på sidan Gå ner
 
Än minns jag det strålande norrskenet
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Fungoria-
Hoppa till: