[För alla i flocken, antar att alla är här :'D Utspelar sig på Halloween. Tänker kring lyorna, i närheten av de klippor som de brukar samlas vid för flockmöten osv.]

Skymningen kom allt fortare ju längre in i hösten de kom. Snart skulle snön falla och täcka Kaiwood i ett glittrande, vitt täcke. Vintern var på intågande, och det skulle inte dröja allt för länge nu. Kanske det endast var dagar bort. 
Men det var inte viktigt, inte ikväll.
Trots att elden var det mest hotfulla mot skogen brann det ikväll höga bål omkring TBB's vargar. Det sprakande ljudet från de brinnande grenarna fyllde luften omkring dem, och när mörkret lade sig allt tätare omkring flocken blev skuggorna av dem allt längre i det dansande ljuset från elden.
Shiva var inte orolig. Det fann många bland dem som kunde kontrollera den vildsinta elden. Han litade på att Kogan, Chi, Banrai och Tenána hade koll på situationen. De visste vad skogen var för dem, och de skulle aldrig låta elden sprida sig utom kontroll.
Det fanns ingenting att frukta. Inte i natt.

Han skred fram över den mossiga marken, placerade sig framför de vargar som samlats på platsen. De mörka ögonen gnistrade i eldskenet när han såg ut över dem.
Flocken.
Familjen.
Och hans hjärta fylldes med en varm känsla. Det var dessa vargar som var hans liv. Det var dessa han var skyldig att värna om, och han gjorde det gladeligen. Trots ganska färska dispyter och motstridiga viljor stod de ändå här. Och liksom de var trogna mot honom, skulle han också vara trogen mot dem. Det var hans plikt.
Men inte heller var det hos dem som utgjorde hans flock som tankarna skulle ligga nu. Ikväll skulle fokusen flyttas från de som var närvarande, till de som tidigare stått på den heliga marken som utgjorde TBB's revir.

Ikväll skulle de minnas de fallna krigarna från förr.

"Vad annat kan man säga än att den senaste tiden har gett oss fler prövningar än på väldigt längre."
Ledarens mörka röst höjde sig över de andra mumlande rösterna då flockmedlemmarna talade. Sorlet från de andra dog ut, och det enda som var kvar i bakgrunden var sprakandet från de tjocka, torra grenarna som var näring för de hungriga eldslågorna.
"Trots att vi har gått segrande ur allt, har vi även lidit stora förluster. Och ikväll ska vi minnas dem som har lämnat jordelivet, en del alldeles för tidigt."
Blicken fastnade vid Kali, och det värkte i hans hjärta då han tänkte på sorgen hon kände efter Abizou.
"Oavsett omständigheterna hade de alla sina plats hos oss, och deras minnen är värda att hedra. De var alla en del av något större är livet, de var alla en del av våran flock. De tillhörde vårat hem, och de var en del av våra liv."

Det var en kväll för sorg, en kväll då man kunde ta avsked och finna frid. Men det var också en kväll för sällskap, för skratt och för fest. För trots att minnet av de fallna skulle hedras, kunde de inte fastna i det. Livet gick vidare, det var de alla medvetna om.

Tystnaden lade sig över området, och Shiva lät tankarna nå dem han saknade mest. Blossom, den svarta, rödögda ledarinnan han alltid sett upp till. Den vars tassavtryck han önskade vandra i, den vars önskningar han önskade att han uppfyllde. Han bad till Gudarna att han gjorde rätt gentemot henne, att han förde flocken dit hon önskade.
Och såklart mor. Det stack i hans inre när han tänkte på henne. Det var så länge sedan nu. Han saknade henne fortfarande. Kanske var det på samma sätt Kali saknade Abizou? I såna fall kunde han förstå den outhärdliga smärtan som hans syster genomled varje dag.
Han lät ett svagt hummande undslippa hans strupe samtidigt som blicken svepte över flocken, och återigen tog han till orda. 
"Minns dem, men glöm inte bort att leva. Ät, frodas och njut av kvällen."
Han hade skickat Pai på jakt med Pondus, och det hade tagit dem ett bra tag men slutligen hade de samlat ihop tre hjortar till kvällens festligheter. Det fanns så det räckte åt dem alla. 

Det var en kväll av gemenskap, utan plikter och krav. Ikväll kunde de bara umgås, och släppa allt annat för en kort stund.

Den vita hanen sitter i utkanten av gruppen och vid hans sida sitter den minst lika systern. Sedan de fått beviljats inträde i flocken hade ingen av dem lämnat den andres sida. Förmodligen av olika skäl men Akira ville inte ha det på annat sätt. Nog har systern många gånger retat gallfeber på honom när de var små men nu för tiden är hon den viktigaste individen i hans liv och utan henne skulle han förmodligen vara mycket mer rädd och osäker än vad han uppvisar.

Han sitter tyst och lyssnar på Shiva's ord. Deras far. Sedan Akira fick veta vem han är så har han försökt föreställa sig honom många gånger. Men aldrig hade han kunnat föreställa sig det här. Akira vet inte hur han ska känna och visst tvivlar han en hel del. Men det känns ändå som att de har hamnat på en plats där de kan ta sig långt. Även om alla andra ser dem som skräp.

Aosora satt tätt intill hennes bror, betraktade skådespelet framför dem. Det kändes som att de inte direkt hörde hemma här. Hon skulle nog aldrig riktigt känna att hon hörde hemma här. Men just nu var hon inte i någon sits att börja ifrågasätta detta, utan hon fick gott acceptera situationen för vad den var. Även om hon ogärna ville, så var det bara att delta i den här ritualen som den här krigarflocken ordnade åt sina döda. 
Hon kände att hon inte riktigt hade så mycket att bidra med. Visst skulle man hedra de döda, men hon hade ingen aning om vilka de fallna krigarna i TBB hade varit.
Men tillika satt hon där, tvingad att delta, och hon skänkte sina tankar till de som gått vidare till dödsriket. 


Pai hade samlat sig med de andra, precis som det förväntades av henne. Deras skuggor var långa, fladdrande i eldskenet som spred sig över området.
Det var en kväll som de alla behövde. Och hennes tankar nådde Abizou, systern som hade blivit offer för den strid mot de odöda. Varför det hade skett var något som hon kunde spekulera i hur mycket som helst, men hon skulle nog aldrig få ett svar. Oavsett så hade det hela varit en tragedi utan dess like som hade lämnat hela flocken i sorg.
Och fortfarande smärtade tanken på att Abizou hade gått ett sånt öde till mötes. Minnesbilden av hur Shiva hade krossat den lilla tikens skalle gav henne fortfarande mardrömmar, så Pai försökte att inte tänka på det. Även om det var svårt så sköt hon undan de bilderna till ett gömt ställe längst bak i huvudet. 
Under tystnad stegade hon närmare en av de stora brasorna som brann omkring dem. Hon stirrade in i eldsflammorna, och det var nästan som att hon kunde se den utmärglade systern stå där och stirra tillbaka på henne. 
Paimonia hade letat länge efter något fint hon kunde slänga i elden till minne av systerns liv. Och slutligen hade hon funnit en sten, rund likt ett ägg och gnistrande likt en stjärna på himlen. Och den hade hon valt. Den hade varit perfekt.
Och när hon nu gjorde en lätt rörelse med huvud slängde hon stenen hon hade burit i munnen rätt in i elden. Sedan stod hon åter stilla, bara stirrade i elden.
En rörelse fångade hennes uppmärksamhet, och hon vände blicken mot Pondus som hade stegat fram till hennes sida. Istället för det retsamma flinet fanns ett mjukt uttryck i hans ansikte och rösten han talade med var inte hånande, utan snarare tröstande.
"Kom igen, tjejen. Vi går och käkar lite istället."
Pai nickade kort mot honom. Han hade kanske rätt, trots allt. Det var inte en kväll de skulle sörja, det var en kväll de skulle glädjas och leva. Så hon följde med Pondus, vidare mot hjortarna de tillsammans hade jagat inför denna kväll.