[Lite framtidshopp till kvällen]

Under dagen har tankar skänkts till de som inte längre är med dem. De som dött. De som inte längre vandrar samma mark. Historier om de döda har berättats. Vissa har dragit sig undan. Alla sörjer olika. Vissa inte alls. Men denna dag har varit i de dödas tecken. Flocken har varit tystare än vanligt.

Himlen var mörk och kvällningen kom fort. Regn och hagel hade fallit under dagen och tjocka moln hade förut legat som ett tjockt täcke över himlen. Men nu börjar stjärnorna tändas en efter en. Det är tillräckligt lugnt för att kunna stå där ute under himlen. Hela flocken är samlad och det ligger ett nästan kusligt lugn över platsen, så när som på ljuden från eldarna. Flocken sitter utspridda men samlade kring tre större eldar som placerats ut. Var och en bär halsband och/eller armband av ben. Vissa har även dolt sina ansikten av djurskallar. En dans har utförts i de dödas ära. Halsband och armband har skallrat och platsen har varit fylld av rop och ljud. Alla har inte aktivt deltagit i dansen. Men dansens ande spred sig genom dem alla.

Nu är alla stilla. Uppe på en liten avsats står Saturn och ser ut över medlemmarna och eldarna. Han låter den gyllene blicken svepa upp mot himlen. Saturn har alltid haft ett starkt tvivel till gudarna och därmed vart man tar vägen när man dör. Men i och med att han själv inte har någon förklaring på det så lyssnar han ändå och tar till sig historierna om gudarna. Även om han inte riktigt håller med. Han har helt enkelt inte några bevis på att gudarna existerar. Men han var inte alltid sådan. När han var ung trodde han starkt på gudarna. Fann berättelserna fascinerande. Men med åren så har tvivlet växt sig starkare. Vem säger inte att varje levande väsen är sin egen form av gud? Vissa mer än andra.

En vind drar förbi och Saturn sluter ögonen för en stund. När han öppnar ögonen igen så ser han åter ut över flocken. "Så länge deras minne lever kvar så är ingen helt borta. Minns dem och vad de stod för. Bär med er deras namn och gör dem stolta. Men vad ni än gör så gör det för Devils. Låt våra handlingar klinga in i dödsriket och nå våra fallna bröder och systrar. Var och en av er är deras arv" Han tystnar. Saturn har aldrig varit någon stor talare. Faktiskt är han ingen vidare talare över huvud taget. Men gudarna ska veta att han gör sitt bästa. För flocken. De är hans fulla ansvar nu. Hans bröder och systrar. Han ser runt bland ansiktena som lyses upp av eldarna. Saturn lutar sig lite närmare. "Idag har varit i de dödas tecken. Men i morgon börjar allvaret igen. Devils ska åter bli ett fruktat namn på vargars tungor runt om i landet. Jag hoppas ni är redo. För ni har inget val" Saturn flinar. Sedan med ett smidigt språng hoppar han ner från avsatsen och ansluter sig till resten av flocken.

[Kom och joina. Det behöver inte vara mycket. Vad har hänt under dagen? Det finns mat och vatten kring eldarna. Se det lite som en högtidlig bankett.]

Vilja hade hållit sig lite vid sidan av. Efter att det blivit officiellt att Saturn hade haft anspråk på ledarplatsen hade hon fått bita hårt i tungan för att hålla sig i skinnet och behålla masken. Saturn var ingen hon ville bli osams med. Inte för att hon var rädd för honom, tvärtom för att hon gillat honom, vilket gjorde att det skav något väldigt i henne. Men samtidigt så ändrades inget. Hennes mål var fortfarande detsamma. Saturn skulle bara bli ännu ett oturligt hinder på hennes väg att passera. Hennes blick svepte över mot Kione och stannade där en stund.

Efter att Saturn hade talat så reste hon sig och talade plötsligt efter att ha suttit avsides och tyst större delen av tiden. Hon rörde sig närmare gruppen medan hon talade. "Det är synd.." Hon gjorde en dramatisk konstpaus. "...Att vi inte har ett offer till ett firande som denna. Ett starkt blodsoffer. Det är något Tramptass hade förtjänat." Hennes ögon såg mot Saturn i ögonvrån med en omedveten kyla. "Det är något vår nya ledare hade förtjänat. Ett offer att hedra hans kommande nya tid. Ett offer för en nystart för Devils." Hon stannade upp och såg in i en av eldarna. "Visst är det synd, men jag hoppas att de döda har överseende. Tenkai, var inte besviken, vi ska göra rätt för oss och sträva efter att bli den du var en gång."

De gula ögonen drogs hastigt från Saturn till Åskvilja när hon började att tala. Hon tyckte det var synd, synd att Tramptass inte fått ett blodsoffer. Novoka försvann in i sina tankar. Ett offer, blodsoffer, ekade inom honom.
   Efter en stund for hans huvud upp, "Vi är frivilliga" yttrade han. Ställde sig upp, såg bak emot Qilaq som nickade bekräftande. Han vände sig mot flocken, "Vi vet att en del utav er inte tycker att Qilaqs tunga räcker för den synd vi begått, därför beslöt vi oss för att detta skall ske för våra barns skull. Qilaq och.. vi, är inte gjorda för denna värld" pausade och vände blicken mot deras tonåringar. Han använde sig utav telepatin, förlåt oss - vi gör detta för er. Novoka hejdade sina tårar från att synas, han skulle visa sig stark inför barnen. Inte svag.
   Qilaq ställde sig bredvid partnern, de såg på varann innan de tillsammans gick fram till Saturn. Novoka tänkte åter tala, "Vänta" utbrast Tapeesa. Jag tänker inte låta er göra detta ensamma, hon visste att fadern lyssnade på hennes tankar. De utbytte några sorgsna blickar innan Tapeesa själv gick och ställde sig bredvid sina föräldrar, Novoka la huvudet i dotterns nacke likt en kram. Inte skulle hon behöva göra detta, hon tog ansvar för något som hon själv inte kunnat påverka. Novokas tårar började att forsa nedför kinderna, bättre att få det gjort så snabbt som möjligt, tänkte dottern. I ett nafs befann sig dotterns käftar runt faderns hals, hans ögon spärrades upp men han gjorde inget som helst motstånd. Qilaq kunde inte se på.
   Blodet droppade ner på marken under dem, Tapeesa kramade åt så att det knakade och på bara några sekunder, var Novoka tillslut borta. Den unga släppte taget. I ren vrede gav sig Qilaq på sin dotter trots att det hela varit frivilligt. Den yngre stretade emot, hon förlorade ett utav sina öron som Qilaq kastade åt sidan innan han tände eld på henne. Sin egen skapelse.
   Det tog ett bra tag tills det att även Tapeesa var borta, Qilaq var förkrossad. Hur kunde jag? Med en tydlig sorg i sin stämma "Bödel, tack" han kunde inte slita blicken från blodet som klädde marken, utan stirrade tomt de sista sekunderna han hade kvar i livet.

Det eskalerade fort. Det hade börjat som en tid för dem att hedra de döda. Många hade dansat, benen som dekorerade dem alla hade skallrat. Mat låg kring varje eld och flocken var samlad. Hur ofta hade de varit samlade sen hennes födelse?
 Sen hade Hon öppnat sin mun, och Fäderna stod nu framför de alla, fullt synliga. Blottade, nakna och lätta byten. Frivilliga i att förenas med Tenkai, Nevada och Gudarna. Intill dem hennes syster. Det skedde fort, till en början väldigt lätt och professionellt, även om ingen annan i flocken hunnit yttra sig om deras självuppoffring. Men det spårade ut. När Novoka låg död på marken, framför sin dotters tassar, hans bödel. Det var då hennes andra far flög fram för att i ren ilska slita i sin dotter innan hon stod i eld. Det hela utspelade sig framför henne, och trots att det var hennes familj som bokstavligen dödade varandra inför hennes blick så var hennes ansikte uttryckslöst. 
 Utan att säga ett ord eller utstöta ett ljud slöt hon upp utrymmet mellan sig och sin sista levande förälder. Hennes sinne var redan i hans och tvingade flera viktiga center att sakta stängas av, och när han sakta började sjunka till marken var hon där och fångade upp hans hals mellan sina käftar, klämde lugnt livet ur honom, kunde känna hans blod över tungan, och när hjärtat inte längre slog släppte hon ner honom intill hans familj.
 Det var då tystnaden och förvåningen sprack, då hon Kunde höra Saderk, i hennes periferi kunde hon skymta honom. Känslorna som saknades i hennes anlete var tydliga i hans där han nästan låg på marken med smärtan tydlig i ansiktet.
 "Må Tenkai ta emot detta offer, trots bristen på planering och dess hastade natur, och må de som lever kvar få glädjas av hans vägledning så flocken kan bli som Han utformade den" Hennes röst var stadig, och tonen lugn, nästan högtidlig, även om orden uttalades något underligt på grund av hennes handikapp.
 Utan att egentligen fråga vad de skulle göra med kropparna tog hon åter saken i egen tass och lyfte systerns brända kropp till en av de tre eldarna och med en hår blick på Saderk lyfte han snart en av sina söner till den andra elden. Hon väntade på att någon skulle ta på sig att ta den sista kroppen till den sista elden innan de alla tre släpptes in i elden. Som offer skulle de inte hedras likt andra medlemmar, och även om de skulle förbli ihågkomna för vad de valde att göra här, för att ställa tillrätta deras fel, så skulle de inte hedras över sina val.
 Qiia rätade sig och såg ut över samlingen vargar för att se deras reaktion till det plötsliga offret av en halv familj, där bödeln var familjen själv.

Umbra hade tagit lätt till Devils. Visst hade han hört berättelser om dem förut, men inte inifrån som han fått sedan han anslutit sig till dem. De hade många historier, gamla legender om forna ledare och medlemmar, om strider och blod. Umbra lyssnade gärna. Då slapp han att säga så mycket själv. De accepterade att han var fåordig. Det krävdes inga stora ord av en medlem för att den skulle kunna bidra till flocken i stort. Umbra uppskattade det.
     När flocken samlats efter en dag av minnen och berättelser om vargar som Umbra helt ärligt varken orkade minnas namnen på eller brydde sig särskilt mycket om, så slog stäppvargen sig ner längre bak i gruppen. Han hade aldrig känt någon av de som de andra sörjde eller hyllade. Stora namn, sannerligen, och storslagna berättelser därtill, men inga som Umbra hade känt personligen. Så han kunde inte sakna dem. Inte för att det hade gjort någon skillnad, antog han.
     Så reste sig Åskvilja, och talade inför flocken. Och efter henne reste sig fler medlemmar. Vargar som Umbra fått höra historier om, från de andra i flocken. När syskonen klev fram, och slutligen dräptes av sina egna, gemensamma barn så spred sig blandade reaktioner i de församlade. Umbra satt stilla, med ett ringande i öronen när striden lade sig igen. Offret var inte vad flocken förväntat sig, men Umbra fann resten av kvällen lite intressantare.
 
[Hej och hå, jättelångt efter, men Umbra var där. Bidrog inte, men var där.]