Kvällningen kastade långa skuggor. Skuggor som växte sig djupare och mörkare för varje steg. Månblommornas kalla sken gjorde sitt bästa för att hålla dem undan, men just ikväll tycktes världen mörkare. Varya låtsades som om hon inte förstod varför. Hon önskade att hon inte förstod varför.
     Det var med svaga ben, ben som hotade att ge vika, som Varya fortfarande flydde. Takten var långsammare nu, bara ett ynkligt försök till ett haltande trav.  Rösterna av de som ropade, bönade och bad, hade sedan länge försvunnit i vinden. Men dofterna satt kvar i hennes päls och fastbrända i hennes nos. Kanske skulle de aldrig släppa.
     Gläntan var sig lik. Stora, förvridna och välvda rötter omringade platsen och bädden av månblom som växte där. Varya stannade vid skogsbrynet, oförmögen att ta de sista stegen in. Inte en enda gång hade hon varit här sedan dess. Minnen flimrade framför henne, lika starka och tydliga som då. Men denna gång såg hon inte på det med ens valp oskuldsfulla ögon. Andetagen skälvde när blicken föll på den lilla höjden i dess mitt, knappt märkbar för den som inte visste.
     Det var med tvekande steg som hon äntligen vågade sig fram. Varya satte sig ned med varsamma rörelser, som om hon inte ville väcka den som sov. Huvudet hängde slött och blicken stirrade tomt ner i marken, fäst på en okänd punkt. De brutna revbenen fick varje andetag att värka, och varje rörelse fick såren kring hennes hals att rivas upp på nytt. Hennes vita päls var svart av aska och sot, röd av sitt eget och andras blod. Men det som smärtade mest var det tunga hjärtat.
En lång stund av tystnad förflöt.
     “Mamma,” rösten var en bruten viskning, knappt högre än vindens jämrande. Tårar växte i hennes ögonvrår. “Mamma, jag…” Hon visste inte vad hon ville säga, hur hon skulle börja. Ett djupt andetag blev en snyftning.
     “Jag vet inte om jag någonsin sa förlåt… Så förlåt.” Hon hade redan förlorat sin plats i livet, när Blue valde att ge sin egen. “Du skulle aldrig ha gett mig chansen. Se vad jag gjorde med den.” Död, förödelse, mörker. Tunga tårar rullade ner längs hennes nos, droppade ner på lysande blomblad. Varya ångrade sig när hon mindes dem gröna ögonen. Hon ångrade sin lust efter hämnd, blod och förgörelse. Hon hade dödat någons mamma, och desperationen i blicken var som ett hugg i hjärtat. För hon visste, hon visste precis…
     Varya föll i gråt. Ett högt, öppet bölande. Känslorna hon känt som valp blossade upp igen, gjorde henne lamslagen. Hon kunde inte annat än sörja.
     “Förlåt…”

[Ensaminlägg]