Lövskogen var varm och livful. Det var mitt på dagen, och solen värmde fakargen där han flög fram och tillbaka över vattnet. På strandkanten några meter bort låg några fiskar på hög.
     Blair hade aldrig fiskat förut, men han hade varit ute vid havet och sett hur havsfåglarna svepte ner och plockade upp oförsiktig fisk. Hur svårt kunde det vara? Det hade visat sig rätt klurigt, men han började få koll på det. Oavsett så var det en bra distraktion från sina tankar, och han kom på sig själv med att ha rätt roligt.
     Han undertryckte en gäspning där han flög och spejade. Efter att ha dödat Shady hade mardrömmarna kommit tillbaka i full kraft, men nu med nya, spännande twister. En fnysning lämnade honom och ett litet, bittert leende spelade i mungipan. Alla murar som rasat i Lövskogen var tillbaka, och det kändes som att han var samma ungdom som lämnat Lavaöknen.
     Efter ett tag tröttnade Blair på att fiska. Han dalade, och la sig tillrätta bredvid sin lilla hög. Fisksmaken var besk och ganska platt. Han ledsnade nästan omedelbart, men fortsatte ändå envist att trycka i sig sin fångst. Fisken behövde inte ha dött för inget.

Alfdis hade gett sig av, bort ifrån Iriea, hon agerade som en sorts scout, gick i förväg helt osynlig för att kunna varna Iri om faror, eller tipsa om byten och andra nyttigheter utan att någon skulle märka av henne.
 Hon hade nu hittat vatten, det var bra av flera anledningar, dels kunde hon släcka törsten här och så kunde hon fånga fisk. Alfdis gave sig själv en mental klapp på axeln och skulle just återvända när något fångade hennes uppmärksamhet, hon tog sig närmre och fann en varg ätandes fisk, och den verkade väldigt bekant så hon tog sig närmre och hummade ljudligt, än så länge kunde hon inte ses dock och sedan dök hennes leende upp framför vargen.
 "Om herrn mig ursäktar så verkar det inte bättre än att jag har glömt av erat namn" Fnissade hon och huvudet snurrade så att det var upp-och-ner framför honom med ett flin som nästan nådde hela vägen upp mellan örona.

En röst kom plötsligt, som från ingenstans. Blair ryckte till och flög upp på tassar. Raggen var rest, och en morrning vilade i halsen. Till råga på allt så hade han ingen aning om vad han tittade på. En... andevarg? Blair trodde sig ha mött någon för länge sedan. Deras förmåga att poppa upp ur tomma intet gick honom på nerverna. Han tyckte inte om att bli överraskad. Det förde med sig alldeles för många minnen. Den här främlingen gjorde också det. Hon var vagt bekant, men han kunde inte placera henne. Déjà vu?
     "Om herrn mig ursäktar så verkar det inte bättre än att jag har glömt av erat namn", sa den andra. Blair var inte på humör för att lära känna främlingar.
     "Du har aldrig kunnat-" Som en blixt på klar himmel mindes han var han hade sett henne förut. "Vänta lite! Du är den där konstiga ungen som hängde med den honan! Från Occultos!" Namnet stockade sig inte längre i halsen. Framsteg?
     "Vad gör du här?" Ögonen smalnade. Han hade aldrig sett andevargen utan en levande i närheten. I bröstet brann ett svagt hopp. Levde någon av dem?

Vargen hon tilltalade verkade genast bli på sin vakt, som om hon tänkte käka upp honom eller något och hon slickade sig om nosen, det var mest för syns och vanans skull, hennes nos blev aldrig torr av förståeliga anledningar.
 Hennes huvud forsatte rulla litet innan det stannade och resten av hennes kropp dök upp som dimma som flukturerade litet i hur väl den syntes. 
 "Jag är densamme!" skrattade hon och räckte ut tungan åt honom innan hon försvann helt och hållet och endast hennes fnittrande var allt som hördes när han frågade vad hon gjorde här.
 "Samtalar med en bitter liten gubbe" fnissade hon med en röst som sade att det var självklart vad hon gjorde, sedan dök hon upp igen vid sidan av honom och viskade.
 "Och så letar jag överlevande åt Iriea" hon flinade brett åt honom, vita ögon stirrandes in i hans, hennes konturer försvinnandes tills bara ögonen och flinet syntes, tävlandes om vilken som var starkast vita.

Fnitter. Blair var spänd i hela kropp. Han var säker på att hon inte kunde skada honom, lika lite som han kunde skada henne, men hennes försvinnande var djupt obehagligt. Det hade kanske gått an om hon hade haft en doft, men så var inte fallet.
     "Samtalar med en bitter liten gubbe" Trots sin spända kropp kämpade Blair emot impulsen att le bittert. Det var en bra beskrivning på honom, även om den inte var den mest smickrande.
     "Liten?" började han, men tystnade tvärt vid hennes nästa ord. Den skämtsamma attityden som varit på väg att komma fram drogs tillbaka, och han var plötsligt allvarlig. Det gick inte att missta hoppet som glödde i ögonen, trots att han förtvivlat försökte dämpa det.
     "Iriea? Är hon i närheten?" Är hon vid liv? Utan att vänta på svar fortsatte han. "Ta mig dit!"

Dagen var varm, och skogen omkring henne verkade fylld av liv, djur som tjattrade och kvittrade och jakade. Själv kände hon sig tom. Återigen hade Alfdis försvunnit, något som inte alls var ovanligt då hon höll utkik åt den unga vargen, som dock var äldre nu än vad Alfdis varit då hon dött. Informationen var oftast värdefull, vattendrag vargar, byten bland en del annat. Men när vålnaden var borta så hade Iriea för mycket tid att tänka. Hur länge hade hon inte letet nu? Hur länge skulle hon behöva leta? Kanske skulle hon bara acceptera att on inte skulle hitta Blair? Kanske skulle hon bara acceptera att han troligtvis var död. På grund av henne?
 En tung suck gick igenom honan innan hon fick tillbaka masken på plats. Hon hade verkligen försökt hålla lala vanor. Kroppshållningen, masken, stoltheten i stegen. Även om det till viss del satt kvar skulle den som kände henne se skillnaden. Det saknade den övertygelse hon haft när hon varit i Occultos. Stegen saknade den där känslan av självklarhet hon burit sig själv med.
 Hon bestämde sig tillslut för att bara sätta sig ner i en stel hållning och vänta på anden, hon skulle säkert komma tillbaka snart och något hade hon väl alltid att säga, det var svårare att få henne att hålla tyst än att tala.

Alfdis fnittrade åt hans reaktion av yttrandet av Irieas namn, det var delvis därför hon sagt det på det vis hon gjorde, och hon svävade lugnt när han frågade om hon var i närheten och gäspade litet.
 "Jadå det är hon, men du sade inte det magiska ordet, man kommer väldigt långt med lite artighet vettu, men alla ni Occultister verkar strunta i det." hon försvann igen och flög sedan rakt ovanför honom för att sucka.
 "Men okej då, följ mig" hon började sväva bort i den riktning Iriea fanns, hållande sig själv synlig hela vägen för den brunes skull. Snart såg hon Iriea och skrattade "Jag sa ju det din skata!" skrattade hon och nickade mot Blair som ho hade i släptåg.

Blair följde efter anden med hjärtat i halsgropen. Han ville inte visa hur viktigt det här var för honom. Om det var ett skämt, skulle det smärta alldeles för mycket.
     ”Jag sa ju det din skata!” Blair var inte säker på om Alfdis kallade honom eller Iriea för skata, men han brydde sig inte. Hon var här, och hon levde.
     ”Iri!” ropade han och tog långa steg för att sluta upp avståndet och begrava nosen i hennes nackpäls. Heta tårar började samlas i ögonen - de första av glädje på mycket länge - och han blinkade bort dem. I Kawazatriskogen hade han inte gråtit särskilt ofta, men han hade aldrig sett sina tårar som en svaghet, och han brydde sig inte om att dölja dem för Iriea. Däremot irriterade de honom, och gjorde världen suddig.
     ”Jag kan inte fatta att du är här och åh” Blair hade dragit tillbaka huvudet, och såg på henne med ett brett, genuint leende. En snabb blick kastades mot anden, och han mimade ett tack.

Hon hade fortfarande stelt suttit och stirrat på ingenting med en död blick då vålnadens röst ryckte henne våldsamt ur hennes tankar. Vad hade hon sagt? Hon skulle just till att fråga då hon vände blicken emot rösten, ochh allt föll av tungan. Inte en muskel rörde sig i det tomma ansiktet och ögonen visade helelr inga känslor. Blodet var is i hennes ådror, och hade bestämt frusit fast henne på platsen. Den honungsfärgade blicken låg som klistrad på den bruna skepnaden där han gick emot henne. Vartenda rörelse av hasn musklr registrerades, men hon själv kunde inte röra på sig. Han var här? Han levde? Hon forstod inte.
 En nos begravdes i hennes nacke och fjädrar och nu när han var så nära kunde hon känna hans välbekanta doft. Tårar steg i de gula ögonen, men hon brydde sig inte. En torr snyftning skakade om hela hennes väsen och det var som om hnas närhet smälte bort isen i hennes kropp.
 "Blair" Hon förmådde sig inte att säga mer och hennes röst var brusten av gråten. Hon hade växt om honom, men det var inget hon tänkte på eller ens märkte av då hon snabbt reste sig och tryckte sig emot honom med all sin tyngd. Hon lade ingen vikt på att de båda hamnade på marken, Blair under henne själv.
 "Jag trodde du var död" hon grät öppet, orkade inte bry sig om att gömma känslorna, säker på att hon inte skulle lyckas om hon så försökte.
 "Jag trodde jag dödat dig, ååh förlåt" gnällde hon. Hur lång tid hade egentligen gått? Sist de sågs hade iriea varit mycket mindre än Blair, inte mycket mer än en valp. Hennes framtassar låg om hanen i en omfamning och hon ville inte riktigt släppa taget. I allt det hela hade hon nästan glömt av anden som hållit henne sällskap mestadelen av tiden hon spenderat på att leta efter Blair.

Alfdis svävade lugnt och såg på de två som gosades litet i sin återförening och hon förvann ur syne och dök seda upp precis ovanför deras huvuden med ett fnitter.
 "Jag fick ingen sån kram inte, och jag är avliden, jag är besviken" fnittrade hon fram och rullade lätt i luften på plats, väntandes på att de andra skulle säga något, vad som helst.
 "Jag blir ju litet avis hära" sade hon med en ton som inte avslöjade om det var ett skämt eller inte.

Hur hade hon blivit så stor? Blair hade inte väntat sig det, men hon lyckades fälla de båda. Han slog i marken, ganska hårt, men fann det lätt att ignorera när hon var så nära, levande. Försiktigt lyckades han rulla så att han snarare låg på sidan, och hon snett över honom.
     "Så lätt är jag inte att få död på", svarade han med ett roat leende, som snabbt blev strängt och allvarligt. Han förstod vad hon syftade på, men det var viktigt för henne att upplysa henne om vad som verkligen hänt. "Inget av det som hände var ditt fel. Vi blev överrumplade, och du lydde bara min order." Blicken var hård, allvarlig. Iriea hade inte varit den som tabbade sig, och han vägrade låta henne ha dåligt samvete för något som inte varit hennes fel.
     Anden dök upp, och Blair ryckte till. I en kort sekund blottade han tänderna, spände hela kroppen beredd på ett utfall, men överraskningen la sig snabbt och han slappnade av. Irritationen syntes tydligt i ansiktet, men han försökte tygla den. Andevargen hade trots allt lett honom till Iriea, fick han påminna sig om, och svalde några elaka kommentarer.
     "Iri får hjälpa dig att hitta en andepartner som du kan krama", sa han med ett hjärtligt leende som inte riktigt nådde ögonen.
     "På tal om det", sa han och vände åter uppmärksamheten mot Iriea. "Hur har du haft det? Vad har du gjort?" Det hade gått lång tid sedan Occultos fall, och hennes storlek om något visade på det.

Blair skämtade lätt, men Iri brydde sig inte. Han levde han var där. Hans värme mot henne bevisade det och hon kände sig lycklig. Lyckligare än på länge. Som hon hade saknat honom!
 "Om jag hade vrit emr uppmärksam hade du inte bövt rädda mig, det var dumt" envisades hon med en mer bestämd stämma när hon lyckades få kontroll på gråten.
 Alfdis var hon van vid, så när hon dök upp ur intet igen reagerade hon knappt, men det gjorde Blair. Iriea hade glömt hur irriterande hon kunde finna anden i början, nu var hon en av de närmsta vänner Iriea haft.
 "Om jag så försökt hade jag bara glidit igenom dig" fnös hon mot anden, ett ljud som kommit att ersätta vad som skulle kunnat vara ett skratt. Blair talade om en ande partner och Iriea kom på sig med att undra hur vanliga andar egentligen var, hon hade själv bara mött Alfdis.
 Hon såg något besvärad ut i en sekund då Blair frågade vad hon gjort. Hur lång tid hade inte gått och hur hade hon spenderat den? Med att söka efter Blair och vältra sig i sin självömkan. Hade inte anden varit med henne hade hon nog gett upp för länge sedan. Hon hade henne att tacka för mycket.
"Jag har sökt efter dig, er. Alfdis hjälpte till" hon log ovant emot spöket och såg sedan mot Blair igen.
"Men nu när du är här kan vi hitta de andra!" man såg hoppet i de honungsfärgade ögonen.
"Vi kan hitta Shady!" Om Blair var vid liv skulle säkert Ledaren vara någonstans i landet. De kunde bygga upp Occultos igen och då kunde hon bli hel. Bara tanken på att Shady fanns därute och kunde ställa allt till rätta igen fick ångesten som bott i ynglingen att blekna. Hon förväntade sig att Blair skulle bli lika uppspelt som hon, han hade ju trots allt varit Beta.

"Jag har sökt efter dig, er. Alfdis hjälpte till, men nu när du är här kan vi hitta de andra!" Blairs leende försvann lika snabbt som det dykt upp. Han visste säkert att åtminstone två av de gamla medlemmarna var döda. Det var bättre för Iriea att gå vidare med sitt liv, inte hänga kvar i spillrorna av flocken. Hon hade ändå varit såpass ung, det fanns en möjlighet för henne att-
     "Vi kan hitta Shady!" Det blixtrade till i de gröna ögonen. Försiktigt lösgjorde han sig ur hennes omfamning, och satte sig upp. Trots att hon inte satt helt rakt var de ändå i samma höjd. Hon hade verkligen växt upp. 
     "Iriea", sa han tveksamt, och rösten var ovanligt mjuk. "Valerie var med mig när hon dog. Blodförgiftning kanske, hon blev skadad i striden. Jag har träffat Rialea också, hon var sig lik." Ogillandet hördes inte i rösten. Det var trots allt Irieas mamma, och hon skulle få höra nog med negativa saker.
     "Shady och jag träffade varandra för ett tag sedan-" Blair tystnade, och fortsatte sedan i en viskning. "Hon är död, Iri. Jag har begravt henne. Om du vill kan jag ta dig dit..." Orden dog ut, och han lutade istället pannan mot hennes.

Alfdis lyssnade på deras samtal men var tyst för en gångs skull i hennes icke-liv, det verkade inte riktigt vara hennes stund att tränga sig in och snacka.
När sedan informationen kom om de döda flockmedlemmarna så sneglade hennes tomma blick på Iri, hon visste att detta skulle slå henne ganska hårt men det var inget jämfört med det som komma skall och Shady's namn dök upp.
Hon gjorde ett litet ljud som härmade en inandning och tssk-ade.
"Det var inte bra, vad är planen nu, boss?" frågade hon Iri med vad som verkade som likgiltighet men som i själva verket var en undran av vad deras mål var nu...

Hennes namn låg mjukt på hans tunga och hennes hjärta sjönk som en sten i hennes bröst i samma sekund. Blair hade aldrig varit hård emot henne, men tonen i rösten stämde inte. Han hade något att berätta och det var ingenting bra. Käkarna spändes och tänderna knastrade lätt då han lätt drog sig undan hennes omfamning, när han satt i jämnhöjd med hennes själv, hade det verkligen gått så lång tid?
 Rösten han talade med tvekade lätt inför orden och meningarna som lämnade honom var inga hon ville höra. 
 Valerie hade varit en uppskattad medlem, och hade mer än en gång fått hjälpa henne med de skador hon fick när hon pressade sin unga kropp långt förbi sina gränser. Att höra om den djungel gröna havsvargens bortgång tog hårt på henne, men hon var inte dum. Det var inte det Blair ville ha sagt så hon försökte samla den tryckande känslan som växte i bröstet. Egentligen ville hon inte höra mer, önskade att han skulle vara tyst och bara gå tillbaka till det som varit några sekunder sedan, men det gick inte och hon var fast här på grund av valen hon gjort och Blair skulle yttra ord hon aldrig trott att hon skulle få höra.

 Nyheten slog andan ur hennes lungor, tvingade luften ut mellan hennes sammanpressade käkar som knakade oroväckande när större kraft forcerade dem emot varandra. Smärtan hon försökt hålla tillbaka i bröstet strålade ut i hela hennes väsen, samtidigt som den verkade fortsätta vara centrerad och koncentrerad i samma mängd i bröstet som innan, kanske den till och med växte, hon visste inte men det låg som en dimma över hennes sinne.
 Om du vill kan jag ta dig dit. Hon ville, det ville hon, men andra ord han sagt ekade i hennes sinne.
Träffade varandra för ett tag sedan... Hon är död. Hon var inte dum.
"Vad har du gjort?" Rösten hård, på ett sätt han troligtvis aldrig hört den vara förut, och hon höjde slutligen den gyllene blicken och fäste den i hans gröna. Blicken som alltid varit mjuk som honung när hon sett på honom var nu hård, intensiv och en brinnande ilska låg bakom den. Morrningen steg hotfullt i bröstet, hon kunde känna vibrationerna nästan hela vägen ner i tassarna. Trots ilskan så vilade smärtsamma tårar i ögonen. Blair hade ännu inte svarat, och Alfdis ord föll för döva öron, registrerades knappt i tankarna och kaoset som pågick i hennes trasiga inre.
"VAD HAR DU GJORT!?" Rösten stegrade sig men bröts aldrig. Hon satt inte längre ner, och nu när hon stod var hon till och med större än hanen som hon hållit av så länge, som hennes hopp legat fastklistrad vid. Hennes ansikte, som alltid varit en orörd mask i sten var förvriden i vanmakten av alla de känslor hon aldrig känt som virvlade i bröstet. De gulvita tänderna blottade men hon gjorde ingen ansats till att gå emot honom.

"Det var inte bra-"
"Vad har du gjort? VAD HAR DU GJORT?" Blair reste sig upp, speglade hennes rörelser. Det skar i honom att se henne såhär. Tårögd, med blottade tänder och en morrning i bröstet. Han visste att han förtjänade varje sekund. Valet att ta Shadys liv hade varit hans, och det var en skam han skulle bära resten av sitt liv. Hennes ilska var befogad, och Blair försökte inte förklara sig. Det fanns inga ursäkter, och alla försök till dem var patetiska.
     "Du vet vad jag gjort", svarade han med samma mjuka röst, men nu med en tydlig plågad ton, "och jag är ledsen." Blair hatade hur lamt det lät, han hatade att han ens försökte sig på att be om ursäkt. Så istället för att fortsätta dog rösten ut, och han såg bara på henne med ett plågat uttryck.

Alfdis suckade lätt åt Iri's reaktion, den var förståelig, men det gjorde det inte rätt, hon var säker på att det fanns en anledning bakom det Blair gjort, Alfdis var inte heller dum och hade pusslat ihop hans gärning och hon försvann kort ur synhållet medans hon bleknade bara för att hennes huvud skulle poppa mellan Blair och Iri, fokuserat på tiken.
"Jag skulle tro att hand dödat Shady, men min gissning är lika bra som din" fnissade hon lätt och vred sig mot Blair, lodrätt så hennes svävande huvud var uppochner när hon kollade på honom.
"Men frågan är inte vad du gjort, utan varför du gjort det?" hennes döda blick vilade på honom en stund, innan hennes kropp kom tillbaka i synlighet igen, den också uppochner, benne flaxandes som om de letade fäste på något men slutade sedan, hon bara betraktade honom med hennes breda flin.

Du vet vad jag gjort. Det var sant, men hon ville inte.Hon ville inte veta, ville inte tro. Hans mjuka röst och plågade uttryck hjälpte inte, inte alls. Shady hade varit allt, stommen i det som varit hennes liv, modern hon saknat hos den som födde henne, ledaren över flocken som varit hela hennes liv, mål och drömmar. Blair hade varit hennes enda vrå där hon kunde släppa pressen. Båda var nu för henne borta. Det sista av det hon varit, försvunnit som aska för vinden. Det sista som varit hoppet i hennes låga. Hon var ingenting.
 Ledsen. Han var ledsen. Hon brydde sig inte. Ett steg närmre, morrandet fortfarande vibrerande i halsen, ord sedan länge bortblåsta, hon hade inte kontroll över benen längre, vartenda sak hon lärt sig som bortblåst. Självkontrollen som varit hela hennes personlighet, borta.
 Plötsligt avbröts vad det än var hon tänk av Alfdis som dök upp framför henne, talade direkt mot henne med en lätt fnissning. Var hon road? Iriea hann inte tänka längre innan anden vänt henne ryggen och talade mot Blair. Ifrågasatte handlingen.
"Jag bryr mig inte" rösten var hård, hon gav honom inget rum till att prata eller försvara sig.
"Han kan vara lika död för mig som hon" Hon höjde huvudet, morrningen hade dött ut i bröstet, all känsla borta ur hennes ansiktet och rösten, som sekunden tidigare varit hård och ilsken var monoton, död, utan känsla. Blicken sade så mycket mer, man kunde nästan se gnistan dö i den. All sorg, ilska och besvikelse som virvlade för att sedan dö ut. Occultos var borta, det fanns inget hopp kvar. Blair hade visat henne det, och hon visste det nu. De var alla döda, allra mest hon.
"Vi alla dog den dagen" hon vände sig om, om någon av dem sade något så hörde hon inte det då hon började gå därifrån, när hon kommit en bit längde hon på stegen och snart sprang hon, utan mål eller tanke. Hon skulle bara bort.

Alfdis bröt in, och Blair försökte samla tankarna för att svara. Men Iriea gav honom ingen tid. Hon bröt in.
     "Han kan vara lika död för mig som hon." Det slog honom värre än om hon faktiskt hade attackerat honom. Han önskade att hon hade tagit till fysiska medel. De kunde han hantera - men inte det här. "Vi alla dog den dagen." Hjälplöst så lät Blair henne gå. Det dröjde inte länge innan den större honan var helt ur synhåll, även för de skarpa fakargsögonen. En bubblande känsla spred sig inom honom - men inte på ett positivt sätt. Det kändes som frätande syra, och han kände väl igen den som ilska. Inte riktad mot Iriea, utan mot sig själv. Det hade varit naivt att lita på Shady, att lova henne blint, och han hade bara sig själv att skylla.
     Blair kastade en kort blick mot Alfdis, försökte ge henne ett smått tacksamt leende för den hjälp hon ändå försökt att ge, men det såg mest ut som en tandig grimas. Utan att säga hejdå lyfte han från marken, och navigerade sig smidigt upp genom trädtopparna. Han älskade att vara i luften. Det gav honom utrymme att tänka. En tjock klump i halsen växte sig större, och Blair brydde sig inte ens om att försöka låtsas som att tårarna kom från fartvinden. Iriea hade varit en av de han stått närmast, och nu var hon borta. Medan vingarna pressade honom upp, upp, upp, så önskade han intensivt att de inte träffats igen.