Det hade varit en fin dag med mycket lek och stoj. Än kunde ett par solstrålar tränga sig igenom de tjocka trädkronorna, men mörkret skulle snart infalla.
Utanför lyan befann sig de fyra valparna tillsammans med sin mor och farbror. Lÿs och Mörkö brottades lekfullt med varandra, kanske lite mer brutalt än någon av dem egentligen vill. Men hon tänkte inte backa.
Belåtet sprack ett stort leende upp på hennes läppar när hon till slut lyckades med att brotta ned sin bror. Svansen viftade busigt bakom henne och belåtet klev hon av honom och vände blicken bort från honom. Lÿs suckade djupt, det var inte förrän nu hon insåg hur trött i kroppen hon faktiskt var. Dags för lite historier istället.
Ljudlöst tassade hon fram till Blair och Nome som lågt samtalade med varandra. Rök och Åska låg redan bredvid henne, så att slå sig ned där skulle bli trångt och svettigt. Utan att fråga lade hon sig iställen mellan Blairs utsträckta framben och kikade upp mot honom.
"Kan inte du berätta lite", Lÿs pausade och gav sin mamma en snabb blick. "om pappa?" frågade hon tyst. Hennes röst klingade lite av nyfikenhet men också sorg. Trots att hon inte visste så mycket om sin pappa så kunde hon ändå känna att hans närvaro saknades. Mamma hade berättat lite om Molok, deras pappa, men Blair var trots allt hans bror. "Sagor från förr?"


[Familjen, Blair]

"Senaste gången någon såg honom var i Lövskogen. Skadad, men vid liv."
     "Vart begav han sig?"
     "Vet inte."
     "Vem var det som såg honom? De kanske vet mer?" Deras konversation blev avbruten av Lÿs som plötsligt stampade in. Han fångade Nomës blick och skakade kort på huvudet innan Blair vände ner blicken mot den lilla ljusa. Hon verkade, omedvetet eller medvetet, ha snappat upp vad konversationen handlade om.
     "Kan inte du berätta lite om pappa?" Återigen sneglade Blair på Nomë. Han visste inte hur mycket hon hade berättat om valparnas pappa, men när det gällde sagor från förr, som Lÿs uttryckte det, så spelade det egentligen ingen roll.
     "Oj oj oj", suckade Blair, och fann att han hade alla valparnas uppmärksamhet. "lite historier om Molle Mus, alltså?" Det var ett osmickrande smeknamn han inte använt sedan han var i deras ålder.
     "Okej", började han sakta. "Vi - alltså, jag, Molok och Bambra, er faster, växte upp i en bergskedja med stooora berg. Vår pappa var inte heller där, så mamma berättade många historier om honom, som jag gör nu." Blair höjde ett ögonbryn som för att poängtera likheten. Den brutala sanningen att Bael aldrig kommit och att syskonen splittrats både innan och vid Reliannes våldsamma död tog han inte upp.
     "När Molok var liten, som ni, så var han kraftlös, mmm!" Blair flinade. "Inte jag, såklart. Jag har alltid varit extraordinääää-" Han fick ögonkontakt med Nomë och skärpte sig. "I alla fall. Vi brukade smyga ut när det var stjärnklart om mamma sov, och så flög vi upp, upp, upp, så högt det gick. Jag hjälpte oss på traven med min vind, men vi nådde aldrig upp till stjärnorna. Vi brukade tänka att när vi blev lite äldre, då-" Sen att de aldrig fick en chans att testa eftersom Blair gick med i en mördarkult och Molok blev enögd och bitter, det nämnde han inte. Återigen var det detaljer som kanske inte direkt skulle försköna historien. Blair harklade sig och fortsatte.
     "Han såg ut som dig", sa han och nickade mot Mörkö. "Fast utan lockarna. I vår kull var han den enda ljusa. Stod ut." Blair sneglade på Rök, men sa inget mer, lämnade utrymme för frågor.

Mörkö var helt mörbultad. Usch, han hatade att förlora brottningsmatcher, särskilt mot Lÿs. Hon blev så skrytig om det, men Mörkö fick tänka att nästa gång, då skulle han minsann vinna. Snabbt hade han rusat till sin mamma och gömt sig i hennes lockar. Hon skulle för alltid innebära trygghet, och när hon tröstade gjorde blåmärkena mindre ont.
     Intresserat lyssnade Mörkö till berättelserna om deras pappa. Han lät så häftig, och ett stygn av stolthet fick Mörkös hjärta att svälla när Blair sa det där sista.
Han såg ut som dig.
"Såg han ut som mig?" frågade han oförstående, och log sedan stort. "Hur ser han ut nu, då?" 
Mörkö begrep inte riktigt hur hans pappa kunde se ut som någon annan men kanske menade Blair bara att han blivit större. Det var trots allt en saga från förr, när pappa var liten, och mamma hade sagt att man växte mycket när man var litenb. Direkt gick Mörkö vidare till nästa sak han hakat upp sig om i historien. "Jag ska också flyga till stjärnorna och då ska jag ta en! Om jag tar en, kanske jag kan ta med den och sätta den ovanför våran lya, och då kan pappa se var vi bor och komma hit."
Mörkö nickade åt sin egen plan och försökte hitta medhåll från sina syskon. "Smart va? Jag kom på det själv."

"Hur ser han ut nu, då?" Åska tog tillfället i akt likt en orm som högg.
     "Säkert inte lika knubbig som du", nickade hon med ett litet flin och duckade för Mörkös tass. Brodern fortsatte med att redogöra för sina planer, och Åska kunde inte förneka att det lät ganska smart. De kunde ju inte hitta pappa, det var därför han var borta, men om de gjorde det tydligare var de var kanske han kunde hitta dem istället. Ivrig att också bidra bröstade hon upp sig.
      "Jag ska lägga ut stenar på marken i en pil hitåt, så han ser om han flyger!" Pappa hade vingar likt Blair. "Stenar håller längre än en stjärna, de försvinner ju inte på dagen."

Lÿs lyssnade intresserat på Blairs röst och nickade då och då för att visa att hon ville att han skulle fortsätta. Hon gav Mörkö en avundsjuk blick vid kommentaren om deras pappas utseende. Hon ville också se ut som pappa. Dock hann hon inte kommentera det innan Åska tog tillfället i akt. Ett lågt fniss lämnade henne och hon gav sin syster en stolt liten blick, men sedan tystnade hon för att lyssna på Mörkös plan. Trots att hon inte ville erkänna det, så var det en bra och fin idé. Likadant med Åskas. Fast stenar skulle inte synas på natten, speciellt inte med tanken på dimman som konstant följde dem.
    Lÿs förbannade sig lågt att hon själv inte kunde komma på en idé som deras, men skakade snabbt bort tanken och lade sitt huvud gentemot Blairs ena tass. Hon gäspade stort och såg upp mot himlen. För en gångs skull syntes alla stjärnor, och hon drog fundersamt en lång suck.
    “Undra om han tänker på oss lika mycket som vi tänker på honom.” Viskade hon lågt.

Blair lyssnade roat på deras förslag. Även om det inte var särskilt logiska planer - han hade sett en stjärna falla, och den var gigantisk - så var deras engagemang rörande.
     "Undra om han tänker på oss lika mycket som vi tänker på honom." För bara ett kort ögonblick sneglade Blair på Nomë, och sedan på valparna igen. Han var rätt säker på att Molok försvunnit innan hon kunnat berätta om sin dräktighet. Med största sannolikhet visste Molok inte ens att han blivit pappa. Men det var knappast något hoppfullt att säga till valparna, så Blair drog bara Lÿs till sig i en kram.
     "Det gör han säkert", sa han tyst. "Varje sekund."

[Avslutat!]