Vinters kalla vindar drog milt i trädens kala kronor. Frost hade letat sig över sten och bladverk och efter sig lämnat virvlande verk av frusna mönster. Snö hade det inte kommit någon än, ett faktum Chayan var tacksam för. När den väl fick för sig att ramla ner blev klättrandet betydligt svårare, även om de oplanerade landningarna blev något mer vadderade. 
Hösten hade sänkt träden i dvala, och vinterns antågande hade stulit deras drömmar. Han kunde inte höra trädens viskningar eller jorden mummel, allting sänkt i en sovande tystnad. Vetskaperna fanns fortfarande där; kände instinktivt vilket sorts träd han låg på och vilka blommor vars rötter han teoretiskt kunde gräva upp skulle någon bli sjuk. Det var en vetskap han nästan alltid haft, ekandes i bakhuvudet, precis som hon även som valp sökt sig till skuggorna för att gömma sig från illvilliga käftar och klor.
Himlen sträckte sig grå ovanför honom där han låg på en av den stora ekens grenar. Kärnan nedanför honom var tom, vilket inte var så konstigt med tanke på att natten var på väg att falla med en sol som klättrade allt lägre bakom de grå molnen. De flesta föredrog att dra sig undan när kvällen svepte in över trädtopparna; söka sig till tryggare platser där värme och gemenskap var nyckelord. 
Chayan skakade på huvudet. Det var något han mer och mer kommit till insikt med desto mer tiden gick; att TBB någonstans förstört honom för all form av normalitet. Att han ibland skyggade när stora vargar plötsligt rörde sig, eller hur skuggornas dunkla gömställen alltid var mer tilltalande än de öppna ängarna. 
Det var inte så att han försköt de andra i flocken. Isil Anar hade visat sig vara välkomnande och öppna på alla sätt och vis, men Chayan var inte den som naturligt fann sig andras sällskap. 
Grenen hängde lågt över torget, och skulle någon passera var hans gestalt inte dold; man behövde bara rikta ögonen lite mer upp för att tydligt se honom. 

[Wellllll... kom och lek I guess?? :)) ]

Kian hade anpassat sig ganska väl till livet i en flock, men fortfarande kändes allting nytt och spännande. Det påminde honom till viss del om tiden han spenderat med mor och sina syskon, men skillnaden här var att nu var han vuxen, och de här vargarna såg inte ut som honom. 
Han var en udda typ i samlingen av de andra. Med det långa ansiktet och de stora öronen. Han måste se rolig ut, men det bekom inte Kian. Han var lika glad för det och han hade verkligen kastat sig in i det här med flocklivet, bara för att han så gärna ville testa och uppleva allt som livet kunde erbjuda honom.
Och därför hade han nu nyfiket studerat vargen som låg uppe i ett träd. En flockbroder (för man kallade dem bröder och systrar, det hade han fått lära sig) vid namn Chayan. Kian hade sett den andre många gånger, men han kunde inte direkt påstå att de hade någon närmare relation. Kanske var det detta som fick honom att nu närma sig. Eller så var det bara nyfikenheten över hur den andre bar sig åt när det kom till det där med att klättra i träd.
"Ursäkta," sade han med en röst han försökte göra allvarlig, trots att han inte riktigt lyckades. "Men det här med att klättra i träd..." Han stannade upp under den gråe hanen, och blickade upp mot denne med fascinerade ögon. "Är inte det svårt?"
Trots hans försök till att vara allvarlig kunde han inte hindra ett brett leende som prydde hans ansikte.

[Mobilsvar ~  ]

Chayan beskådade den långlemmade individen närma sig under tystnad, och hans öron ryckte till när flockbrodern talade. 
Det första son slog den mörka hanen var den oväntade förvåningen som kröp upp över Chayan anlete; trots att Chayan anlänt med Wami och resten av Trinity så höll sig många på god marginal.
Den långa randigt svansen slog med trevande takt mot den skrovliga barken. Ögon färgade likt en spirande skog fästes på den som talat.
Det var lockande att ge en demonstration, att för en gångs skull kunna glänsa med något och inte behöva göra snäppet bättre än syskonen, men ett liv i ständig skugga hade satt sina spår.
Istället sträckte han fram en framtass och spretade med de flexibla, ekorrlika extremiteterna, sträckte benet neråt som för att visa upp det.
"Nej. Jag föddes sådan." Sade han och ångrade nästan lite att han tagit upo det över huvudtaget. Rösten var sktovlig likt ekens bark, vass och obekväm av långa stunders tystnad. 
Som den fabulösa storpratare han var tog orden sedan slut.

Det stora öronen ryckte på Kians huvud när den andre hanen talade, samtidigt som han fortsatte att studera Chayan med en fascinerade blick.
"Ja, det förstod jag väl," sade han med en road röst. Antagligen så krävdes det specifika drag för att kunna klättra i träd. Han blick gled över de långa tårna och klorna som den andre bar, perfekta för att hålla fast i trädens stammar och grenar. Antagligen var det ju något som Chayan hade fötts med. 
"Men jag menar... Du har väl ändå varit tvungen att lära dig?"
Storögt såg Kian uppåt, förundrad över denna förmåga som vanligtvis inte var given åt vargar. Han hade sett bevingade vargar tidigare, men detta var nog den första han mött som faktiskt klättrade i träd.
"Har du ramlat ner någon gång?" Tanken gav honom en känsla av spänning samtidigt som den var skrämmande. "Det måste göra ont, att ramla ner ur ett träd. Jag hoppas att du inte har upplevt det. Men det ingår väl till viss del i lärandet?" Han skrattade till. "Man måste ramla för att kunna resa sig och försöka igen!"

Hanens ord fick minnen från TBB att risa sig ur de mörka hörnen i hans sinne. Hårda ord och vassa tänder. Ja, han hade lärt sig att klättra, men det som hade gjort ondast hade inte varit att ramla ner. 
"Alla ramlar någon gång." sade han med något bittert liggandes i orden. Alla, även de mäktigaste, staplar och slår sig, trillar och faller. Ju högre man utgått, ju högre man siktat, desto smärtsammare blir landningen från fallet. 
Något nästan förundrat låg över Chayans vanligtvis uttryckslösa anlete. Hanen nedanför utstrålade sådan positivitet, sådan glädje; främmande och i det närmaste underligt för någon som omgivit sig själv i skuggor och mörker hela sitt liv. 
Chayan kunde nästan säga att han var lite imponerad. 
"Motfråga." sade han kort, sträckte ut sig på grenen likt en nöjd katt. "Hur är du så glad?" olikt honom att svara, olikt honom att med ord faktiskt interagera med vargar som inte var hans släkt. 
Men kvällens annalkande mörker gav honom mod att våga göra något, vilja att försöka.

Fortfarande med en nyfiken blick såg Kian uppåt, på den mörka hanen som låg där på grenen, till synes inte vidare intresserad av Kians sällskap. Men han fick åtminstone svar på sin fråga, om än svaret var kort och kanske lite bittert.
De stora öronen ryckte på hans huvud när motfrågan kom från Chayan, och ett kort skratt lämnade honom när han hörde orden.
"Varför inte?" 
Svaret kom bekymmerslöst från manvargsblandningen, och svansen viftade glatt över marken där han satt, med blicken stadigt uppåt.
"Finns det ingen anledning att vara arg eller ledsen tycker jag inte man ska vara det. Hur tråkigt vore inte livet då? Det är väl bättre att vara nöjd med det man har och glädjas åt varje dag man får." 
Retsamt flinade han mot Chayan.
Nog var Kian naiv, på gränsen till dumdristigt godtrogen. Men det var ingenting som bekymrade honom, det var bara sådan han var. Och han hade inte planerat att ändra på det heller. Han gillade sig själv, och han gillade det liv han hade omkring sig.

Chayan begrundade Kians svar. Varför inte?
Det blixtrade nästan framför hans ögon. Bilder och minnen, blodiga revor efter bett och klor och fall hans helst ville glömma. Ensamma, frusna nätter med skärande skratt ekande i öronen.
Bättre att vara nöjd med det man har..  Kians röst var som en susning, något vagt mellan minnen av skam och känslan av att vara helt betydelselös. 
Och glädjas av varje dag man får. Ytterligare nätter av ensamhet, för det hade alltid varit bättre än alternativen. Skuggorna framför ljuset, ensamheten framför avvisningen. Oklarheten framför den absoluta, oförglömliga sanningen. 
Du har fel, ville Chayan skrika, ilskan bubblandes under ytan i bröstet. För första gången i sitt liv kände Chayan hur orättvist livet var, hur alla andra fick växa upp med hopp och glädje och värme medan Chayan stoppats undan likt en trasig leksak i TBBs gömmor. Gudarna måste ha haft så roligt åt det hela, för av vilken anledning annars skulle de ha att låta oskyldiga liv förstöras och tvistas ur sina gängor på det sättet han och hans syskon hade?
Han ville skrika, slåss, men i slutändan gjorde han ingenting. Kians retsamma flin var inte menat att såra eller förstöra, inte på det sättet TBB lärt sina medlemmar. Istället pressade Chayan ner den bubblande ilskan, förvisade den långt bortom räckhåll och lät lugnet och tomheten regera som segrare. Den säkra, passiva vägen framför den känslostyrda. Alltid.
Han kände igen ilskan för vad den var; avundsjuka. 
"Visa ord." sade han efter ett par ögonblick, rösten neutral och fria från de känslor som kämpade för att göra sig hörda. 
"Vad är du tacksam för?" sade han sedan, nästan som en direkt uppföljande fråga. 
De gröna ögonen lös nästan i mörkret. Hade han varit en normal varg hade han slunkit ner från sin säkra gren för att ta sig närmare sin samtalspartner, men Chayan var inte normal. Han stannade på sin gren, med öron och ögon fästa på den han talade med.

Kian fick uppfattningen om att flockbrodern fann honom lite irriterande. Men istället för att dra sig undan, så som de flesta andra skulle ha gjort i ett sånt ögonblick, blev Kian nästan ännu mer påträngande. Om Chayan uppfattade honom som irriterande ville Kian inget hellre än bevisa motsatsen. Så istället för att lämna den mörka ifred ville han bara samtala ännu mer.
"Jag är tacksam över många saker," svarade han glatt.
Minnen från den lyckliga barndomen uppenbarade sig, minnen från hans vandring genom Numoori och alla de vargar han haft nöjet att möta.
"Jag är tacksam över mor och mina syskon, över livet och alt jag har fått uppleva, alla de vänner jag har mött och för att jag fick möjligheten att bli en del av Isil Anar." Fortfarande prydde ett brett leende hans läppar. "Det är en bra flock. Alla är så trevliga. Jag trivs verkligen."
Det var sant, alltihop. Kian undrade varför han inte provat på detta med flocklivet tidigare, för det passade honom verkligen bra.

Chayan identifierade stygnet av avundsjuka som sved till när hanen talade. Tacksamhet över så mycket, när Chay som mest kunde tacka sig lycklig över att ens vara vid liv. 
Alla var så trevliga. De kanske de var, Chay hade dålig koll. Han hade funnit sin plats i skuggan, och hade mest låtit syskonbarnen komma honom närmre. Blod kunde man alltid lita på. 
"Hur definierar du en bra flock? Har du något att jämföra med?" frågade Chayan med en viss skeptiskt ton. Vad var en bra flock? Chay hade trott nästan hela sin uppväxt att han vetat svaret, men Gudarna hade bara lekt med honom. 

[*Kastar in kort svar två månader senare*]

En fundersam rynka trädde fram i Kians panna medan han funderade över frågan som den mörke trädklättraren hade lagt fram. 
"Nej, jag har ingenting att jämföra med. Jag växte upp med mor och mina syskon, men vi tillhörde ingen flock. Vi var bara en familj."
Han log vid tanken på dem, undrade hur de hade det nu. Men säkert mådde de alla bra. Något annat ville han inte tro. Om något hade hänt hans familj visste Kian inte vad han skulle ta sig till. Så han funderade inte mycket över alternativen, utan bestämde kort att allting var bra med dem.
Det måste det vara.
"Så jag har ingen tidigare erfarenhet av flockar, direkt. Men en bra flock borde väl vara som den här flocken?" Glatt såg han på Chayan. "Här är alla trevliga och hjälpsamma, och man känner att man hör hemma på något vis. Nästan som i en familj. Jag känner då att jag får vara delaktig, och det antar jag är en stor del av flocksammanhållningen."
Han hade egentligen ingen aning om vad han pratade om, men Kian tänkte att det måste ju vara så en bra flock ska vara. 
Som Isil Anar.

Chayan begrundade Kians ord noga. Det fanns något i dem som Chay kände resonerade på något underligt vis, något som fick honom att tänka till; man känner att man hör hemma på något vis. Han fann sig själv i sitt sinne försöka ringa in exakt vad hemma innebar. Vad betydde det att höra hemma? 
I ett sällsynt ögonblick beskådade Chayan hanen från sin avskärmade plats, och fann sig ha underskattat honom. Ett misstag. 
I ett sällsynt ögonblick lämnade skrattet hans strupe; knappast ett glatt läte utan snarare ekande ihåligt i nattens mörker och nertyngt av något beskt. 
"Vi har levt två helt skilda liv." konstaterade han högt, mentalt förbannande de gudar som planerat hans liv likt en komisk tragedi för deras egna underhållnings skull.  
I nattens mörker och i skuggan av den väldiga ekens stam måste han han känt sig säker, beskyddad, för det tog honom inte emot att dela sina ord likt han enbart hade gjort med Wami tidigare. 
"Vad du kallar familj, mor och syskon, var min mardröm förverkligat i varje vaket ögonblick och i varenda andetag draget i deras närhet." sade han lågt, nästan viskande. Nattens mörker skärpte hörseln, och han trodde inte Kian skulle ha något problem med att höra honom. Förstå honom däremot, visste han inte om Kian var förmögen till. Det var svårt att sätta ord på hur han spenderat sin uppväxt, fångad i en skräckblandad likgiltighet och avskärmad från omvärldens intryck. Hur skuggorna blivit hans trygghet och hur tillbakahållna ord ytterligare ett sätt att undvika svepande klor.

Det bittra som verkade dra in i stämningen mellan de två vargarna förvånade Kian. Han kunde inte riktigt förstå varifrån det hade kommit, men det verkade som att något han hade sagt hade väckt dåliga minnen till liv hos Chayan.
Det ryckte i de stora öronen där han satt och lyssnade till de ord som Chayan, mycket tyst, hade visat fram. De blåa ögonen hölls fästa på Chayan, även om den mörka hanen smälte in i nattens mörker som tycktes bli att tätare. Som om Chayan på något sätt var ett med mörket, som om han hörde hemma i natten. Tvärt emot för Kian som hörde mest hemma i solljuset. 
"Vad... vad menar du?" 
Han tvekade lite när han sade orden, osäker på om Chayan verkligen ville att han skulle fråga eller om orden bara kommit ur munnen utan att Chayan kunnat hindra dem.
Oavsett vilket kunde han inte bara slå det hela ur världen. Han var tvungen att fråga, han kunde inte bara ignorera det som just hade sagts.

[Blev en kortis :'D]

Modet grep honom likt flammande eld; en bitterhet brännande likt öppna lågor. Utan att tänka, utan att först överlägga med sig själv som han var så hårt skolad att göra annars, slank han ner för trädets stamm. Rörelsen var inte ljudlös; skrapandet av klor mot bark ekade i nattens tomrum. Han landade med framtassarna först, stöten dämpad av mjuka dynor och vana leder. Sedan reste han sig till sin fulla höjd, kanske inte föga imponerande till storlek men denna gång skulle han inte ligga kuvad i skuggan. 
De gröna ögon glödde, fästa på flockbrodern, huvudet höjt och minen nästan blank som när på ögonens avsmalning. Giftvargens gener var starka i honom, även om giftet inte var en gåva gudarna behagat unna honom. 
Kanske kunde handlingen setts som hotfull, plötslig, oberäknad, men Chayan hade inga planer på att bry sig.
"Du har haft det bra, Kian. Glöm aldrig det. Gudarna har skämt bort dig och gett dig all lycka du någonsin behövt att svulsta dig i." Sade han, rösten hårt, som om det var Kians fel att Chay fått allting förfördelat.  Något bubblade under huden, i magen, i bröstet. Till sin fasa insåg han att det var avund. Smutsigt, förkasterligt avund och nederlig svartsjuka.  
Hastigt vände han bort huvudet, klarade inte riktigt av att längre se flockbrodern i ögonen. Eldens som brunnit i hans vener falnade snabbt, modet som burit honom sinat och krackelerat under hans tassar. 
Det var inte Kians fel, Chayan visste det. Ändå kände han sig nästan provocerad av hanens glada inställning, av hans tro att fanilj och flock var något ovillkorligt bra. 
Chayan hade mer saker att säga, men tungan hade slagit knut på sig själv, halsen hade torkat, luften gått honom ur.

De blåa ögonen följde Chayan då den skugglika hanen tog sig ned från trädgrenen med smidiga rörelser, och blicken hölls fäst på denne när denne stannade rakt framför Kian, talade till honom med en vass röst. Inte ens när Chayan vände huvudet från Kian släppte de blåa ögonen den mörka hanen.
Tankarna rusade genom Kians huvud. Han förstod att han trampat på något som verkligen kunde kallas för en öm punkt, men han förstod fortfarande inte vad Chayan menade. Den naiva världsbilden som Kian hade gjorde att han inte kunde greppa det faktum att allting inte var glatt och fint, såsom han alltid hade upplevt det.
Några sekunder stod han tyst, övervägde vars han skulle föra samtalet härnäst. En varningsklocka ringde, han borde inte fråga mer, men...
"Jag är väldigt tacksam."
Han svalde, tvekade, men sedan kunde han inte hindra sig själv då nyfikenheten övervann allt annat förnuft som sade åt honom att inte rota mer i Chayans liv.
"Du får ursäkta mig, kanske jag är lite dum... Men jag förstår fortfarande inte vad du menar." Naiv, dum… Vad var egentligen skillnaden? "Har det hänt något med din familj? Är du inte tacksam över dem?"
Spänt inväntade han reaktionen som Chayan skulle besvara hans inkräktande frågor med.

Luften hade gått ur honom, och Chay närmast sjönk ihop i sittande ställning. 
Under tystnad lyssnade han på hanens fråga och ärligt begrundade om han skulle svara eller gå sin väg. Det kröp i skinnet över hur han precis hade agerat. Ovärdigt och löjligt. 
"Har du någonsin hört om The Bloodblossoms? Om TBB?" frågade han. Undrade hur han lättast kunde förklara exakt vad TBB var förnågot, vad de stod för, annars. Hans liv var så hårt knutet till den flocken att det var svårt att förklara hela saken utan någon förkunskap. 
Chayan kurade svansen runt kroppen, kände sig ovanligt liten och barnslig när han gjorde det trots att han inte varit en valp på många år.

Kian funderade, letade i sitt minne. Nej, det ringde inga klockor om detta främmande namn som Chayan talade om. Kian undrade vad det var. Var det den andres familj? Han förstod inte riktigt.
"Nej, inte vad jag minns."
De stora öronen ryckte ovanpå hans huvud medan han inväntade Chayans svar. Helt plötsligt var det inte längre samma barnsliga stämning hos Kian, som om han faktiskt förstod att det låg något allvarligt över situationen. Något som faktiskt fick honom att inse att hans barnslighet inte riktigt var passande just nu. 
"Är det… din familj?"
Kian hoppades att han hade förstått det hela rätt. Han ville ogärna säga något som var fel just nu, för det märktes tydligt att detta var ett känsligt ämne för den mörke hanen mitt emot honom.

Att Kian inte kände till något om TBB gjorde det hela mycket svårare. Utan kontext kunde det hela låta som en mörk saga; mardrömmar gjorde för att skrämma valpar till lydnad snarare än faktisk sanning.
"Låt oss säga att med en familj som TBB behöver man inga fiender, om familj nu är rätt ord."
Luften kändes tung. Kanske skulle det ha regnat om inte kvällskylan sugit åt sig fukten och förvandlat det till frost. 
Med djupa andetag återkonstruerade Chayan sitt likgiltiga yttre bit för bit. Tvingade ansiktet och ryggen att slappna av, svepte svansen bort från tassarna, avlägsnade all form av uttryck från sitt ansikte. Det var hans sköld från omvärlden, hans närmaste försvar. Utan det var han naken och oskyddad, något som nästan skrämde honom mer än bristande kontroll. 
I början av deras samtal hade Chayan sett Kian som en halvvuxen ungspoling, men när hans blick åter vågade falla på hanen utan att känna skam såg han något som påvisade större mognad och förståelse än vad han hade räknat med. Kanske fanns det något mer till denne Kian än vad första intrycket hade vittnat om. 
Förlägenhet brände under skinnet. Chayan borde ha vetat bättre än att ta ut sin frustration på en flockbroder som inte hade något med saken att göra. Kian var som en symbol för vad Chayan kunde ha varit, hade han fått rätt förutsättningar. Hade han inte blivit nerbruten och söndertrasad gång på gång av vargar som för Morikos skull borde ha tagit han om honom.
Det var ren, förbaskad avundsjuka, och Chayan visste bättre än att låta det påverka honom. Visste bättre än att låta det synas.
"Jag ber om usäkt för att mina frustrationer går ut över dig." sade han kort, vände bort huvudet. Om Kian kunde bete sig moget kunde Chay det med.

Kian kunde utan tvekan nu konstatera att det var något som tyngde den mörke trädklättraren, något i det förflutna som han nu kände att det hade varit bättre att låta vara. Trots det kyliga lugnet som Chayan utstrålade kunde Kian tydligt känna hur han hade trampat på en öm punkt hos den andre. Uppenbarligen fanns det mycket som var ouppklarat i den andres liv, och Kian insåg nu att han inte borde ha varit så frågvis. Det var inte hans sak att undra över.
Så han log ett kort leende samtidigt som han skakade lätt på huvudet. 
"Det finns ingenting att be om ursäkt för. Det är nog snarare jag som borde ursäkta min frågvis het. Det är bara det att... ibland är det som svårt att vara tyst, du vet? Jag har många funderingar, och det är så lätt att bara kasta ut dem i form av ord utan att tänka över saken."
Han skrattade till lite kort åt sina egna ord samtidigt som han himlade med ögonen åt sig själv. Det var sån han var, och han var väl medveten om det.
"Jag borde inte ha brytt mig. Det verkar som att det är din ensak." Det fanns ett allvar i blicken. "Jag borde veta bättre än att pressa fram svar med mina envisa frågor."

Chayan suckade djupt, fick tvinga sig själv att inte hänga med huvudet trots att det kändes olidligt tungt. 
"Det är inte ditt fel." han snörpte med munnen som om orden smakade beskt. Kian hade inte varit envis eller speciellt oförsiktig, Chayan visste det, nu när såg på det lite mer nyktert. Ibland var det som om hela han var som ett blödande, öppet sår fullt med grus, och bara några ord från någon annan var tillräckligt för att allt skulle svida. 
Att erkänna sig svag var en sak han hade fått lära sig i flocken. En sak att i TBB vara otillräcklig, men mer och mer hade han börjat inse att det var inte i hans styrkor och svagheter som problemet låg. Det hade inte med det att göra. 
"Vi är flocksyskon. Det är inte mer än naturligt att vi ibland kliver på ömma tår." sade han. Pfft, hela Chayan var en enda stor öm tå i så fall. "Men min reaktion var ändå.. överdriven." 
Minst sagt.

Det verkade som att den mörka hanen verkligen var ursäktande och det fanns en uppriktig ton i rösten då han talade. Och det gladde Kian på ett sätt, eftersom det kändes att han kanske inte var så klumpig och okänslig som han först hade trott att han var. Kanske han hade lärt sig lite, trots allt! Personlig utveckling som det kallades. Lite stolt kände han sig allt över sina egna framsteg.
"Det är ingen fara, inte alls!" 
Ett brett leende spred sig över det avlånga ansiktet och rösten var lika glad som alltid.
"Vad sägs om att vi glömmer det här? Vad som hänt förr spelar ingen roll, det är nuet som är det viktiga och jag tycker då att vi har det ganska bra där vi står i dagsläget."
Det var verkligen trevligt att tala med den här Chayan. Och han ville gärna tro att den andre tyckte detsamma om honom. Att de var överens, och att de verkligen trivdes med varandra. Oavsett så tyckte Kian att det här var jätte roligt, även om de andre verkade ha en liten dyster sida, men vem hade egentligen inte det? Det spelade då ingen roll för Kian, absolut inte. 
Han gillade den här trädklättraren.

Chayan nickade instämmande till de Kian sade. Att glömma och gå vidare.. Det lät som en bra idé. TBBaren inom honom väste och spottade; att glömma var svagt, vekt, och att gå vidare utan konsekvenser var ett naivt påfund utan förankring i verkligheten. 
Tur nog var den delen blott en svag viskning i hans bakhuvud, enkelt att ignorera och tysta ner.
Han såg kort på Kian, granskande gröna ögon smala som om han övervägde något. De var väldigt olika, han och Kian. Stöpta ur kontrasterande material, formade av skilda världar och medan Kian hade polerats till glans hade Chayan törnats och hyvlats till något vasst och obehagligt. 
Men de kunde lära av varandra, kanske. Chayan kunde i alla fall lära av honom; imitera och kopiera minspel och kroppshållning, lära sig framstå som hel och polerad. Lära sig gömma sprickorna lite bättre.
Kvällen hade framlidigt snabbt och skuggorna tätnat. Chayan hade ett tidigt morgonpass som han verkligen borde vara utvilad inför. Relativt. Han behövde inte vara trevlig - det var ingen som förväntade sig det utav honom - men att prestera nertyngd av trötthet var sällan behagligt. Framför allt när han hade möjlighet att undvika det och all eventuella extra börda vore på grund av honom själv.
Eken ovanför honom såg väldigt inbjudande ut. 
"Tack för samtalet." sade han lågt, med risk för att låta avsnäppande. Samtalet var slut och Chayan hade inget mer att tillföra. Hellst ville han gömma sig och glömma att kvällen ens hade hänt med alla skamliga utbrott och allt. Ville försvinna bland skuggorna och inte komma ut. Men han var bättre än så, starkare än den ologiska viljan att upphöra. 
Han satt kvar i ett par ögonblick, gav Kian chansen att säga något avslutande om han önskade, sedan var han hastigt påväg uppför ekens stam med explosiva, starka rörelser, mot de avlägsna grenarna närmare toppen.

Kian nickade tillbaka som svar på Chayans tack, även om det var aningen kort och sammanbitet, men ändå lockade det fram ett brett leende hos Kian. Det fanns nog inte mycket som kunde göra manvargskorsningen på dåligt humör.
Blicken följde Chayan medan denne svepte upp, tillbaka till trädtopparna. Avundsjukan stack till inom honom, Kian önskade att han också kunde klättra i träd. Det hade varit så häftigt... Då hade han kunna imponera på Hyacint! Han bestämde sig för att be Chayan lära honom någon dag framöver, när den gråe hade fått vara ifred en stund. Det skulle nog bli lättare att övertala honom om att bli Kians läromästare då.
Med en lätt suck reste han sig och lämnade Chayan ensam.

[Avslutat.]