Det var solnedgång och det svaga röda ljuset filtrerades genom takets färgade glasskivor. Hon och syskonen hade precis fått lov att vara uppe en stund efter gonggongens ljudande - något som tidigare markerat läggdags - och Daphne avsåg göra det mesta av sin extra kvällsstund. Med lika delar vördnad som barnslig iver gick hon fram till Helgonet som låg blad de många fällarna i huvudsalen.
"Godkväll Even."
Hälsade hon så myndigt hon förmådde. Vampyren låg och tycktes vila med ögonen slutna och ansiktet avslappnat men öppnade ett öga och såg på henne då hon tilltalade honom. Hon slog sig varsamt ner framför hans utsträckta framtassar och log försiktigt.
"Kan du inte berätta en historia, från förr?"
Hon såg på honom med stora bedjande ögon.

[Even, feel free att utveckla prompten om du tycker en sagostund blir för trist hehe <3]

Even hade dykt upp ovan mark efter den första ringningen till stunden av stillhet. Medan Grendel stod på sin böneplats på forumets mitt, med spridda vargar runtom som valt att besöka forumet för sina egna böner, placerade Even sig själv synligt i den öppna huvudsalen där han kunde betrakta vargarna utanför. En samling fällar hade som oftast lagts fram nära salens mitt, ur vägen för där det sista av solnedgången kunde nå men nära nog för att inte hamna i skymundan. Efter den andra ringningen skingrades vargarna utanför, och Grendel kom för att dela ord med vampyren som väntade honom.
     När Grendel lämnade honom igen för andra angelägenheter så låg Even kvar på sin plats bland fällarna. Han studerade det sista ljuset som långsamt flyttade sina färger genom rummet, kunde känna dess närvaro, om än det var snabbt falnande. Ljudet av flocken och staden hade återupptagits runt honom i samband med dess lämnande. Kanske fanns där ett uns av ironi i det. Han slöt ögonen för en stund, och låg stilla och lyssnade till livet runtom.
     Det dröjde inte länge förrän ljudet av korta steg närmade sig honom. Ett ungt och uppspelt hjärtas rytm och Daphnes doft som lösgjorde sig från den av flockens gemensamma. Hon hälsade med en valps övertydliga artighet, och Even gläntade på ena ögat för att se på henne. Daphne hade sin faders stora tassar men ringa storlek, och sin moders form och färg. Hon såg på honom med stora, runda ögon, hennes blick full av ivrig längtan tillsammans med den djupa vördnad som odlats i valparna sedan deras första andetag. Grendel hade lärt av sina misstag. Even likaså.
     "Vad har du på hjärtat, Daphne?" Han rätade upp sig för att se henne bättre medan Daphne satte sig framför honom.
     ”Kan du inte berätta en historia, från förr?" Hennes ansikte sken av förväntan. Even hummade en låg och fundersam ton till svar, och var sedan tyst för ett ögonblick. Han kunde nästan höra Daphne komma på sig själv, innan hon snabbt tillade: "Snälla?"
     "Låt mig fundera lite." Even sträckte på framtassarna, och reste sig lugnt upp för att rätta till fällarna och lägga sig ner igen på sin andra sida. Han nickade åt Daphne att komma närmre. "Är dina systrar också här? Eller bara du?" Han kunde se likväl som höra att de andra av Grendels döttrar inte var i rummet med dem, men det skadade inte att fråga. Kanske ville Daphne vänta på dem.

[sdfghj skitsegt svar, men jobbar på en liten historia, tänkte du får detta för sig först <3]

Daphne var van vid att alltid vara minst i umgänget, både åldersmässigt och storleksmässigt. För det mesta störde det henne inte, och hon var inte speciellt nervöst lagd. Men då någon gjorde plötsliga rörelser som att ställa sig upp kunde hon ändå bli lite försiktig. Främst för att det var en sådan kontrast.
Hon log tacksamt då Helgonet la sig ner igen och rörde sig lite närmre. Slog sig ner på kanten av fällarna och lät det mjuka underlaget stödja henne då hon rätade på ryggen. Hon hade lärt sig att sitta på hälarna med rumpan i marken och framtassarna vilade på den runda magen för att maximera sin höjd, som inspirerad av en ekorre eller surikat. Först hade det varit en lite ansträngande position, men nu hade hon övat upp sin balans och fann det rent bekvämt.
Mjukt skakade hon på huvudet åt Evens ord.
"De skulle göra något annat."
Förklarade hon utan att avslöja för mycket, systrarna ville ta vara på den förlängda kvällen på ett vildare och lite valpigare vis. Men Daphne var helt ärligt lite trött, och tyckte att Evens rövarhistorier toppade även de bästa av lekäventyr. Men kroppen bubblande av förväntan inväntade hon att vampyren skulle vara redo att börja.